Efter att ha rensat bort allt ogräs på infarten är det nu dags för sommarens andra projekt. Att klippa bort alla vattenskott på äppelträden. De rackarna växer till sig varje sommar och då finns det inte så mycket att välja på om man ska ha något så när välskötta äppelträd. I sanningens namn måste jag erkänna att jag inte riktigt vet varför det är så viktigt eller vad som händer om det inte blir gjort. Det har nog något att göra med att ljuset inte släpps igenom grenverket om det blir för vildvuxet och då kanske inte frukten mår bra. Just i år mår frukten i alla fall inte bra på äppelträdet på bilden. Det finns nämligen inte tillstymmelse till något äpple där. Bara några bruna, torkade rester av det som en gång var blommor. Men trädet ska ändå vårdas har jag hört och då är det väl bäst att göra så.

Kanske är det dumt att jag sätter igång med det här när min syster är ute på husbilssemester. Det är ju återigen det här med att klättra på stege. Det här är dessutom en gammal, skruttig och ostadig stege som nog inte behöver mycket vinglande från den som klättrar innan den ramlar. Jag har stått allra högst upp och försökt undvika att titta ner. Där uppe når jag precis de vattenskott som sitter högst upp på trädet men då måste jag sträcka på mig ordentligt. Som tur är finns det oftast grenar som jag kan luta mig lite mot men jag måste använda händerna till arbetet så det gäller att inte knäna börjar skaka och vidarebefordra skakningarna till stegen. Jag erkänner att jag är lite nervös ibland. Första omgången var jag dessutom fortfarande lite pilleryr i huvudet men då var jag faktiskt så förståndig att när första yrselkänslan kom så klättrade jag ner igen och väntade en stund. Men sedan kom den vanliga envisheten fram igen. Jag ska banne mig fixa det här och jag tänker inte vänta tills min syster är hemma och kan ringa ambulans om något händer. Jag tror faktiskt inte att ett fall skulle resultera i så mycket mer än lite smärta så det är nog ingen fara.

Jag passade på att fota det som händer i trädgården just nu. Jag hade publik en stund. En ringduva poserade snällt på staketet en lång stund. Både krusbär och vinbär har mognat men det mesta lämnas till fåglarna. Krusbärsbusken är så ynkligt liten så det blir inte många bär på den. Jag hittade den bland ogräs första sommaren här och efter flytt har den inte återhämtat sig så bra. Vinbär är jag inte så förtjust i. Min syster brukar plocka lite men jag låter gärna fåglarna mumsa på det som blir kvar. De blå bären är säkert inte ätliga. Jag vågar i alla fall inte prova. De växer på en buske vid infarten och där kan de få sitta kvar och vara dekorativa.

Det var en lite underlig känsla. Det var en alldeles lugn, lite kylig morgon och alla ljud hördes väldigt tydligt. Men det var det som var så annorlunda. Jag hörde nästan inga ljud. Något enstaka fågelläte och ett prassel i en buske. Men förutom det hörde jag bara mina egna och Kaspers steg. Jag kände hur jag blev väldigt lugn. Jag och skogen var tysta och trivdes tillsammans i ett slags symbios. Kasper var också lugn. När jag knäppte några bilder la han sig ner och väntade och tittade nöjt på mig. Inte den minsta lilla stress eller otålighet. En skön morgon med en lika skön promenad helt enkelt. Nalle var inte med oss i dag, eftersom han är på husbilssemester, men han skulle också har smittats av lugnet och lagt sig ner under fotosessionerna. Kasper och jag får klara oss själva tills Nalle och hans matte tröttnar och kommer hem igen.

Morgonens bilder från skogen:

Jag hann precis komma hem från promenaden och sätta på kaffebryggaren innan det plingade till i mobilen och följande meddelande kom:

God morgon och grattis! Nu har du varit mamma i 31 år! Gud vad länge det är, och du har gjort det alldeles strålande, vilket jag anser mig vara ett bevis på. Puss på dig

Jag skrattade högt samtidigt som jag blev både varm i hjärtat och lite rörd. Det är så typiskt av min väldigt gulliga son att vända på de traditionella reglerna och gratta mig innan jag hinner gratulera honom. Jag hade hunnit skriva den vanliga gratulationshälsningen på fb men hade tänkt vänta lite innan jag ringde. Nu hällde jag upp mitt kaffe, satte mig bekvämt i soffan och ringde upp min son. Naturligtvis sjöng jag för honom, det måste man göra. Men den här gången blev det inte ”ekorrn satt i granen”. Den traditionen har vi bara i min ursprungliga familj. I dag skrålade jag ”ja, må du leva” i stället följt av en massa hurra. Jag hoppas att jag inte skämde ut honom inför hans relativt nya käresta, som var där med honom. Men sådant får man stå ut med när man har med den här familjen att göra.

Det var inte jag som såg den först. Jag hörde hur Nalle skällde till en gång och sedan såg jag hur han uppspelt hoppade fyrfota med blicken fastnitad vid vår besökare. Den lilla igelkotten rullade ihop sig av rädsla men Nalle gick inte fram utan höll sig på behörigt avstånd för att sedan tröttna och gå därifrån. Men jag blev kvar och jag väntade tills igelkotten övervann sin rädsla och tittade fram.  Jag lyckades få ett ganska bra foto med mobilen, för naturligtvis låg kameran kvar på övervåningen. Det händer lite titt som tätt att vi hittar igelkottar i vår trädgård men det är lika kul varje gång.

Som ni vet nalkas det bröllop mellan min yngsta dotter och hennes sambo. Jag förväntas hålla tal och det gör jag gärna. Men det är inte så lätt att få till det där perfekta talet så jag blev glad när min syster, den erfarna och duktiga föreläsaren och författarinnan, erbjöd sig att titta på vad jag hade totat ihop. Jag vågade knappt titta på henne medan hon läste men jag blev lite lugnare när jag hörde ett fniss och senare ett litet ljud som uttryckte att hon blev berörd. Jag hade varit nära att förkasta allt och börja om från början men jag blev glad när min syster faktiskt sa att hon gillade mitt tal och att hon  t o m rös och fick knottrigt skinn på armarna. Jag skulle vilja att det vore roligare men nu får det vara som det är. De dagar som återstår till bröllopet ska jag träna in hela talet så att jag kan det utantill. Sedan är det bara att hoppas på att jag inte är alltför påverkad av fejkfeber eller piller just när jag ska hålla mitt tal. Det skulle inte vara den extra krydda som kanske behövs, om brudens mor står och sluddrar med ofokuserad blick medan hon försöker säga något fint till brudparet. Jag är faktiskt inte orolig för jag vet att det går bra.

Så blev jag beskriven i dag. Jag, Kasper och Nalle kom ikapp söta lilla Vera och hennes husse på en skogsstig och när jag konstaterade att de inte heller går särskilt snabbt, eftersom vi lyckades komma ikapp dem, sa Veras husse att han har sett att jag och min syster brukar gå lika snabbt som raketer. Jag blev alldeles full i skratt. Det är tydligt att vi har väldigt olika perspektiv. Jämfört med den takt jag höll innan levern hade blivit så här stor så strosar jag numera fram. Min syster däremot, går ganska snabbt. Men inte riktigt lika snabbt som den takt jag hade förut. När jag har blivit frisk från min PLD så ska Veras husse få se på raket 😉

I dag blev det några trädgårdsbilder. De här fynden gjorde jag i en vrå med ogräs. Den fina liljeväxten ska snarast flyttas till rabatten i stället.

Ett litet bi på besök i Salvian.

Nu har jag letat efter campingstugor nära vatten och helt plötsligt har jag två inbokade minisemestrar framför mig. Semestrar då jag inte planerar in något annat än att sitta och titta ut över en sjö och promenera lite med min hund. Har jag en bra dag någon av dagarna så kanske vi gör en liten utflykt någonstans men det är inget måste. Det blir bara ett ombyte av miljö och kameran kanske kan få knäppa något annat än bara blommor i vår skog. Jag ska inte åka långt. Bilresor är inget jag mår bra av så jag har letat i närområdet.

Andra veckan i augusti har jag bokat in tre nätter i Vadstena. En enkel (det finns i alla fall dusch och wc) liten stuga med fint läge. Där ska Kasper och jag gå längs med stranden och han kan få bada så mycket han vill. Jag har en liten tanke om att kanske, om jag mår skapligt, så ska vi ta oss upp på Omberg någon av dagarna. Men om jag ska vara realistisk så är nog det kanske för jobbigt både för mig och för min gamla hund. Det kanske blir en tur till Alvastra klosterruin i stället.

Nästa minisemester ser jag väldigt mycket fram emot. Jag hittade något som jag tror är ett riktigt fynd. Denna stuga, som hör till ”Målsånna turism och lantbruk”, kostar nästan bara hälften så mycket per dygn som den lilla campingstugan i Vadstena och har mycket mer utrymme och är väldigt mycket bättre utrustad. Läget kan jag inte heller klaga på. Jag skulle kunna bo där hela sommaren. När jag visade bilderna för min syster hakade hon genast på så nu ska vi två och våra vovvar tillbringa fyra förhoppningsvis härliga dygn här i slutet av augusti. Tänk att hitta en sådan pärla. Det ska bli jättekul. Om stugan motsvarar förväntningarna ska vi sedan snabbt boka in en semester där nästa sommar.

Efter morgonpromenaden och den sedvanliga koppen kaffe tog jag itu med den sista delen av garageinfarten. Visserligen är bilden suddig eftersom jag bara hade mobilen till hands men har ni någonsin sett en så snygg och välrensad grusinfart? Det har ni säkert men jag har inte sett en sådan hos oss sedan vi flyttade hit. När jag var klar konstaterade jag lite trött att nu är det dags att börja om från början längst in. Men det ser inte lika illa ut som när jag började och jag ska inte titta på de nya ogräsen än på några dagar. Jag kan ju få känna mig nöjd ett litet tag först.

I går kväll, precis innan jag la mig för att sova, kollade jag lite snabbt på fb. Jag såg att våra grannar från byn Vattjom (Oviken i Jämtland), där vi bodde i tretton år innan vi flyttade till Optand, befann sig vid Bergs slussar och skulle hälsa på sin dotter i Linköping. Lite snabbt slängde jag iväg en kommentar om att Mjölby ligger ganska nära och att det finns kaffe här. Snart kom en fråga: bor du där? Då sov jag nästan så jag svarade bara ”ja” och la till en glad gubbe. Sedan hände inget mer men strax före kl 11 i dag ringde det på dörren och där stod de. Så glad jag blev. Tyvärr hade jag precis tagit mina starka piller så efter ett tag sluddrade jag lite och hade svårt att hålla mig vaken men det var ändå himla kul att få träffa dem igen. Vi har inte setts sedan begravningen för drygt tre år sedan. Det blev en stund med diverse uppdateringar, lite skvaller från hemtrakterna och annat trevligt prat. Trots att jag var så trött så gav det mig en energikick och ett litet lyckorus. Så härligt att få höra lite jämtländska tonfall och ord igen.

Lite senare kom min syster och gav mig en bajspåse med några små, söta kantareller (bajspåsar är jättebra till mycket). Jag har själv plockat två stycken förut och de är torkade och väntar på att bli fler. Kanske kan de bli tillräckligt många för att räcka till en svampmacka så småningom. Några fler ska väl någon av oss kunna springa på någon gång innan vintern.