Jag brukar alltid gilla att vara ute på äventyr och att köra omkring i landet för att besöka både nya och välkända platser. Så har det även varit den här gången och jag längtade inte hem förrän jag lämnade mitt sista övernattningsställe och var på väg hem. Den lilla stuga jag hade bokat utanför Orsa blev det boende jag förmodligen kommer att minnas starkast och som jag helst återvänder till. Varför förstår ni lite längre ner i inlägget.

Eftersom jag kände att min fot inte behövde några som helst promenader den här dagen blev det många korta stopp på diverse rastplatser längs vägen. Inchekningstiden i Orsa var satt till tidigast 15.00 och trots att jag drog ut lite på att lämna Svaneholms herrgård hade jag en del tid att fördriva. Restiden var ganska precis 4 timmar och jag kom iväg en och en halv timme för tidigt. Jag måste alltid stanna till för att röra lite på mig men nu stannade jag vid nästan alla rastplatser jag passerade. Men jag fotade inte överallt utan nöjde mig med att ta med tre av dem.

I Grums hittade jag en liten människa och mer om henne kan ni läsa i texten nedan. En fin tanke bakom konstverket.

Tossebergsklätten utanför Sunne.

Siljansfors skogsmuseum, strax söder om Mora. Här har vi stannat ett antal gånger när vi har varit på husvagnssemester men den fiskare i trä, som stod med en jättefirre framför Masugnen, har antingen ruttnat eller förstörts på annat sätt. I stället stod en läskig viking en bit därifrån och bakom honom kan man betala enté in till Skogsmuséet. Det gjorde inte jag utan jag fortsatte och kom strax efter kl tre till det bästa boendet hittills.

Här bodde jag, granne med åkrar och min värd. Den lilla stugan var väldigt fin och välordnad men den bonus jag fick när jag hade installerat mig var det som gjorde mig mest glad.

Jag satte mig på altanen med en kopp kaffe och tänkte ringa min ena dotter. Då hoppade hjärtat till av glädje för vad var det jag såg och hörde? Det förstår nog ni som har följt mig ett tag och särskilt ni som var med mig för nio år sedan då min man omkom. Bilderna är urusla men på några av dem kan man i alla fall urskilja näbben, som är ett bra kännetecken.

Jovisst, det var storspoven som sjöng sin härliga drill för mig och ni vet ju att jag alltid tänker på min man när det händer. Den var speciell för honom och den känslan, av att det är vår när den kommer, förde han över till mig. Jag tog beslutet om att sälja vårt hus och flytta ner till Östergötland (för att hitta ett hus med min syster) efter att ha rådgjort med storspoven och trots att jag inte är troende eller tror på något övernaturligt, skickar jag ofta tankar och små meddelanden med storspoven till min man. Så också den här gången. Jag hörde eller såg aldrig den här speciella fågeln under mina 4,5 år i Bestorp och Mjölby och på Frösön har det bara hänt några enstaka gånger. Jag brukar åka till Optand, där vi bodde, för att höra den men i år har foten satt stopp för det. Gissa om min lycka var stor när jag här upptäckte att det bodde ett helt gäng storspovar på åkern bredvid den lilla stugan. Tyvärr var de väldigt skygga och jag kom aldrig närmare än så här. Jag har fått bättre bilder av dem vid tidigare tillfällen. Jag såg och hörde även tofsvipan men det kändes inte lika stort.

Rådjur såg jag också långt borta och jag stod i fönstret när den här haren hastade förbi. Harar är inte så vanliga här så jag tog en snabb och inte så bra bild genom fönstret.

Kvällen bjöd på andra fina scener.

Halvåtta morgonen därpå var jag iväg på sista etappen och medan jag packade in mina saker i bilen flög flera storspovar över mig och sjöng till avsked. Jag hann inte få fram kameran för de var snabbt förbi och borta. Men jag tog det, mot all logik, som ett hejdå från min man. Vad gör det om det är ett orimligt tankesätt om det gör mig glad 😀

Jag var lite tveksam till att åka genom Orsa Finnmark eftersom vinten kan dröja kvar ganska länge där. Men det var ingen fara. Termometern gick ner till 1 plusgrad men gick aldrig under nollan. Men vid Koppångens naturreservat var det full fart och många skidåkare som gjorde sig i ordning. Det var bara där det fanns mycket snö och fantasterna är nog glada för möjligheten till en lång skidsäsong.

Jag stannade till vid Noppikoskiforsen och där dånade det rejält när vattenmassorna skummande tog sig ner.

Vid Sandsjön finns det också en fin rastplats men även en del snö. Det gick att gå ner till den här platsen men med lågskor var det inte läge att gå längre på någon av stigarna.

Jag fortsatte E45:an mot Sveg och plötsligt satt den här krabaten mitt på vägen på en sträcka där det var en tillåten hastighet på 100 km. Jag hann stanna med god marginal och en lite suddig bild hann jag få genom bilrutan.

Min gps gav förslag på en snabbare väg och innan Sveg svängde jag in på den här grusvägen. Den skulle vara både närmare och snabbare men då räknas nog inte tiden för att stanna och fota in. Hade det regnat hade jag inte åkt här men en torr grusväg har jag inga problem med. Här gick jag ut för att fota ett storskrakepar men de var alldeles för långt borta.

Jag kom fram till ett kraftverk och det är Ljusnan som får stå för elproduktionen här.

Jag tog en fotopaus på andra sidan kraftverket och för alla som inte vet skillnaden på berg och fjäll kan jag återigen berätta att de här bergen är inte fjäll. Ett fjäll är högre än nivån för trädgränsen och de är alltså kala upptill, förutom mindre växtlighet (jag vet att allt är fjäll i Norge om någon där blir fundersam).

Ännu ett storskrakepar och en liten figur som kan vara en vigg. Svårt att se och bilden är så beskuren den kan bli.

Det blev många suddiga fågelfoton i det här inlägget men ibland bara måste de få vara med. Plötsligt såg jag något stort komma flygande och landa på isen. Första tanken var att det var en korp men den är väldigt mycket större än så. Någon sorts stor rovfågel är det helt klart och jag blev så glad över att få se den att jag måste ha med den här väldigt beskurna och suddiga bilden.

Lite bättre gick det att fota de renar som gick omkring bland husen utanför Älvros.

Jag närmade mig Frösön och när jag åkte genom Fåker fick jag första skymten av ”mina” fjäll. Jag blev lite rörd och samtidigt glad för att jag får bo där jag verkligen är riktigt hemma.

Jag passerade min sista arbetsplats i Fåker. Utsikten ovanför är nästan identiskt med den från den här byggnaden. Det företag jag arbetade på finns inte längre här och jag vet inte om det existerar längre. I slutet av 1998 sa min kropp helt stopp och jag gick hem för att aldrig återvända.

Ännu en bild mot fjällvärlden men den här gången från Orrviken.

Därifrån syntes även Åreskutan.

När jag kom hem hade min ytterbelysning bytts ut till en med ljuscensorer. Vi har blivit instruerade att alltid ha lyset tänt så att det ska fungera. Skönt att det blev klart medan jag var borta. De skulle komma och byta belysning någon gång under v 19 – v 26 och nu slipper jag bekymra mig om det. Jag vill gärna bli förvarnad och vara beredd.

Nu är den här resan slut och det är sååå skönt att vara hemma igen. Nu kan jag börja planera mer inför den längre resan till Nordkap som jag, min syster och hennes son ska göra i sommar. Vad kul det ska bli.

Innan jag lämnade Lysekil stannade jag till vid kyrkan för att därifrån gå upp till en utsiktspunkt och få lite vyer över mer än bara hav och klippor. Havet och klipporna ville vara med idag också men även lite annat hamnade i fokus. Det finns ett utsiktstorn här men det var avstängt för renovering. Jag såg ganska mycket i alla fall så det gjorde inte så mycket.

Endast besökare till kyrkan fick använda parkeringen och eftersom jag gärna följer regler tänkte jag att då får jag väl bli en kyrkobesökare. Jag skrattade till lite när jag öppnade den yttre porten och gick in. Det kändes som om den här frasen var direkt riktad till mig och min onda fot. Men ett särskrivet ”bevara” kanske egentligen har en helt annan betydelse än det jag tänkte på (skydda, värna, rädda). Jag googlade så klart ordet och kanske är andra synonymer, som behålla, spara, förvara inte helt rätt när det gäller foten. Jag googlade även de här orden och kom till ett bibelcitat där ”bevara” inte är särskrivet. En liten miss från den som målade dit orden alltså men kanske med flit för att på något sätt trycka på att här ska man be.

Jag gick in genom den porten också och visst var det en fin kyrka men lite för prålig för min smak. Jag känner inte att jag har varken rätt till eller lust att vandra omkring länge och titta på allt eftersom jag inte är medlem i kyrkan. Jag lät kameran vila, gick en liten bit in och vände sedan ut igen. Det kändes som om det räckte för att ha rätt att parkera på kyrkans parkering.

Det var drygt fyra timmar kvar tills jag fick checka in på Svaneholms herrgård utanför Säffle och resan dit skulle ta bara två och en halv timme. Jag var alltså tvungen att hitta något att fördriva lite tid med och när jag stannade till och kollade kartan såg jag att jag inte var långt ifrån Baldersnäs naturreservat. Jag svängde in dit för att strosa omkring lite en stund. Jag hade gjort några små stopp längs vägen och nu behövde jag bara sysselsätta mig en timme för att inte komma för tidigt till mitt hotell.

Baldersnäs naturreservat visade sig vara både välordnat och fint. Nästan genast såg jag något inristat i berget. Det var omöjligt att tyda allt och ännu svårare att förstå det jag kunde se. Då var det ju tur att det fanns en liten skylt som gav mig all information.

Så bra de orden stämmer med hur jag känner när jag kommer ut i naturen.

I vanliga fall hade jag inte tvekat utan gått till världens ände. Jag har hört att världens ände ligger i Trosa men tydligen finns den här också. Men efter allt jag gjorde i Lysekil ville jag inte överanstränga foten igen och i långsamt tempo strosade jag framåt längs stigarna en liten bit.

Morgonens låga temperatur och kalla blåst i Lysekil hade nu blivit till ett skönt promenadväder lite längre norrut.

Alla dessa vitsippsmattor som finns lite överallt här, och som inte är lika vanliga hemma, ger så mycket till naturupplevelsen.

Efter en liten stund valde jag att gå på en lite mindre stig precis vid vattnet.

Vilken tur att jag gjorde det för i klippan dök plötsligt den här spännande öppningen upp.

Med blixtens hjälp kunde jag se ända in i det kalla och inte så inbjudande utrymmet. Undrar om det används till något och varför. Funderingarna gick så klart till krig och skyddsrum men jag tror inte att det skulle duga till det.

Jag gick inte längre in än precis genom öppningen och höll mig sedan ute i solskenet och den betydligt vackrare naturen. Nästan direkt såg jag en fin liten bro ut till en pytteliten ö och jag tänkte att det där måste höra till ett privat område.

Men nej, det var fritt fram att gå ut och det var inte bara en utan två små broar. Det såg ut som om det fanns en perfekt viloplats där ute.

Här satte jag mig ner på bänken och njöt medan jag lät foten vila.

Jag vände och tog en stig en bit upp från vattnet. Där dök Baldersnäs herrgård upp.

Där fanns även ett vackert rosablommigt träd där många humlor surrande flög omkring och letade nektar. Framme vid bilen hittade jag årets första kabbeleka (eller kabbleka. Båda stavningarna är godkända).

Svaneholms herrgård är ett hotell men det finns gemensamma ytor och ett kök som gäster får använda. Där stoppade jag in mina kylvaror innan jag gick till mitt rum. Här sov jag väldigt gott i natt.

Jag tog det lugnt några timmar innan jag gick ut för att ta mig ner till Svaneholmssjön. I det röda huset till höger har jag mitt rum.

Inte så pjåkigt ställe.

Jag slog mig ner en stund i gungan vid björken. En fin stund.

Granne med herrgården ligger Svanskogs kyrka och nedanför den, precis vid sjön, hittade jag det här.

Jag var snart inne på mitt rum igen och kunde börja gå igenom mina bilder. Nästa gång jag tittade ut genom ett av mina fönster såg jag månen mot en skymningshimmel. Jag har inte med mig mitt teleobjektiv eller stativet på den här resan så det blev ingen närbild på månen.

Jag gick ut i korridoren och på en liten balkong kunde jag se ut över en vacker kvällshimmel.

Ännu en härlig dag var över och idag ska jag åka vidare mot Orsa. Sista stoppet innan jag kommer hem igen.

Igår blev det många intryck. Glada känslor och en del nostalgi, synintryck från vackra platser och massor av minnen…fina sådana.

Jag vaknade upp i villavagnen i Varnhem och när jag tittade ut såg jag att den lilla vattensamlingen hade fått morgongäster. Jag tycker mig se att det är kanadagäss men avståndet är för stort för att jag ska vara helt säker.

Efter en dusch och frukost packade jag ihop mina saker och for vidare. Första etappen var Läckö slott. Där har jag och min man stannat till flera gånger. Både när vi hade husvagnen med oss och när vi, och två av barnen samt hundarna, bodde i en stuga på campingen i Lidköping. Yngsta dottern hade en kompis i Lidköping och eftersom vi tyckte att hon var lite för ung för att själv åka tåg till någon hon aldrig träffat så bestämde vi att vi skulle göra en semestertripp till Lidköping. På så sätt kunde vi finnas till hands om dottern och kompisen inte skulle klicka. Men de klickade väldigt bra och hela familjen blev bjudna på grillat en av kvällarna. Trevliga och fina minnen därifrån.

Några steg från parkeringen får man en fin vy över slottet.

Jag ville att min fot skulle klara ganska mycket under dagen så jag var väldigt försiktig när jag långsamt strosade omkring. Alla fotopauser var nog väldigt bra ur den synvinkeln.

Runt omkring slottet gick det bra att gå men här tog det stopp. In på slottsgården fick jag inte komma den här gången.

Där nere ligger naturum och dit kom jag lite senare.

Får, grågäss med små gässlingar och en strandskata såg jag. Strandskatan var nog inte så gammal eftersom näbben inte fått den skarpa rödorangea färgen än. Lönnblomman har fått en liten gäst.

Slottet från andra sidan. Medan jag strosade omkring såg jag hela tiden minnen inom mig från alla de platser jag kom till. Nu har det gått nästan nio år sedan min man så plötsligt omkom och det är bara glädje i minnena. Lite nostalgi men inga ledsna känslostormar.

Hur vi väljer fotomotiv är ibland väldigt logiskt och ibland lite underligt. Inne på naturum fanns det mycket att titta på men jag valde att fota den här stora sländan…

…och en tavla där barn har fått sätta upp lappar med funderingar om vad som ska hända med oss och vår jord i framtiden. Kul och intressant att läsa vad de har skrivit.

Fler foton än de två blev det inte inomhus men jag kunde inte låta bli att fota min fikastund i solen utanför. De hade flera veganska bakverk och jag kunde ganska snart konstatera att jag valde den bästa och godaste kakan. En lite ljummen vaniljkaka, inte alls så söt som jag fruktade, toppad med hallon och florsocker. Jag satt där och njöt i lä och i varma solstrålar. Förra gången vi var här fikade vi utanför det lilla huset framför slottet och jag tror inte att naturum fanns då.

Mitt mål för dagen var Lysekil men eftersom jag skulle vara framme där några timmar innan jag fick checka in ställde jag in min gps på Havets hus. Vi har varit i Lysekil flera gånger med husvagnen men vi hann aldrig med just Havets hus. Vi valde att vandra längs fina leder i stället och det var något vi båda prioriterade. Men när nu foten inte tillåter det så tänkte jag att då får jag göra det jag klarar och valet föll på att göra ett besök här.

Jag är inte jätteintresserad av fiskar som bara ser ut som fiskar så jag valde att titta lite extra och försöka fota de lite mer ovanliga och roligare figurerna. Det är inte lätt att fota i en dålig belysning och genom vatten som rör sig och en del bilder är lite suddiga. Trots det hoppas jag att ni kan se och hålla med om att det döljer sig en vacker och spännande värld under havsytan.

Havskatterna har ingen som helst likhet med våra landlevande, väldigt fina katter men det finns säkert personer som tycker att de har en viss charm.

Lite kul var det att gå i tunneln med fiskar simmande både över och omkring mig. Men jag tycker ändå att de lustiga varelserna i de mindre akvarierna var mer spännande.

Jag fick ett meddelande från min värd att det gick bra att checka in så jag behövde inte fördriva den halvtimme, som egentligen var kvar, med något annat. Det är visserligen inte svårt att hitta något att uppleva här i Lysekil men det kändes väldigt lockande med en kopp kaffe och en stunds vila. Även här hade jag bokat via airbnb och nu var det en ganska stor skillnad på standaden. Jag var nöjd med villavagnen men här är det ändå snäppet bättre. Jag tog med mig en kopp kaffe ut i solen, ställde en av stolarna mot väggen och njöt av värmen.

När jag reste mig upp för att titta hur det såg ut bakom skärmen skrämde jag tyvärr bort två rådjur. Men de hittar säkert tillbaka snart igen. Kanske inte så populärt hos mina värdar men de är i alla fall fina att titta på.

Är man i Lysekil så är det i första hand klipporna och havet som lockar. I alla fall när det gäller mig. Jag visste vart jag skulle ta vägen för att få uppleva den karga havsmiljön och eftersom jag ville skona foten så mycket som möjligt tog jag bilen den korta vägen ner till en lämplig parkering. Jag ställde mig nära den sk Turistgatan. Jag letade på nätet efter vad det är för stenar som står uppställda där och varför. Den här texten hittade jag.

Stenbumlingarna utmed promenaden från Vikarvet till Pinneviksbadet påminner om bautastenar  i järnålderns gravfält.
Stenarna kom att placeras längs vägen redan år 1909 och Vikarvet bildades först år 1915.
En som berättat  hur stenarna fick sin plats är Valfrid Håkansson.
Han berättar att man tog stenarna från  stenbrottet  i berget ovanför och på så sätt fick man också gjort en rensning i skrotstenen där./Vikarvet kulturhistoriskt sällskap

Det hade säkert varit fint att följa den vägen men jag ville ut på klipporna. Jag hade inte tänkt gå mycket längre än hit men ni vet hur det är. Lite till och bara lite till… så brukar det bli. Och när man har kommit en bit börjar i alla fall jag tänka att det inte är mycket mening med att vända tillbaka eftersom det nog är lika långt som att fortsätta.

Den här leden känner jag till sedan flera gånger förr. Jag, min man och hundarna har vandrat på klipporna och njutit av härliga vyer. Att gå uppför i trappor är inga problem och jag ignorerade tanken på hur besvärligt det är att gå nerför trappor. Det är klart att jag tog mig upp för här gick det inte att stanna och vända om. Då hade jag ångrat mig senare.

Lite här och där i skrevorna växte de här blommorna.

På flera platser fanns bänkar strategiskt utplacerade. Jag satte mig så klart ner en stund och bara njöt av att det var så skönt och så fint.

Underligt nog så klarade jag mig nästan helt från att gå nerför i trappor. Jag hittade släta, svagt sluttande klippor i stället och jag gick helt klart åt rätt håll på den här rundan. Hade jag valt att gå motsols hade det blivit en del problem.

Näst efter Jämtland tror jag att jag placerar den här kusten. Långa sandstränder är fantastiska men det här är mer jag.

Här började jag ta mig tillbaka till bebyggelsen och bort från havet.

Jag var lite bekymrad över hur stora påfrestningar jag utsatte min fot för. Men idag känns det ungefär som innan de här strapatserna så jag hoppas att jag inte har förstört eller förlängt läkandet. Men vilken fantastiskt härlig dag det blev och vilken tur att vädret visade upp sin bästa sida.

Nu ska jag snart packa ihop och ge mig iväg på nästa etapp. Jag har inget särskilt planerat längs vägen eftersom det mest bara är några dagar då jag pö om pö ska ta mig hem. I natt ska jag bo i Säffle och jag tror att en del av er får upp frasen ”kan man få en kopp kaffe?” i huvudet när den orten nämns. Den reaktionen har jag i alla fall fått från flera personer som har hört att jag ska till Säffle. Ungdomar har säkert ingen aning om varför man säger så men för oss lite äldre är det nog en välkänd del av Hasse och Tages produktion.

Ja oj, vad jag har farit runt i ett virrvarr av riktningar och om jag skulle visa en karta över de vägar jag har åkt på så skulle markeringarna korsa varandra flera gånger. Ni har redan läst om hur jag och min son lämnade Uppsala och åkte till min lillasyster i Motala. Efter några dagar där åkte vi tillbaka till Uppsala men stannade till i Örebro för en lunch tillsammans med mina döttrar och svärsonen. Igår for jag ännu en gång från Uppsala men den här gången till Åkers styckebruk i Sörmland och där bodde jag en natt hos min svåger och svägerska. Jag hälsade även på min svärmor och hann träffa mitt värdpars ena dotter och hela hennes familj. Jättekul och alldeles för sällsynt att jag hinner med de generationerna också när jag stannar till i Åker.

Vad trevligt det var att stanna lite längre än vanligt och ännu en gång blev jag så glad och tacksam för den ansträngning som gjordes för att bjuda mig på vegansk mat. Min svägerska bjöd på pasta med en supergod pastasås bestående av belugalinser, lök, vitlök, morötter, krossade tomater och något som jag inte minns namnet på (trots att jag själv rev den klumpen på rivjärn). Väldigt gott blev det och jag fick även med mig rester i en matlåda att smaska på vid senare tillfälle.

I morse fortsatte resan och vid tiotiden på förmiddagen kom jag till min fina bloggvän Anki i Finspång. Därifrån gjorde jag dagens sista etapp till nattens övernattningsstuga och därmed var jag återigen väldigt nära både Motala och Örebro. Fortsättningen av min lilla tripp blir på helt nya vägar. I alla fall nästan hela vägen hem.

Jag och min son träffade mina döttrar och yngsta dotterns man vid Stortorget i Örebro för att äta lunch på Mocca Deli. Det visade sig vara ett bra val och vi blev väldigt nöjda med maten. Det blev så klart varma, goa kramar och massor av prat också men maten var inte oviktig.

Kramar blev det även hos alla i min mans släkt i Åkers styckebruk. Det känns väldigt bra och viktigt att träffa min svärmor när jag är i närheten och nu var det andra gången jag hälsade på hos henne sedan hon flyttade till ”hemmet”. Det blir av förklarliga skäl inte så täta besök men telefonsamtal går också bra.

Vad tror ni mötte mig när jag kom till Ankis nya lägenhet? Jo, naturligtvis fick jag genast en liten Muffin i famnen och efter att ha gett Anki en hejkram hamnade jag på golvet där den gosiga lilla vovven tryckte sig tätt intill mig. Jag har förstått att han gör så med alla och vad härligt det är med en hund som älskar alla och är så tillitsfull. Efter att jag hade fått klartecken från Anki, om att det var ok att ha honom i famnen vid matbordet, lät jag Muffin ockupera mitt knä även där. Men något att äta gav jag honom inte och det verkade han inte förvänta sig heller.

Jag tar aldrig för givet att jag ska bli bjuden på något som är veganskt när jag kommer till någon och därför hade jag med mig en liten skvätt havredryck i en flaska, för jag var ganska säker på att få kaffe. Men snälla, omtänksamma Anki hade handlat både havredryck och vegansk ost och även en god pastarätt ifall jag skulle vilja ha mat. Det smakade väldigt bra med en macka med marmelad och ost till kaffet.

Jag visste att den nya lägenheten ligger fint, eftersom vi promenerade förbi de husen förra sommaren, men nu fick jag även se hur fin den är inuti. Väldigt mysig och faktiskt oväntat stor med en del utrymmen som kan användas till lite av varje, t ex ett gästrum. Jag sa att jag gärna skulle ha bott där jag också om det bara hade funnits ett fjäll i närheten. En liten kort promenad i slottsparken ville jag hänga med på och vi strosade omkring och tittade på bl a växter som inte syns till hemma hos mig än. Kastanjen finns inte där uppe över huvud taget och kanske inte magnolia heller men scilla, syren och vitsippa kommer så småningom.

Finaste blomman i parken var så klart Muffin och här har matte sagt både sitt och stanna. Full uppmärksamhet på matte och kanske den godis som väntar.

Det är inte så dumt att bo granne med ett slott och ha tillgång till slottsparken.

Jag gillar alla de små broarna och här, framför (eller bakom) orangeriet, ställde Muffin och hans matte Anki upp på att vara med i en bild.

Där borta bor de och läget är det inget fel på. Det skulle i så fall vara att det är så långt till fjällen 😀

När vi kom tillbaka packade Anki ner både havredrycken och osten i en påse till mig och snäll som hon är så skickade hon även med den vegomat hon hade tänkt att jag skulle äta om jag stannade lite längre. Det hade jag gärna gjort men jag hade en nästan tre timmars resa kvar till mitt mål för natten. Men vi ses helt säkert fler gånger och vem vet, kanske kan jag lura upp henne till mig på Frösön ännu en gång.

Nu hade jag lite oväntat två middagar med mig och det betyder att jag inte behöver laga så mycket mat resten av de här dagarna. Smidigt och väldigt bra. Jag stannade till för en bensträckare när jag hade passerat nordspetsen på Vättern och hunnit en liten bit till på min väg söderut. Fint men lite kyligt väder. Jag har inget emot kylan. Skiner solen och det inte blåser för mycket så har jag hellre lite kallt än väldigt varmt.

När jag vände blicken från sjön såg jag i ögonvrån en liten varelse, kanske någon sorts bi eller humla.

Jag bokar oftast boende via airbnb och jag hamnar på de mest varierande typer av övernattningsställen. Här är det en gammal villavagn som har ställts upp, blivit uppiffad inomhus och fått en fin altan byggd på framsidan. Ett enkelt men helt ok boende och jag har redan konstaterat att de två elevationssängarna är väldigt sköna. Dusch och toa finns så klart och det lilla pentryt räcker gott och väl till för en övernattning. Helt klart värt de 275 kr det kostar .

På baksidan av villavagnen växer massor av vitsippor och även en buske som jag tror kan vara en druvfläder.

I morgon fortsätter jag mot Lysekil och kanske gör jag en avstickare till Läckö slott på vägen till kusten. Jag kan inte gå omkring så mycket men lite strosande på olika platser räcker långt när det nu är som det är.

Jag har tidigare berättat om den bok min syster har arbetat länge på och som nu ska släppas ut på marknaden om några dagar. En bok som vill hjälpa människor och grupper att, som titeln säger, Hitta rätt i stället för att leta fel. Den handlar inte om att vi ska ignorera problemen, snarare om att lägga fokus på det som fungerar bra och hur man kan göra mer av det.

I boken blandas forskning, målande beskrivningar, exempel och konkreta verktyg för att se och förstärka det goda, hitta lösningar, tillvarata styrkor och lära av framgångar. Den riktar sig både till privatpersoner och till arbetsgrupper. Jag är väldigt stolt över min syster och allt det arbete hon har lagt ner för att sammanställa det hon brinner för i en bok som alla kan få inspiration och hjälp av. Nu har ett antal böcker levererats hem till henne och jag har fått äran att vara en av de första att få ett signerat exemplar.

Ja, ni ser ju själva hur glad jag är. Det är inte så konstigt när jag nu får hålla hennes väldigt inspirerande bok, där jag dessutom omnämns som ett gott exempel, i mina händer.

Ni som har lärt känna mig genom min blogg förstår värmen i de ord min syster skrev till mig. Att hon inte tycker att jag behöver boken är en komplimang och alla ni vet ju att koncentrationssvårigheter hindrar mig från att läsa den. Men jag ska titta och läsa i små omgångar och jag har redan hittat både roliga bilder och bra citat. Eftersom jag förekommer i boken som ett exempel får ni återigen läsa om hur min syster uppfattar mig.

Mina barn får också varsitt signerat exemplar och jag tar även med mig en bok hem för senare leverans till en bloggvän som uttryckte sitt intresse tidigare. Så Skogsnuvan, nu vet du att den kommer och att jag levererar den till dig när det passar.

Det här är inte ett sponsrat reklaminlägg utan en stolt storasysters vilja att visa hur jag beundrar min lillasyster och det hon har åstadkommit.Jag fick en bok så jag blev inte lottlös men den hade jag fått ändå. Boken, skriven av Gunnel Ryner, finns att beställa både på Bokus och Adlibris och den klättrar redan på topplistorna, trots att den inte finns tillgänglig förrän om några dagar.

Om några av er är intresserade av boken kan ni genom att klicka HÄR komma till Bokus kampanjsida där ni får både rabatt och en möjlighet att anmäla er till en digital föreläsning och bokrelease.