Sedan jag kom hem från Sahlgrenska i fredags kväll har jag lite pö om pö pyntat inför julen för att vara säker på att hinna. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att göra det så här tidigt men jag tröstar mig med att förra året låg första advent runt det här datumet och då var det ok. Nästan allt är utplacerat. Men jag vägrar tända adventsljustakar och stjärnor ännu. Det får vänta till på lördag kväll. Om det nu inte blir så att jag blir inringd innan dess, för i så fall sätter jag i sladdarna och låter timers sköta ljussättningen. Jag vill ju att det ska vara riktig julstämning när jag kommer hem. Så länge står de bara på plats men de vanliga lamporna är också kvar och nu är det de som lyser.

Alla tomtar, julgardiner, dukar och levande ljus är på plats och nu sitter jag här och myser med tända ljus och med julmusik på låg nivå (vill inte plåga min syster som inte alls är lika jultokig som jag).

Så bra det blev trots allt. Jag kom hem och hann både gå till frissan och pynta mitt hem. Nu är jag redo för nästa omgång så nu kan de ringa när de vill.

Rubriken ska inte tas på allvar. Jag känner inte alls att jag lever i någons skugga. Däremot är jag väldigt stolt över allt min syster lyckas med och hur hon är som person och syster. Det är ändå en lite märklig upplevelse att då och då se hennes ansikte i annonser och artiklar. En del av er kanske  minns  att jag fick vara med i en artikel, den om vår boendeform, men i övrigt är jag nöjd med att se henne lite här och där och med att vara den anonyma systern.

Förutom att hon hörs i poddar och syns i diverse sammanhang har hon nu blivit intervjuad av Östgötatidningen. En trevlig liten artikel där hon och Nalle sitter och ser ut att trivas väldigt bra ihop. Helt överensstämmande med sanningen!

Jag vill inte skriva så mycket mer om min väntan och min hälsa.  Den som är intresserad av mitt äventyr lite mer i detalj kan läsa ett längre inlägg på min andra blogg. När det så småningom blir på riktigt så kommer jag att dela upp det så att detaljer om vård, mediciner och ev andra sjukdomsrelaterade ämnen beskrivs på min temablogg. Den finns ju till just för detta. Här blir det troligtvis bara inlägg om upplevelsen av att ligga på sjukhus, maten, människor jag möter och mina framgångar. Kanske några tankar och känslor om helheten också. Då slipper ni ta er igenom alla detaljer som kanske de som delar min sjukdom är intresserade av och de slipper läsa om allt som inte är relevant för dem.

Jag vill visa er vad som gav mig den största lyckan i går (tänk att det var igår, det käns som väldigt länge sedan). Det stämmer att hunger är den bästa kryddan 😀

Jag hade genomgått alla tester, prover, röntgen och samtal och låg och dåsade i väntan på att rullas iväg till operation. Då kom två läkare och såg så ledsna ut och de beklagade att donatorns lever inte visade sig hålla måttet. När någon annan ser ledsen och besviken ut så händer något med mig. Jag tar på mig tröstarrollen. Det gjorde jag nu också. Jag sa att det är klart att jag blev besviken men ingen kan rå för att det blev så här och jag vill inte ha en undermålig lever. Jag framhöll att det är ju tur att det var jag som råkade ut för detta och inte någon vars liv hängde på att få just den levern.

Jag klarar mig. Snart ringer de igen och då är jag beredd. Visst var det jobbigt att behöva åka hem igen men det blir inte lättare av att gräva ner sig. Nu kommer taxin och hämtar mig om drygt två timmar och i natt ska jag sova väldigt gott i min egen säng. Det har blivit ca två timmars sömn totalt sedan samtalet kom.

Bättre lycka nästa gång och lycka blev det när jag fick mat och dryck efter 16 timmars fasta. Ingen mikropaj har någonsin smakat så gott.

Nu är det dags. Om några timmar kommer taxin och hämtar mig och i morgon blir jag förhoppningsvis delvis utbytt 😀 Det kan bli så att jag får åka hem igen om det visar sig att donatorns lever inte är så fin som de tror. Men jag vill inte tro att det blir så.

Nu vet ni varför jag försvinner från nätet några dagar. Fast kanske jag inte blir borta så länge. Jag har ingen aning. Men håll tummarna för mig nu. Både för att det blir av och för att allt går som det ska. Om det gör det kommer jag att vara hemma till första advent. Helt otroligt, fantastiskt  underbart 😀

Det var knappt jag trodde mina öron och ögon i morse när jag såg rapporteringen om snön som fallit och faller i Jämtland. Det måste verkligen vara något utöver det vanliga för att det ska rapporteras om ett snöväder där. Det kallas t o m för snöoväder!!! Men  när jag hörde att det var stark blåst och drivbildning så förstod jag bättre. Det kan ställa till det rejält. Men jag kan ändå inte minnas att det brukade bli rubriker i riksmedia ens under de förhållandena. Men det är klart att det är lite annorlunda i städerna, Östersund och Sundsvall (Medelpad). Ute på landet är man tvungen att lära sig ett visst lugn. Går det inte att ta sig fram så väntar man på snöplogen och det är ett accepterat faktum.

Det känns så avlägset med mycket snö. Här är det blött och tråkigt igen. Igår såg jag hur barn byggde snöfigurer och i morse återstod bara dessa sorgliga små varelser. Kasper såg inte ansträngningen bakom byggandet utan tyckte att det var bra med en snöhög att mumsa på. Jag var i alla fall noga med att ingen av hundarna fick lyfta på benet mot snöskapelserna. Det skulle kanske få små barn att brista ut i gråt och det vill jag inte.

I dag har jag inga planer alls. Jag ska snart ringa min härliga, fina svärmor och kanske jag senare åker och lämnar in paketet som ska till henne. Annars har jag  en lugn och händelselös dag framför mig. Skönt!