Jag blev lite besviken på Svt:s luciafirande i morse. Traditioner är viktiga för mig och den här dagen vill jag höra någon version av Luciasången, den traditionella, och samtidigt se ett stillsamt tåg med Lucia, tärnor, stjärngossar, tomtar och eventuella pepparkakor eller herdar eller vilka figurer som helst som har med jul och Lucia att göra. Jag stängde av programmet efter knappt en halvtimme och då hade jag fortfarande inte hört den luciasång jag vill höra. Nu är jag lite gnällig och det vill jag inte vara. Det var vackra sånger och fin sång men just detta förstörde lite för mig. Jag väntade bara på ”rätt” sång. Jag funderar på om det är möjligt att jag missade den men jag kan inte förstå hur det skulle ha gått till.

Nåja, ingen större skada skedd. Jag går tillbaka till mina egna minnens arkiv och minns alla fina Luciafirande jag har upplevt genom åren. Det är ett välfyllt arkiv, både från egna och mina barns Luciatåg. Det finns massor att tänka tillbaka på och många söta bilder på små barn, men även på skönsjungande musikstuderande gymnasieungdomar. Men för en gångs skull är det  inte mina barn som får huvudrollen i mina tankar om dåtida fina Luciatåg. Jag gick ännu längre tillbaka i tiden till Lucia 1970 då jag och min familj bodde i Halmstad.

Pappa var medlem i Lions och när jag var barn var jag inte riktigt medveten om vad de sysslar med. Men jag visste att de varje år väljer en ny ”president” för den lokala klubben och att det är han och hans fru som arrangerar Luciafirandet. Förmodligen var det någon välgörenhet kopplad till detta firande men som 9-åring tänkte jag inte så mycket på det. Jag gillade att sjunga och det var jättekul att varje år få vara med i det stora Luciatåget. Jag minns att jag även såg fram emot den lilla present som vi alltid fick efteråt. Mest minns jag den goda marsipangris som ett år delades ut till oss.

Naturligtvis ställde alla medlemmarnas barn, förmodligen mest vi tjejer, upp och gick med i Luciatåget. Det här året tog mamma med mig och min storasyster till den första träningen och då följde min nästan 3-åriga lillasyster med (min nuvarande sysbo). Den arrangerande kvinnan brast ut i Åhh och Ahh när hon såg vår söta lillasyster och frågade om inte hon kunde vara Lucia. Lite tveksamt gick mamma med på att prova och för vår lillasyster var det inga problem. Redan då visade hon prov på den scenvana som hon sedan utvecklade ännu mer i sitt yrke. Hon tog alla med storm där hon självsäkert och glatt leende tågade först och sedan ställde sig i rätt position. Hela tiden med fokus och händerna på rätt ställe. Arrangören gick före och visade vägen men det syns inte på bilderna 😉 Jag och vår storasyster fick uppdraget att gå tätt efter (efter tomtarna) för att vara behjälpliga ifall det skulle bli problem. Problem som t ex rädsla, tårar eller att Lucia plötsligt ville springa till mamma. Men, som ni ser på bilderna, skötte den lilla Lucian sig exemplariskt och jag tror att hon t o m stortrivdes med all uppmärksamhet och alla leenden. Kanske var det där längtan efter att stå på scen i yrket föddes.

Både jag och vår storasyster har också varit Lucior för Lions club men då bodde vi i Linköping. Men jag har aldrig varit med om att en Lucia har varit så beundrad och så duktig som just det här året och jag var en otroligt stolt storasyster som njöt lika mycket av den beundran min lillasyster fick som hon själv gjorde. Lite av stjärnglansen föll även på oss systrar. Kanske är det också en trend 😉

Jag känner att jag riktigt måste lovsjunga den vackra snön för vi är inte många som tycker om den och jag vill att den ska känna sig välkommen hos mig. Tidigt i morse gick jag och Kasper ut i trädgården och så här fångade kameran min vackra värld. Jag lägger aldrig på några filter på bilderna och även om ögat inte uppfattade färgerna riktigt så här så måste det ha funnits något som kameran fångade upp.

Nu ska jag och hundarna gå vår vanliga morgonpromenad så jag lämnar er en stund mitt i inlägget. Återkommer med mer lite senare.

Nu är jag tillbaka och jag tog en stund med att bara andas och dricka lite kaffe medan jag återhämtade mig efter promenaden. Mitt goda humör och min glädje har inte minskat men det var jobbigt att pulsa fram i snön. Med sprängkänsla i bröstet och magen tänkte jag ändå att jag skulle ta mig runt min vanliga runda i lagom takt men när feberkänslorna blev värre tänkte jag om och kortade ner promenaden.  Jag gick där och kämpade och kunde inte låta bli att skratta åt mig själv (ja, jag skrattade faktiskt högt. Hoppas ingen hörde mig). Vilken ynklig figur jag måste framstå som. Men jag känner mig inte ynklig, bara lite begränsad och det är bara tillfälligt.

Jag ville inte ta med kameran eftersom det snöade och den är lite fuktkänslig. Men mobilen gav mig några spännande bilder och det är ganska kul att jämföra hur den fångar upp snön mot hur min Nikon gör det. Här ser det ut som om det faller snöprojektiler och Nalle ser ut att huka sig under dem.

Nu har jag använt det bildminne som var tillgängligt men den här gången startar jag inte en ny blogg. I stället har jag köpt en domän, en egen som bara är min, och om ni vill kan ni nu även välja att skriva in ibod11.com när ni vill komma till mig. Det går bra att fortsätta med den gamla adressen också. Den tar er också hit.

Jag hade tänkt att jag skulle vara lite mer sparsam med bilder nu så att jag inte slösar bort utrymmet lika snabbt igen. Ni ser ju hur det gick med den föresatsen 😉

Om ni undrar varför jag väljer att fortsätta heta ibod11 så har det sin förklaring. En gång i tiden, när jag startade min första blogg, förstod jag inte att det kanske var viktigt vad bloggen hette. Jag ville bara ha något som var anonymt men som ändå var jag. Bokstäverna är från både mitt för- och efternamn och 11 har alltid varit mitt turnummer. Därför blev det just den kombinationen. Så småningom funderade jag på att byta till ett lite mer kul eller spännande namn men fick då rådet av en dåvarande bloggvän att inte ändra något. Han skrev ”det är ju ditt varumärke”. Jag kände direkt att ja, han hade helt rätt i det. Det har blivit en symbol för mig och därför fortsätter jag att heta så i bloggvärlden och även på instagram. Nu är det nästan som om jag faktiskt heter så, åtminstone på webben. Jag känner inte att jag måste vara anonym längre men på ett sätt är jag ju inte det så länge jag använder mitt varumärke…och nu är det registrerat som mitt 😀

Ännu är det inte så mycket snö så att jag kan säga att ”nu är det vinter” men lite vinter är det allt. Grannen har precis skottat både infart, trädgårdsgång och trottoar och då måste det vara på gång med vintern. Här skottas det inte. I alla fall gör inte jag det men det skulle inte förvåna mig om min energiska lillasyster snart är ute med vår snöskovel. Det är tur att jag bor med en stark kvinna som kan sköta den sortens sysslor.

Jag tänkte berätta lite om hur mitt och min systers liv fungerar. När min syster hade föreslagit att vi skulle köpa ett gemensamt hus och jag, efter lite funderande, insåg att det var en perfekt lösning för oss båda, var det aldrig några tveksamheter. Målmedvetet tog vi oss fram mot vårt mål och plötsligt var vi ”sysbo”. Det ordet hittade min syster på och hon kallade oss även ”crazy dog ladies”. Jag har aldrig blivit riktigt klok på hur det uttrycket ska tolkas. Är det hundarna som är tokiga eller är det vi kvinnor som är knäppa. Kanske ska dogladies sitta ihop men eftersom vi inte har tikar (hundkvinnor)  blir det lite konstigt. Om det nu inte är så att det är jag och min syster som är dessa dogladies (kvinnor med hundar). Jag har vid något tillfälle frågat hur uttrycket ska tolkas men jag kommer inte ihåg att jag fick något riktigt klart svar. Det är nog upp till var och en att tolka efter egen uppfattning om vilka som är tokigast.

Jag och min syster har en gemensam aktivitet varje kväll. Vi tittar på rapport tillsammans. Folk har tittat undrande på oss när de har hört att vi aldrig fikar tillsammans eller umgås mycket mer än vi gör. Min syster dricker inte kaffe så det är förklaringen till uteblivna fikaträffar och vi har båda precis samma uppfattning om hur vi vill ha vårt gemensamma liv. Vi har tillgång till varandra när någon av oss har något att prata om, smått som stort, men när vi har pratat en stund om det så håller vi oss hos oss själva. Ibland står vi på varsin sida av trappan och säger det vi behöver säga och ibland går någon till den andra och sitter ner en stund om vi har behov av lite längre samtal. Men det enda vi alltid gör tillsammans är just att titta på rapport. Helt perfekt enligt oss båda och att vi är så överens om umgängesformerna är nog den största förklaringen till att vi inte har haft ett enda litet bråk sedan vi flyttade hit för drygt två och ett halvt år sedan. Naturligtvis kan vi planera vissa aktiviteter och göra dem tillsammans men inte i det vardagliga livet.

I går, just när jag satt nere hos min syster för att titta på Rapport, gjorde Nalle precis som han brukar då. Han passar på att få lite ”mostergos” när jag sitter i hans revir. Vi brukar mysa lite och han älskar att jag gosar med hans öron. Då låter han gärna lite (han pratar väldigt mycket i många sammanhang) och lägger huvudet på sned samtidigt som han trycker det mot min hand. Min syster förevigade vår lilla mysstund i går och så här brukar vi ha det.

Vi har aldrig pratat om hur mycket eller lite vi ska umgås. Det har blivit så här helt automatiskt och det är en väldig tur att vi båda trivs med att vara för oss själva men med möjlighet till en pratstund när vi behöver det. Vi har vissa rutiner. Jag är morgonpigg och går alltid ut med hundarna på morgonpromenaden. När min syster inte är ute och reser i jobbet tar hon hand om lunch- och middagspromenaderna. Så är det nu när jag mår lite dåligt men sedan vill jag ut och röra på mig mycket mer.

När något problem uppstår med hus eller något som har med huset att göra, typ när vi hade en råtta i källaren, löser vi problemen tillsammans. Någon av oss tar på sig huvudansvaret för telefonkontakt med vem det än är som ska kontaktas och det brukar jämna ut sig. Om det är något vi kan klara av själva så hjälps vi åt med lösningen. Hittills har vi inte stött på något som inte har kunnat lösas på ett bra sätt. Vi har skrattat åt vår glädje över att kunna byta proppar (det kunde jag)  och lufta element (det kunde min syster) och vi har stått och kliat oss i huvudet medan vi har tittat på fjärrvärmepannan när den har skakat och mullrat. Vi har lärt oss att sätta upp taklampor där det bara hänger några lösa kablar och vi har tagit itu med en mängd små saker som våra män tidigare har åtgärdat. Varje gång berömmer vi oss själva och skrattar lite åt att vi blir så stolta för så små saker.

Framför allt har vi båda blivit väldigt självständiga kvinnor som vet hur vi vill att våra liv ska vara. Vi har våra egna vanor och rutiner och vi har många olikheter. De olikheterna, både när det gäller tider och vanor, spelar ingen som helst roll eftersom vi lever åtskilda liv och bara delar det som vi har valt att ha gemensamt. Jag tycker att vi lever det perfekta livet tillsammans där vi delar alla glädjeämnen men där ingen kväver den andra. Vi berättar vart vi ska om vi lämnar huset och vi ropar hej när vi kommer tillbaka men vi har våra egna liv.

Jag kan inte tala för min syster men för mig är det ingen tvekan om att denna självständighet ännu mer än förut har övertygat mig om att jag aldrig mer kommer att ha en ny romantisk relation med någon. Jag kan inte hitta något argument som talar för att jag skulle trivas med att dela mitt liv med någon man. När jag nyligen hade blivit änka skrev jag om att jag inte kunde tänka mig in i en ny relation eftersom ingen kan mäta sig med den jag hade. Det stämmer fortfarande men nu finns även övertygelsen om att jag inte vill börja om och anpassa mig efter någon annans sätt att leva. Är man inte beredd att anpassa sig så är idén om en relation dödfödd från början och så är det med den saken. Jag är så nöjd med att ha det som jag har det. Det enda som skulle förbättra mitt liv, förutom när jag snart ska må bättre, vore om jag lyckades övertala min syster att flytta med mig norrut. Det lär inte hända så hur mitt liv ser ut om tio år vet jag inte. Men jag vet att om jag och min syster inte längre delar bostad så bor jag förmodligen då i en lägenhet med utsikt över Storsjön.

Direkt i morse, när jag släppte ut Kasper en stund vid femtiden, kände jag hur humöret steg och adventskänslan kom krypande. Ett väldigt tunt, men ändå, ett vitt täcke på marken. Jag blev barnsligt glad och det höll i sig när jag satte mig med frukosten och tände två ljus.

Lite senare, vid halvåttatiden, gick jag och hundarna iväg på vår morgonrunda. Det märktes att det var söndagsmorgon för vi var de första som gjorde spår i snön. Det tänkte nog inte hundarna på men jag njöt av att världen just då bara var vår och att det lilla, tunna snötäcket såg ut som om det var tjockare bara för att det var orört.

Jag tittade ut över min hemstad och tyckte att den var ganska fin, inbäddad i ett blått gryningsljus.

Inne i skogen var det fortfarande ganska mörkt men vi såg tillräckligt mycket och ingen av oss är särskilt mörkrädd. Det var jag när jag var yngre, mest för att träffa på älgar (konstigt, men så var det), men den rädslan har försvunnit med åldern.

Lite snö på en gran. Gnistrande vitt mot skogsgrönt. Fina kontraster tycker jag.

Vi fortsatte vår promenad medan ljuset kom tillbaka mer och mer.

Jag har väldigt svårt att förstå varför någon väljer att slänga sina uttjänta däck just här

Jag testade att fota samma motiv först utan och sedan med blixt, bara för att se skillnaden. Resultaten kan ni se i de två följande motiven. Jag gillar de högra bilderna bäst, de som är tagna med blixt. Det blir en helt annan dramatik och färg i dem. Men, å andra sidan, så syns snön bättre i de andra bilderna. Det här ger lite valmöjligheter för framtida foton. Med eller utan blixt. Jag kan ju inte alltid ha med båda varianterna. Det skulle bli lite många bilder då. Livet är fullt av valmöjligheter och vi måste hela tiden ta beslut, små som stora. Stimulerande ibland men lite jobbigt ibland. Nåja, det är en annan diskussion som inte var menad att hamna här just nu. Men berätta gärna vilken av de här varianterna ni gillar bäst.

Min väderapp lovar mer snö de två kommande dagarna så kanske min glädje håller i sig och t o m blir större. Det kanske kan bli någon cm och jag är glad för det lilla.

När min syster vaknade i morse, eller jag tycker nog att det var förmiddag (hon var värd en sovmorgon), började hon sin dag med att ropa nerifrån sig: ”varför har du inte åkt in ännu?” Kan man annat än skratta lite bittert då? De två veckor som har gått sedan jag trodde att det var dags har nog varit de jobbigaste under hela min tvåårslånga väntan. Logistiskt skulle det passa väldigt bra nu. Min systers reseschema är ganska lugnt inför julen så hon kan vara hemma med hundarna, bilen ska inte lämnas in på verkstad förrän i slutet av januari och om jag får komma in väldigt snart så hinner jag troligtvis hem till jul. Vi satt i varsin ände av trappan, som är mellan våra delar av huset, och pratade en stund och sedan sa min syster att ”nu ska jag äta frukost”. Jag kontrade med att småskrattande säga ”nu ska jag äta lunch”.

Med feber (som vanligt bara känslan av feber) rusande vilt genom huvudet och med tillhörande frossa åt jag min lunch och somnade sedan. I går gav jag efter för mitt mående och bosatte mig i soffan med godisskål och med flera löjliga romantiska komedier på tv. Då och då blundade jag en stund. Så förflöt dagen, förutom när min syster kom hem från aktiviteter i Göteborg och hennes resesällskap kom och kramades. Väldigt oväntat men trevligt. Jag råkade vara där för att ge Nalle mat och jag säger inte nej till kramar 😀 Men för övrigt bodde jag i soffan och det är inte så tokigt att kunna göra så när man mår lite dåligt. Men det räcker med en dag utan att göra något. När jag idag vaknade efter lunchvilan bestämde jag mig för att fixa lite julgodis.

Sagt och gjort. Jag inser mina begränsningar så här blir det inga fina små praliner eller fyllda små formar. Jag och mina barn älskar mandelmassa så jag rullade limpor och doppade dem i choklad. Förr kunde jag blanda i något mer i mandelmassan men vi tycker allihop att det blir godast utan. För min sons skull har jag i år bytt ut mjölkchokladen mot risdryckchoklad. Det är en ny bekantskap och den funkar jättebra till godis. Smakar ungefär som kinderäggchoklad. Inte särskilt gott att bara äta bitar av den men som en del av godiset är det gott. Jag gjorde även en gegga av samma slags choklad, lite mörk choklad, hackad mandel och russin och la ut i en form för att stelna. Förra året använde jag enbart mörk choklad eftersom många av de sorterna är mjölkfria. Men jag blev glad när jag upptäckte den 40%-iga risdryckchokladen i år. Sedan orkade jag inte mer men senare ska det bli en egen variant av rocky road. Den blir tyvärr inte vegansk eftersom jag inte hittar veganska marschmallows i vår ica-butik men min son blir säkert nöjd ändå med det som bjuds.

Den stackars granne, som backade in i min bil, kom förbi med en julhyacint och en chokladask. Jag vet inte varför jag alltid tar på mig tröstarrollen när det egentligen är jag som har råkat illa ut, men så blir det oftast. Det var ju likadant när läkarna sa att det inte blev något ingrepp. Efter att ha tröstat min granne, hon var verkligen väldigt ångerfull, gick hon hem till man och småbarn och jag kände mig väldigt glad, både för hennes omtanke och för att jag tror att hon mådde bättre efteråt.

Medan jag sitter och skriver det här skiftar himlen i olika vackra färger och jag kan inte låta bli att då och då resa mig och ta ett foto. Det blir ett litet solnedgångspotpurri.