Jag vet inte om jag kan kalla det för campingliv eftersom jag har haft alla bekvämligheter jag behöver i min lilla stuga. Fast å andra sidan så har de flesta nyare husvagnar och husbilar alla faciliteter i sina rullande hem också. Om det är camping så har jag också levt campingliv de här dagarna. Jag tänker nog mer på forna campingsemestrar eller de scoutläger jag har varit med på. Det var ”riktig” camping med väldigt obekväma sovplatser, trangiakök och lite mindre fina servicehus än de som finns i dag.  Konstigt nog har jag mest bara fina minnen från de tältningarna. Ett undantag finns. När jag och min man var nya i vårt förhållande ville jag göra honom till lags och följa med på en fisketur till Idre. Vi bodde i ett litet tvåmanstält och sent på kvällen gick vi utefter en bäck och fiskade. Jag minns det med fasa och ångest. Det var mygg till förbannelse trots att jag nästan hade tömt myggmedlet över mig, jag var trött och jag blev snart både sur och arg. När vi äntligen kom tillbaka till campingplatsen funkade inte duschen så det var bara att, stinkande av myggmedel och svett, krypa ner i sovsäckarna. Jag följde inte med på några fler sådana turer.

När min Kasper var yngre och vi bodde vid en stenstrand hade han en favoritsysselsättning. Han blev nästan manisk när han kom ner till stranden. Han gick en liten bit ut i vattnet, vände sig om och tittade uppfordrande på oss. Vi visste vad han ville och började kasta små stenar till honom. Han hoppade upp i luften och fångade dem för att sedan genast spotta ut dem igen. Så kunde han hålla på hur länge som helst och det var alltid vi som tröttnade först. Nedanför vår campingstuga finns det en hel del sten på stranden. Jag hade inte en tanke på den lek vi brukade leka men Kasper gick direkt ut i vattnet, vände sig om och den där välkända uppfordrande blicken tittade på mig igen. Det är tre år sedan vi gjorde så senast men han visste precis vad han ville och jag förstod honom direkt. Jag kastade väldigt små stenar och han försökte fånga dem. Men han hoppar inte längre lika högt och han ser inte heller lika bra så han missade de flesta. Det verkade inte göra något. Han var lika ivrig i alla fall så vi lekte vår gamla lek ett tag och återigen var det jag som tröttnade först.  På bilden syns ingen sten men ni kan i alla fall se att han gör en ansats till att hoppa och till att fånga stenen.

Snett nedanför vår stuga fanns denna grillplats. Det var ingen som grillade där under vårt besök men väl en man som gick dit med jämna mellanrum och slängde sina fimpar i askan. Som f d rökare anser jag att man har med sig något att samla sina fimpar i när man är ute. Jag brukar inte gnälla men det är så lätt att ta med t ex en glasburk och så slipper de, som kanske ska grilla korv senare, elda med fimpar.

Jag testade att fota med mitt teleobjektiv och siktade in mig på en sten lång ut i vattnet. Jag såg inte den fina pyntningen förrän jag zoomade in i bilden. Jag måste erkänna att jag ännu inte har  hittat ett bra användningsområde för teleobjektivet. Det är mest bara otympligt att ta med och bilderna blir oftast inte skarpa p g a darriga händer. Jag måste nog ta och träna lite på att använda det.

Så kommer vi slutligen till den efterlängtade solnedgången. Den kom till sist och visst var den fin, men fantastisk vill jag inte kalla den. Jag har sett mycket finare solnedgångar tidigare (jag vågar nästan inte säga var för det blir så tjatigt att alltid nämna den platsen).

Denna bild ljuger lite. Det är inte jag som har mixtrat med något utan det fixade kameran alldeles själv. Det var fortfarande väldigt ljust ute och mina ögon såg inte minsta lilla färgskiftning men jag får väl tacka min kamera för att den fångade något som jag inte såg.

Den här bilden däremot, återger verkligheten. Långt därborta är det en vacker solnedgång.

Zoomar man in lite så ser den ut att vara lite närmare. Det är ju bra att det finns kameror så att upplevelsen i efterhand kan förskönas 😉

Det var fortfarande så här ljust ute. Men det är ett lite annorlunda sken, ett vackert kvällssken.

När jag vände blicken åt ett annat håll såg det ut så här:

Nu är solen snart nere men ni har nog förstått nu att utan kamera är skådespelet väldigt långt borta.

Hejdå solen. Vi ses förhoppningsvis igen. Ser ni att det springer något slags hjortdjur över solnedgången.

Nu har jag snart tömt och städat ur vår lilla stuga. Jag har trivts väldigt bra de här dagarna och jag har faktiskt sovit lika bra som hemma. I brist på elevationssäng får man fixa till det på annat sätt och min bäddmadrass och mina stora kuddar gjorde susen. Jag har nu sovit i den halvsittande ställningen i tre och ett halvt år. Undrar om jag kommer att vilja sova som en vanlig, normal människa sedan när det inte längre trycker på och gör ont  när jag ligger ner. Nåja, det är inte så viktigt för jag sover gott i vilket fall som helst. Nu ska jag ta en avslutande kopp kaffe och sedan ska det sista fixas innan det bär av hemåt. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem.

Jag är en morgonmänniska. Jag vaknar tidigt och jag mår också bäst på morgonen. Ska jag göra något så är det alltså morgonen som är den bästa tiden. Vi, som är uppe före 06.00, får uppleva sådant som många andra sover bort. I morse var jag ganska ensam om att vara ute 05.20 och troligtvis var det i alla fall inte många fler som fick se den underbara morgonhimmelen. Bara mobilen var med men den fångade  soluppgången ganska ok. Nu hoppas jag bara att jag får se den där fantastiska solnedgången, som jag har väntat på, i kväll. Det är sista chansen för i morgon åker jag och Kasper hem. Det är nog bra att minisemestern tar slut. Vi behöver båda två vila upp oss efter den. Jag känner en del efterverkningar efter all aktivitet och Kasper var inte alls sugen på promenad nyss.

Vad har vi då hittat på idag? Jag hade ingen färdig planering mer än att om jag orkade så skulle vi ta oss till Alvastra klosterruin, vid Ombergs fot, nära Ödeshög.

Alvastra kloster grundades 1143 av franska munkar som tillhörde den mäktiga Cisterciensorden. I nära 400 år blomstrade Alvastra kloster. Men med reformationen upplöstes det och jordinnehavet drogs in till kronan. Alvastras egendom ombildades till Alvastra kungsgård. Materialet i själva klosterbyggnaderna kom att intressera olika byggherrar och användes bland annat till Vadstena Slott och till Per Brahes byggen vid Vättern. Sedan 1898 har klosterruinerna restaurerats och konserverats i flera omgångar.

Den heliga Birgitta (1303-1373) är ett av Europas skyddshelgon och en av medeltidens mest intressanta och betydelsefulla personer. Hon är världskänd för sina uppenbarelser, för den klosterorden som hon grundade och för sina långa pilgrimsresor. Hon gav sig iväg till Spanien, Jerusalem, Betlehem och Rom. Men det var i Alvastra kloster utanför Vadstena som hon fick många av sina mest omtalade uppenbarelser, och det var där hon kände sig kallad att bli ”Kristi brud och språkrör”. 

http://www.visitostergotland.se/145059/Alvastra-klosterruin/

Det här är också ett turistmål som jag besökte tillsammans med vänner en sommar för precis 40 år sedan, när vi var på cykelsemester. Usch, man ska inte skriva ut sådana siffror. Att jag är 55 år låter inte lika uråldrigt som att jag var på cykelsemester för 40 år sedan. Jag har inget minne av att ruinerna var så omfattande och i så gott skick så förmodligen har mycket åtgärdats sedan dess. Eller så var jag helt enkelt inte så intresserad då och mycket har kanske fallit i glömska. Kasper och jag vandrade omkring bland ruinerna och särskilt Kasper undersökte alla vrår ordentligt. Det luktade säkert väldigt spännande överallt. Han klättrade gärna upp för trappsteg och olika höjder och det var verkligen ingen trött gammal hund jag hade med mig.

Klockan var inte ens nio när vi kände oss klara med klostret så jag googlade ”rökstenen” på mobilen och klickade på ”vägbeskrivning”. Bilens Gps har inte ett lika lätthanterligt system för att hitta till något utan gatuadress så den här gången följde vi mobilens Gps. Det tog bara 15 minuter dit och vi kom precis lagom när en turistbuss åkte därifrån. Skönt! När vi åkte kom det en ny turistbuss. Tydligen ett populärt ställe. Runstenen står under tak bredvid Röks kyrka.

Av de runor som ristades under 800-talet finns endast ett fåtal bevarade och Rökstenen är den främsta av dessa. Varin skrev en hyllning till sin döda son. Han ristade in drygt 700 runtecken på den 4 ton tunga stenen.

http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=536947&a=335465

Det kändes som om vi inte bara kunde åka tillbaks till campingen när vi var så nära Tåkerns naturum. Återigen fick mobilen visa vägen och bara 10 minuter senare ställde vi oss på parkeringen till den fina anläggningen. Jag blev imponerad. Något så påkostat och välordnat hade jag inte väntat mig. Det spelade inte så stor roll att fågelsäsongen inte är som bäst. Det fanns mycket annat att titta på. Jag ville inte binda Kasper utanför själva byggnaden så jag struntade i att gå in och titta på allt därinne. I stället vandrade vi omkring på området. Allt är handikappanpassat så vart vi än gick så var det framkomligt för rullstolar. Upp till det moderna fågeltornet fanns det en lång (ca 150 m), slingrande trägång men vi tog trapporna. Väl uppe satte vi oss och vilade en stund och tittade på utsikten. Den var inte alls illa, även utan fåglar.

Vi fortsatte en liten runda som var anpassad för barn. Den var lagom lång för oss och med jämna mellanrum hittade vi olika figurer som ibland var kopplade till högtalare. När vi gick förbi kom det olika läten ur dessa högtalare. Det fanns även tipspromenadfrågor för både vuxna och barn längs denna lilla promenad. Jag är glad över att vi följde impulsen att åka dit. Vilket ställe. Dit vill jag komma tillbaka och både vandra och titta på fåglar. Jag lyckades i alla fall få syn på en svanfamilj långt ute på sjön och när vi åt vår matsäck försökte en hel svärm ladusvalor jaga bort någon slags rovfågel. En ganska liten sådan, kanske en falk, men jag har väldigt små kunskaper när det gäller rovfåglar.

Naturum Tåkern är ett modernt besökscentrum i Glänås vid fågelsjön Tåkerns södra strand.

Vi var båda rätt så slaka vid det laget så nu ville vi bara tillbaka och sova en stund. Klockan 11 var vi i vår campingstuga igen och nu blir det inga fler utflykter eller äventyr för vår del. Resten av dagen har gått i vilans och återhämtningens tecken. I morgon ska vi packa ihop allt, städa ur vår stuga och sedan ta oss hem. Det känns som om det här var en alldeles lagom semester och jag är väldigt nöjd.

Egentligen är det nog lite skrattretande. Tisdagens utflyktsmål ligger ca tio minuter närmare mitt hem än den camping jag nu bor på. Men det är när man är på semester som man ska göra utflykter och fylla dagarna med upplevelser så jag hade redan i förväg planerat in en tripp till Ombergs ekopark. Lite kul är det att när min syster hörde att jag tänkte ta mig dit så ville hon gärna följa med. Inte ens när jag åker iväg kan vi vara ifrån varandra 😉 Jag blev glad för det är alltid kul att ha sällskap på upplevelseturer. Vi bestämde att vi skulle träffas på parkeringen nedanför Ombergs hjässa halvnio på morgonen och sedan se hur mycket jag och min gamla vovve skulle orka.

Det är många år sedan jag senast gick upp till toppen på hjässan. Jag mindes det som att det var en väldigt brant väg och dessutom väldigt knölig och stenig. Därför var jag beredd på att det skulle bli en svår utmaning för både mig och Kasper. Men oj vad jag bedrog mig. Jag gick knäpptyst uppför backarna, för att luften skulle räcka till att ta mig framåt och uppåt, och jag gick väldigt långsamt och sparade verkligen på krafterna så det var inga problem. Inte var det lika långt som jag kom ihåg det heller.  Jag trodde nog att jag och Kasper skulle hålla jämna steg eftersom han brukar ha problem att gå uppför. Men han hade hittat energi någonstans och gick långt framför mig hela tiden. Helst skulle han ha velat hänga med min syster och Nalle som var lite längre fram. Jag blev riktigt förvånad över hur pigg han var. Han kanske blev så glad för att hans moster och kompis plötsligt var tillsammans med oss igen.

Utsikten uppe på toppen gör att man glömmer det besvärliga. Västerut ligger Vättern, Österut ser man Tåkern och i övrigt breder östgötaslätten ut sig. Vädret var nästan perfekt. Inte fantastisk sikt men bra, precis lagom varmt och solen trängde igenom de tunna slöjor av dis som fanns på himlen. För min del var det ren och skär lycka som strömmade genom kroppen. Jag älskar att komma ut i vacker natur och helst ska man ha någon slags utsikt. Lyckan skulle ha varit total om jag hade klarat av att vandra på någon av de leder som finns där men det är något jag får se fram emot lite längre fram.

Naturligtvis måste man klättra upp i utsiktstornet när det finns ett sådant.

Trappan var lite läskig och vi tänkte inte ens tanken att ta med hundarna upp i tornet. I stället turades vi om att gå upp och att stanna nere med hundarna.

En stentrappa som leder till…absolut ingenting. Fotografens skugga kom visst med på bilden. Eller är det ett spöke?

Vem är gammal? Inte jag i alla fall. Inte en enda rynka!

När min syster gick upp i tornet blev Nalle alldeles olycklig och han grät tills hon kom tillbaka.

Någon är otroligt lycklig över att den han älskar mest i hela världen kommer tillbaka till honom.

Drickapaus för både hundar och människor.

Nerför gick det lätt och snart var vi vid bilarna igen och fortsatte till nästa utsiktspunkt.

Västra väggar har jag inte varit vid sedan jag var 15 år och jag och tre kompisar gav oss ut på cykelsemester. Då fanns det varken staket eller trädäck med bord. Det kändes mycket säkrare nu.

vi fortsatte en liten bit till längs den slingrande lilla vägen till Ommaborgen, som är den minsta av tre kända fornborgar på Omberg.

Sagan om drottning Omma: 
Det var en gång en jätte som bodde i Västergötland. Han ville gifta sig med Drottning Omma, som bodde på Omberg. Jätten satte sig på sin stora häst och red över den klara vita isen som lagt sig på Vättern. När de kom fram till Ommas berg satte hästen upp ena hoven mot berget och råkade bilda en grotta. Plötsligt bildades sprickor i isen och strax föll jätten och hästen bakåt ner i sjön och drunknade. Drottning Omma blev så ledsen att hon grät och kom att gråta i evig tid.

Än idag faller hennes tårar ner i Rödgavels grotta, den grotta som bildades av hästens hov. Ibland gråter Omma så mycket, att det bildas dimma över Omberg. Det är därför Omma också kallas för Dimmornas drottning.

Det är inte så mycket kvar att se av borgen men nu  har vi i alla fall sett den.

Utsikten var inte dålig där heller. Min syster får skylla sig själv när hon hela tiden ställer sig framför fotografen 😉 Men den här fotografen tycker att det blir mer liv i bilder där en syster finns med.

Jag själv får också vara med ibland och vad är godare än en ljummen matsäcksmacka när man är ute på äventyr.

Någon har gjort en slags installation i en gran. Bilden är tagen genom bilrutan, därav suddigheten.

Efter allt det här var det ganska skönt att komma ”hem” till vår campingstuga igen. Vi skiljdes från min syster och Nalle och nu ses vi nog inte förrän på torsdag när vi kommer hem igen.

Nu är vi här, jag och Kasper. Jag sitter på verandan framför den campingstuga vi hyr och ser ut över Vättern. Jag trodde att jag skulle fota en fantastisk solnedgång i går kväll men molnen hopade sig och bara små glimtar av det vackra ljuset syntes. Det gjorde inget. Jag hade då och har nu ändå en underbar utsikt över sjön och jag känner ett stort lugn. Det är så här livet ska vara. En lugn, relativt varm kväll följt av en lika skön morgon med ett svagt vågkluckande och bara någon enstaka förbipasserande människa. Jag, min hund och en sjö. Jag njuter.

När vi kom hit, strax före tre i går, plockade jag in all packning. Det blir mer än man tror när både människa och hund vill ha det bekvämt. Täcke och fäll till hunden och bäddmadrass och stora kuddar åt människan är bara en del av vad som är nödvändigt. Jag måste få till sängen så att jag kan sova halvsittande och det löser jag genom att stoppa de stora kuddarna bakom den mot väggen uppallade bäddmadrassen.

När min säng och Kaspers två sovplatser var förberedda och skålen med vatten stod på golvet, satte jag igång med att konstruera ett staket runt verandan. När dörren är öppen måste självklart Kasper få gå ut och in precis som han vill men han får inte lulla iväg och störa någon annan. Mitt arrangemang med kompostgaller och spaljéer är mest bara för syns skull och skulle rasa vid minsta lilla puff. Kasper skulle inte försöka forcera hindret ens om en söt hundflicka går förbi men folk som inte vet det kanske känner sig tryggare när det finns där. Efter en vilopaus fick vi båda lite mat och vi åt med god aptit. Jag har gjort det enkelt för mig och har färdiga matlådor med mig. Bara att värma i mikron. Så skönt att slippa matlagning. Jag brukar behöva sova en stund efter middagen men vi gick vi först en liten promenad. Sedan var det väldigt skönt att få slumra en stund.

Kasper ratade båda sina sovplatser när det var dags att somna in på kvällen. Han ålade sig in under min säng och där hörde jag snart hur han snarkade sött. Jag somnade fort och sov väldigt skönt. Några gånger vaknade jag till men somnade snabbt om igen. I morse sov jag ganska länge med mina mått mätt. Inte förrän kl sex gick jag upp och då hade Kasper krupit fram och viftade på svansen som hälsning. Efter en bra start på morgonen gav vi oss ut på äventyr men det får ni läsa om i nästa inlägg. Det blev lite förskjutning på inläggen eftersom jag hade problem med att logga in på campingens wifi. Nu ska jag slumra en stund innan det är dags för eftermiddagskaffe.

Vilken stark och väldigt oväntad känslostorm jag hamnade i i går kväll. Innan jag skulle sova kollade jag lite på fb och hittade ett inlägg där de som köpte vårt hus i Optand var taggade. Jag fick väldigt bra kontakt med dem och vi blev fb-vänner men de brukar inte lägga upp bilder från tomten. I det här inlägget hade någon skrivit att de var bjudna till bords i självaste paradiset hos ”namnen på de nya ägarna”. En av bilderna visade den vy som jag kände så väl igen. Den utsikt jag hade från huset ner mot sjön.

Jag kände ilska. Det här har varit mitt paradis sedan jag var barn och det får inte vara någon annans paradis. Den vyn är MIN! Jag blev så upprörd så att det tog en lång stund innan jag kunde somna. Ilskan blandades med en klump i halsen och jag började nästan gråta, men bara nästan.

Jag insåg självklart att mina känslor var helt ologiska även om de också var väldigt lätta att förklara. Jag är egentligen väldigt glad för att det är just de som köpte mitt paradis. Vi träffades mycket under en kort period och kom nära varandra. Jag blev hembjuden till dem och de kom till mig lite då och då, bl a för att laga min gräsklippare. Jag gav dem en fotobok där jag berättade om husets historia i ord och bilder, ända sedan min farmor och farfar byggde sin sommarstuga 1936 och tills vi renoverade och flyttade dit.

Men det hjälpte inte att tänka så. Jag tror att det var just ordet ”paradis” som framkallade reaktionen. Bara bilden skulle ha gjort mig vemodig men troligtvis inte arg. Jag har så länge sagt att det var mitt paradis så känslomässigt blev det svårt att plötsligt i skrift se att det nu är någon annans paradis.

Så småningom gick ilskan över men i dag har jag tittat på många foton från det ställe som alltid var min fasta punkt under barndom, uppväxt och vuxna liv. Jag trodde att allt var bearbetat men det kanske det aldrig blir. Allt jag hade finns i de bilderna. Mina farföräldrar, mina föräldrar, min man och mitt liv. Det här blir en dag med längtan men i morgon ska jag sitta och titta ut över en annan sjö och skapa fina nya minnen.