En isande kall vind mötte mig och hundarna i morse. Vi kom iväg redan kvart i sex eftersom Nalles mage inte mår riktigt bra och inte ville ha någon mat. Termometern visade nio grader så jag valde hellånga jeans och en fleecetröja som klädsel och trodde att det kanske skulle vara aningen för mycket. I stället var det tvärtom. Jag frös hela promenaden och mina händer längtade efter vantar. Jag tröstade mig med att det nog var ganska skönt för hundarna med lite kallare vindar.

Hade jag haft vett att klä mig lite varmare så hade promenaden varit skön. Jag vill inte klaga på vädret, förutom att det skulle ha behövt regna också. Svalkan är efterlängtad av många, mig inräknat, men jag hängde inte riktigt med i den snabba vändningen.

Kameran har fått stanna hemma några dagar. Jag känner mig lite mätt på blomsterfotograferande just nu men det kanske ändrar sig igen. I stället väljer jag att visa några bortvalda foton från en kväll då det senast var fullmåne. Jag gick ut för att fota kvällshimlen, som ofta är väldigt vacker här.

När jag vände mig åt andra hållet såg jag en lysande måne och jag tänkte att jag gör väl ett nytt försök. Jag får inte till det bättre än så här men kanske är det lite, lite bättre än förra försöket. Ojämnheterna i nedre kanten av månen har nog inte framträtt lika tydligt på tidigare bilder. Jag testade med att lägga på ett filter och genast blev det mycket finare och tydligare. Men jag vill inte lägga ut bilder som inte visar hur jag och min kamera har lyckats eller misslyckats alldeles av oss själva. Den här gången har jag faktiskt använt ett nyinköpt stativ men jag insåg att för att det ska bli riktigt bra behövs en fjärrstyrning. Det blir en liten rörelse i kameran varje gång avtryckaren trycks ner.

Från det ena till det andra (i verkliga livet hoppar jag ganska mycket mellan olika ämnen och ofta hänger inte mina samtalspartners med i svängarna 😉 ) så har jag nu skrivit mitt sista inlägg på min pld-blogg. Den fyller ingen funktion längre eftersom jag inte har kvar min sjukdom. Jag funderade på om jag skulle fortsätta en blogg om att vara levertransplanterad men det lilla jag har att skriva om det får plats här. Jag har ju turen att må väldigt bra och kan leva i stort sett ett normalt liv och då blir det en ganska enformig ”efter-transplantationen-blogg”. Det skulle bli typ: proverna visade bra värden, jag mår fortfarande bra. Jag kan inte ha en blogg där det kanske någon gång i framtiden kan bli ett inlägg om något som drabbar mig som en följd av transplantationen.

Min pld-blogg finns kvar för det kan ju hända att någon med samma sjukdom söker information och det är svårt att hitta personer som skriver om denna ovanliga sjukdom. Men jag har sagt hejdå till den och nu går jag vidare. Kanske var det ännu en del av starten av mitt nya liv. Jag vill inte veta av den sjukdomen längre.

Jag funderar även på att gå ur pld-gruppen på fb. När jag gick med där var vi bara några hundra medlemmar från olika länder och administratören la ut massor av bra informationsmaterial om vår sjukdom. Nu kommer det ständigt nya medlemmar som alla ställer samma frågor och berättar liknande berättelser. Det läggs inte ut ny information eftersom den duktiga och engagerade administratören har trätt tillbaka p g a sin hälsa (även hon är nu transplanterad men för hennes del var det både njurar och lever som byttes ut). Hon var riktigt dålig och jag vill vänta och se hur hennes återhämtning går innan jag lämnar gruppen. Vi hamnade på våra respektive länders listor samtidigt och väntade nästan exakt lika länge på transplantation. Ändå har våra resor varit väldigt olika och jag är den lyckliga som mår bäst. När jag vet att hon också mår bra ska jag avsluta även den kopplingen till min forna sjukdom. Det finns en koppling till och jag väntar ivrigt på svar om hur det har gått. Sedan är jag bara levertransplanterad och det är snart inte heller mycket att prata om.

Först skrev jag ”Hjärnan kokar” i rubriken men det lät så drastiskt och lite gnälligt så jag ändrade snabbt till det som står nu. Det är högsommarvärme och visst påverkar det hjärnan. De flesta känner nog trötthet och lite fokuseringssvårigheter. Jag går inte ut mer än när jag har ärenden ute. Det är varmt inomhus också men här känns det ändå svalt i jämförelse med hur solen bränner.

Som vi har gjort den sista tidens morgnar gick jag och hundarna en tidig promenad för att undkomma värmen. Jag tycker att Nalle blev så fin i sin kortklippta päls så jag bad honom posera lite. Det gjorde han gärna. Vi har hittat några lagom långa morgonrundor på ca 40 minuter. Då är alla stopp inräknade så kanske skulle det ta en halvtimme om jag gick ensam. Senare på dagen går jag och Kasper väldigt korta rundor medan min syster går längre med Nalle.

I helgen har vi åkt till Skogssjön båda dagarna. Där finns ett hundbad och det har simmats och njutits i det sköna vattnet. Min dotter och syster simmade tillsammans med hundarna medan jag stod med benen i vattnet och tog kort. Mitt ärr ska inte utsättas för sol ännu och helst inte resten av kroppen heller. Nu var jag i alla fall delvis täckt. Lite grundfärg har jag redan fått under de korta stunder solen har träffat mig. Det viktigaste är att jag inte blir röd och jag har turen att tåla solen väldigt bra. Det är alltså ingen fara med lite sol. Är jag exponerad längre smörjer jag in mig med hög solskyddsfaktor.

I går efter middagen åkte min dotter hem men idag gjorde i stället min systerson oss sällskap till badet. Det är härligt att se hur min vovve njuter och simmar. Det går inte särskilt fort men han orkar fortfarande simma och han gör runda på runda. Ibland för att försöka hinna ta en boll men även bara för att det är skönt. Idag träffade han flera nya kompisar och det är en fröjd att se hur hundar träffas och interagerar på ett fint sätt.

Klockan sex en lördagsmorgon, eller en söndagsmorgon, är den perfekta tiden att ta en promenad ner till centrum en varm sommar. Det är fortfarande svalt, så gott som bilfritt, nästan folktomt och i stället för diverse buller hör man fåglar. För Kaspers skull tog vi närmaste vägen ner till Svartån. Vi går ofta dit så att min hund kan svalka sig i vattnet. På väg ner gick vi förbi ett buskage med dessa blommor.

En liten vallmo stod helt ensam i en gräsmatta

Vi gick förbi järnvägsstationen och genom tunneln under järnvägen för att komma fram till ån.

Strax innan vi nådde vattnet gick vi förbi de här stora blafforna. På den vänstra bilden syns de som nu finns här i Mjölby. Jag mindes att på senhösten 2014, då jag nyss hade kommit till Östergötland, tog en kompis från skoltiden med mig på en konstrunda (Vinterljus) i Linköping. Vi gick där med våra fyra hundar och tittade på diverse installationer som alla var ljussatta. Det var en fin upplevelse. Bl a såg vi den installation som syns på högra bilden. Antingen har de flyttat detta konstverk till Mjölby eller så har vi fått en kopia. I alla fall nästan en kopia för vi har bara fyra blaffor och de är inte placerade på samma sätt. Om de lyser i mörkret vet jag inte men nog ser de likadana ut för övrigt.

Sin vana trogen plumsade Kasper rakt ner i vattnet och tungan började arbeta. Nalle, som är en riktig badhund när matte kastar hans boll, började också arbeta med tungan. Men i hans fall var det av nervositet. Kroppsspråket visade tydligt att vattnet var han inte intresserad av och han ville inte bli tillsagd att gå i. Naturligtvis skulle jag aldrig tvinga honom men jag tycker att det är lite synd att han inte passar på att släcka törsten när han har chansen. Titta noga på Nalle och kom ihåg hur han såg ut för nu hör jag hur hans matte har startat klippmaskinen och snart har han inte mycket päls kvar. Det är för hans eget bästa. Han får lätt s k hotspots, fuktexem, och det kan undvikas om han blir väldigt kortklippt.

Den lilla sälen på stenen får ofta sällskap av olika fåglar och de lämnar en del mindre trevliga rester på honom.

Fortfarande har jag inte sett några fågelungar nere vid ån och så här tidigt på morgonen ser jag inte många vuxna individer heller. Men två gräsänder kom simmande mot mig och hundarna och förvrängde bilden av träd som speglade sig i ån.

Här skulle jag försöka fota två måsar (tror jag, jag är väldigt okunnig när det gäller måsar och trutar). Avståndet var stort men jag försökte i alla fall. Just som jag knäppte flög de iväg och då blev det så här. Det går inte att beskära bilden mer för då blir det väldigt suddigt.

Jag fortsätter att visa lite Mjölbykonst. ”Det kom en gång en mjölnare” är namnet på den högra statyn. Konstverket där en kvinna läser för två barn hade ingen skylt men när jag googlar inser jag att allt hör ihop och att kvinnan inte är en kvinna utan mjölnaren i en annan situation 😉

Vi tog oss långsamt hem igen. Det är inte långt och vi gick samma väg tillbaka. Men det lutar uppför och då blir det segt för Kasper. Han fick den tid han behövde och vi tog långa luktpauser. Då gick det bra. Så småningom, efter att jag både hade hunnit med ”hundkaffet” och mitt träningsprogram, började det röra sig i andra delar av huset. En ny dag är på gång och förmodligen blir den ganska lik gårdagen.

Min dotter har haft en ganska hektisk period sedan hon blev färdig jurist och genast började jobba. Alla känner väl vid det här laget till GDPR (dataskyddsförordningen som nu har börjat gälla i hela EU). Min dotter har flängt omkring till olika städer och klienter för att hjälpa dem med omställningen inför detta. Som vanligt är alla sent ute när nya bestämmelser införs och alla vill ha hjälp i sista stund. Nu hade hon äntligen tid och ork att komma hem till mamma. Det är så skönt med kravlös samvaro och när mitt yngsta barn kommer finns inga krav eller måsten. Hon har längtat efter att sitta under äppelträdet och läsa (eller plugga koreanska som hon gör just nu) och jag känner mig väldigt nöjd och glad för att jag kan erbjuda henne en sådan plats. Första sommaren här kom hon hit ganska ofta och när det var fint väder var det skuggan under äppelträdet som gällde. Nu känns det som om allt är som det ska igen. Där sitter hon och jag passerar ibland, kanske med lite kaffe till oss båda.

När hon kom blev det en enkel lunch med grillad sojakorv i bröd. Gott och lättsamt. Det fläktade ganska skönt så vi kunde sitta en stund i solen. Lite senare kändes det inte lika lockande.

I trädgården blommar det i buskar och rabatter. Här en Rödbladig smällspirea, Physocarphus opulifolius ”Lady in Red”. Kärt barn har många namn 😉

Schersminen är en omtyckt blomma bland småkryp och även av mig. En av alla väldoftande buskar och träd som turas om att fylla luften med härlig doft.

Om ni, som jag, har funderat över om jasmin och schersmin är två stavningsalternativ på samma växt så har ni svaret här:

Alltså: schersmin, Philadelphus, en försommarblommande stor buske med vita, vanligen doftande blommor. Det finns flera arter och namnsorter. Upp till zon 8 beroende på sort.

Vinterjasmin, Jasminum nudicaule, en buske med veka, tunna grenar som blommar med gula blommor på vårvintern. Endast härdig i de mildaste zonerna 1-2.

Denna väldigt vanliga blomma vet jag inte namnet på. Först ser det ut som en stor, ganska grov grästuva och sedan sticker det upp långa stjälkar som slutar i stora gula blommor.

Ibland blir de olika blommorna lite förälskade i varandra.

Jag har fått en del samtal idag och några av er förstår varför när jag berättar att min storasyster ringde och sjöng ”ekorrn satt i granen” för mig. Den traditionen har jag berättat om tidigare.

Idag är det fyra år sedan jag och våra barn blev lämnade kvar utan honom ❤

Den här bilden hittade min syster för ett tag sedan och den visar min man precis som han var. En friluftsmänniska som drog med mig på massor av härliga naturupplevelser. Han levde upp när vi gav oss iväg på diverse utflykter och då var han precis så här glad och tillfreds med livet.

Jag orkar inte ännu en gång skriva om min man, mina tankar och känslor de här dagarna. Hela resten av året går det bra men på något sätt hamnar jag varje årsdag i samma tillstånd av saknad, sorg, längtan och minnet av kärlek. Eftersom tankar och känslor är precis desamma som för ett år sedan länkar jag i stället till det inlägget HÄR.

Den som vill kan läsa om min vaknatt efter beskedet HÄR.

Ni som har hängt med i flera år har redan läst om vad som hände och vill säkert inte läsa samma sak igen. Det är nog mest för min egen skull jag skriver detta. Kanske ett sätt för mig att hedra min man och vår kärlek. Jag kan inte låta bli att gå tillbaka till vad jag skrev både för fyra år sedan och varje årsdag. Inte för att vältra mig i sorg utan för att inte glömma. Jag är livrädd för att glömma. Just den här dagen återupplever jag allt från de dagarna men jag tänker även tillbaka på många fina stunder. De tre veckorna innan var nog en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Varför kunde det inte få fortsätta så?