Intensivt men kul

Det har varit fullt upp i fyra dagar. Fyra dagar då jag säkert har pratat och upplevt mer än på mycket länge. Jag har träffat många fina personer som jag inte har sett på länge och det har varit himla roligt hela tiden. På kvällarna har jag haft svårt att hålla ögonen öppna men vad gör väl det? Jag har somnat gott och vaknat utvilad och redo för nästa dag.

Huvudmålet med min resa var att hälsa på min fina svärmor. Jag började med ett fikastopp hos en av min mans systerdöttrar med familj. De bor strategiskt placerade ungefär halvvägs till min svärmor. Gott fika och en väldigt kul stund tillsammans gav mig energi att fortsätta och någon timme senare var jag framme hos min svärmor.

Där möttes jag av blommor i krukor och en välkomstsnigel, kanske en vinbergssnäcka. När jag kom in blev jag utskälld av en liten hund som inte alls ville vara vän med mig. Min svärmor är dagmatte åt en liten Roffe och jag gav honom utrymme att själv bestämma när han tyckte att det var dags att bli kompisar. Det blev vi fram emot kvällen och nästa dag, när jag mötte honom med hans matte, hälsade han glatt och igenkännande. Det kändes väldigt tomt att inte ha min egen hund att gå ut med men morgonpromenaden ville jag ända ha. Det blev en liten sväng in i den närbelägna skogen och för att komma dit var jag tvungen att korsa en å. Härligt väder gav mig en väldigt skön promenad i rask takt där inga hundar ville stanna och lukta eller på annat sätt hindra min framfart. Ganska skönt faktiskt 😉

 

Jag hade bestämt med goda vänner att jag skulle komma till dem vid niotiden på lördagsmorgonen och jag körde den väldigt välbekanta vägen hem till dem. Det var nostalgiskt och jag kände en liten klump i magen när jag körde förbi platsen där vi byggde vårt första hus. Nu syns inte huset från vägen eftersom skogen har vuxit upp men jag vet ju att det finns där. Jag bestämde mig för att köra förbi på grusvägen på vägen tillbaka.

Bara några km från Gläntan, som vårt hus där fortfarande heter, bor de härliga vänner som jag skulle besöka. De flyttade dit ett antal år efter att vi hade flyttat därifrån så tyvärr bodde vi inte så nära varandra förut. Där möttes jag av vovvar, vänner, kaffedoft och vackra omgivningar. Våra möten har varit väldigt sällsynta sedan vi flyttade upp till Jämtland men vi har haft sporadisk kontakt och när vi träffas känns det helt naturligt. Precis som det ska vara med riktiga vänner. Det är klart att jag ville träffa dem nu när jag skulle stanna några dagar i närheten. En tårtbit, som bara smälte i munnen, och någon kaka slank lätt ner tillsammans med kaffet och efter fika- och pratstunden ville jag träffa alla fem vovvar. Det är inte lätt att vara hundfotograf men jag tror att jag lyckades få med alla fem på bild. Möjligtvis är gråhundarna inte med båda två. Det kan hända att det är samma hund på båda bilderna men jag hoppas att det blev rätt 😉 Jag försökte lära mig alla deras namn men tyvärr har två försvunnit ur minnet. Det är i alla fall Ruth och Herman (hoppas det blev rättstavat) som har en mysstund på första hundbilden och en av gråhundarna heter Helge. Nu blev jag osäker på om det ens är gråhundar men ni ser ju hur fina de är oavsett vilken ras de tillhör. De andra raserna kommer jag inte alls ihåg (jag skulle ha haft papper och penna) men Herman är i alla fall en ovanlig sort.

 

Jag gjorde som jag hade tänkt och körde in på vår gamla grusväg och förbi det hus som vi byggde 1983 (jag var 21 år).  Fy vad tråkigt det ser ut nu. Tomten är nästan helt förstörd, skogen har vuxit upp så att all utsikt framåt har försvunnit och där vår härliga promenad- och svampskog fanns är det nu ett stort kalhygge. Där skulle jag inte alls vilja bo. Vi hade gräsmatta runt hela huset och en liten naturtomt med lupiner och små stigar i lingonriset ovanför. Nu verkar det mesta ha körts sönder under skogsavverkning och inget är fint. Ett garage har trängts in och träpanelen på den nedre våningen har tagits bort. Allt ger ett skräpigt och fult intryck. Skönt att slippa bo där.

 

De här bilderna är fotade från bilder i ett album och här är huset ganska nybyggt. Vi gjorde väldigt mycket själva. Två snickare var ansvariga och naturligtvis anlitade vi riktiga elektriker, rörmokare etc. Men vi var där och byggde så ofta vi kunde och vi lärde oss otroligt mycket. Det kan i efterhand låta kul men jag minns hur slitigt och påfrestande det var. Jag satte upp gipsskivor, isolerade, målade och massor av andra småsysslor. Vi hade fått veta ett ungefärligt datum för när sektionerna till huset skulle komma och sa upp lägenheten i lagom tid. När vi var tvungna att lämna lägenheten hade hussektionerna fortfarande inte kommit så vi ställde vår husvagn på mina svärföräldrars tomt och bodde där. Jag tror att det dröjde tre månader innan vi kunde flytta till vårt hus som då saknade både innerväggar, vatten och inredning. All mat tillagade vi på grillen. Jag kunde duscha på jobbet och min man tvättade sig i en sjö varje kväll. Som tur var var det en varm höst och när vi äntligen kunde säga att huset var helt beboeligt kändes det otroligt lyxigt. Vi behövde inte klara oss med en husvagnstoalett längre och det var nog det bästa.

 

Nog med nostalgi nu. När jag kom hem till svärmor igen blev det lunch och efter att vi båda hade vilat en liten stund var det dags för födelsedagskalas hos min svägerska. Ännu mer god tårta och kakor och lite senare en väldigt god middag. Till kaffet kom även två av min svågers och svägerskas döttrar med familjer. Fem barn som jag inte har träffat på länge, den yngsta har jag inte sett sedan hon var en liten bebis. Men alla de fyra äldre kramades, med olika stor entusiasm. Den yngsta ville helst inte vara i närheten av mig och det är bara att acceptera. För henne är jag ju en helt okänd tant och lite läskig.

Det var så kul att träffa alla och jag är så glad för att jag kan fortsätta att känna mig som en del av den släkten även utan min man. Det har aldrig varit någon tvekan om att jag räknas in bland dem och det gör mig väldigt rörd och glad.

Ett av barnen frågade om jag ville komma förbi hemma hos henne, när vi hade ätit middag, och titta på kaninerna. Vem kan tacka nej till något sådant? Inte jag i alla fall. Jag och svärmor stannade till när vi gick hem (alla bor nära varandra) och jag fick gosa ner mig i mjuka kaninpälsar en stund. Inte alls dumt! Det blev en hel del djurgos med både hundar och kaniner ändå, trots att Kasper stannade hemma.

 

Dagen därpå gav vi oss iväg vid tiotiden för att hälsa på min son i Uppsala. Varken jag eller svärmor har varit i hans nya lägenhet (ny sedan drygt ett år) och jag har längtat efter att få komma dit. Han har gjort sin lägenhet väldigt trevlig och personlig och nu blev det ännu fler växter att placera ut. Vi bjöds på vegansk lasagne och svärmor överöste min son med beröm för både maten och allt i lägenheten. Oj, vad hon bubblade på och hon var nog väldigt glad för att få komma dit och träffa sin sonson. Till kaffet fick vi hembakade mazariner, naturligtvis också veganska och svärmor tyckte t o m att den havrebaserade drycken som ersätter mjölk, smakade bra i kaffet.

CSC_0089

Vi kom tillbaka hem till svärmor lagom till middagstid men ingen av oss var särskilt sugna på mat. Vi åt korv med bröd och det smakade väldigt bra (jag har inga problem att avvika från min veganska kost när jag bjuds på mat av någon annan). Precis som de andra kvällarna somnade jag väldigt gott efter en dag med mycket aktivitet. Men jag känner att jag orkar väldigt mycket och det är ju skönt att somna när man är trött.

I morse vaknade jag återigen till strålande solsken och vid åttatiden kramade jag min svärmor och for iväg mot Örebro. Det är inte så många mils skillnad att ta den vägen hem och jag ville gärna träffa mina döttrar. Min yngsta dotter kunde ta en lite längre lunch och efter att ha hämtad den äldsta av dem träffades vi på Subway, beställde varsin god macka och åkte iväg till stadsparken. Jag hade en filt i bilen och vi slog oss ner på gräset och njöt. Alla mina barn har fina relationer med varandra och jag blir alltid glad av att se dem tillsammans. Bäst är det naturligtvis när även min son kan vara med men det kan inte alltid ordnas. ‘

 

Vi satt där ett bra tag och efter att sedan ha lämnat av yngsta dottern på hennes arbete åkte vi andra till Svampen. Jag var sugen på mjukglass men högt där uppe i caféet fanns inte det och vi var inte sugna på något annat. Vi gick ett varv och tittade på utsikten, det jag kände igen var Krämaren och Hjälmaren. Efter det åkte vi ner igen och jag skjutsade hem även min äldsta dotter.

 

Här hemma möttes jag först av Nalle, sedan min syster och sist kom Kasper lullande. Min fina kompis både pussades och viftade på svansen och det är väldigt hedrande. Han brukar inte orka resa sig för att hälsa någon välkommen hem men nu visade han att han blev glad. För några år sedan skulle han självklart ha följt med men nu är det lättast för honom att stanna hemma och slippa hoppa upp många gånger i bilen.

Det här blev ett långt inlägg. Jag har inte kunnat sätta in minneskortet från kameran i den lilla dator jag hade med mig så både av den anledningen och för att det varken fanns tid eller ork för bloggande, blev det nu ett inlägg för fyra dagar. Har du kommit ända hit så har du gjort det bra 😀


  1. Härliga dagar som det ser ut! Jag antar att du känner dig en aning ”fri” nu när du kan och orkar ge dig iväg på lite äventyr! Ett rejält äventyr dessutom! Härliga foton och härligt att läsa.
    Såg att du funderade över hundarna hos dina vänner, jag skulle tro att det är Jämthundar (men där kan jag ha fel).

    Gilla

    • Jag känner mig otroligt fri och det har gått så fort från orkeslöshet till mycket energi 😀 Tänk vad jag orkar! Men jag var väldigt trött varje kväll 😉
      Jag har tittat på bilder på både gråhundar och jämthundar och jag kan inte riktigt avgöra. Jag får helt enkelt fråga dem igen.

      Liked by 1 person

      • En härlig känsla kan jag tro!
        Jag är ingen expert på hundraserna alls men gråhundar känns mer ”kompakta” än jämtarna. Men som skrivet, jag är ingen expert. Du gör nog klokt i att fråga!

        Liked by 1 person

  2. Ett härligt inlägg som gör mig såå glad! Härligt att se hur du ”levt upp” nu efter operation med medföljande nedstämdhet.
    Fina dagar med familj och vänner och härligt vårväder till det – nu är livet underbart!
    Kul att se alla fina bilder – både på huset och på släkt och vänner!
    Välkommen hem igen!
    Kram
    PS Definitivt en vinbergssnäcka – sniglar har inte något hus på ryggen! 🙂 DS

    Gilla

    • Tack! Det har verkligen varit en snabb utveckling och nu har jag inga problem med levern längre. Möjligtvis är det lite frustrerande att varken få träna eller gå ner i vikt. Jag har en ordentlig sladderhög med avskurna muskler på magen. Men det är inget jämfört med hur det var 😀
      Jag har haft en så himla trevlig långhelg och jag har hunnit massor. Svärmor var lika nöjd hon och vi började redan planera för fler gemensamma utflykter 🙂 Härligt att ha en svärmor som man tycker så mycket om.
      Tack igen 🙂 Det blev en hel del bilder och, som du säkert förstår, har jag ändå sållat en hel del.
      Jag kommer ihåg det där med sniglar och snäckor nu när du påminner mig. Jag har nog läst om det hos dig tidigare. Det fastnar nog efter några fler påminnelser 😉
      Kram

      Liked by 1 person

  3. Vilka alldeles fantastiskt härliga dagar du har haft tillsammans med nära och kära. Mycket hann du med så jag förstår att du var trött på kvällarna. Som vanligt väldigt fina bilder och kaninerna var ju alldeles ljuvliga. Ja, hundarna med för den delen! Visst saknar man sin egen fyrbenta vän när man träffar en annan men det är inte alltid lätt att ha dem med när man är på resande fot.

    Kram och ha en härlig tisdag!

    Gilla

    • Ja, det var härligt och det allra bästa var att jag orkade så mycket 😀 Jag var inte helt säker på att jag skulle göra det så det blev en positiv överraskning.
      Kaninerna var mjuka små pälsbollar som tryckte sig tätt intill och lät mig mysa med dem 🙂 Vovvarna var också väldigt sociala och gosiga, förutom Roffe (svärmors daghund) som tinade upp först när det var dags att gå hem.
      Ja, jag saknade min kompis men både han och jag blev glada vid återseendet när jag kom hem. Nu är det som vanligt igen.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  4. Så härligt att läsa om dina alla äventyr. Måste kännas fantastiskt skönt att du mår så bra att du kan åka iväg och träffa så många. Vad roligt att du håller kontakten med din mans släkt. Måste vara väldigt roligt också för dom att du kommer och hälsar på. Glad för din skull!
    Kram

    Gilla

    • Det är en härlig känsla att nu orka allt det jag har längtat efter 😀 Det gick så fort. För bara en månad sedan mådde jag jättedåligt och nu är det ”bara” min gamla vanliga värk kvar.
      Min mans släkt har klart och tydligt visat att de vill ha kvar den kontakten och jag tycker väldigt mycket om dem. Jag har tur som har den fina kontakten med dem 😀 Jag tror att de också tyckte att det var kul att kunna träffas. Det kändes i alla fall så 🙂 Tack snälla du!
      Kram

      Gilla

  5. Underbart fina foton du bjuder på! Vilka härliga barn du har. Förstår att du blev ompussad då du kom hem. Det tar på krafterna att vara på resande fot, men som tur är så ger det en massa också.

    Kram

    Gilla

    • Tack!
      Jag tycker naturligtvis att mina barn är de absolut bästa 😀
      Kasper väljer oftast, med ålderns rätt, att inte komma och hälsa mig välkommen hem. Det är helt enkelt för besvärligt att resa sig upp och dessutom hör han ganska dåligt. När han väl gör den ansträngningen förstår man att han är riktigt glad 🙂
      Jag har inte orkat nästan något på två år så för mig är det som om jag har fått tillbaka mitt liv. Trött blir jag, men jag orkar massor 😀
      Kram

      Gilla

  6. Hela ditt inlägg andas kärlek, gemenskap, och glädje! Är glad att du kom iväg på en tripp där du hade möjlighet att på kort tid träffa många av de människor som är viktiga i ditt liv! Och att bara umgås, sitta och fika, klappa kanin, allt det är riktiga humörhöjare. Jag träffar min familj sällan, av olika anledningar, men nog högg det till i hjärteroten när jag idag såg ett foto på dottern som var på strandbadet och tittade till mitt badande barnbarnsbarn. Tack o lov för nya tekniken som gör det möjligt att ändå både se och höra varandra när andan faller på, eller egentligen hur ofta som helst! Även om inget går upp mot en riktig kram

    Gilla

    • Tack för den sammanfattningen, som träffar mitt i prick 😀 Jag är också väldigt glad att jag kom iväg. Det blev precis så lyckat som jag hade hoppats.
      Jag och mina barn har väldigt nära relationer och jag trivs jättebra med övrig släkt. När jag tänker efter har jag en riktig guldgruva att ösa ur när det gäller fina släktrelationer 🙂 Jag drömmer fortfarande ibland om att flytta tillbaka till Östersund men det blir i så fall på bekostnad av många möten med barnen. Svårt dilemma. Jag har många gånger varit tacksam för att jag har kunnat följa ungarna på fb sedan de flyttade hemifrån. Nu är varken de eller jag särskilt aktiva där men i stället bor jag närmare dem. Dessutom har vi familjechatten där vi skriver om allt som berör oss alla, smått och stort och det kan vara viktigt eller bara roligt. Men som du skriver, kramar är det allra bästa 😀
      Kram till dig.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s