Inte kan jag låta bli att fotografera blommor,  hur mycket jag än har tänkt att jag ska minska på den sortens foton. De nya små under som tittar fram varje dag må vara väldigt lika det som sker varje år men det är lika spännande att upptäcka dem varje gång. Ännu har jag inte haft min kamera i riktigt ett år, det fattas några veckor, så jag ger upp och låter kameran leta upp allt som blommar i min väg. Förmodligen spelar det ingen roll hur många år man har förevigat naturen. Det är nog lika roligt om tio år.

Jag och hundarna hade tur på morgonpromenaden. Det har regnat under natten men när vi gick sken solen genom tunna slöjor av moln. Det mesta hade torkat upp men några vattendroppar såg vi. Den promenaden gick vi både efter och före regnet.

I år blir det nog  mycket blåbär om inte frosten kommer tillbaka och förstör. Massor av små blåbärsknoppar hänger i riset och längtar efter värme.

En bra plats för en liten droppe att stanna en stund på.

Forsythian blommar överallt utom i vår trädgård. Kanske beror det på att min syster var duktig och klippte ner våra buskar förra sommaren. Men de har redan vuxit sig stora och borde också blomma snart.

Lite sorgligt.

Från knopp till utslagen blomma.

Pärlhyacinterna blommar för fullt i trädgården.

Det gör även den här busken som jag inte vet namnet på.

Lite trötta men nöjda efter vår promenad gick vi in och hundarna fick varsin godbit medan jag gjorde en kopp kaffe till mig. Då kom regnet. Efter flera timmars regnande gick jag ut i trädgården och fotade fler vattendroppar i lupinblad och på grässtrån. Jag är inte ensam om att gilla vattendroppar. Jag har sett fantastiska vattendroppsbilder hos flera av mina bloggvänner. Men det är inte konstigt om vi faller för de dekorativa små smycken som uppstår efter regn.

I morgon ger jag mig iväg på en liten utflykt som varar i fyra dagar men mer om det kommer senare.

När livet gör en vändning åt ett håll dit man inte vill följa med, då svallar känslor och tankar och varierar mellan hopp, uppgivenhet, sorg och maktlöshet. Jag har ett behov av att skriva men kan inte berätta eftersom det inte är upp till mig att göra det. Därför låter jag det vara med de här orden. De är kryptiska och jag ber om ursäkt för det. Jag kände att för att kunna komma vidare till ett vanligt bloggande måste jag ta mig över en tröskel. Det går inte att låtsas som om allt är precis som det ska när det inte är det. Det är svårt just nu att skriva om något annat än det jag inte kan skriva om. Därför vill jag låta er, mina fina bloggvänner, få veta att något har hänt som påverkar mig starkt och kommer att påverka mig länge. Jag kommer inte att beröra det här igen (hoppas jag). Jag ska försöka att skriva mina inlägg så som jag brukar men, som jag skrev, behöver jag ta mig över den tröskel som hindrar mig från att komma vidare.

Solnedgång över Vättern sommaren 2017.

Det går framåt för mig när det gäller vad jag orkar. Jag bygger långsamt upp min kondition och försöker utöka både längd och tempo på promenaderna. Nu har jag kommit till det läge då min hund inte orkar lika mycket som jag och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag är naturligtvis överlycklig över att jag återhämtar mig så här bra men samtidigt ser jag hur jobbigt det blir för min Kasper.

Vi börjar ofta i relativt snabbt tempo (jag har alltid älskat att gå riktigt snabbt och vill gärna få tillbaka den förmågan) men om det blir för många uppförslut eller när det har gått ca en halvtimme, börjar Kasper sacka efter mer och mer och jag hör hur han flämtar. Det är inte alls konstigt. Han är ju trots allt en väldigt gammal hund (motsvarande 108 människoår). Men jag är van vid att han orkar mer än jag och det känns sorgligt att så inte är fallet längre. Min syster, som har gått långa promenader med både sin och min hund under de år jag inte har orkat, bekräftar att Kasper nu börjar få svårare att hänga med så det är inte bara jag som har kommit ikapp och gått om. Det är klart att jag tar stor hänsyn till min vovve och när promenaden tar ca en timme går vi väldigt långsamt (mitt tempo under tiden jag var leversjuk) den sista kvarten.

I går gick vi extra långt. Jag visste inte hur lång tid den rundan skulle ta men det visade sig att vi var ute i en timme och en kvart. Som tur var kom vi fram till en bro över en bäck och Kasper tvekade inte en sekund. Då gick han om mig, styrde rakt ner till bäcken och gick ut i den . Han drack och drack och drack lite mer samtidigt som han långsamt vandrade omkring i det svala, porlande vattnet. Jag lät honom hållas tills han var nöjd, satte mig ner på en sten och tänkte att han kanske ville komma och lägga sig bredvid mig en stund när han kom upp ur vattnet. Men det var han inte intresserad av. Han gick upp till gångbanan och tittade uppfordrande på mig med ett klart mål att komma vidare. Min hund vill inte visa sig svag. Jag har tidigare märkt att han har tydliga kvarlevor av det genetiska sättet att tänka. Svaga individer lämnas åt sitt öde för att inte sinka flocken. Han övergav mig och ville inte veta av mig under två veckor när jag sörjde och nu vill han inte visa att han inte hänger med riktigt som förut. Jag talar om för honom att jag älskar honom trots hans sviktande styrka och höga ålder och att jag aldrig överger honom, men han verkar inte riktigt tro mig. Lite rätt har han ju faktiskt i det. När han blir alltför svag och med stora problem blir det oundvikligen en tur till veterinären.

Den porlande bäcken ändrade helt karaktär på andra sidan bron.

Vi såg naturligtvis en hel del blommor och knoppar av alla möjliga slag under promenaden men jag försöker lugna mig lite med blombilder. Några tar jag med men det känns som om det blir väldigt många repriser från förra våren. Den lilla tulpangruppen mitt i allt det brungråa lyste lång väg och kändes lite malplacerad. Narcisser finns i många färger och former och jag har alltid tyckt om dem.

Så småningom kom vi fram på andra sidan av Svartån och då var vi drygt halvvägs. Jag hade tänkt att vi skulle gå på den träspång som går utefter ån men där den började stod en järngrind med en förbudsskylt. Renovering pågår och i stället fick vi fortsätta att följa den andra gångvägen fram till Mjölby centrum där vi åter tog oss över ån och fortsatte hemåt.

Måsar och änder är snälla fåglar som ibland sitter stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna få upp kameran.

Fru gräsand blev övergiven av sin make när jag och Kasper närmade oss men hon stannade snällt kvar och ställde gärna upp som fotomodell. Kanske ruvar hon på ägg och ville inte lämna dem. I så fall hade hon valt ett lite dumt ställe precis bredvid gångvägen. Jag gick inte jättenära eftersom jag inte ville skrämma henne och efter att ha knäppt några bilder vandrade vi snabbt vidare.

Lite längre fram i maj tar vi nog en ny promenad ner och tittar på alla fågelungar och allt fint som då är i full blomning. Det finns en hel del fint i vår lilla stad men jag föredrar ändå skogspromenaderna där det finns en helt annan känsla av frid.

Jag har de senaste veckorna fått vänförfrågningar på fb från änklingar, främst boende i USA. De har alltid en hund på sin profilbild så de har sett att jag har en hund och naturligtvis vet de att jag är änka. Jag klickar alltid bort dessa förfrågningar på en gång men de efterlämnar en obehaglig känsla av att de vill utnyttja en sårbarhet. För änkor vill väl alltid hitta någon ny att dela livet med…eller? Jag tror inte ett ögonblick på att det är enskilda personer som verkligen vill ha kontakt med mig. Det är mest troligt någon sorts verksamhet som vill lura godtrogna och sårbara personer, förmodligen på pengar.  Jag är i vilket fall som helst inte intresserad och jag skulle aldrig tacka ja till en vänförfrågan från någon helt okänd. Jag är dessutom totalt inaktiv på fb förutom i några privata grupper så ingen har något utbyte av en vänskap där med mig. Bara möjligtvis genom messenger.

Ett annat fenomen som har blivit vanligare på senare tid är att bloggen får följare som har ett förnamn följt av fem siffror. Jag har just nu åtta sådana, som har hittat mig via ”bloglovin” och jag skulle genast ta bort dem som följare om jag kunde. Flera av dem har webbadressen sexykf.website och det säger väl allt om vad det handlar om.  Jag har inte varit så dum så att jag har klickat på dem men det finns säkert många som blir nyfikna på vilka nya följare de får och hamnar i något de inte vill hamna i. Eller så kanske de vill det, vad vet jag?

Det finns både obehagliga och väldigt roliga delar i det här med att vara aktiv på nätet. Än så länge ger det mig väldigt mycket mer nöje än obehag så jag fortsätter som förut. Men vi måste hela tiden vara på vår vakt och använda förnuft och kritiskt tänkande. Undrar vad som skulle hända om jag accepterade en vänförfrågan från en av dessa änklingar. Skulle jag först få trevliga meddelanden som senare övergår i vädjanden om hjälp med pengar? Lite sugen blir jag på att undersöka hur de går till väga men ni behöver inte oroa er. Jag blir mer arg och ledsen över deras tilltag än jag blir nyfiken. Jag fortsätter att avvisa alla änklingar med söta vovvar som profilbild.

Något som är mycket trevligare att tänka på och också att uppleva är mina skogspromenader. Nu är det bara jag och Kasper som går tillsammans några dagar. Min syster har hand om en annan hund och trots att det är en otroligt charmig och rolig tik så måste vi dela på oss. Hon tycker nämligen inte särskilt mycket om Kasper och då är det tryggast att ha dörren stängd mellan våra våningar och att vi delar på oss på promenaderna. Kasper och jag kom till något stort som jag först tänkte är en blivande majbrasa. Men den är lite underligt placerad för att vara en sådan. Vad kan det vara som står där i skogen? Någon sorts tjärmila kanske. Men det verkar också underligt. Kanske får jag svar om vi fortsätter att promenera förbi där men just nu är det bara en fint uppbyggd rishög i skogen.

Nu är det en härlig tid då blåsippor och vitsippor samsas om utrymmet i skogarna.

Några som inte samsas är de nyvakna myrorna. Den ena reste sig först på bakbenen och såg ut som om den ville anfalla min kamera men sedan fick den en annan kombattant att bråka  med. Lite suddig bild men de rörde sig hela tiden snabbt och sedan försvann de.

När jag och Kasper nästan var hemma efter vår långa promenad mötte vi syrran, Nalle och Kaya. Nalle och Kaya har en gång tillhört samma flock men har nu fått följa med varsin ägare. Men de är goda vänner och blir glada när de kan träffas.

När vi möttes blev Nalle så exalterad att han sjöng och Kaya ville väldigt gärna komma fram till oss. Hon ville nog bara hälsa men jag tycker att det är lite onödigt att chansa och Kasper är inte heller särskilt intresserad så hon fick nöja sig med att titta och lukta på lite avstånd.

Vi skulle ju säkert kunna gå tillsammans allihop för det finns inget som får rivaliserande hundar att samsas lika bra som gemensamma promenader. Men vi har ganska olika tider och det är bättre att vi tar långa, sköna promenader tillsammans med bara två vovvar sedan.

Det är inte så illa som man kan tro. Det är två röntgenläkare som har stått för misshandeln och de var så försiktiga de kunde. Det var dags för ett postoperativt  ultraljud för att se om lever, gallgångar, vener och artärer såg ut som de skulle och att alla flöden var ok. Läkarna kunde ju inte rå för att mina inälvor trilskades och att tarmarna la sig i vägen för det de ville se. Det tyckte jag lät intressant. Jag hade ingen aning om att tarmar kan ändra läge och lägga sig på olika platser.

Först plågade den ena läkaren mig i ca en halvtimme. Suckandes och letandes efter rätt saker och han tryckte hårdare och hårdare. Jag bet ihop för att inte göra det ännu svårare för honom. Till sist gav han upp och sa att han måste rådfråga en mer erfaren kollega. När hon kom in hade hon också svårt att hitta det hon skulle men efter ännu tjugo minuters hårt tryckande och ständiga uppmaningar om att andas in och hålla andan (några gånger glömde hon att säga att jag kunde andas normalt igen), blev de till sist nöjda. Väldigt trevliga läkare båda två och de förklarade vad de letade efter och hur det skulle se ut. Jag kände mig inkluderad och de var så hänsynsfulla de  kunde. Ändå kände jag mig ordentligt manglad efteråt och det lär nog sitta i ett tag. De konstaterade leende att allt ser väldigt fint ut och det var ju det viktigaste. Fast jag hade inte ens tänkt tanken att det inte skulle se bra ut. Allt har gått så bra hittills så jag tar för givet att det ska fortsätta så 😉

Ibland stöter jag på något jag aldrig sett förut. Just det här har helt säkert funnits där men är lätt att missa. Men när man har turen att gå förbi just när solen får det att lysa som guld bland trädstammarna, då hajar man till. I vintras såg jag björknäver, där solen lyste igenom, hos en bloggvän och tänkte att det var konstigt att jag aldrig hade lagt märke till något sådant. Men så plötsligt fanns den där och jag kom precis lagom när solens strålar fick den att lysa.

För några år sedan köpte jag en grön växt, som jag trodde skulle vara bara grön. Jag har ingen aning om vad det är för något men en dag blev jag glatt överraskad. Hårda, runda knoppar tittade fram och så småningom började de spricka upp och blev till blommor. Inte särskilt märkvärdiga blommor men ganska fina i sin enkelhet. Det är alltid kul att bli överraskad och nu står den här och fler och fler knoppar öppnar sig.

En helt misslyckad månbild men jag tycker att den blev lite söt så den får vara med. Jag tycker att den ser ut som en liten gubbe med en spretig tofs på  huvudet.