Det blev inget traditionellt påskfirande, så som det blev när vi var en familj som bodde tillsammans, men det är inget jag bryr mig särskilt mycket om heller. Inte nu längre. Det var kul förr. Men jag var sysselsatt i alla fall och jag är så himla glad för att en av mina drömmar ska slå in. Från början var det min mans önskemål och jag ville gärna haka på. Men av olika anledningar så sköts de här planerna upp år efter år eftersom annat blev mer aktuellt. Här måste jag skjuta in en liten reflektion. Verbet skjuta kompareras skjuta-sköt-skjutits. Bokstaven ”j” försvinner alltså i preteritum, fd imperfekt. Konstigt att jag inte har tänkt på det förut men nu var jag tvungen att kolla upp det. Ändå måste jag ha skrivit så utan att fundera alls många gånger förut. Nåväl, tillbaka till min drömresa. Eller rättare sagt en av dem men det här är den som inte har blivit av tidigare.

Jag, min lillasyster (G), hennes son ( W) och naturligtvis hennes hund Rocky ska resa med bil till Nordkap (Nordkapp på norska) i sommar. En resa på ca 325 mil fördelat på 14 dagar. De andra får så klart en ännu längre resa eftersom de först ska ta sig de ca 65 milen till mig. Vi startade planeringen i ett zoom-möte, första gången för mig men jag överlevde. W erbjöd sig att lägga upp en rutt med lagom långa dagsetapper och att se till att laddstationer för bilen finns att tillgå. Jag sa att jag kunde boka alla boenden efter våra gemensamma önskemål och G bidrar när det är dags för bil och chaufförstjänst. Hon vill helst köra sin nya, fina Tesla själv 😀 och det passar mig väldigt bra med tanke på att kroppen mår bra av att kunna variera sittställning. Alla tre ska bidra med att leta upp platser vi vill se och aktiviteter som känns kul och spännande.

Vissa sevärdheter blir repriser för min del eftersom jag och min son kom till en del av de här platserna under vår resa till Treriksröset för två år sedan. Men det är platser jag gärna återser och bl a ser jag fram emot Abisko och Kilpisjärvi, där båtarna till Treriksröset utgår från. Om inte hundar får följa med på båtarna stannar jag och Rocky kvar och då vet jag ju var det finns en fin vandring upp på fjället Saana.

Att hitta boenden på önskade platser var lättare sagt än gjort. Dels tror jag att vi var lite sent ute med att boka i turisttäta områden mitt i sommaren och dels spelade både priser och möjlighet att ha en hund med sig viss roll. Det tog mig en del av påskaftonen och i stort sett hela påskdagen att få till det men till sist blev det riktigt bra. Det här ska bli så himla kul och här ser ni vår resrutt.

Men innan dess har jag ju en lite kortare resa som väntar om några veckor. Det ska också bli jättekul.

När jag, i en fb-grupp, först såg att den här upplevelsen var på gång kände jag att det vore kul att komma dit. Jag bryr mig inte ett dugg om att kungen kommer, tråkig gubbe som håller tråkigt tal (förutom kanske för en viss chans att han skulle kalla oss Örebroare). Men en musikkår och uppträdanden av Jon-Henrik och The Rockin Pots skulle jag gärna vilja se och det skulle även vara kul att vara med och hylla alla duktiga skidåkare, alla kategorier, härifrån. Det blev ju en hel del VM-medaljer. Men jag insåg att jag tänkte lite fel och inte tog i beaktande att många fler än jag vill uppleva det här. Gator ska stängas av och de parkeringar som finns nära Stortorget blir snabbt fulla. Kanske skulle jag kunna hitta en parkering som ligger tillräckligt nära om jag tar mig in till stan i väldigt god tid men jag fick ganska snabbt ta mitt förnuft till fånga och inse att nej, det här är inget för mig och min fot. Även om jag kan parkera nära eventet så kan jag inte stå så länge som jag skulle behöva. Inte heller tänker jag ta med mig en stol att sitta på så jag får nöja mig med att kanske se ett inslag om alltihop på de lokala nyheterna. Hade det inte varit för foten så hade jag parkerat på Frösön och promenerat över isen men jag får ägna mig åt andra aktiviteter i stället.

En annan aktivitet kan t ex vara att spana lite på det skatpar som tar ett gammalt bo i anspråk och gör sitt bästa för att piffa upp det. Ingen bra bild men den ena skatan syns i alla fall ganska bra och om ni tittar lite längre ner ser ni boet och kanske fru skata. Det här är den först mulna dagen på över en vecka, säkert minst 10 dagar, men det ser ut som om fler härliga och lite varmare dagar kommer snart.

En ännu trevligare aktivitet är att planera för den lilla tripp jag ska göra i slutet av månaden. Nu får det bli som det blir med foten och promenadförmågan. Som tur är behöver jag inte vänsterfoten för att köra bil. Huvudmålet är att komma till Motala och kramas med min systers nya, fina vovve. Jag hoppas få 37 kg vovve i famnen och enligt min syster är det precis så det kommer att bli. Naturligtvis vill jag jättegärna träffa min syster också och kramas lite även med henne. Om jag fortsätter på temat kramar så vill min son också hänga med och kramas med Rocky (vovven) och därför tar jag vägen förbi Uppsala för att hämta upp sonen. Där lär jag få en riktig bamsekram för han är bra på att kramas. Jag har inte frågat mina döttrar och svärson i Örebro om de vill ha besök av oss när vi åker tillbaka från Motala men där kan det eventuellt bli ännu fler kramar. Ja, ni förstår ju att jag kommer att fylla på kramkontot rejält i nästa månadsskifte 😀

Jag vet nu att jag skulle klara att köra ca 50 mil till Uppsala men det skulle bli ganska jobbigt. Därför gör jag trippen till en lite större upplevelse och åker ut mot kusten. Kanske kan jag gå en liten bit vid Högakustenbron för att sedan fortsätta mot det vackert belägna och enligt bilderna spännande hotell Mellanfjärden i Jättendal. Ett rum är bokat nu. Då blir det en mer lagom resa till Uppsala dagen därpå och där får troligtvis min son ta över förarsätet. Vi ska nämligen fortsätta direkt till Motala och för min del är det då skönast om jag kan variera sittställningen lite mer.

Det är ett tag kvar till det här lilla äventyret och jag har inte bestämt mig än för hur fortsättningen ska bli. Kanske blir det en sväng förbi Åkers styckebruk för ett besök hos min svärmor och min svägerska och svåger och kanske har min storasyster, utanför Norrköping, möjlighet att ta en promenad eller kanske ta en fika med mig. Många om och kansken alltså men det är ju det som är spännande. Att utgå från en viss plan och sedan kanske förändra den efter förutsättningarna. Men oavsett hur lång den här trippen blir eller hur många som vill och kan träffa mig så ska det bli fantastiskt kul att komma iväg och se något annat än Frösön.

Här på Frösön är det många som vill bo och dit hör både jag och bloggvännen Anna-Lena. Vi har träffats ibland för att ta en gemensam promenad och vi har båda trivts med den kravlöshet som finns mellan oss. Men nu har det dröjt väldigt länge sedan sist, till stor del pga att vi båda har haft en del fysiska besvär. Igår plingade det dock till i min mobil och jag fick en fråga om ifall jag ville komma på en fika. Vi har som sagt bara promenerat tillsammans förut, med undantag för en gång i somras då gemensamma bloggvänner hälsade på hos mig. Då tittade Anna-Lena också in en stund men i övrigt har vi bara träffats utomhus. Mycket pga pandemin. Men nu känns det tryggt att även träffas inomhus och jag tackade så klart ja.

Kul att få se hur hon bor och att få komma in och prata bort några timmar. Gofika blev det också. Veganska bakverk från ett konditori i närheten, chokladbollar och en annan god kaka med smak av bl a kokos och choklad. Väldigt gott kokkaffe fick jag också. Det väcker en del minnen från uppväxten. Mina föräldrar kokade alltid kaffet och det var först när jag flyttade ihop med min blivande man som jag övergick till bryggkaffe. För enkelhetens skull brukar jag ha med mig en liten flaska med havredryck när jag blir bjuden på kaffe och egentligen har jag inga förväntningar på att det ska köpas något speciellt kaffebröd för min skull. Men jag blir alltid glad och tacksam när någon vill göra den gesten.

Tiden går väldigt fort när man har trevligt och plötsligt kände jag att nu var det dags att säga hejdå. Men innan jag gick försökte vi gemensamt lösa mysteriet med varför hon inte kan kommentera hos mig och någon annan WP-användare. Underligt eftersom hon bevisligen kan kommentera hos minst en bloggare som använder WordPress. Förr var det inga problem men nu är det nog minst ett år sedan det började krångla. Vi lyckades inte komma tillrätta med problemet och det är ju trist. Men läsa våra bloggar kan hon i alla fall.

När jag ändå var ute en runda med bilen svängde jag in på parkeringen vid Storsjöodjursspaningen och tog fram kameran. Resultatet blev återigen en bild med ett motiv som ni numera känner väl till. Men både ni och jag får ha lite tålamod och den närmsta tiden nöja oss med de närliggande och återkommande motiv som jag har möjlighet att ta mig till.

Eftersom jag mestadels skriver om det lilla i min egen tillvaro så är det inte världshändelser jag syftar på. Visserligen har jag en ständig förhoppning och en väntan på bättre tider över hela jorden på alla sätt och vis men i min egen lilla bubbla är det mindre och färre förbättringar jag väntar på. Det är inte ens väderförändringar jag väntar på eftersom vi är mitt i vårvintern. En härlig tid. Ibland är det grått och lite trist men de dagarna blandas upp med helt fantastiska dagar då jag verkligen njuter. Ni vet redan att det jag mest väntar på nu är att foten ska må så mycket bättre att jag kan ge mig ut på långa, härliga promenader men det går väääldigt långsamt framåt på den fronten. Sist jag pratade med min son slängde han ur sig frågan om när han ska komma hit så att vi kan ge oss ut på äventyr (oftast innebär det en fjälltopp eller något annat äventyr i naturen). Spontant kom det ett ”ja, men kom hit” ur min mun. Då sa min son att ”men det kan du ju inte” och mitt svar blev ett lite besviket men insiktsfullt ”nej, det kan jag ju inte”. Så de bättre tider jag väntar på har enbart med min fot att göra. I övrigt är jag väldigt nöjd med det mesta.

När jag inte kommer ut på promenader blir det inga foton och blogglusten vill inte heller infinna sig. Men nu, efter drygt en veckas bloggtorka, kom lusten över mig och jag har t o m flera bilder att visa er. En dag i början av veckan gick jag den korta biten ner till sjön, till den lilla stranden nedanför mitt bostadsområde. Som ni ser var det just en sådan härlig dag som jag nämnde tidigare. Men längre än så här kändes det inte bra att gå .

Jag tog en bild på ett motiv som ni har sett till leda nu och sedan vände jag tillbaka upp till mig.

En bild till blev det som kontrast till den lite mer storslagna vyn.

I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag tog bilen till olika platser för att få uppleva något mer spännande än min egen utsikt. Men jag tappade lusten att göra så igen. Om jag ger mig iväg till mina vanliga utflyktsmål så känns det bara trist att inte kunna vandra iväg på sköna promenader. Det lockade inte längre med att bara gå några steg från bilen och sedan åka hem igen. I stället har jag gjort mina balans- och styrkeövningar, gått till sophuset och i övrigt vilat foten. Jag var förresten iväg till sjukhuset för mammografi också men hittade en parkeringsplats väldigt nära ingången. Ååh, vad skönt det är att ha klarat av alla olika undersökningar för den här gången. Mammografin hamnade tätt efter allt annat som har med min nya lever att göra men nu är det lugnt på den fronten på ett tag.

Nu tappade jag tråden lite men så blir det ju ofta för mig. Jag vill gärna se något annat än utsikten från balkongen men häromdagen hände det faktiskt något där. Det var en både dimmig och snöig dag men när jag tittade ut såg jag att min vy var på väg att förbättras en aning. Jag vet inte om det var en torrgran som sågades ner bit för bit eller om den bara var i vägen för solen men för min del får gärna fler träd tas bort mellan mig och sjön.

Både igår och idag har det varit helt otroligt härliga dagar. Morgnarna har varit kyliga, i morse var det -21 grader, men mitt på dagen har solen värmt så skönt att jag har kunnat njuta av värmen och takdroppet på balkongen. Morgondimman var så vacker och lämnade spår i form av dimfrost efter sig.

Så småningom var alla spår av dimman borta och efter lunch satte jag mig en stund och njöt av vårvintern på min balkong. Det var nästan tio minusgrader på norrsidan men här kunde jag sitta med bara en kofta över t-shirten. Fötterna däremot mådde gott i tjocka vinterstövlar.

I fönstren mot norr bildades vackra ismönster och här en en liten detalj i de konstverk som prydde ett av mina fönster.

Om ni tror att jag saknar både promenader med Vilde och alla sötnosar på katthemmet så tror ni rätt. Men tids nog är jag fit for fight igen och då ska det bli mycket hund- och kattmys. Det är inte bara foten som har hindrat mig att volontära på katthemmet igen utan övriga delar av kroppen har också ställt till det lite. Men allt har ett slut och så har även min paus från de aktiviteterna.

Jag blev glad när jag upptäckte att den mångfaldigt Oscarsbelönade filmen ”Everything Everywhere All at Once” kan ses på Viaplay, som ingår i det paket som tillhandahålls av min bostadsrättsförening. Jag satte mig tillrätta i soffan med en kopp té och tänkte att jag skulle få en spännande och trevlig stund framför tv:n. Men återigen kunde jag ganska snabbt konstatera att jag och väldigt hyllade filmer ofta inte är kompatibla. Jag trodde att jag skulle gilla den här filmen och blev besviken när den enligt mig visade sig vara skräp. Jag försökte verkligen ge den en chans men efter ca 40 minuter orkade min hjärna inte hänga med längre. Även om det inte hade varit så förvirrat och rörigt så att hjärnan inte klarade av det så hade jag inte gillat den ändå. Det sägs att den är en lågbudgetfilm och det märktes. Jag har inget emot det lite mystiska och svårförklarliga i filmer. Jag följer just nu en serie baserad på en bok av Stephen King. Boken heter Colorado Kid och serien Haven. Med den författaren förstår man att allt inte är som vanligt i det samhälle det rör sig om. Den serien gillar jag och rekommenderar och även min hjärna gillar den. Men trots alla Oscarsstatyetter, jag tror att de var sju, så gillar jag inte alls ”Everything, Everywhere All at Once”. Men som sagt, jag förstår mig ofta inte på hyllade filmer. Inte de som regisserats av Ingmar Bergman heller och det kanske kan ge en fingervisning om att jag inte är som alla andra 😀

Nu till något jag gillar och det är den fantastiska vårvinter vi har här just nu. Den kanske bara är här idag för i morgon ska det snöa rejält igen. Men så fort solen syns så droppar det från taken och fåglarna sjunger. Dagsmeja, sol och fågelsång är en härlig kombination. Jag har nyss suttit ute på balkongen en halvtimme och det var helt underbart. Sedan slet jag mig från solen eftersom jag ska vara lite försiktig.

I morse for jag in till Campus eftersom jag hade en tid för bentäthetsmätning. Den tjänsten köper regionen in från Vintersportcentrum på campus. Där bedrivs forskning och utveckling av bl a skidsporter och tydligen har de behov av en stor röntgenmaskin som mäter bentäthet.

Campus med Gustavsbergsbacken på Frösön i bakgrunden.

Fina byggnader, men dit skulle inte jag.

I stället gick jag in i det här huset.

Jag satte mig i väntrummet och där kunde jag studera hur ett hjärta ser ut i genomskärning. Jag tror i alla fall att det är ett hjärta men någon skylt hittade jag inte.

Foton på alla skidåkare i olika grenar som har fått hjälp här eller som nu får komma hit för att få hjälp och delta i forskning.

Mätningen gick smidigt och bra och resultatet blir nog inte så särskilt spännande. Sist hade det faktiskt blivit en liten förbättring och jag hoppas att det fortsätter åt det hållet eller åtminstone stannar på den nivå som var för ett år sedan.

Här har vi haft problem med både nätverk och el i några dagar. Det lustiga är att det blir strömavbrott i vissa uttag medan andra fungerar. Just nu fungerar ingenting och då är det bra att jag kan använda mobilens nät till datorn. Ibland fungerar lamporna i köket men inte kyl och frys men plötsligt kan allt i köket fungera men inte lamporna i vardagsrummet eller i ena sovrummet. I ett rum fungerade en väggkontakt men inga lampor. Ja, ni förstår att det är något på gång och att problemet ställer till det lite för de som försöker åtgärda det. Jag är mest bekymrad för allt jag har i frysen men än så länge har just elen dit inte försvunnit mer än några timmar i taget. Men solen skiner och allt löser sig så småningom.