Det är märkligt hur annorlunda man tänker när kroppen inte riktigt orkar det som den normalt orkar. Under flera år har jag varit i en slags dvala socialt sett. Jag blev så fort trött bara av att prata och därför undvek jag att träffa vänner. Konstigt nog var det inte ett problem för mig. Jag orkade inte och därför saknade jag det nästan inte alls. Lite kontakt via skriftliga meddelanden och en del telefonsamtal har jag haft med olika vänner men för övrigt  har jag varit nöjd med att vara något av en enstöring (förutom några väldigt få, korta besök och min syster, som jag delar hus med). Mina närmaste har naturligtvis alltid varit efterlängtade och välkomna men de har fått acceptera att jag var som jag var och det gjorde de med en stor förståelse.

Det tar lite tid att vänja sig vid att plötsligt orka igen. Mina första steg i den sociala samvaron blev, ganska självklart, till min släkt. Precis som om jag ville testa min förmåga innan jag sträckte mig lite längre. Jag vågade mig på att hälsa på ett par goda vänner när jag var på min rundresa bland släktingar och det försöket föll så väl ut att  det gav mersmak.

Av speciella skäl kom jag av mig och föll tillbaka i invant beteende men, precis när det behövdes, hörde en av de vänner jag inte orkat med av sig. Hon och hennes sambo var på dans i min lilla stad och stod med sin husbil bara några km från mig. Jag tvekade inte utan frågade om de hade tid över till att komma förbi på en fika och det hade de.

Men innan detta var jag som vanligt ute på en morgonpromenad i en skog fylld av kvarblivna regndroppar. Under en skur i går kom det ca 25 mm och nu tror jag att naturen klarar sig en stund. Daggkåpan har inte samlat dagg utan har fullt upp med det regn som föll över den. I alla tallar hängde droppar från barren. Jag kunde inte fånga det bra på bild men tänk er att solen blänkte i massor av små glaspärlor både i tallar och i låg vegetation. Det var en förunderlig känsla att vandra igenom det landskapet.

Jag gillar knoppar. Det är som om de för med sig löften om liv och hopp om en ljus framtid. I naturen återuppstår mycket av det som dör. Jag vet inte om jag skulle önska detsamma för oss människor men tanken lockar i vissa fall.

Jag kan inte påstå att jag gillar snytbaggar men den här råkade finnas på plats vid knoppar som börjat spricka upp.

En del av det som har dött gör sitt bästa för att vara kvar.

Så småningom kom mitt fina besök. När jag bodde utanför Östersund fick jag en bloggvän som bor i en stad inte långt ifrån där jag bor nu. När jag flyttade hit och vi blev ”stadsgrannar” träffades vi lite då och då. Min forne bloggvän, som nu är min vän i verkliga livet, är en av de vänner som tålmodigt har hållit sig lite på avstånd under min sociala dvala. Hon har varit här en gång tidigare men det är längesedan, två eller tre år. Det har blivit en del telefonsamtal och meddelanden men nu, äntligen, orkade jag med stor glädje träffa henne och hennes sambo. Hon placerade sin stol i solen medan jag och hennes sambo valde att sitta i skuggan (jag kände mig väldigt duktig som höll mig undan från solen). Vilken tur att jag bakade rabarberpajer i förrgår så att jag nu kunde bjuda på det till kaffet.

Några timmar i skuggan av äppelträdet tillsammans med omtyckt besök gjorde väldigt gott. Jag har inte orkat försöka öka min lilla vänkrets sedan jag kom hit. De två tålmodiga vänner jag har här är dels min fina fd bloggvän och en vän från högstadie- och gymnasietiden. Övriga vänner finns i Jämtland och Södermanland. Det finns någon mer att kanske kontakta från den tid i tonåren då jag bodde i Linköping och kanske gör jag det. Men än så länge är jag ganska nöjd med att jag orkar med de få vänner som har orkat med min brist på energi. Vem vet, det kanske t o m finns en ny bloggvän i närheten som kan bli en vän i verkligheten så småningom. Jag vill förtydliga att jag inte känner mig ensam. Två systrar med familjer och mina barn kommer alltid att vara mina finaste vänner. Jag får plötsligt ett minne av en liten text som någon skrev till mig:

Att många vänner ha, ej aldrig är så bra.  Välj därför några få, som du kan lita på.

Kommer ni ihåg att jag skrev om att ”dissociera”, ett ord jag hade lärt mig och fascinerades av? Man avskärmar sig från sina upplevelser och tränger undan jobbiga känslor. Jag inser att det var det jag gjorde under mitt lyckorus under förra veckan. Nu har verkligheten hittat tillbaka (inget nytt har hänt, jag har bara slutat dissociera) och jag har ingen lust att skriva ett glatt inlägg. Jag vill ändå dela med mig av det jag såg i skogen i morse för just då blev det en stunds distraktion.

Vi är många som har uttryckt det på olika sätt. Naturen exploderar av plötslig vår och ibland sommartemperaturer. Det är klart att allt inte kommer på en gång men det känns nästan så. Som tur är har vi mycket kvar att glädjas åt framöver. Kameran måste med på minst en promenad varje dag. Ändå känns det som om jag missar massor. Men då får jag hitta det nästa vår och sommar i stället.

Det här är en del av det som blommar i trädgården just nu. En del är fortfarande bara knoppar men jag gillar även det stadiet. Nya små under som snart spricker upp och förvandlas till ännu större skönheter.

Jag har tidigare berättat att det förbereds för att bygga villor i utkanten av skogen. I morse hittade jag nya pinnar utsatta på för mig märkliga ställen i närheten av byggplatsen. Ska de förstöra en fin promenadstig också? Något ska troligen ske för varför sätter de annars ut pinnar här? Det här gillar jag inte.

Men det här gillar jag desto mer. En skog som ser ut som en skog ska se ut. En stor bonus är att det finns otaliga stigar att utforska och variationen på våra promenader är stor.

Vildkaprifolen är på gång…

…och likaså blåbären. Här, i min skog, blir det stora mängder blåbär i år (om inte frostnätter dödar dem).

Ett kul fynd på en trädstam. Någon slags svamp och kanske dyker det upp info om vilken sort det är bland kommentarerna. Har man, som jag och några av er andra, turen att ha en duktig svampkännare i vänkretsen så får man ibland svar 😀

Svaret kom från hjälpsamma Anki och nu vet jag att det är en klibbticka. Jag har även lärt mig att dropparna undertill inte är vatten utan klibb från tickan. Tänk så mycket både glädje och nytta man har av bloggvänner.

Ni vet vid det här laget att jag älskar vattendroppar och därför kommer här en närbild på dropparna under svampen.

En av mina favoriter, liljekonvaljen, är i startgroparna.

Här står någon och spänner musklerna, beredd på att ta plats efter vinterns dvala.

Som det ofta blir, såg jag inte den lilla besökaren när jag fotade. Det blev en överraskning när bilden blev större.

Ett träd med ett spännande växtsätt. Plötsligt bildas en grön klump av blad på en kal gren och därifrån kommer det nya små skott av något som jag gissar blir nya grenar. Jag har ingen aning om vad det här är men jag tar gärna emot information.

Ännu en gång tackar jag  Anki för att hon är snäll och delar med sig av sina kunskaper. Nu vet jag att det här är en alm.

Det är extra roligt när jag hittar saker jag inte visste fanns. Till viss del beror nog de nya upptäckterna på att jag inte  har haft tillgång till hela denna flora där jag bodde förut. Men, som jag har skrivit flera gånger förut, mycket är kamerans förtjänst. Nu letar jag efter motiv och är mer uppmärksam. När jag hittar allt detta vill jag gärna dela med mig av glädjen och min blogg fick en ny dimension för ganska precis ett år sedan när jag började fota. Tack alla fotande bloggvänner för inspirationen 😀

Nu har jag planerat in ännu en kul aktivitet i sommar. Min son frågade om jag vill komma och hälsa på honom och stanna några dagar. Självklart vill jag det och extra roligt är det när han frågar. Då känner jag mig extra välkommen. Han råkar vara ledig på nationaldagen och vi bestämde att om väder, lust och ork samarbetar så ska vi ta tåget från honom i Uppsala till Stockholm och uppleva firandet där. Det kan vara kul att för en gångs skull fira den dagen. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket. Risken är bara att vi båda får lite panikkänslor i folkmassorna men då gör vi något annat, typ tar en skön promenad runt Djurgården. Det får bli en happening och jag längtar redan efter att få umgås med min son på hans hemmaplan i några dagar.

Jag älskar att vara ute i naturen. Det spelar egentligen ingen roll om det är öppna fält med sjöutsikt, klippor vid havet, fjällnatur eller någon annan vacker natur. Bara det är lugnt och skönt och jag kan känna harmoni. Här, där jag bor nu, är det skogen som är mitt andningshål eftersom den finns så nära. Jag kan promenera med kamera och göra små fotopauser när ett motiv lockar, eller bara gå där i mina egna tankar och låta dem hitta de ämnen de vill. Oftast är det en ren njutning.

I morse hängde jag kameran över axeln med tanken att jag skulle fota blommor och knoppar i träd. Den här tiden finns det mycket att fastna vid och som vanligt blir det alldeles för många foton trots att jag gallrar.

Jag hade inte blicken fäst i trädhöjd hela tiden. Jag måste ju titta var jag satte fötterna och emellanåt fick jag syn på något i markhöjd också.

Efter drygt halva promenaden tog batteriet slut (jag glömde kolla det innan jag gick) och i stället för att leta fotomotiv satte tankarna igång. Ämnet de behandlade i dag var stort – livet. Där kan man fundera hur mycket som helst och allt får inte plats här. Jag hann tänka både på fruktansvärda sidor av livet och alldeles fantastiska delar av livet. Som så många gånger förut hamnade jag ändå till sist i tacksamhet och glädje över att jag har det så bra som jag har det.

Lite småleende tänkte jag på en del personers reaktioner när de hör min historia. När de får höra anledningen till att jag bor med min syster och om allt jag senare varit med om blir det ofta väldigt medlidsamma miner och frågor om hur jag har klarat det. Oftast kommer inte all den infon fram i ett samtal men ibland kommer följdfrågor och jag svarar ärligt. Jag har inga problem med att berätta men jag brukar snabbt gå vidare innan de ledsna minerna kommer fram. Visst, jag  har gått igenom en del men vem har inte det? Jag har gått vidare och tycker inte att det är ett dugg synd om mig . Jag har förmågan att njuta av livet som är precis nu och jag kan slå bort de skuggor som lurar i bakgrunden. Tack vare det kan jag känna lyckan i alla de fina stunder som natur och även många människor ger mig. Och idag känns livet fantastiskt 😀

Det har varit fullt upp i fyra dagar. Fyra dagar då jag säkert har pratat och upplevt mer än på mycket länge. Jag har träffat många fina personer som jag inte har sett på länge och det har varit himla roligt hela tiden. På kvällarna har jag haft svårt att hålla ögonen öppna men vad gör väl det? Jag har somnat gott och vaknat utvilad och redo för nästa dag.

Huvudmålet med min resa var att hälsa på min fina svärmor. Jag började med ett fikastopp hos en av min mans systerdöttrar med familj. De bor strategiskt placerade ungefär halvvägs till min svärmor. Gott fika och en väldigt kul stund tillsammans gav mig energi att fortsätta och någon timme senare var jag framme hos min svärmor.

Där möttes jag av blommor i krukor och en välkomstsnigel, kanske en vinbergssnäcka. När jag kom in blev jag utskälld av en liten hund som inte alls ville vara vän med mig. Min svärmor är dagmatte åt en liten Roffe och jag gav honom utrymme att själv bestämma när han tyckte att det var dags att bli kompisar. Det blev vi fram emot kvällen och nästa dag, när jag mötte honom med hans matte, hälsade han glatt och igenkännande. Det kändes väldigt tomt att inte ha min egen hund att gå ut med men morgonpromenaden ville jag ända ha. Det blev en liten sväng in i den närbelägna skogen och för att komma dit var jag tvungen att korsa en å. Härligt väder gav mig en väldigt skön promenad i rask takt där inga hundar ville stanna och lukta eller på annat sätt hindra min framfart. Ganska skönt faktiskt 😉

Jag hade bestämt med goda vänner att jag skulle komma till dem vid niotiden på lördagsmorgonen och jag körde den väldigt välbekanta vägen hem till dem. Det var nostalgiskt och jag kände en liten klump i magen när jag körde förbi platsen där vi byggde vårt första hus. Nu syns inte huset från vägen eftersom skogen har vuxit upp men jag vet ju att det finns där. Jag bestämde mig för att köra förbi på grusvägen på vägen tillbaka.

Bara några km från Gläntan, som vårt hus där fortfarande heter, bor de härliga vänner som jag skulle besöka. De flyttade dit ett antal år efter att vi hade flyttat därifrån så tyvärr bodde vi inte så nära varandra förut. Där möttes jag av vovvar, vänner, kaffedoft och vackra omgivningar. Våra möten har varit väldigt sällsynta sedan vi flyttade upp till Jämtland men vi har haft sporadisk kontakt och när vi träffas känns det helt naturligt. Precis som det ska vara med riktiga vänner. Det är klart att jag ville träffa dem nu när jag skulle stanna några dagar i närheten. En tårtbit, som bara smälte i munnen, och någon kaka slank lätt ner tillsammans med kaffet och efter fika- och pratstunden ville jag träffa alla fem vovvar. Det är inte lätt att vara hundfotograf men jag tror att jag lyckades få med alla fem på bild. Möjligtvis är gråhundarna inte med båda två. Det kan hända att det är samma hund på båda bilderna men jag hoppas att det blev rätt 😉 Jag försökte lära mig alla deras namn men tyvärr har två försvunnit ur minnet. Det är i alla fall Ruth och Herman (hoppas det blev rättstavat) som har en mysstund på första hundbilden och en av gråhundarna heter Helge. Nu blev jag osäker på om det ens är gråhundar men ni ser ju hur fina de är oavsett vilken ras de tillhör. De andra raserna kommer jag inte alls ihåg (jag skulle ha haft papper och penna) men Herman är i alla fall en ovanlig sort.

Jag gjorde som jag hade tänkt och körde in på vår gamla grusväg och förbi det hus som vi byggde 1983 (jag var 21 år).  Fy vad tråkigt det ser ut nu. Tomten är nästan helt förstörd, skogen har vuxit upp så att all utsikt framåt har försvunnit och där vår härliga promenad- och svampskog fanns är det nu ett stort kalhygge. Där skulle jag inte alls vilja bo. Vi hade gräsmatta runt hela huset och en liten naturtomt med lupiner och små stigar i lingonriset ovanför. Nu verkar det mesta ha körts sönder under skogsavverkning och inget är fint. Ett garage har trängts in och träpanelen på den nedre våningen har tagits bort. Allt ger ett skräpigt och fult intryck. Skönt att slippa bo där.

De här bilderna är fotade från bilder i ett album och här är huset ganska nybyggt. Vi gjorde väldigt mycket själva. Två snickare var ansvariga och naturligtvis anlitade vi riktiga elektriker, rörmokare etc. Men vi var där och byggde så ofta vi kunde och vi lärde oss otroligt mycket. Det kan i efterhand låta kul men jag minns hur slitigt och påfrestande det var. Jag satte upp gipsskivor, isolerade, målade och massor av andra småsysslor. Vi hade fått veta ett ungefärligt datum för när sektionerna till huset skulle komma och sa upp lägenheten i lagom tid. När vi var tvungna att lämna lägenheten hade hussektionerna fortfarande inte kommit så vi ställde vår husvagn på mina svärföräldrars tomt och bodde där. Jag tror att det dröjde tre månader innan vi kunde flytta till vårt hus som då saknade både innerväggar, vatten och inredning. All mat tillagade vi på grillen. Jag kunde duscha på jobbet och min man tvättade sig i en sjö varje kväll. Som tur var var det en varm höst och när vi äntligen kunde säga att huset var helt beboeligt kändes det otroligt lyxigt. Vi behövde inte klara oss med en husvagnstoalett längre och det var nog det bästa.

Nog med nostalgi nu. När jag kom hem till svärmor igen blev det lunch och efter att vi båda hade vilat en liten stund var det dags för födelsedagskalas hos min svägerska. Ännu mer god tårta och kakor och lite senare en väldigt god middag. Till kaffet kom även två av min svågers och svägerskas döttrar med familjer. Fem barn som jag inte har träffat på länge, den yngsta har jag inte sett sedan hon var en liten bebis. Men alla de fyra äldre kramades, med olika stor entusiasm. Den yngsta ville helst inte vara i närheten av mig och det är bara att acceptera. För henne är jag ju en helt okänd tant och lite läskig.

Det var så kul att träffa alla och jag är så glad för att jag kan fortsätta att känna mig som en del av den släkten även utan min man. Det har aldrig varit någon tvekan om att jag räknas in bland dem och det gör mig väldigt rörd och glad.

Ett av barnen frågade om jag ville komma förbi hemma hos henne, när vi hade ätit middag, och titta på kaninerna. Vem kan tacka nej till något sådant? Inte jag i alla fall. Jag och svärmor stannade till när vi gick hem (alla bor nära varandra) och jag fick gosa ner mig i mjuka kaninpälsar en stund. Inte alls dumt! Det blev en hel del djurgos med både hundar och kaniner ändå, trots att Kasper stannade hemma.

Dagen därpå gav vi oss iväg vid tiotiden för att hälsa på min son i Uppsala. Varken jag eller svärmor har varit i hans nya lägenhet (ny sedan drygt ett år) och jag har längtat efter att få komma dit. Han har gjort sin lägenhet väldigt trevlig och personlig och nu blev det ännu fler växter att placera ut. Vi bjöds på vegansk lasagne och svärmor överöste min son med beröm för både maten och allt i lägenheten. Oj, vad hon bubblade på och hon var nog väldigt glad för att få komma dit och träffa sin sonson. Till kaffet fick vi hembakade mazariner, naturligtvis också veganska och svärmor tyckte t o m att den havrebaserade drycken som ersätter mjölk, smakade bra i kaffet.

Vi kom tillbaka hem till svärmor lagom till middagstid men ingen av oss var särskilt sugna på mat. Vi åt korv med bröd och det smakade väldigt bra (jag har inga problem att avvika från min veganska kost när jag bjuds på mat av någon annan). Precis som de andra kvällarna somnade jag väldigt gott efter en dag med mycket aktivitet. Men jag känner att jag orkar väldigt mycket och det är ju skönt att somna när man är trött.

I morse vaknade jag återigen till strålande solsken och vid åttatiden kramade jag min svärmor och for iväg mot Örebro. Det är inte så många mils skillnad att ta den vägen hem och jag ville gärna träffa mina döttrar. Min yngsta dotter kunde ta en lite längre lunch och efter att ha hämtad den äldsta av dem träffades vi på Subway, beställde varsin god macka och åkte iväg till stadsparken. Jag hade en filt i bilen och vi slog oss ner på gräset och njöt. Alla mina barn har fina relationer med varandra och jag blir alltid glad av att se dem tillsammans. Bäst är det naturligtvis när även min son kan vara med men det kan inte alltid ordnas. ‘

Vi satt där ett bra tag och efter att sedan ha lämnat av yngsta dottern på hennes arbete åkte vi andra till Svampen. Jag var sugen på mjukglass men högt där uppe i caféet fanns inte det och vi var inte sugna på något annat. Vi gick ett varv och tittade på utsikten, det jag kände igen var Krämaren och Hjälmaren. Efter det åkte vi ner igen och jag skjutsade hem även min äldsta dotter.

Här hemma möttes jag först av Nalle, sedan min syster och sist kom Kasper lullande. Min fina kompis både pussades och viftade på svansen och det är väldigt hedrande. Han brukar inte orka resa sig för att hälsa någon välkommen hem men nu visade han att han blev glad. För några år sedan skulle han självklart ha följt med men nu är det lättast för honom att stanna hemma och slippa hoppa upp många gånger i bilen.

Det här blev ett långt inlägg. Jag har inte kunnat sätta in minneskortet från kameran i den lilla dator jag hade med mig så både av den anledningen och för att det varken fanns tid eller ork för bloggande, blev det nu ett inlägg för fyra dagar. Har du kommit ända hit så har du gjort det bra 😀