Vilken fantastiskt underbar dag det var. I går var det den dag då två familjer blev till en när min yngsta dotter och min nyblivna svärson vigdes i rådhuset i Örebro. Det var en relativt enkel men väldigt vacker ceremoni där brud och brudgum höll varsitt tal till sin älskade, och det var kärlek i orden de gav varandra.

Efter vigseln promenerade vi alla tillsammans genom stadsparken bort till Wadköping där vi åt en väldigt god trerätters middag. Under promenaden stannade vi till för fotografering några gånger och det knäpptes flitigt med många kameror. Brudparet ställde glatt och villigt upp på att inta alla möjliga poser och hela tiden strålade de av lycka.

Mina barn och jag ❤

Jag och brudgummens mor strålade säkert nästan lika mycket när vi stolta och glada fick uppleva att våra barn sa ”ja” till varandra. Äntligen kan jag kalla min svärson för just svärson och behöver inte krångla till det med ord som mågaspirant eller svärsonsämne. Nu är det verklighet och det är en väldigt underlig men härlig känsla.

På övervåningen i detta hus i Wadköping åt vi den goda middagen och tillbringade några väldigt mysiga och roliga timmar tillsammans. Vi var ett ganska litet sällskap, bara 14 personer, och det var ganska skönt för mitt huvud som inte behövde hålla isär så många ansikten.

Till förrätt fick vi chevre chaud. En ny bekanstskap för mig men det var fantastiskt gott. Både kött- och fiskätare fick denna förrätt men den veganska varianten såg lite annorlunda ut.

Vi köttätare åt oxfilé med potatisgratäng, smörad konjakssås, pancettaharicots verts och körvel. Det var riktigt mums. De som åt bookmakertoast med inkokt färsk laxfilé, brynt smör, färskpotatis, färskriven pepparrot, primörer och citron var minst lika nöjda med sin mat. Extra roligt var det att det veganska alternativet, hemgjord falafel, färskpotatis, primörer, riven pepparrot och het tomatsås blev en stor positiv överraskning.

Till dessert åt vi chokladfondant med hallonsorbet och bär. En perfekt avslutning.

Det lyckliga, nygifta paret är mätta, glada och kanske en liten smula salongsberusade. Men medge att de är ett väldigt vackert par 😀

Efter middagen, med tal och en ihopklippt kombination av filmsnuttar och foton, tog vi oss till brudparets nya lägenhet för avslappnat umgänge medan vi drack lite bubbel följt av kaffe med en helt underbar tårta till. En vän till brudparet hade erbjudit sig att baka tårtan och det var en smaksensation. Jag önskade nästan att middagen inte hade tagit så mycket plats i min mage för tyvärr fanns det inte tillräckligt mycket utrymme kvar för denna mumsiga tårta.

Glada, mätta och väldigt trötta (i alla fall jag) återvände jag och min son till vårt boende. Jag lyckades sova i nästan tre timmar och efter att ha legat och vänt och vridit på mig i några timmar gav jag upp strax efter fyra i morse och gick upp. Jag var fortfarande mätt efter alla godsaker i går men nu, två timmar senare, har jag lyckats få i mig en banan till frukost och en kopp te väntar. När jag har skjutsat min son till järnvägsstationen om några timmar ska jag ta mig hem till min egen, väldigt sköna säng där jag ska sova väldigt gott i natt.

Det här var vårt hem för en natt.

Sedan några dagar är ordningen återställd och flocken samlad. Nalle och hans matte har återvänt från sin husbilssemester bland fästningar och klippor i Bohuslän. De har haft härliga dagar och jag har fått se många fina bilder på natur och en Nalle med glädjefnatt. Han är som en valp trots sina 11 år. Men han var nog lite oförsiktig för det slutade med att han skar upp en trampdyna och sedan dess går han med bandage och är lite olycklig. Nu följer han i alla fall med på promenader och verkar tycka att det är roligt trots att ena tassen är omlindad.

Här hemma händer det ingenting. Några nya blommor i buskarna bara men jag har börjat tröttna lite på att fotografera blommor. Nu vill jag fota vyer och brudpar. Vilken tur då att jag ska få göra just det i helgen 🙂 Skrivarlusten är inte riktigt som den brukar vara så det blir lite magert med blogginlägg. Men jag kommer nog igång igen senare.

Det måste vara fler än jag som tänker ”svensk sommar” när ni tittar på de första bilderna här. I vanliga fall framkallar de orden bilder av stränder, båtar och badande människor hos mig men en blåklocka framför gulmåran ger i alla fall mig associationer till både Sverige och sommar. Det passar ju bra en sådan här dag då även vädret tydligt visar att den svenska sommaren är i full gång. Efter ännu en må-dåligt-period har jag nu några bättre dagar igen och jag har orkat sitta ute och vända upp trynet mot solen. Lite extra anstränger jag mig eftersom det bara är en vecka kvar till bröllopet och om jag inte har lite färg då kommer jag att se ut som en blek gris i min klänning. Jag har valt klänning efter modell och inte efter färg och i vanliga fall skulle jag aldrig ha köpt den här klänningen. Kanske kommer det bilder efter nästa helg men risken är att jag inte själv känner igen den tant som hamnar på fotona och då kanske jag bara vill slippa se dem 😉

Något har hänt med min Kasper. Kanske är det värmen eller så är det åldern som har förändrat honom. Jag hittade en buske med fina, mogna hallon och som den snälla matte jag försöker vara plockade jag några till min bärälskande hund. Han tog ivrigt flera stycken i munnen men spottade genast ut dem på marken. Sedan var han inte ett dugg intresserad av att ens nosa på de bär som var kvar i min hand. Väldigt underligt. Förut har han kunnat stå väldigt länge vid ett hallonsnår för att försöka få tag i de goda bären. Jag vet att det inte var bärfisar i hallonen för sådana är jag väldigt noga att hålla koll på och inte ge varken mig själv eller min hund. Nåja, smaken förändras ju med åldern sägs det och så kanske det även är för hundar. Han ville i alla fall ha de blåbär som vi hittade tidigare på promenaden.

En buske, eller kanske ett blivande träd, hade så här söta små blommor  längst ut på grenarna.

Alla sörlänningar är vana vid många trädslag som jag ser som exotiska. Ek är ett sådant träd och i dag hittade jag en liten planta och den kunde jag inte motstå. Så fint det är när de nyaste bladen är alldeles röda mot de lite äldre gröna bladen. Jag har inte tänkt på om det brukar vara så men nu ska jag hålla utkik och se hur det förhåller sig.

Och minsann…sitter det inte en liten fluga där också när man tittar närmare 😀

Efter att ha rensat bort allt ogräs på infarten är det nu dags för sommarens andra projekt. Att klippa bort alla vattenskott på äppelträden. De rackarna växer till sig varje sommar och då finns det inte så mycket att välja på om man ska ha något så när välskötta äppelträd. I sanningens namn måste jag erkänna att jag inte riktigt vet varför det är så viktigt eller vad som händer om det inte blir gjort. Det har nog något att göra med att ljuset inte släpps igenom grenverket om det blir för vildvuxet och då kanske inte frukten mår bra. Just i år mår frukten i alla fall inte bra på äppelträdet på bilden. Det finns nämligen inte tillstymmelse till något äpple där. Bara några bruna, torkade rester av det som en gång var blommor. Men trädet ska ändå vårdas har jag hört och då är det väl bäst att göra så.

Kanske är det dumt att jag sätter igång med det här när min syster är ute på husbilssemester. Det är ju återigen det här med att klättra på stege. Det här är dessutom en gammal, skruttig och ostadig stege som nog inte behöver mycket vinglande från den som klättrar innan den ramlar. Jag har stått allra högst upp och försökt undvika att titta ner. Där uppe når jag precis de vattenskott som sitter högst upp på trädet men då måste jag sträcka på mig ordentligt. Som tur är finns det oftast grenar som jag kan luta mig lite mot men jag måste använda händerna till arbetet så det gäller att inte knäna börjar skaka och vidarebefordra skakningarna till stegen. Jag erkänner att jag är lite nervös ibland. Första omgången var jag dessutom fortfarande lite pilleryr i huvudet men då var jag faktiskt så förståndig att när första yrselkänslan kom så klättrade jag ner igen och väntade en stund. Men sedan kom den vanliga envisheten fram igen. Jag ska banne mig fixa det här och jag tänker inte vänta tills min syster är hemma och kan ringa ambulans om något händer. Jag tror faktiskt inte att ett fall skulle resultera i så mycket mer än lite smärta så det är nog ingen fara.

Jag passade på att fota det som händer i trädgården just nu. Jag hade publik en stund. En ringduva poserade snällt på staketet en lång stund. Både krusbär och vinbär har mognat men det mesta lämnas till fåglarna. Krusbärsbusken är så ynkligt liten så det blir inte många bär på den. Jag hittade den bland ogräs första sommaren här och efter flytt har den inte återhämtat sig så bra. Vinbär är jag inte så förtjust i. Min syster brukar plocka lite men jag låter gärna fåglarna mumsa på det som blir kvar. De blå bären är säkert inte ätliga. Jag vågar i alla fall inte prova. De växer på en buske vid infarten och där kan de få sitta kvar och vara dekorativa.

Det var en lite underlig känsla. Det var en alldeles lugn, lite kylig morgon och alla ljud hördes väldigt tydligt. Men det var det som var så annorlunda. Jag hörde nästan inga ljud. Något enstaka fågelläte och ett prassel i en buske. Men förutom det hörde jag bara mina egna och Kaspers steg. Jag kände hur jag blev väldigt lugn. Jag och skogen var tysta och trivdes tillsammans i ett slags symbios. Kasper var också lugn. När jag knäppte några bilder la han sig ner och väntade och tittade nöjt på mig. Inte den minsta lilla stress eller otålighet. En skön morgon med en lika skön promenad helt enkelt. Nalle var inte med oss i dag, eftersom han är på husbilssemester, men han skulle också har smittats av lugnet och lagt sig ner under fotosessionerna. Kasper och jag får klara oss själva tills Nalle och hans matte tröttnar och kommer hem igen.

Morgonens bilder från skogen:

Jag hann precis komma hem från promenaden och sätta på kaffebryggaren innan det plingade till i mobilen och följande meddelande kom:

God morgon och grattis! Nu har du varit mamma i 31 år! Gud vad länge det är, och du har gjort det alldeles strålande, vilket jag anser mig vara ett bevis på. Puss på dig

Jag skrattade högt samtidigt som jag blev både varm i hjärtat och lite rörd. Det är så typiskt av min väldigt gulliga son att vända på de traditionella reglerna och gratta mig innan jag hinner gratulera honom. Jag hade hunnit skriva den vanliga gratulationshälsningen på fb men hade tänkt vänta lite innan jag ringde. Nu hällde jag upp mitt kaffe, satte mig bekvämt i soffan och ringde upp min son. Naturligtvis sjöng jag för honom, det måste man göra. Men den här gången blev det inte ”ekorrn satt i granen”. Den traditionen har vi bara i min ursprungliga familj. I dag skrålade jag ”ja, må du leva” i stället följt av en massa hurra. Jag hoppas att jag inte skämde ut honom inför hans relativt nya käresta, som var där med honom. Men sådant får man stå ut med när man har med den här familjen att göra.