Jag brukar alltid gilla att vara ute på äventyr och att köra omkring i landet för att besöka både nya och välkända platser. Så har det även varit den här gången och jag längtade inte hem förrän jag lämnade mitt sista övernattningsställe och var på väg hem. Den lilla stuga jag hade bokat utanför Orsa blev det boende jag förmodligen kommer att minnas starkast och som jag helst återvänder till. Varför förstår ni lite längre ner i inlägget.
Eftersom jag kände att min fot inte behövde några som helst promenader den här dagen blev det många korta stopp på diverse rastplatser längs vägen. Inchekningstiden i Orsa var satt till tidigast 15.00 och trots att jag drog ut lite på att lämna Svaneholms herrgård hade jag en del tid att fördriva. Restiden var ganska precis 4 timmar och jag kom iväg en och en halv timme för tidigt. Jag måste alltid stanna till för att röra lite på mig men nu stannade jag vid nästan alla rastplatser jag passerade. Men jag fotade inte överallt utan nöjde mig med att ta med tre av dem.
I Grums hittade jag en liten människa och mer om henne kan ni läsa i texten nedan. En fin tanke bakom konstverket.
Tossebergsklätten utanför Sunne.
Siljansfors skogsmuseum, strax söder om Mora. Här har vi stannat ett antal gånger när vi har varit på husvagnssemester men den fiskare i trä, som stod med en jättefirre framför Masugnen, har antingen ruttnat eller förstörts på annat sätt. I stället stod en läskig viking en bit därifrån och bakom honom kan man betala enté in till Skogsmuséet. Det gjorde inte jag utan jag fortsatte och kom strax efter kl tre till det bästa boendet hittills.
Här bodde jag, granne med åkrar och min värd. Den lilla stugan var väldigt fin och välordnad men den bonus jag fick när jag hade installerat mig var det som gjorde mig mest glad.
Jag satte mig på altanen med en kopp kaffe och tänkte ringa min ena dotter. Då hoppade hjärtat till av glädje för vad var det jag såg och hörde? Det förstår nog ni som har följt mig ett tag och särskilt ni som var med mig för nio år sedan då min man omkom. Bilderna är urusla men på några av dem kan man i alla fall urskilja näbben, som är ett bra kännetecken.
Jovisst, det var storspoven som sjöng sin härliga drill för mig och ni vet ju att jag alltid tänker på min man när det händer. Den var speciell för honom och den känslan, av att det är vår när den kommer, förde han över till mig. Jag tog beslutet om att sälja vårt hus och flytta ner till Östergötland (för att hitta ett hus med min syster) efter att ha rådgjort med storspoven och trots att jag inte är troende eller tror på något övernaturligt, skickar jag ofta tankar och små meddelanden med storspoven till min man. Så också den här gången. Jag hörde eller såg aldrig den här speciella fågeln under mina 4,5 år i Bestorp och Mjölby och på Frösön har det bara hänt några enstaka gånger. Jag brukar åka till Optand, där vi bodde, för att höra den men i år har foten satt stopp för det. Gissa om min lycka var stor när jag här upptäckte att det bodde ett helt gäng storspovar på åkern bredvid den lilla stugan. Tyvärr var de väldigt skygga och jag kom aldrig närmare än så här. Jag har fått bättre bilder av dem vid tidigare tillfällen. Jag såg och hörde även tofsvipan men det kändes inte lika stort.
Rådjur såg jag också långt borta och jag stod i fönstret när den här haren hastade förbi. Harar är inte så vanliga här så jag tog en snabb och inte så bra bild genom fönstret.
Kvällen bjöd på andra fina scener.
Halvåtta morgonen därpå var jag iväg på sista etappen och medan jag packade in mina saker i bilen flög flera storspovar över mig och sjöng till avsked. Jag hann inte få fram kameran för de var snabbt förbi och borta. Men jag tog det, mot all logik, som ett hejdå från min man. Vad gör det om det är ett orimligt tankesätt om det gör mig glad 😀
Jag var lite tveksam till att åka genom Orsa Finnmark eftersom vinten kan dröja kvar ganska länge där. Men det var ingen fara. Termometern gick ner till 1 plusgrad men gick aldrig under nollan. Men vid Koppångens naturreservat var det full fart och många skidåkare som gjorde sig i ordning. Det var bara där det fanns mycket snö och fantasterna är nog glada för möjligheten till en lång skidsäsong.
Jag stannade till vid Noppikoskiforsen och där dånade det rejält när vattenmassorna skummande tog sig ner.
Vid Sandsjön finns det också en fin rastplats men även en del snö. Det gick att gå ner till den här platsen men med lågskor var det inte läge att gå längre på någon av stigarna.
Jag fortsatte E45:an mot Sveg och plötsligt satt den här krabaten mitt på vägen på en sträcka där det var en tillåten hastighet på 100 km. Jag hann stanna med god marginal och en lite suddig bild hann jag få genom bilrutan.
Min gps gav förslag på en snabbare väg och innan Sveg svängde jag in på den här grusvägen. Den skulle vara både närmare och snabbare men då räknas nog inte tiden för att stanna och fota in. Hade det regnat hade jag inte åkt här men en torr grusväg har jag inga problem med. Här gick jag ut för att fota ett storskrakepar men de var alldeles för långt borta.
Jag kom fram till ett kraftverk och det är Ljusnan som får stå för elproduktionen här.
Jag tog en fotopaus på andra sidan kraftverket och för alla som inte vet skillnaden på berg och fjäll kan jag återigen berätta att de här bergen är inte fjäll. Ett fjäll är högre än nivån för trädgränsen och de är alltså kala upptill, förutom mindre växtlighet (jag vet att allt är fjäll i Norge om någon där blir fundersam).
Ännu ett storskrakepar och en liten figur som kan vara en vigg. Svårt att se och bilden är så beskuren den kan bli.
Det blev många suddiga fågelfoton i det här inlägget men ibland bara måste de få vara med. Plötsligt såg jag något stort komma flygande och landa på isen. Första tanken var att det var en korp men den är väldigt mycket större än så. Någon sorts stor rovfågel är det helt klart och jag blev så glad över att få se den att jag måste ha med den här väldigt beskurna och suddiga bilden.
Lite bättre gick det att fota de renar som gick omkring bland husen utanför Älvros.
Jag närmade mig Frösön och när jag åkte genom Fåker fick jag första skymten av ”mina” fjäll. Jag blev lite rörd och samtidigt glad för att jag får bo där jag verkligen är riktigt hemma.
Jag passerade min sista arbetsplats i Fåker. Utsikten ovanför är nästan identiskt med den från den här byggnaden. Det företag jag arbetade på finns inte längre här och jag vet inte om det existerar längre. I slutet av 1998 sa min kropp helt stopp och jag gick hem för att aldrig återvända.
Ännu en bild mot fjällvärlden men den här gången från Orrviken.
Därifrån syntes även Åreskutan.
När jag kom hem hade min ytterbelysning bytts ut till en med ljuscensorer. Vi har blivit instruerade att alltid ha lyset tänt så att det ska fungera. Skönt att det blev klart medan jag var borta. De skulle komma och byta belysning någon gång under v 19 – v 26 och nu slipper jag bekymra mig om det. Jag vill gärna bli förvarnad och vara beredd.
Nu är den här resan slut och det är sååå skönt att vara hemma igen. Nu kan jag börja planera mer inför den längre resan till Nordkap som jag, min syster och hennes son ska göra i sommar. Vad kul det ska bli.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vilken bra sista etapp med många fina stopp. När det gällde stugan trodde jag att du fick sjöutsikt och var nöjd med det men sedan förstod jag att det var mycket större än så. Jag vet ju vad storspoven betyder för dig så mycket bättre än så här kunde det väl knappast bli. Tycker det är fint om storspoven fungerar som ett sändebud för vad vet vi egentligen…
Kram och välkommen hem!
GillaGilla
Ja, det blev en jättetrevlig resa totalt sätt och alla stopp de sista dagarna var fina. Det finns många trevliga rastplatser längs vägarna. Sjöutsikten var inte så dum men du har rätt i att det här var så mycket bättre 😀 Så mycket som jag har tjatat om storspoven, även när jag inte hade tillgång till den, så tror jag att de flesta nu känner till både den och hur mycket den betyder för mig 😀 Det är fint att kunna tänka att den är en budbärare mellan oss.
Kram och tack!
GillaGilla
Jag har börjat känna precis som du skriver – att det är väldigt skönt att komma hem till sitt eget igen. Få sova i sin egen säng.
Så härligt att du fick se och höra storspoven. Så fint att det blev så på din sista övernattning. Det har varit roligt att följa dig på resan och få se alla härliga bilder.
Kram
GillaGilla
Hemma är alltid bäst. Men det hindrar inte att det är kul att resa bort ibland 😀
Storspoven var en stor del av behållningen i Orsa och det gör att jag nog kommer dit igen. Tack Marie, det är kul att du ville hänga med 😀
Kram
GillaGilla
Välkommen hem igen! En riktigt trevlig resa har du haft … och mycket har du hunnit med – därtill en fantastisk sista övernattning … jag vet ju hur du känner ang. storspoven.
Det har varit trevligt att få följa med så här via bloggen och bäst var förstås att du stannade till en stund hos mig! ;(
Ha det nu så gott … tiden går fort och snart stundar sommarens långresa norrut!
Kram
GillaGilla
Tack Anki!
Jag har hunnit med att träffa släkt och dig och dessutom sett mycket fint så jag är väldigt nöjd. Storspoven var en stor del av att det blev fantastiskt 😀 Jättekul att du hängde med och vi brukar ju hänga med på varandras äventyr 😀 Roligt att få träffa dig och Muffin och se hur ni bor nu.
Tack detsamma. Vi åker i juli så det är ett tag kvar men tiden går fort, precis som du säger.
Kram
GillaGilla
Utrolig kos å være på tur, men veldig godt å komme seg hjem igjen. Turer skaper mange minner så en kan kose seg med turen flere ganger. Det er det som er så kjekt med blogging.
GillaGilla
Så är det. Jag brukar alltid trivas med att vara ute och resa men hemma är alltid bäst ändå 😀 Jag tittar ibland tillbaka i bloggen och blir glad av alla minnen som finns där.
GillaGilla
Vilken berörande text om storspoven. Älskar att din man sa hej då med hjälp av fåglarna.
För mig som har fått bilkörarproblem efter utmattningen så blir jag så glad över att du fixar så långa sträckor, trots allt. Heja dig!
Fyra, fem mil – är lagom för mig. 😉
Önskar dig en skön vecka hemma – med tankar om kommande äventyr.
❤
GillaGilla
Fint att du berörs av texten ❤ Jag är lite förundrad över min egen reaktion på de här mötena men ibland bestämmer känslor över förnuftet.
Jag var lite orolig för mitt bilkörande när jag kom underfund om vad som är fel med mig men jag har märkt att när jag sitter ensam i bilen är det bara avkopplande att köra. Det är värre om jag måste prata hela tiden men det behöver jag som tur är aldrig. Jag säger dessutom ifrån om det skulle vara så. Men min värkande kropp klarar inte alltför långa dagsetapper så det blir alltid lite jobbigt mot slutet. Det är i alla fall bra med stopp för att sträcka på benen lite.
Tack Barbro! Nästa resa blir i juli så det finns tid för planering 😀
GillaGilla
Så fantastiskt med mötet med storspovarna! Jag rös när jag läste, har ju lite samma grej fast det är sädesärlan som hälsar från min mormor. Allt som gör oss lyckliga är väl positivt, och skadar ingen annan! Du har haft en väldigt fin och upplevelserik resa, den kan du leva på länge, om du nu hinner innan nästa tur. Men det gör du säkert, du är ju en van resenär. Jag behöver numera lång tid för att smälta nya upplevelser och platser. Välkommen hem säger jag då, att komma hem efter en lyckad resa är inte pjåkigt alls!
Kram från pörtet
GillaGilla
Det var överraskande och fantastiskt roligt att de bodde granne med mig där 😀 Då vet du hur det kan kännas. Sädesärlan gillar jag men jag har inga sådana minnen med den. Men jag är glad för att du också har en fågel som betyder mycket och som du förknippar med någon ❤
Nog har jag gott om tid för att leva på den här resan innan det är dags igen. Det blir inte förrän i juli. Men det känns skönt att vara på hemmaplan ett tag innan dess. Tack Paula, hemma är bäst 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Vilken fin resa det blev (har inte hängt med från början, men det jag sett har varit fint) och du tar så fina bilder! Underbara minnen som väcktes av storspoven och rovfågeln på isen var riktigt kul förstår jag.
GillaGilla
Det blev en väldigt fin och rolig resa och nu är det skönt att vara hemma igen. Tack Anna, jag är en riktig amatör när det gäller fotande. Jag gick en fotokurs för att lära mig göra egna inställningar men jag märkte att jag inte tyckte att det var roligt. Jag använder nästan alltid automatiken och gör små ändringar i efterhand. Mest med ljuset. Jag vill bara kunna lyfta kameran och knäppa lite snabbt. Storspoven betyder mycket och bidrog starkt till att det blev så bra på sista stället. Jag önskar att jag hade kommit lite närmare rovfågeln men det är ändå kul att ha sett den 😀
GillaGilla
Vilket vackert inlägg på alla sätt. Jag har ju börjat följa dig på senare år och visste inte om storspoven. Men jag blev rörd och varm i hjärtat när jag läste det. Vilken fin stund för dig. Och vilken fin avslutande etapp innan du till slut nådde dina älskade hemtrakter. Många fina bilder och jag njuter av spegelblanka vatten, solnedgång, renar, Åreskutan och allt annat, framför allt den magnifika rovfågeln på isen. I dom lägena önskar man att ha ett teleobjektiv men jag tycker din bild blev bra.
Avslutar med att säga välkommen hem! Såg att du lagt in ett nytt inlägg precis nu så nu ska jag vidare till det …
Kram
GillaGilla
Tack Anita, vad snällt sagt 😀 Jag tjatar om storspoven varje år så den lär du få höra talas om fler gånger. Men det är inte alltid jag ger en förklaring. Det var fint och kanske särskilt eftersom jag inte har kunnat gå till den plats jag vet att de finns på här. Haha, det här med spegelblankt vatten har jag ju beundrat lite avundsjukt hos dig men nu hittade jag lite av den varan själv 😀 Renar ser jag lite då och då och det är alltid lika trevligt. Rovfågeln kunde jag inte få till en bättre bild på men det syns i alla fall på siluetten att det är en rovfågel. Där hade jag inte hunnit byta till teleobjektiv eller fått upp stativet innan den flög iväg.
Tack Anita! Det är otroligt skönt att vara hemma. Hur roligt det än är att se något annat så är hemma alltid bäst 😀
Kram
GillaGilla