Jag har fotograferat månen många gånger med både mitt vanliga objektiv och teleobjektivet men aldrig lyckats. Jag ska inte säga att jag lyckades den här gången heller för det finns många fler förbättringsmöjligheter. Men det här är det bästa hittills och jag är just nu väldigt glad för att jag inte bara fick med en vit, lysande boll. Kanske kan ni inte se gubben i månen men han gömmer sig nog någonstans i de skuggor som faktiskt syns.

På nyheterna pratades det om att det just nu är en supermåne och eftersom det var en klar kväll tog jag med mig kameran ut i trädgården. Det blev inget superfoto av supermånen då, vilket ni kan se på de tre sista bilderna. Men jag gav inte upp helt. Tidigt i morse lyste månen fortfarande lika vackert och jag gjorde ett nytt försök. Medan Kasper klarade av sina morgonbehov i trädgården satte jag på teleobjektivet och placerade kameran på staketet. Jag var tvungen att lyfta lite på framdelen av kameran så det blev inte helt perfekt men jag lyckades hålla den tillräckligt stilla för att få till det bästa resultatet hittills.

Mina bilder från gårdagens försök är ändå inte helt värdelösa, i alla fall tycker inte jag det. De kan i alla fall vara kul att visa som en kontrast till den ganska lyckade första bilden.

För denna bild får jag lite lust att låna en idé från Ljusletaren  och be er berätta vad ni ser i just den. Släpp loss fantasin. Eller avstå om ni inte tycker att det är kul 😉

Så har mina barn åkt hem och allt är som vanligt igen. Det blev plötsligt väldigt tomt och även lugnt. Inte ett efterlängtat lugn men ändå ett ganska trivsamt lugn. Känslan av tomhet går över snart och jag vet ju att vi ses om inte så lång tid igen.

Eftersom yngsta dottern inte ska fira jul med oss i år bytte vi julklappar med varandra. Jag hade nog trott att vi skulle spara våra paket till julafton men insåg sedan att det ju faktiskt är roligare att öppna när givaren är med och kan läsa sina rim. Min son och jag väntar med våra paketbyten till julafton men av dottern fick jag något som hon tyckte passade mig perfekt. En väggklocka med fåglar och fågelsång en gång i timmen. Hon vet att jag gillar fåglar och hon har så rätt i att det var en väldigt bra present till mig. Klockan är så avancerad att den känner av ljus och mörker och fågelsången blir tystare vartefter det mörknar för att tystna helt när det är riktigt mörkt. Trots det har jag placerat den i köket där ingen ska sova. Det är väldigt behagliga fågelsånger och nu har jag 12 fågelläten att lära mig hur de låter. Några av dem kan jag redan men snart kan jag flera.

Första advent är här och första ljuset har tänts. Tyvärr har det lilla vita som syntes på backen igår försvunnit idag men om man låter bli att titta ut är det ändå väldigt fint med ett tänt adventsljus.

Jag gjorde ett nytt försök med att få till en vegansk paj till dagens middag. Förra försöket blev totalt misslyckat och efter att ha kämpat för att få ner en portion slängde jag resten. Nu använde jag ett nytt recept och det blev mycket bättre. Det måste få bli några misslyckanden ibland när man rör sig i nya marker. Extra roligt blir det då när man hittar något som blir bra.

Precis innan middagen var solen på väg ner (vi åt ganska tidigt eftersom båda mina barn hade tågtider att passa). Jag kan inte låta bli att ta fram kameran när kvällshimlen ser ut så här och ännu en gång bjuder jag på solnedgång i Mjölby. En tråkig, fuktig morgon blev till en fin eftermiddag med en vacker himmel.

Jag önskar er alla en riktigt glad och trevlig första advent.

Gårdagens middag blev väldigt god och potatisgratängen blev överraskande krämig och fin. Det är alltid spännande med nya upptäckter och nu vet vi vad som funkar i vegansk potatisgratäng. Vi fick ett meddelande från yngsta dottern, som var på väg med tåget, och hon skickade en bild på sin middag. En smörgås köpt på tåget. Genast returnerade vi en bild för att visa att vi hade det ganska mysigt medan vi väntade på henne. Jag lyckades fånga min son med mat i munnen på bilden men han godkände den i alla fall 😉

När min dotter äntligen var här provsmakade vi de veganska lussebullarna. De blev klart godkända men jag har även vanliga med smör, ägg och mjölk om någon skulle föredra det. Kvällen blev avslappnad och skön med ännu mer mysgemenskap.

Min syster gjorde mig lite förvånad när hon kom och sa att nu skulle hon tända sina adventsljusstakar, två dagar för tidigt. Då tänkte jag att om hon kan fuska så kan jag också göra det och lite senare lyste alla mina stjärnor och ljusstakar så fint. Granen på balkongen är också tänd men Rudolf och tomten har inte kommit ut ännu. Kanske får de komma fram i dag. Jag har inte riktigt bestämt mig för om de ska vara med  i år.

Morgonpromenaden i morse blev återigen en härlig upplevelse. Det var ingen frost men ett väldigt tunt pudertäcke av den lilla mängd snö som föll i går kväll. Bara någon enstaka minusgrad och en nästan molnfri himmel gav mig den fina naturupplevelse jag ville ha. Snökristaller på vissna löv och grästuvor ger lite julstämning så här dagen före första advent. Jag tar till mig så mycket jag kan av alla vackra intryck för jag vet att i morgon smälter det bort igen.

Ibland låter jag en misslyckad bild få plats bland de andra och den här gillar jag. Det ser ut som om hundarna är i ett snöoväder eller att konstiga ljusfenomen virvlar upp snön. Men det är bara jag som rör kameran innan den är färdig. Ganska lyckad misslyckad bild tycker jag.

Rötter blir extra tydliga under de här förhållandena. De bildar mönster på stigarna och dekorerar min värld lite extra.

Vovvarna är ofta med i mina bilder men de är ju väldigt viktiga och en ständig källa till glädje.

Det ordet satte jag precis ihop och det säger precis hur det är när min son kommer till mig. Han kom igår och jag har uppfostrat honom väl till att bli glad och trivas bland allt mitt julpynt. Vi satt här med levande ljus, lite gofika och prat om ditt och datt omväxlat med några vilostunder. Jag blir så glad när han med ett stort leende säger att han trivs bra och mår fint här hos mig. Det är så jag vill ha det. Mina barn ska känna att de kan vara sig själva när de kommer hit. Vi umgås så mycket eller så lite de vill och den som vill kan gå undan och vara för sig själv en stund.

Vi har nyss förberett middagen tillsammans och att stå tillsammans med min matlagningskunniga son i köket är ett nöje. Med gemensamma krafter har vi improviserat fram en rätt som vi ska göra klar och äta lite senare. Det mest spännande inslaget blir den veganska potatisgratängen. Jag tror att det blir gott. Till den blir det en trattkantarellsås och så det som det började med, de veganska bollar som jag ville bli av med i frysen, kokta morötter och broccoli och hemgjord lingonsylt. Kul att tillsammans improvisera fram något som förhoppningsvis smakar bra. Jag har nu för tiden alltid ett litet förråd av ingredienser till vegansk matlagning så nu går det bra att improvisera.

I kväll kommer även yngsta dottern. Vilken väldigt fin första adventhelg det blir och jag ser väldigt mycket fram emot att hon ska komma. Det är inte så länge sedan jag hälsade på hos henne och hennes man men jag längtar lika mycket i alla fall. Äldsta dottern har, klokt nog, bestämt sig för att spara på krafterna till en ev Göteborgsresa och en julvistelse här. Det hade varit härligt att ha dem här samtidigt alla tre men jag tycker att hon tog rätt beslut.

Som ni förstår blir det mycket mysgemenskap de här dagarna för, som jag har sagt förut, jag har verkligen världens bästa och finasta ungar 😀

Jag har funderat lite efter min resa fram och tillbaka till Göteborg och det jag var med om där. Hur kommer det sig att känslor och rädslor sattes igång mer hos andra än hos mig?  Jag har inte alls varit orolig för hur det ska gå och jag trodde att mitt lugn hade spritt sig till mina anhöriga. Men oron var ganska stor på vissa håll och tankar på vad som skulle hända om jag skulle dö diskuterades.

Frånsett en kort stund av nervositet när samtalet kom har jag varit väldigt lugn och inte tänkt annat än att jag ska vakna upp till ett bättre mående. Ja, självklart kommer jag inte att må bra just då men bättre och bättre för var dag. Tack vare min grundfysik och styrka känner jag att det inte finns någon som helst orsak till oro. Jag har läst statistik om överlevnad vid och efter en levertransplantation och visst finns det vissa risker. Men statistik inkluderar alla fall, även de värst sjuka och svaga. Jag kan inte likställa mig med dem och min uppfattning är att läkarna också tänker på samma sätt. De skulle inte acceptera mig för en transplantation om de tyckte att riskerna är större än minimala. Viss risk finns vid alla operationer.

Som jag förstår det kommer de största riskerna efteråt. Avstötning, infektioner etc. Men jag känner mig lugn och trygg med vården efteråt och har inga farhågor för det heller. Jag önskar att alla andra kunde känna sig lika lugna. Men det är klart, om det värsta händer så vet ju inte jag om det utan det är bara min familj som får det jobbigt. Mina barn har redan mist en förälder alldeles för tidigt och mina systrar påverkades också starkt av det, liksom självklart min svärmor. Det påverkar nog och väcker lite oro.

Det här får mig att tänka att det är inte jag som har det jobbigast i den här situationen. Anspänningen var större för en del av mina närstående och det skär i mig av medlidande för att de ska behöva gå igenom det igen. Jag önskar att det vore över så att vi kunde få fira en jul utan oro för vad som kan hända.

Jag fick mig ändå ett väldigt gott skratt när min syster, också hon skrattande, kom och berättade om sina tankar. Nu är jag lite osäker på om det var i en dröm funderingarna kom upp eller om det bara var tankarna som fladdrade runt och hamnade i att ”om du dör nu när du har så mycket julpynt så har jag ingen aning om var du har dina vanliga gardiner och jag kan ju inte sälja huset som det ser ut hos dig nu”.

Jag tror inte att jag behöver framhålla att de orden inte på något sätt definierar min syster. Men det var en kul tanke och nu har jag talat om var jag har mina gardiner.

Här har jag alldeles nyss kommit till Sahlgrenska och tror att jag ska få min nya lever.