Direkt i morse, när jag släppte ut Kasper en stund vid femtiden, kände jag hur humöret steg och adventskänslan kom krypande. Ett väldigt tunt, men ändå, ett vitt täcke på marken. Jag blev barnsligt glad och det höll i sig när jag satte mig med frukosten och tände två ljus.

Lite senare, vid halvåttatiden, gick jag och hundarna iväg på vår morgonrunda. Det märktes att det var söndagsmorgon för vi var de första som gjorde spår i snön. Det tänkte nog inte hundarna på men jag njöt av att världen just då bara var vår och att det lilla, tunna snötäcket såg ut som om det var tjockare bara för att det var orört.

Jag tittade ut över min hemstad och tyckte att den var ganska fin, inbäddad i ett blått gryningsljus.

Inne i skogen var det fortfarande ganska mörkt men vi såg tillräckligt mycket och ingen av oss är särskilt mörkrädd. Det var jag när jag var yngre, mest för att träffa på älgar (konstigt, men så var det), men den rädslan har försvunnit med åldern.

Lite snö på en gran. Gnistrande vitt mot skogsgrönt. Fina kontraster tycker jag.

Vi fortsatte vår promenad medan ljuset kom tillbaka mer och mer.

Jag har väldigt svårt att förstå varför någon väljer att slänga sina uttjänta däck just här

Jag testade att fota samma motiv först utan och sedan med blixt, bara för att se skillnaden. Resultaten kan ni se i de två följande motiven. Jag gillar de högra bilderna bäst, de som är tagna med blixt. Det blir en helt annan dramatik och färg i dem. Men, å andra sidan, så syns snön bättre i de andra bilderna. Det här ger lite valmöjligheter för framtida foton. Med eller utan blixt. Jag kan ju inte alltid ha med båda varianterna. Det skulle bli lite många bilder då. Livet är fullt av valmöjligheter och vi måste hela tiden ta beslut, små som stora. Stimulerande ibland men lite jobbigt ibland. Nåja, det är en annan diskussion som inte var menad att hamna här just nu. Men berätta gärna vilken av de här varianterna ni gillar bäst.

Min väderapp lovar mer snö de två kommande dagarna så kanske min glädje håller i sig och t o m blir större. Det kanske kan bli någon cm och jag är glad för det lilla.

När min syster vaknade i morse, eller jag tycker nog att det var förmiddag (hon var värd en sovmorgon), började hon sin dag med att ropa nerifrån sig: ”varför har du inte åkt in ännu?” Kan man annat än skratta lite bittert då? De två veckor som har gått sedan jag trodde att det var dags har nog varit de jobbigaste under hela min tvåårslånga väntan. Logistiskt skulle det passa väldigt bra nu. Min systers reseschema är ganska lugnt inför julen så hon kan vara hemma med hundarna, bilen ska inte lämnas in på verkstad förrän i slutet av januari och om jag får komma in väldigt snart så hinner jag troligtvis hem till jul. Vi satt i varsin ände av trappan, som är mellan våra delar av huset, och pratade en stund och sedan sa min syster att ”nu ska jag äta frukost”. Jag kontrade med att småskrattande säga ”nu ska jag äta lunch”.

Med feber (som vanligt bara känslan av feber) rusande vilt genom huvudet och med tillhörande frossa åt jag min lunch och somnade sedan. I går gav jag efter för mitt mående och bosatte mig i soffan med godisskål och med flera löjliga romantiska komedier på tv. Då och då blundade jag en stund. Så förflöt dagen, förutom när min syster kom hem från aktiviteter i Göteborg och hennes resesällskap kom och kramades. Väldigt oväntat men trevligt. Jag råkade vara där för att ge Nalle mat och jag säger inte nej till kramar 😀 Men för övrigt bodde jag i soffan och det är inte så tokigt att kunna göra så när man mår lite dåligt. Men det räcker med en dag utan att göra något. När jag idag vaknade efter lunchvilan bestämde jag mig för att fixa lite julgodis.

Sagt och gjort. Jag inser mina begränsningar så här blir det inga fina små praliner eller fyllda små formar. Jag och mina barn älskar mandelmassa så jag rullade limpor och doppade dem i choklad. Förr kunde jag blanda i något mer i mandelmassan men vi tycker allihop att det blir godast utan. För min sons skull har jag i år bytt ut mjölkchokladen mot risdryckchoklad. Det är en ny bekantskap och den funkar jättebra till godis. Smakar ungefär som kinderäggchoklad. Inte särskilt gott att bara äta bitar av den men som en del av godiset är det gott. Jag gjorde även en gegga av samma slags choklad, lite mörk choklad, hackad mandel och russin och la ut i en form för att stelna. Förra året använde jag enbart mörk choklad eftersom många av de sorterna är mjölkfria. Men jag blev glad när jag upptäckte den 40%-iga risdryckchokladen i år. Sedan orkade jag inte mer men senare ska det bli en egen variant av rocky road. Den blir tyvärr inte vegansk eftersom jag inte hittar veganska marschmallows i vår ica-butik men min son blir säkert nöjd ändå med det som bjuds.

Den stackars granne, som backade in i min bil, kom förbi med en julhyacint och en chokladask. Jag vet inte varför jag alltid tar på mig tröstarrollen när det egentligen är jag som har råkat illa ut, men så blir det oftast. Det var ju likadant när läkarna sa att det inte blev något ingrepp. Efter att ha tröstat min granne, hon var verkligen väldigt ångerfull, gick hon hem till man och småbarn och jag kände mig väldigt glad, både för hennes omtanke och för att jag tror att hon mådde bättre efteråt.

Medan jag sitter och skriver det här skiftar himlen i olika vackra färger och jag kan inte låta bli att då och då resa mig och ta ett foto. Det blir ett litet solnedgångspotpurri.

När jag flyttade hit visste jag inte mycket om Mjölby förutom att jag aldrig vill ta efter dialekten här och att det skämtas om just den dialekten i filmen ”sällskapsresan”. Jag har visserligen åkt igenom här några gånger och en gång, när jag var 15 år och bodde i Linköping, var jag på cykelsemester med några kompisar och övernattade hos en släkting till en av vännerna. Det var på vindsvåningen i ett hus någonstans i Mjölby. Men jag har inte haft någon relation till den lilla stad som nu har blivit min.

Bland det första jag stötte på när jag kom hit var den otroligt fula potatisen mitt i en rondell. Det verkade inte som om någon gillade eller var stolt över denna utsmyckning och jag förstår inte alls hur en kommun kan vilja bli känd för en ful potatisrondell. Snarare är det något att skämmas över. Men när det närmar sig jul händer något som förändrar allt. Som i en askungesaga förvandlas den fula potatisen till en väldigt söt julegris och i år har den söta grisen även en drös julkultingar omkring sig. Kultingarna ska symbolisera att vi förökar oss här i Mjölby. Eller i alla fall att vi blir fler, kanske genom inflyttning. Plötsligt känner jag lite stolthet över min lilla stad som jag inte har haft nästan några känslor för tidigare. Om inte annat så finns det lite humor och fantasi bland de som bestämmer om utsmyckningen här.

Jag passade på att åka förbi julegrisen och fota när jag hade varit på verkstaden och visat upp skadorna på min bil. Ingen kan väl låta bli att dra på smilbanden vid den synen. I alla fall inte de som har sett hur det ser ut alla andra tider på året. Det var inte lätt att få till ett foto medan jag långsamt körde runt i rondellen. För att inte vara en trafikfara gav jag snabbt upp och parkerade bilen en bit bort. Sedan gick jag dit och tog mina bilder.

Inte bara rondellutsmyckningen har förbättrats. Jag vet inte var besluten tas om olika vägförändringar och vägregler men ett väldigt bra beslut har tagits som påverkar mitt kvarter. Högerregeln är en väldigt bra regel när den fungerar. Men när den allmänna uppfattningen inte stämmer överens med trafikregler så blir det lätt problem. Jag har aldrig vågat lita på att folk ska släppa fram mig när jag kommer hemifrån och ska svänga ut på det som de flesta ser som en genomfart. Tills alldeles nyligen har högerregeln gällt här men bara en enda gång har en bil stannat för att släppa fram mig när jag har kommit från höger. Alldeles nyligen har vi fått väjningsplikt och den lite större vägen har blivit huvudled. Bra gjort av vem det än är som har beslutat det. Det känns mycket tryggare och alla vet vad som gäller.

Varför fungerar inte notishanteraren på Wp som den gjorde förut och är det bara hos mig som den har lagt av? Det är länge sedan jag fick notiser om svar på kommentarer på andra bloggar än min egen. Det är jättetråkigt och för att inte riskera att missa det ni svarar mig måste jag gå tillbaka till era bloggar och bevaka om det kommer något svar. Därför dröjer det ibland innan jag reagerar och det kan vara så att jag har missat någon svarskommentar någon gång. Lite trist. Men det är klart, om den funktionen aldrig hade funnits så hade jag inte saknat den. Då hade vanan att alltid gå tillbaka till alla bloggar redan funnits där. Jag har tittat igenom inställningar men kan inte hitta något som reglerar detta. Konstigt nog har jag ändå fått totalt två aviseringar om svarskommentarer under denna period. Min notishanterare har fått fjupp (ett uttryck som min son använde när han var yngre).

I dag har snön fallit så vackert utanför mina fönster. Det gjorde mig glad och lite förvånad. Vid en kontroll av termometern visade den tre plusgrader och när jag reste mig ur soffan för att titta ut på en vacker, snövit omgivning såg jag bara blöta gator och gräsmattor. Jag gick tillbaka till soffan och tänkte bort temperatur och hur det såg ut på marken. Snöfallet, med stora fina flingor, fortsatte att falla en bra stund och jag satt här i min soffa och njöt av det jag såg genom fönsterrutorna. Nu är det fyra grader och snöfallet har upphört. Jag tittade och såg att det hade i alla fall fastnat lite vitt i gräset. Det är snart borta igen men vid en titt i min väderapp ser det mer positivt ut nästa vecka.

Tycker ni att jag är lite ovanligt negativ i dag? Det är faktiskt inte så det är. Jag mår faktiskt ganska bra och har en skön dag men den är väldigt händelselös och då vandrar tankarna. Nu hamnade de i mysteriet med mina uteblivna notisaviseringar. Jag kan konstatera att om jag inte har värre saker att fundera på så kan jag inte ha särskilt stora problem 🙂

Strax före halvsju i morse, efter en lång frukost i min soffhörna medan jag tittade på ett avsnitt av en serie jag följer, körde jag ut min bil på gatan och parkerade den där. Jag skulle nämligen lämna in den på service några timmar senare och min syster skulle ockupera infarten med ett lass böcker på en pall. De ska hämtas någon gång under dagen och eftersom det blev lite trångt ville jag inte riskera att backa in i dem när jag skulle ut med min bil. Klokt och förutseende tyckte jag.

När det började ljusna lite gick jag min vanliga skogspromenad med hundarna och när jag kom hem igen mötte min syster mig med beskedet att grannen hade varit lite stressad på morgonen och backat in i min bil. Där fick jag för att jag var så klok och förutseende 😉 Jag är inte särskilt stolt över min reaktion. Det här är inte vad jag behöver nu. Jag var så nöjd med att jag hann med att få bilen servad innan de ringer från Sahlgrenska igen. Nu blir det bök med verkstadsbesök och hjälp med skjutsning och jag vet ju inte om jag har tid för sådant framöver. Jag blev absolut inte arg på vår stressade och väldigt ledsna granne (min syster sa att hon var det) eftersom jag mycket väl kan sätta mig in i hennes situation. Det är själva böket och krånglet som hamnar hos mig som jag blir lite irriterad över. Min syster hade snällt skickat iväg grannen och sagt att det här löser vi senare efter jobbet. Jag hade självklart gjort samma sak men jag tillät mig ändå att sucka och stöna en del över situationen när jag fick beskedet. Det är inga stora skador men delar ovanför hjulhuset måste bytas ut.

Jag tog en kopp kaffe och åkte sedan iväg till verkstaden för den inbokade servicen. Naturligtvis kan de inte fixa sådana skador och det  hade jag inte trott heller. Promenaden hem tog ca 20 min. Inte särskilt långt ens efter mina förutsättningar men halva vägen sluttade det uppför och jag var rejält trött när jag kom hem. Då hade jag i alla fall kommit över min irritation och hittat tillbaka till mitt vanliga lösningsfokuserade jag. Det är ju inte värre än att grannen får hjälpa till med det praktiska om jag inte är hemma då. Tillsammans med min syster kan de ordna allt utan mig om det blir så. Inga problem alls egentligen.

Jag hann bara sitta och vila en halvtimme innan jag fick ett sms om att min bil var klar. Sedan kom det ett sms till om samma sak och för att vara på säkra sidan ringde servicekillen också och sa att nu var min bil klar. Min syster var snäll och frågade om hon skulle skjutsa mig men jag sa att jag tror att det är bra för mig att röra på mig även om det tar emot. Hon höll med och jag gav mig av igen. Nu var det mest nerför så jag blev inte alls lika trött och snart var jag hemma med min bil igen.

Lite lunch och en tupplur senare kom posten och där hittade jag något som uppvägde de tidigare lite tyngre delarna av min dag. Ni kommer väl ihåg att jag skrev om hur mycket jag saknar riktigt gott tunnbröd här nere i de södra delarna av vårt land. En av min svägerskas döttrar tyckte nog lite synd om mig för med posten idag kom en bunt med hembakade tunnbröd. Fantastiskt rart och snällt att hon tänker på sin moster (jag är ju ingift moster för henne och hennes systrar) och skickar sitt goda bröd till mig. För att vara bakat utan tillgång till en riktig bakugn är det otroligt likt ”riktigt” tunnbröd i konsistens och smak. Himla gott, även om jag gärna skulle lägga till lite anis. Jag blev jätteglad, både för det goda brödet och för omtänksamheten 😀

Precis nu sjunger taltrasten i mitt kök. Det är också ganska fantastiskt. Jag har aldrig tidigare lyckats lära mig hur den låter eftersom sången varierar så mycket. Men till våren kanske jag har hört den så många gånger så att jag känner igen de olika variationerna.

Nu blev det ett ganska långt inlägg igen. Jag har svårt för att hålla det kort och använder gärna lite väl många ord. Men jag måste ändå avsluta med att skriva att jag ska vara väldigt snäll när grannen kommer hit efter sitt arbete. Kanske bjuder jag t o m på fika.