Det var vad sjukgymnasten sa till mig igår. Jag har känt mer smärta i och omkring hälsenan och en bit upp mot vaden sista dagarna och har därför minskat ner längden på promenaderna. Enligt sjukgymnasten krävs det mer än så. En positiv nyhet fick jag i alla fall. Stukningen är läkt. Sedan hur länge vet jag inte och inte heller förstår jag riktigt varför inte skadan på hälsenan ingår i stukningen. Men hennes råd till mig var att avstå promenader och minska på den rörelseträning jag fått. Hon skrev t o m ner instruktionerna på en lapp så att jag skulle förstå. Allt som belastar så att det gör ont ska minskas rejält. Men jag ska inte sluta belasta här hemma eller när jag gör småärenden.

Det hon sa till mig var mer långtgående än det hon skrev så nu är det återigen vila och förlust av styrka och kondition som gäller. En annan följdverkan, som jag märkte under den förra, ganska långa inaktiva perioden, blir att kläderna krymper. De har precis börjat passa lite bättre igen så vad som än bor i garderoben verkar ambtionen vara att växla mellan att krympa och förstora det som hänger där. Men skämt åsido så är det en bagatell och något som fixar sig själv när även hälsenan är som den ska vara. Det är tydligen inte ovanligt att just hälsenor kan ta lång tid på sig innan de är återhämtade. Jag sa till sjukgymnasten att jag ska vara duktig den här och nästa vecka men jag kan inte låta bli att ge mig ut på diverse naturupplevelser när vi åker till Nordkap i början av juli. Sedan får jag kanske börja om och vara duktig igen. Det är upp till dig fick jag till svar och jag tog återigen till mig av orden ”du förstör ingenting utan förlänger kanske bara processen”. Då får det bli så.

Efter besöket hos sjukgymnasten åkte jag och köpte färskpotatis. Sedan gjorde jag iordning en av mina absoluta favoritmackor den här tiden på året. Mums, vad gott det var.

På kvällen var det dags för den fältvandring med naturskyddsföreningen och LRF som jag hade anmält mig till. Nu undrar ni kanske vad jag höll på med, jag som skulle pausa promenerandet. Men jag visste att den här vandringen innebar ett stilla strosande genom några få områden där vi skulle lära oss om vad som finns, vad som borde finnas och vad som inte borde finnas där men som ändå gör det. Vi guidades av en väldigt kunnig kvinna, som även var med på fjärilsutflykten några dagar innan. Hon hade otroligt mycket spännande och intressant att delge oss och återigen önskade jag att min hjärna kunde ta ta till sig och minnas allt. Vi fick varsin folder med bild och namn på majoriteten av det som växer på ängs- och hagmark i Jämtland och jag tänkte att den foldern skulle vara till hjälp för att minnas senare.

Här håller vi till bara några hundra meter ovanför mitt paradis i Optand, den stuga som har varit min fasta punkt sedan jag föddes och till för nio år sedan. Märkligt att vara där och inte ta några steg till för att titta ner dit.

Det som många säger hundkex om kan mycket väl vara just det men många tror nog att även den här växten är just hundkex. Men det här är kummin och det kändes tydligt på doften. Jag har fömodligen gått förbi här många gånger och tänkt att det är hundkex. Man lär så länge man lever. Oskarp bild eftersom jag bara lite snabbt lyfte kameran innan vi gick vidare.

Nästa gång vi stannade till vände jag mig om och fotade ner mot sjön. Där i glipan går vägen ner till det som var vårt hem de sista fem åren. Sedan vände jag kameran lite åt nordost och där borta skymtar Frösön, där jag bor nu.

Förra året, i april när jag var i Optand för att spana efter storspovar, gick jag förbi ”vår stuga” och smygfotade trots att jag såg en av mina köpare där nere.

När vi bodde i Optand gick jag ofta med hundarna en runda upp till Ope flygfält och promenerade runt fältet. Nu tog vi bilarna och for hit för att besöka en av väldigt få platser där Jämtlands lanskapsblomma, orkidén brunkulla växer. Innanför det låga staketet växer en hel del spännande växter och det mest sevärda och unika är just brunkullan.

Gissa om vi gick försiktigt och tittade noga var vi satte ner fötterna. Jag känner till ett annat område där brunkullan växer och där är spångar utlagda och de sällsynta brunkullorna markerade med små träpinnar.

Jag har sett vita midsommarblomster förr, t ex i Lofsdalen där de växte i mängder, men här i inlandet är de inte lika vanliga. Här var flera olika orkidéer på väg att slå ut men jag nöjde mig med att, förutom utslagna brunkullor, fota ett tvåblad.

Jag önskar verkligen att jag kunde återberätta vad vår guide sa om hur brunkullor förökar sig och varför de inte går att flytta till mark där inte brunkullor redan växer. Jag minns fragment och hoppas att jag har rätt i att fröerna landar väldigt nära moderplantan och att de bildar något som liknar en tråd, som söker sig ner i marken. Om det finns rätt sorts svamp där nere (ingen vet vad för slags svamp eftersom den inte bildar de fruktkroppar vi ser som svampar) kan frötråden fästa i svampen och få näring därifrån. Det kan ta fyra år innan ett frö gror och först då kan det ge något tillbaka till svampen (oklart vad, någon slags energi kanske). Men det är absolut inte alla frön som någonsin gror och då har svampen hjäpt till helt i onödan. Om alla förutsättningar stämmer kan det bli en ny blomma. Jag hittade inte denna information via google men där läste jag i stället att den nya blomman blir en genetisk kopia av sin moderplanta och att brunkullan förmodligen är infertil. Inte underligt att den är sällsynt och starkt utrotningshotad. Ta inte den här informationen som en sanning men den är i alla fall nästan sann, minnesfragment från en inte perfekt fungerande hjärna.

Vi tog bilarna och åkte vidare till annan slåttermark där vi återigen fick lära oss mycket spännande. Bl a har jag fått en väldig respekt för hur mycket koblajor betyder för alla de insekter och maskar som har nytta av dem. Här satte vi oss granne med kor och kalvar och tog fram vårt fika. Vi skulle ha slutat den här fältvandringen 20.30 men klockan hann bli 21.30 innan vi kände oss klara.

Innan vi avslutade och åkte åt olika håll fick vi varsin fin plansch, exakt samma bild som i de foldrar vi redan hade fått, och det vackra jämtländska landskapet har nu fått en plats på väggen i min hall. Där kan jag gå och se namnen på de flesta växter jag brukar se. Bra om jag glömmer.

Nu har jag varit med på två utflykter med naturskyddsföreningen och med olika gäng båda gångerna. Vad jag slogs av var hur välkomnande och inkluderande alla var. Jag kände mig aldrig utanför utan blev en i gänget direkt båda gångerna. Den här gången träffade jag även några bekantingar sedan förr och det var extra kul. Men nu vet jag inte när jag hänger med igen. Jag såg i programmet att det planeras en fjällvandring på ca 12 km i höst men hur lockande det än låter får jag nog avvakta och hoppas att foten mår bra då. Innan dess ska jag fundera lite på den förfrågan jag fick från en kvinna i går. Hon tyckte att jag skulle gå med i Storsjöbygdens fotoklubb men jag tvekar lite. Jag vill inte känna krav på att vara mer proffsig i mitt fotande men hon påstod att det inte är så hög nivå. Kanske kollar jag in dem lite på nätet och sedan får vi se.

Jag hade egentligen planerat att åka till Tysjöarna, en plats jag aldrig har varit på förut men som jag har hört flera andra prata om. Men jag kände att jag måste vara lite försiktig med foten så i stället blev det en promenad i närområdet. Jag hade bara gått en liten bit då jag kom fram till en glatt leende tjej. Det var en av tre döttrar till en av våra grannar när vi bodde i Optand. Sist vi möttes var i julas (vid tomtehoppningen) och då var jag rejält vinterklädd. Jag blev alltså lite förvånad att hon på håll kände igen mig. Vi har inte pratat direkt något förut. Men jag kände mycket väl igen henne och det blev en trevlig pratstund, dels om hur vi kände om att inte bo kvar i Optand.

Jag svängde av från gångvägen tidigare än jag brukar och kom upp på Önekullen. Nere på andra sidan vände jag hemåt igen.

Det är kul att fota blommor. Jag försöker att inte ha med samma sort flera gånger för då blir det här en blomsterblogg. Det skulle väl inte göra något men lite blandat är aldrig fel.

På många sträckor längs sjöar är det svårt att komma ner till vattnet eftersom privata tomter ligger tätt. Jag är glad för att det inte är så här. Det finns tre små allmänna stränder i närheten av där jag bor och lite längre bort är det fritt fram en lång sträcka.

När jag bara hade någon minut kvar att gå mötte jag Alfons och hans husse. Alfons är en stilig, lite äldre golden som gärna borrar in huvudet i famnen hos den som vill gosa. Det ville jag så klart. Vi har träffats förr men nu var det ett tag sedan. När Alfons husse fick höra att jag har haft två golden och återigen såg hur jag beter mig med hundar så frågade han om jag kunde tänka mig att ställa upp och ta ut Alfons om det skulle bli ett nödfall. Självklart sa jag ja. Jag har inte behövt hjälpa till med Vilde på länge och en ny goldenkompis vore fint. Men Alfons matte skulle tillfrågas först och tydligen är hon väldigt noga med vem som får ta hand om deras älskade vovve. Det förstår jag helt och fullt. Jag talade om vad jag heter och vilket telefonnummer jag har så nu får vi se om det blir något av det.

Senare på förmiddagen ringde min läkare på HC. Jag hade redan för nästan tre veckor sedan sett att remissen till hudmottagningen angående ett eventuellt basaliom hade besvarats. Svaret var att det var svårt att se och att det möjligtvis kunde vara skivepitelcancer och därför ville de att en biopsi skulle göras. Jag googlade och förstod genast att det inte var värre i det här skedet än ett basaliom och jag är inte den oroliga typen. Jag väntade alltså på att bli kontaktad och nu först hade min läkare läst svaret och ringde genast. Jag har, som vanligt, förmånen att få snabb och bra hjälp tack vare att jag är immunnedsatt men det gäller förstås att läkaren ska läsa svaren på de remisser han skriver. Om en vecka blir det biopsi och sedan hinner nog inte mycket hända innan jag kommer hem i mitten av juli. Men har jag haft den här förändringen i minst fyra månader så gör nog inte några veckor någon skillnad. Sedan får vi se om det blir salva, skrapning eller något annat som ska döda de eventuella cancercellerna. Lite spännande är det faktiskt.

När jag öppnade min kartapp fick jag upp en ruta om en nyhet, senaste nytt från området. Tips från personer som har varit på platser i närheten av mitt hem. Jag blev intresserad och bläddrade lite snabbt igenom inläggen och konstaterade att jag hade varit överallt. I alla fall när det gällde naturupplevelser. Men det fanns också tips om restauranger och kanske även annat, som jag aldrig bläddrade fram. Men så kom det ett tips om Fillstabäckens naturreservat och det hör till de blinda fläckarna på min utflyktskarta. Precis som när jag letade stolpar på Annersia, ovanför Sandviken, blev jag nu upplyst om att det finns mer att se tvärs över sjön. Jag bläddrade inte vidare utan stannade till bland alla bilder från det här naturreservatet. Förmodligen kan jag hitta ännu fler fina platser värda ett besök och visst är det kul att upptäcka något nytt?

Strax efter kl sju i morse tog jag med mig kamera, vätska och myggmedel i min väska och gav mig av. Men först gick jag iväg med påsen för matavfall och då fick kameran komma till användning vid en av alla rosentrybuskar vi har i området. Rosa blommor men bären lyser senare i en orange nyans, lite genomskinliga.

I Fillsta svängde jag av mot reservatet och kom fram till en liten parkering alldeles vid bäcken. Innan jag travade in i området såg jag till att spreja mig med myggmedel. Det blir en svag lukt men det är absolut värt det.

Det fanns gott om skogsstjärnor och den här har besök av en liten lus. Skogstry växer också lite här och där och den får, till skillnad från rosentry, röda bär.

Ibland kom jag längre in i skogen, bort från bäcken, men sedan dök den upp igen. Här står jag på en bro och ser hur den bjuder på en liten fors.

Den ville jag så klart komma närmare.

Det blev alldeles tyst. Varken fåglar eller bäcken hördes och jag kände hur lugn jag blev. Det här är ett bra exempel på att skogsbada. Jag vill helst ha både vatten och fjäll men kanske är skogen den mest terapeutiska plats man kan hitta. Men nej, att sitta för sig själv i mjuk mossa på ett fjäll och titta ut över storslagna vyer med tystnaden omkring sig är nog lika läkande och energigivande. Självklart är det jätteroligt att ha sällskap men ibland vill man bara ha det här lugnet.

Det som kanske är mest speciellt med Fillstabäckens naturreservat är den kalktuffbildning, som tydligen är botaniskt och geologiskt ovanlig i Sverige och i resten av Europa, och som saknar motstycke i landet. I bäcken har en kalkvattenkälla, under ca 5000 år, avsatt kalciumkarbonat som bildat ett mycket väl utvecklat kalktuffområde.

Naturligtvis var jag lydig och höll mig på spången.

Där borta rinner det kalkhaltiga vattnet vidare från källan och ner i bäcken.

Det fanns gott om majvivor.

Jag fortsatte min sköna promenad längs stigen inne i skogen och då och då tittade bäcken fram igen.

När jag var tillbaka vid parkeringen kände jag inte för att åka hem redan så jag fortsatte en liten bit till på en stig. Stigen blev smalare och smalare och till sist kom jag till myrmarker. Då vände jag tillbaka igen. Det blev en alldeles lagom runda för min fot. Den är fortfarande inte bra men jag går ändå och försöker hålla mig under den gräns jag känner finns, ca 8000 steg. Då minskar svullnaden under natten och smärtan blir inte värre.

Jag hade sett på bilder att det skulle finnas ett litet vattenfall men jag hittade det inte någonstans. Förklaringen fick jag när jag gick ca hundra meter från parkeringen och fick se hur det såg ut där. En skylt talade om att ett återställningsarbete är igång för både människors och fiskars vandringsmöjligheter. Just här fanns förut det vattenfall jag trodde jag skulle få se men det är nog bättre att återställningsarbetet får ske. Förhoppningsvis tar naturen över de fula slänterna så småningom.

En liten bit från det som förr var ett vattenfall hittade jag den här rostiga saken. En del av er har förstått att jag inte hör till den skara som gillar rostiga föremål. Jag tycker inte att rost hör hemma i naturen men för att glädja de som tycker annorlunda får den här bilden vara med.

Det var en fantastisk morgon men nu håller jag mig inne och stänger ute värmen resten av dagen. Ganska skönt att känna att det är ok att inte vara ute i solgasset. Hela nätterna har jag balkongdörren och ett fönster öppet och genom att ha stängt och markisen på balkongen utrullad dagtid har jag en ganska behaglig temperatur inomhus. När temperaturen ute sjunker under innetemperaturen är det dags att öppna igen. Ett bra sätt som fungerar för mig.

Så känner jag mig efter den här väldigt trevliga men för min hjärna även ganska jobbiga dagen då vi gav oss ut på en fjärilsutflykt. Men jag bestämde mig ganska snabbt för att inte försöka lära mig allt som i första hand mannen i ljusblå t-shirt och keps så engagerat berättade för oss om fjärilar. Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag inte hade så dålig koncentrationsförmåga och att min hjärna inte skulle bli så trött. Men jag tror inte att någon märkte något och tack vare att jag inte lyssnade aktivt kunde jag ändå ha behållning av dagen och inte bli alltför dimmig och bortkopplad. Det är ju faktiskt egentligen kul att lyssna på någon som på ett lättsamt och pedagogiskt sätt berättar om ett stort intresse. Jag och en av mina döttrar har flera gånger konstaterat att nördar ofta är väldigt intressanta att lyssna på.

Vi träffades på en parkering i Östersund för att sedan gemensamt ta oss ut mot en plats i närheten av Brunflo kyrka. Tydligen var det en kvinna på länsstyrelsen som hade bestämt att vi skulle åka dit men hon dök själv aldrig upp. Två av de ansvariga och vi andra stod där och skulle bestämma hur vi skulle samåka då jag förstod att ingen visste riktigt vart vi skulle. Jag var den enda som dels hade kollat in kartan innan jag åkte och dels hade kunskaper om området efter att ha bott i närheten. Ganska ofta promenerade vi med hundarna där så jag visste precis vart vi skulle. Det blev alltså jag, tillsammans med tre medpassagerare, som körde först och visade vägen. När vi kom fram stod några andra redan där och väntade och så började vår spaning efter fjärilar.

Det var mycket mer sol än förväntat och trots en svalkande vind blev det ganska varmt att vara på den relativt lilla yta vi var på. Några fjärilar sittandes på blommor fanns det inte en chans att hitta och hinna fota eftersom vi var alldeles för många som gick omkring och skrämde iväg dem. Men några gick med stora fjärilshåvar och lyckades fånga några exemplar. Därför har jag bara dåliga foton där olika fjärilar är fångade i plastburkar. Det var inte lätt att samtidigt hålla burken stilla, fota med en hand och lyckas trycka på avtryckaren precis när fjärilarna satt stilla. Jag rekommenderar att ni inte klickar på bilderna för att förstora dem för då blir de bara ännu suddigare.

Jag försökte memorera namnen men, som rubriken antyder, försvann de snabbt ur mitt minne. Jag vet nu i alla fall att dagfjärilar har små klumpar längst ut på antennerna. Det har inte nattfjärilar men ingen regel utan undantag. Dessutom flyger nattfjärilar, som är flera hundra olika arter, inte enbart på natten. Jag lyckades också lära mig att pärlemorfjärilar ofta bara har en vit kant runt vingarna och i övrig kan de vara orangea och bruna i olika kombinationer. Det finns väldigt många olika sorters blåvingar och oftast är det bara hanarna som har den blå färgen medan honorna är mer bruna. Sedan har jag bara fragment i minnet av vad som sades om vitfjärilar och andra sorter. Alla fjärilar släpptes så klart ut i frihet efter en liten stund.

När ett gäng naturintresserade människor träffas blir det så klart en del prat även om blommor, bevarande av ängar, fåglar, bin etc. Men vi hann med en hel del annat prat också och särskilt under vår ganska långa lunchpaus då vi slog oss ner i mossan i skuggan. Då hängde jag med bättre. När vanliga samtal förs och jag inte behöver koncentrera mig på att få in kunskap, då låter min hjärna mig hänga med ganska bra. Det var det som faktiskt fick mig att anmäla mig till en fältvandring i ängs- och betesmarker nu på onsdag kväll. Till viss del också för att vi ska träffas hos några som jag inte direkt känner men som vi ofta träffade ute på hundpromenader eller när de var ute i området där vi bodde för att sköta om sin skog. Därifrån ska vi utgå och sedan dra oss ner mot mitt barndomsparadis (som blev mitt vuxenparadis). Det lockade en hel del.

Det fanns andra varelser att titta på än bara fjärilar och de var lite lättare att fota.

Jag ska erkänna att jag ett tag var så trött i huvudet att jag nästan ångrade att jag följde med på den här utflykten men totalt sett blev det ändå en kul och intressant dag. Det var så många trevliga människor i gruppen och det vore inte helt fel att vara lite social ibland, bara inte för ofta 😀

Kanske var det inte riktigt så många bestånd av dessa vackra orkidéer men inte långt ifrån. Jag trodde först att jag var lite tidigt ute eftersom de första jag såg inte var utslagna. Men sedan fanns de nästan överallt när jag kom till det område där de flesta av dem verkar trivas bra.

Innan jag gick in i skogen såg jag till att alla oklädda delar av mig fick en rejäl dos myggsprej och om jag förut har varit tveksam till att använda detta fantastiska medel så är jag nu omvänd och t o m frälst. I början surrade det omkring mig men ingen kom i närheten och snart verkade alla myggor försvinna. Lätt att applicera och inte kladdigt och livet blir så mycket enklare och mer trivsamt.

Det var inte bara guckuskor som växte här. Bl a fanns det massor av kattfötter (ja, de heter så i plural).

Jag vet att jag har fått hjälp med namnen på de två första blommorna förut men…minnet är kort. Den tredje är i alla fall en orkidé och förmodligen någon av alla nycklar.

På fjärilsutflykten dagen efter besöket här lärde jag mig att blomman i första bildern är majviva.

Här en en orkidé som verkligen trivs i kalkhaltig jord. Det är faktiskt ingen jord alls utan bara kalk och väldigt torrt. Flugblomster heter den och varför förstår man nog när man ser hur blommorna ser ut. Jag väljer att kopiera in en text från Wikipedia som jag tycker är lite spännande och kul.

Flugblomster är en ört i släktet ofrysar av familjen orkidéer. Den mycket specialiserade blomman har en form och även en doft som liknar den hos en insektshona, se Pouyannes mimikry. Blomman attraherar grävstekelhanar av släktena Gorytes och Argogorytes så mycket att de försöker para sig med den./Wikipedia

Enligt en skylt ska det finnas blodnycklar och ängsnycklar här och kanske är det här någon av de orkidéerna. Kalk är tydligen en bra växtplats för flera sorters orkidéer.

Och kalk fanns det gott om.

När kalkområdet tog slut fortsatte jag på den spångade leden.

Det var inte helt snustorrt överallt men det var säkert inte lika mycket vatten som vanligt.

Jag gick en liten extra runda innan jag vände tillbaka till bilen och solen lyste upp en spindelväg, som inte fångat flugor och andra insekter, utan frö av någon sort som flög omkring i luften.

Det här var ett inlägg som kanske passar växtintresserade personer bäst. I morgon ska jag på fjärilsutflykt men om jag lyckas fånga någon fjäril på bild återstår att se. Jag måste så klart kolla in brunkullorna snart också.