Redan kl sex vandrade vi iväg i morse för att slippa den värsta värmen. Igår gjorde vi ett försök att återgå till skogspromenad på morgonen men det slutade med att jag vilt viftande stressade på hundarna för att komma ifrån blodsugarna där inne. Därför valde vi bort skogen och gick på gångvägar och genom några grönområden. Nu har naturen lugnat ner sig lite och de blommor jag såg har jag redan förevigat. En av alla fibblor får representera vår morgonpromenad.

Jag har haft 120 kr i blomstercheckar i över ett år. Att jag inte har löst in dem beror på att bara blomsteraffärer anslutna till euroflorist tar emot dem. Vi har en sådan liten butik här i stan och det är en liten, exklusiv och väldigt dyr blomsteraffär. Inga utplanteringsblommor alls. Igår var jag återigen hos min kontaktsköterska  i Linköping för diverse kontroller och passade på att åka till det växtvaruhus, i andra änden av stan, där de tar emot dessa blomstercheckar. Jag skulle bara köpa två blommor att ha i små korgar hängandes vid min ingång. Jag hittade snabbt små samplanteringar där jag fick tre för 129 kr (en till balkongen på köpet). Perfekt tänkte jag och borde ha slutat leta. Men så fungerar jag inte när jag är i ett hav av växter. Tänk om det fanns något finare till samma pris lite längre bort. Det slutade med att jag behöll de tre blommor jag först valde och köpte sju till. Det är ju fint med blommor i krukor utomhus. För att plantera dessa blommor behövs jord så det blev två påsar urnjord också. Jag som hade tänkt vara sparsam och bara utnyttja mina blomstercheckar.

I den ena krukan satte jag två stora ljusgula tagetes och två andra blommor. Alla i olika höjder.

I den andra hamnade rosenskära i tre olika färgnyanser. Efter att ha planterat dessa i säkert ganska näringsrik jord och dessutom stoppat ner några näringspinnar, googlade jag och läste att de trivs bäst i mager jord. Övergödsla inte! Jaja, nu är det gjort och klarar de min behandling så gör de och annars hamnar de på komposten. Av detta har jag lärt mig att det är bättre att ta reda på fakta innan man gör fel 😉

Million bells finns i många färger och efter att ha stått och tittat länge och väl, med stor beslutsångest, och lyft på massor av krukor med olika kombinationer tog jag till slut de jag först hade lyft på. Den på första bilden hamnade på balkongen eftersom det behövs ganska skarpa färger för att synas på lite håll. Den på den andra bilden köpte jag i två exemplar och nu sitter de i sina korgar på varsin sida om min entré. Jag har ingen rabatt på framsidan, bara ett antal buskar, men nu är det i alla fall blomsterfägring med totalt fyra krukor (två hade jag redan sedan någon vecka tillbaka) och två korgar.

I trädgården blommar lupinerna. De är mycket färre än tidigare år. Undrar om vi har klippt och trimmat så att de har minskat eller om torkan ställer till det. Tittar man lite hastigt ser det ut som likadana lupiner men kommer man lite närmare ser man skillnaderna. Det ska finnas några helt rosa också men de är antingen sena i år eller så har de gett upp helt. Den vita blomklasen växer på långa stjälkar från en slags marktäckande växt.

Inne, på en list i trappan, hittade jag den här lilla besökaren. Jag ser nu att jag fotade från fel håll men jag såg inte var huvudet satt när jag skyndade mig för att hinna få en bild. När jag hade tagit min bild tog jag försiktig spindeln i händerna och bar ut den. Den  sprang snabbt iväg och jag hoppas att den var lika glad som jag över att den inte var kvar i min trappa längre. Någon kanske undrar varför jag inte bara tog en flugsmällare och slog ihjäl den. Jag är djurvän och de enda djur jag med lätthet har ihjäl  är fästingar (spolas ner i toan) och myggor som attackerar mig. Flugor och getingar som kommer in till mig försöker jag mota ut genom fönster eller dörr och det brukar gå bra.

En bra bonus, som jag inte hade räknat med, upptäckte jag efter en liten tids mestadels vegansk kosthållning. Jag vågade inte sätta den i samband med kosten eftersom transplantationen och medicinerna lika gärna hade kunnat röra om och förändra. Men jag har mer och mer börjat tro på att min mage fungerar mycket bättre nu tack vare att jag nästan har uteslutit animaliska livsmedel. Jag frågade min son, som har varit vegan ganska länge, om han hade märkt samma skillnad. Vi har haft liknande problem förut och en läkare sa till mig att det var IBS (irritable bowel syndrom eller colon irritable). Min son svarade att hans besvär försvann nästan genast när han började med vegansk kost och troligtvis är det därför det fungerar mycket bättre för mig också. En väldigt välkommen bonus. I ett skåp står nu en och en halv förpackning med inolaxol (bulkmedel) som jag förmodligen aldrig mer behöver använda. Himla skönt!!!

Jag fick två roliga besked idag. Min yngsta dotter kommer och hälsar på till helgen och det längtar jag till. Det blev även bekräftat att min rumskompis från Sahlgrenska kommer och besöker mig några dagar i den stuga Kasper och jag ska hyra efter midsommar. Det längtar jag också till. Två levertransplanterade mogna tjejer som har mycket att prata om och liknande erfarenheter inom flera områden. Det blir inget mysande med vin på altanen ljumma sommarkvällar. Våra levrar har fullt upp med att vänja sig vid sina nya omgivningar och all medicin. Men vi kan mysa med en kopp te eller något annat gott. Jättekul att vi fick så bra kontakt och att vi fortsätter att höra av oss till varandra.

De senaste dagarna har jag och Kasper inte gått lika långa promenader som jag förut, i min iver över nya upptäckter, drog iväg på. Det verkar inte spela så stor roll. Kasper är lika trött och långsam när vi är på väg hem oavsett promenadlängd. Det är nästan så att jag kan fundera på om han inte vill gå hem. Han går på utan problem, ofta före mig, så länge han vet att vi är på väg bort. Men jag vet att det inte kan vara så. Varför han ser lika sliten och ovillig ut i slutet av en lite kortare promenad som när vi har gått längre, vet jag inte. Vi ska hålla oss till  som längst ca 45-50 minuters promenader hädanefter i alla fall.

I morse gick vi en kortare väg ner till centrum och Svartån. Kasper badade och drack och vi vilade en stund, jag på en bänk och Kasper i gräset, innan vi gick närmaste väg hem, utan att ta omvägen längs ån. Några blommor såg vi efter vägen.

Vår stads minigolfbana. Den ser inte särskilt inbjudande ut. Jag har inte gått här så många gånger men de gånger jag passerat har det varit folktomt.

Hemma i trädgården har den blå irisen börjat blomma.

En liten nyckelpiga ser väldigt fridfull ut från ett håll och lite mer farlig ut från ett annat.

Halvsju gav vi oss iväg i morse. Innan vi gick hade jag kollat kartan på ”hitta.se” för att se om jag kunde få tips om nya promenadvägar. Jag såg att vi kunde följa Svartån åt motsatt håll mot igår och att vi efter en lagom sträcka kunde ta oss över och gå tillbaka på andra sidan. Jag fyllde termosflaskan med vatten till Kasper ifall det skulle vara svårt att ta sig ner till ån. Nalle är i Norge över helgen så det var bara jag och min hund som gav oss ut på nya vägar.

Tyvärr så kommer vi inte undan att gå på asfalt i ca 10 min först men när vi kom fram till vår planerade rutt upptäckte jag att vi skulle gå ”Hälsans stig”. Den har jag vandrat på förut men då i Boulognerskogen i Gävle.

Vi gick på en fin gångstig längs med ån, som tyvärr är dold av träd och sly.

Jag försökte mig på att använda sportfunktionen igen men jag tror att jag måste läsa mig till hur den ska användas. Något fel gör jag. Jag funderade på om jag måste hålla kameran stilla men då försvinner motivet ur bilden. Det blev i alla fall bättre än om jag hade använt någon annan automatisk funktion 😉 Det kan ju också vara så att det inte blir bättre än så här med min kamera och på lite avstånd.

En liten öppning i skogen och där jag ser en skräpig grillplats ser Kasper något att släcka törsten med.

Naturligtvis följde jag snällt med min hund när han med bestämda steg travade ner till vattnet.

Ån slingrade sig fram och ibland kom vi nära och kunde njuta av grönskan som speglar sig i vattnet. 

Vi passerade en stor hundrastgård och kom lite senare fram till ett vägavsnitt med staket på båda sidorna. Jag trodde att vi skulle komma förbi ett hus…

…men på ena sidan vilade några får, kanske en liten familj…

…och på sidan närmast ån skyddade gärdsgården en stor ek.

Alldeles innan vi kom fram till den lite större väg som korsar ån, passerade vi några små hus i en välskött omgivning.

Vi behövde bara följa asfaltsvägen en liten bit, kanske ca 50 m, innan den här lite smalare stigen förde oss tillbaka mot centrum.

Plötsligt låg ett reningsverk mellan Svartån och vår stig. Nu vet jag var det finns också. Det är mycket större än bilden visar och fler byggnader ligger bredvid. Men de var så fula så de platsar inte på min blogg 😉

Strax efteråt hittade vi fram till ett koloniområde och jag förstod att vi snart var i utkanten av stan. Jag hade lite koll på mobilen också, där jag hade kartfunktionen från ”hitta” framme. Den tog jag fram när jag blev lite osäker då gångvägen delade sig.

Längs vår promenadväg såg vi stora, vackra ekar lite då och då. De är fortfarande lite exotiska för mig och jag blir imponerad av de gamla träden.

När min vovve sätter sig precis bredvid en lupin kommer naturligtvis kameran fram.

Det dök hela tiden upp nya fina fotomotiv och ni ska veta att jag har sållat ordentligt. Visserligen är det samma å hela tiden men naturen varierar runt omkring. Allt speglas så fint i vattnet.

Rätt som det var vände Kasper tvärt åt sidan. Han hade upptäckt ännu en fin öppning och en liten stig ner till vattnet. En törstig vovve tar alla chanser. Bra för hans del att han har ett 5 m flexikoppel. Jag tog mig också ner så småningom och satte mig en stund på en sten. Men den här tanten har nyligen fått veta att hon är benskör i ländrygg och precis på gränsen i höger höft så nu gäller en viss försiktighet. Kan Kasper så kan jag tänkte jag och det kunde jag. Man får inte vara dumrädd. Jag ska ju upp på en fjälltopp i augusti så det här är väl inget 😉

Efter vilopausen och ännu en stunds promenad kom vi fram till en grillplats. Inte långt härifrån ligger ett bostadsområde så kanske har de gemensamt fixat det här. Eller så är det kommunen som tycker att en allmän grillplats passar bra. Jag säger inte emot.

Aklejor växte i mängder både på och runt vår tomt i Optand. Jag har inte sett några här nere så gissa om jag blev glad, och lite nostalgisk, när jag hittade de där. Jag tycker att de är så vackra.

Här är vi mittemot den plats där Hälsans stig börjar.

Vi ska bara gå över bron så är vi i slutet av den fina delen av promenaden och kan påbörja den sista etappen hem.

Då plötsligt tog Kasper slut. Han satte sig på en gräsmatta och han sätter sig inte bara sådär i första taget. Jag plockade fram termosen med vatten och hällde upp i mullemuggen. Han drack lite grann men det var uppenbarligen inte vätskebrist som var problemet. Det var varmt, svagt uppåtlutande asfaltstrottoar och inte lika roligt och spännande längre. Vi är väldigt lika i det avseendet. Vi vill ha natur och inte stadsmiljö att vandra i. Mjukt underlag för tassarna ska det vara. Jag lät honom sitta en stund men sedan manade jag på honom och i sakta mak tog vi oss hemåt. Det som tog 10 min ner till ån tog dubbla tiden när vi långsamt gick uppför vägarna hem.

När vi hade passerat tunneln under järnvägen kom vi fram till ett buskage och en stubbe där ett gråsparvspar satt. De satt i varsin ände av stubben så det fick bli två bilder för att inte få ett långt kort med en pippi längst ut i vardera kanten. Ni kanske inte tror mig när jag säger att även gråsparvar är exotiska för mig. Vi hade bara pilfinkar där uppe i mina förra trakter. Skillnaden syns tydligast om man tittar på deras kinder. Där har pilfinken en fläck som gråsparven saknar.

Den här blicken följde Kasper länge och väl och den krökta ryggen var i samma läge tills vi hade hunnit långt bort. Den ville helt klart inte bli kompis med oss.

Hemma!!! Jag var inte särskilt trött men Kasper var nog ganska nöjd med att få komma in, få lite godis och gå och lägga sig.

Den här rundan blev genast min favorit. Här skulle jag kunna gå varje morgon, i alla fall en period. Synd bara att vi måste gå en bit för att komma dit. Hela promenaden tog ca en timme och 45 min. Jag tror att jag skulle kunna gå samma runda på lite drygt en timme om jag gick ensam, utan både hund och kamera, men en del av tjusningen är ju att se och uppleva och glädjen i att se min hund njuta i vattnet var en stor del av upplevelsen.

Vädret har nog alltid varit det vanligaste samtalsämnet och fortfarande kommenterar vi det när vi möts. Men jag har vid flera tillfällen under senaste veckan upplevt hur ovationer och superlativer över det härliga vädret mynnar ut i funderingar på om det verkligen är bara positivt att det är en tidig sommar. I vanliga korta samtal, vid t ex möten där man är på väg åt olika håll, har det plötsligt börjat dyka upp allvarliga tankar och farhågor. Senast i morse pratade jag med en granne om hur härligt det är med sommarvärmen och efter att först ha strålat ikapp av glädje blev våra miner snart lite mer allvarliga och tveksamma. Är det verkligen bra att det är så här?  Här i bloggvärlden ser jag också en del bekymrade funderingar, ofta bara i förbifarten, när ämnet handlar om vädret men även lite mer utförliga funderingar.

Medvetenheten ökar och klimatpåverkan har blivit ett ämne som diskuteras överallt och i alla sammanhang. Det är bra för det behövs. Jag är inte särskilt kunnig i ämnet men känner ändå en viss oro. Det vet jag att de flesta av er andra också gör. Många av oss försöker att dra vårt strå till stacken och även om det känns lite futtigt så är lite bättre än inget. Jag tänker inte räkna upp vad jag bidrar med och jag är inte duktigare än någon annan. Så småningom kanske alla de ”borde” som vi har övergår i ”ska” och det gäller i högsta grad mig också. Jag tror att det faktum att det har blivit ett så vanligt samtalsämne gör att vi påverkar varandra till att göra mer.

Jag kan ändå inte låta bli att njuta av det sköna vädret. Jag och hundarna går iväg på våra morgonpromenader före kl sju och då är det fortfarande relativt svalt. Idag fortsatte vi undvikandet av skog och mygg och gick igenom några små grönområden innan vi kom till trottoarer och asfalterade gångbanor.

Asfalt är inget kul så jag hoppar över de bilderna och visar att vi så småningom kom fram till en grusväg som jag misstänkte skulle föra oss in mot centrum och ner till Svartån. Än så länge var vi alla pigga och vandrade på med pigga ben.

Lite senare kände förmodligen Kasper lukten av vatten för han drog iväg åt sidan och mycket riktigt, där borta syns en liten smal del av ån. Jag ville inte ge mig ner genom lite högre gräs och jag visste att vi närmade oss bättre platser för att fylla på vätska. Jag bar med mig en liten ryggsäck med en termos med vatten och en kåsa som hundarna kunde dricka ur men det tänkte jag spara lite till.

Mjölby har en motorcykelklubb och det är tydligen här de håller till.

Här närmar vi oss drickamöjligheter men lite till får hundarna vänta. Där, på andra sidan, ligger badhuset.

Där, äntligen, kan törsten släckas. Vi ska bara gå över den lilla bron och sedan är det fritt fram. Det här området håller på att snyggas upp eftersom det står alldeles nybyggda lägenhetshus en liten bit utanför bilden. Förut var den här ytan samlingsplats för ortens A-lag. Jag vet i och för sig inte hur det är nu men det var väldigt välstädat och rent till skillnad mot förut.

Gissa vem som inte tvekade en sekund. Han satte direkt kurs mot vattnet och småplumsade ner för den lilla höjden och började dricka och bada. Nalle, som jag trodde skulle bli ivrigast, tyckte att vattnet var lite för djupt och att det var för högt att hoppa i från den lilla kanten. Han såg lite rädd ut och inte blev det bättre när han snubblade från kanten och ner i vattnet. Han nästan flög upp på land igen och sedan ville han varken dricka eller bada mer. Kasper gick länge runt i vattnet och njöt. Skönt för en svart vovve med svalka en varm morgon.

Vi gick en liten bit till och här är vi nästan inne mitt i centrum.

Kasper hittade en ny badplats men Nalle ville fortfarande inte gå fram till vattnet. Han verkade inte speciellt trött, varm eller törstig så kanske hans vita päls och relativa ungdom hjälpte honom.

Gästisparken. Här hålls gratiskonserter vissa onsdagskvällar hela sommaren. Jag har inte orkat ta mig hit för att sitta och lyssna tidigare men i år hoppas jag att jag tar mig ner någon gång. Jag skulle gärna komma hit när bröderna Rongedal uppträder men då är jag tyvärr ute och flänger på annat håll. Kanske blir det i stället Lina Hedlund (Alcazar) som får äran av ett besök av mig. Eller kanske ett storband. Någon onsdag när vädret är skapligt tar jag med mig en brassestol och sätter mig på lagom avstånd från scenen.

Jag såg inga fågelungar men kanske är de snart på gång.

En Kanadagås gör inga gässlingar men kanske gömmer sig en partner någonstans. Det är kanske t o m så att det finns ägg som den andra partnern ruvar på.

Stadsduvan sitter uppflugen på ett staket och tittar ut över världen.

Hmm, helt klart ett konstverk men om det föreställer något vet jag inte. Kanske finns det en skylt men hundarna drog iväg åt motsatt håll och jag brydde mig inte om att få tillbaka dem. Om jag tittar noga kanske jag kan urskilja något som påminner om en bock längst ner men vad han i så fall bär på kan jag inte förstå.

Så fel jag hade. Jag googlade och hittade den här texten bredvid en bild av denna staty:  ”Pärlfiskaren” heter fontänen i koppar från 1971
i stadsparken. Det är Elis Nordh som har gjort denna.
Ända fram till 1930-talet bedrevs pärlfiske i Mjölby.

Jag blir inte så mycket klokare av texten men jag läser på en annan plats att vattnet inte har varit påkopplat på länge. Kanske blir det tydligare varför den heter som den gör om vattnet rinner genom den.

Vi vek av från ån för att börja ta oss hemåt och vi passerade Mjölbys kyrka. Jag har inte varit där inne och kommer förmodligen inte att gå in där framöver heller. Jag kan tycka att det är rofyllt och vackert i kyrkor men lite känns det som om jag har avsagt mig rätten att besöka kyrkor när jag sa upp mitt medlemskap i svenska kyrkan.

Där borta ligger de morgontomma centrala delarna av Mjölby.  I mitten en bit bort ligger stans galleria, Kvarnen.

Vi letade upp lite skugga för nu var det dags för en vätskepaus. Trötta och törstiga hundar drack ivrigt ur ”mullekåsan” som något av barnen lämnat kvar.

Vi vilade en stund, jag på en bänk vid sidan om och hundarna i gräset. Lite längre fram jobbade en humla vid en blomma men i den lilla blomman syns redan en annan liten besökare. Undrar om han undviker just den knoppen för att den är upptagen eller om han struntar blankt i myran eller spindeln eller vad det än är för någon filur.

Vi gick igenom tunneln under järnvägen och gick långsamt i den svaga uppförslutningen på väg hem. Jag tänkte tillbaka till för bara fem månader sedan då jag hade väldigt kämpigt med att gå uppför den korta biten hem. Nu har jag inga som helst problem men Kasper var trött och vi gick i hans takt. Jag vet ju hur det är och vill inte stressa på honom.

Där framme syns äntligen vattentornet och då är vi nästan hemma.

Med bad- vätske- och fotopauser tog morgonens promenad en och en halv timme och den svalka som kändes när vi påbörjade promenaden hade helt försvunnit. Jag kunde ta av mig koftan men åminstonde en av mina stackars promenadkompisar skulle nog gärna ha sluppit den sista backen.

Det blev ett gäng blomfoton också och här kommer alla i en klump.

Efter frukost och innan morgonpromenaden gjorde jag sällskap med min syster för att sjungandes väcka hennes son. Detta utsatte vi honom för eftersom det är hans 18-årsdag idag. Mitt lilla, allra yngsta syskonbarn har blivit myndig och det var länge sedan han växte om oss alla. Han såg, trots väckning och skönsång , ganska välvilligt inställd till att vi dundrade in till honom men hans moster var finkänslig nog att förstå att efter en liten stund var det dags att lämna hans sovrum. Mer firad blir han ikväll.

Vi ger aldrig varandra eller varandras barn presenter (undantag vid 50 år) men jag vet att mitt yngsta syskonbarn älskar sockerkaka. Vanlig sockerkaka utan några andra smaktillsatser än vaniljsocker eller annat jox som t ex grädde. Jag har numera aldrig ägg eller mjölk i kylskåpet men min syster bidrog gärna med de ingredienserna för att jag skulle kunna baka den sorts sockerkaka som är favoriten. Det duger inte med en vegansk kaka då 😉 Lite ville jag i alla fall piffa upp den och tog några kvistar av mina orkidéer som jag satte i vatten i en plastmugg i mitten av kakan. Det var nog mer för min skull än för mottagarens. Den nu myndiga unga mannen bryr sig nog inte så mycket om dekorationerna så länge kakan smakar som den ska.

Morgonpromenaden blev lite annorlunda idag. Vi valde bort skogen och alla mygg och vandrade iväg på trottoarer och genom små grönområden. En humla satt helt stilla i en utblommad maskros. Det ser nästan ut som om den har fastnat, lite som i ett spindelnät. Kanske finns det något gott som den vill åt där inne. Det verkar finnas ett annat kryp där inne också. Eller det kanske bara är något skräp.

I en liten park hittade jag de här nyponrosorna…

…och längs en mur vid trottoaren växte blåklint.

Efter en stunds vandrande på trottoarer kom vi fram till en gångväg som går igenom ett litet skogsområde. Jag tänkte att nu är det bäst att vi skyndar oss igenom innan flyganfallet börjar men här fanns det inte alls många myggor.

Jag kunde i lugn och ro huka och rikta kameran mot olika blommor. Den här gillar jag men har ingen aning om vad den heter.

Jag har  nu fått besked från Anne att den här växten heter Humleblomster. Tack för den upplysningen 😀

Det här är i alla fall midsommarblomster, eller skogsnäva. Varken växten ovan eller den här finns längs mina vanliga promenadstråk så kanske ska jag vara lite tacksam mot myggorna som fick mig att gå andra vägar.

Efter en liten stund kom vi ut ur skogspartiet, korsade en asfalterad väg och fortsatte en bit längs den här grusvägen. Den delar sig en bit fram och vi valde att gå upp på bron, som ni kan ana långt fram. jag trodde att den skulle leda oss till Svartån men vi kom bara fram till några hus och jag såg på ”google maps” att vi inte skulle nå fram till ån den här vägen.

Eftersom jag inte kan dra iväg hur långt som helst i värmen med Kasper så vände vi och gick tillbaka till asfaltsvägen. Jag skymtade ån långt bort och beskar en bild ganska rejält för att den ska synas.

Vi gick gång- och cykelvägen längs bilvägen och i diket hittade jag Käringtand och kråkvicker.

Vi svängde av in på en gångväg som ledde oss hemåt och passerade villaområden och en liten lekplats.

Stackars Kasper var väldigt trött och jag borde ha tagit med en ryggsäck med vatten och något att dricka ur. Det är så torrt att vi inte kunde hitta vatten någonstans. Här har vi varit ute i ca en timme och jag var inte ett dugg trött. Inte Nalle heller såvitt jag kunde se. Men jag tyckte lite synd om Kasper som kämpade på med tungan hängande långt ut. Vi tog det lugnt. Jag stannade och fotade och hundarna fick ta många luktpauser och till sist var vi nästan hemma.

Alldeles innan en brant backe träffade vi en 9-veckors valp som var ute och gick med sin husse. Hussen satte sig på huk och hälsade på Kasper och Nalle. Den lilla valpen gömde sig under husse men vågade snart komma fram och hälsa på min snälla vovve. Nalle brukar skälla ett tag, särskilt om vi stannar till och pratar, så han fick inte hälsa. Jag gav honom kommandona sitt och stanna och han lyckades nästan. Han tystnade och satt ner en stund men reste sig upp ganska snart igen. Jag hann i alla fall kela en liten stund med den nya söta bekantingen, en vaktel. Jag känner igen utseendet men tror inte att jag har hört namnet på rasen förut. Efter en stund sa vi hejdå och vi tog oss långsamt uppför den branta backen. Några minuter senare var vi hemma igen och hundarna kunde dricka sig otörstiga. Undrar hur länge Kasper ska orka hänga med på sådana äventyr. Han är riktigt imponerande.

Lunchpromenaden blev inte lång. Nalle var med sin matte hos veterinären för att avmaskas inför kommande helgs Osloresa. Han och hans matte ska hälsa på hans älskade och saknade flockmedlem, mattes dotter. Kasper och jag gick en liten runda in i skogen och doften av liljekonvaljer i massor slog emot oss. Jag plockade en bukett. Först var tanken att det skulle bli två buketter men tålamodet tröt. Jag beslöt mig för att tänka effektivt. Min syster fick den bukett jag plockade. När hon och Nalle åker till Oslo kan jag ta upp buketten till mig och njuta några dagar. Om den fortfarande är fin när de kommer hem igen så ställer jag ner buketten igen. På så sätt kan vi ha den tillsammans och alla blir nöjda 😀