Jag fick en impuls och började leta efter roliga kvällskurser. Det slutade med att jag nu, alldeles precis nyss, klickade iväg två anmälningar som jag hade fyllt i och tvekat på ett tag innan. På tisdagar blir det grundkurs i fotografering med digital systemkamera och på torsdagar blir det buggkurs grund. Nu sitter jag här med hög puls och funderar på vad jag har gett mig in i för galenskaper. Buggkurs, när jag knappt klarar av att gå! Det måste väl tyda på att något är fel, eller kanske är det framtidstro. Jag vill ju så gärna och kanske mår ryggen väldigt bra av att strutta runt i olika svängar. Just buggkurs har jag tänkt länge att jag ska gå och jag har sett framför mig hur jag ska snurra runt på dansgolvet lätt som en plätt när min stora lever var utbytt.

Jag valde en grundkurs dels för att det är längesedan jag dansade och dels för att jag gärna repeterar allt igen. Jag har gått grundkurs två gånger, både för ca 30 år sedan och en intensivkurs en helg med min man för kanske 9-10 år sedan. Min man brydde sig inte så mycket om hur det skulle vara och utvecklade en egen stil som förmodligen bara jag hade lätt att följa med i. Vi hade jättekul när vi dansade tillsammans. Inga sura miner om det blev fel utan då skrattade vi och hittade varandra i en ny tur. Precis så lättsamt som det ska  vara. Sista gången vi dansade tillsammans var bara några veckor innan olyckan och det var då vi fick den tveksamma komplimangen av en lätt berusad man i 35-årsåldern, ”det är så roligt att se ett äldre par dansa så modern bugg”. Visst, vi hade passerat 50-strecket, men ändå…

En del av er känner igen min önskan om att dansa igen och ni vet också att jag inte vill ut till olika dansställen och delta i jakten. Jag vill bara dansa och ha kul och då är väl en danskurs väldigt bra. Vill jag dansa mer så finns det fortsättningskurser så det räcker länge.

Fotokursen var jag lite mer tveksam till. Behöver jag verkligen kunna mer än att ställa in kamerans automatfunktioner? Men så läste jag kursinnehållet och där stod bl a att inga förkunskaper behövs. Man behöver en egen systemkamera och det är bra om man vet var några få funktioner finns. Jag kände mig otroligt dum när jag konstaterade att jag inte ens vet så enkla detaljer. Självklart måste jag lära mig mer om hur jag använder min kamera och självklart ska jag ta reda på det som angavs vara bra att kunna innan kursen. Jag har fortfarande en hel del kvar av ungdomens ”duktig-flicka-krav” på mig själv och jag vill inte komma dit och skämmas. Min enda farhåga är att jag ska vara för trög för att fatta allt som lärs ut. Men då får jag väl skämmas då eller så skrattar jag bara bort det. Vad spelar det för roll om jag ger ett lite korkat intryck?

Efter många inlägg fyllda med foton blir det här alldeles fotolöst. Känns konstigt men ganska bra faktiskt 😀

Dagarna har varit väldigt lika varandra. Vi har gått en tidig morgonpromenad innan värmen slagit till och sedan har vi bara haft det skönt och bra. En del jobb för min syster, lite fotande och bloggande för min del och även en del italienskarepetition, har varvats med uteliv och den rena njutning som en sjö, sol och värme kan ge.

Nalle har tagit på sig uppgiften att hålla änderna på behörigt avstånd. När det krävs så simmar han långt ut för att mota bort dem.

Då blir matte lite orolig och säger att det är bättre att han badar med henne.

Ibland blir det lite fel, som när man inte riktigt förstår att det är svårt att skaka av sig allt vatten medan man står i sjön.

Kvällshimlarna är vackra och väldigt variationsrika i sin färgskala.

Men vad är det här? Var är vakthunden och hur kan änderna vara så envisa? För mig får de gärna vara här, nu när jag vet att de är harmlösa 😉

En skäggdopping, och ibland är de två stycken, simmar varje dag förbi långt ute i vattnet. Jag har tagit ett antal väldigt misslyckade foton med det vanliga objektivet. I morse satte jag på teleobjektivet och tog med kameran och en kopp kaffe ner till bryggan. Jag hade faktiskt tur och där kom den simmande på en alldeles spegelblank sjö. Det ser nästan overkligt ut. För att få perfekta foton borde jag nog ha använt stativet men det blev ändå ganska fina bilder, trots full zoomning (300 mm).

Nej, nu vill jag inte vara med längre. Jag hämtar lite fisk.

Lite tråkigt är det att min ländrygg, rumpa och höft inte alls mår bra av ett jämnt promenadunderlag. De delarna av mig saknar klättringarna och de kuperade lederna i Tiveden. I morse klarade jag inte av att följa med på promenad utan stannade hemma och mjukade upp kroppen med lite lätt styrketräning. Det blev något bättre men att promenera lite längre sträckor känns omöjligt. Ett skov som jag känner väl igen från tiden innan mina leverproblem, den tiden då jag rörde mig mycket. Det är lite synd att nu, när jag är helt utan de senaste årens problem, tack vare ökad möjlighet till motion har fått tillbaka mina gamla problem. Testade tensen men där gör den ingen nytta. Jag måste nog få hjälp med detta, kanske en naprapat eller så får det bli en ny bedömning av reumatikerläkare. Jag hade en reumatisk diagnos i Östersund, men den togs bort i Linköping. Lite smolk i glädjebägaren men förhoppningsvis är det här skovet snart över.

Här i Målsånna, vid Anebysjön i Småland, finns det många levande varelser. Förutom änder har vi sett diverse kryp, kreatur och andra djurkategorier. Det finns även människor. Vi har en granne som, såg jag tidigare idag, matar änder med bröd 😉 (andmysteriet är löst). Men i det här inlägget finns det inte utrymme för människor. Här vill jag visa några andra invånare i Målsånna.

Den här filuren delar en vädd med några andra små varelser. Jag tror att det är löss av något slag.

Minst två getter bor i en liten stuga vid Målsånna gård.

Ekorrn satt i granen … 🎵🎶

Först träffade jag på en helt vanlig ekorre…

… och lite senare dök en zombieekorre upp

Koltrastens kroppspråk påminner om min äldsta dotter som barn. ”Här är jag och jag har full koll på allt”. Hon stod precis så här och såg bestämd ut 😀 ❤

Undrar om det är denna söta lilla sak som har ätit på bladet och efterlämnat något vitt.

En liten bit inne i skogen stod två tomtar och väntade på bättre tider. Om de är levande och platsar i det här inlägget – det får var och en ha sin egen uppfattning om 😉

Här gick jag utan hund och tog mig tid att titta på de fina kalvarna en stund, medan de och deras vakande mammor tittade tillbaka.

Allra vackrast av alla jag har sett här, är kanske ändå den här sländan. Vilket mönster den har i sina vingar.

Gårdagen blev solig, några grader varmare än förut men så blåsig att det gick små gäss på sjön (måste vara ett konstigt uttryck för nya svenskar). Inget badande för mig idag heller alltså. Inte ens bikinin kom på och det brukar den göra ganska snabbt. Ärret på magen får inte utsättas för sol på helst två år men det är helt ok att ha något lätt klädesplagg på en liten stund i solen. Vill jag någon dag bada får jag bara se till att komma snabbt i och sedan vara snabb att ta på mig något igen. Jag unnar mig korta stunder i solen varje dag. Man ska inte överdriva försiktigheten.

Mina glasögon har gått sönder så nu får jag lov att använda mina gamla ett tag. Inte alls kul men det funkar. Bilden är inte arrangerad. Jag satt här en bra stund och njöt innan jag kom på att det kan ju vara kul att jag också syns på bild någon gång. En selfie i motljus när livet är underbart.

Jag var inne i huset när jag hörde ett typiskt andläte (inte vackert) och min syster som ropade att nu jagade Nalle bort änderna. De gick inte så långt.

De stannade vid strandkanten igen. Som jag skrev i förra inlägget så bad jag min syster att gå ut och huka framför änderna. Hon är inte rädd av sig så det gjorde hon, men lite försiktig var hon allt. Nalle tyckte att det var ganska jobbigt att se sin matte med änderna men änderna uppförde sig väl.

Först blev de lite rädda och gick några steg bort med mamma and som ledare.

Syrran gjorde ett nytt försök att närma sig och först fick de vänja sig vid att hon stod framför dem.

När hon hukade sig ner igen gick det mycket bättre. De stannade förväntansfullt kvar men ingen av dem flög upp på henne eller nafsade i henne. Jag behöver alltså inte vara rädd mer 😉 Tur att jag har en så modig syster.

Men nu blev det för mycket för Nalle. Inte kunde han stanna innaför staketet när matte satt där ute med de läskiga fåglarna. Han kämpade för att komma under fårstängslet men det var lite bökigt.

Naturligtvis kom hans älskade ”mamma” till hjälp och sedan var det full fokus på änderna. Jag hann inte med att fota när han jagade ut dem i vattnet men jag lovar att det gick undan.

Men de var inte mer rädda än att de retfullt stannade bara några meter ut.

Ett utfall till från Nalle satte lite fart på dem igen.

Men jag får nog börja säga att jag är envis som en gräsand, när jag nämner min egen envishet i fortsättningen, för envisare varelser har jag nog aldrig stött på. Möjligtvis kan myggor och flugor vara i samma klass.

Nalle vaktade och när de kom närmare tog han några steg mot dem så att de vände. Någon gång simmade mamman rakt mot honom och skrek okvädingsord på andspråk. Ge f-n i mina ungar ditt pucko, sa hon nog.

Till sist gjorde änderna inte fler försök. Nalle gick ut på den lilla bryggan och stod där som den härskare han är 😀 Ser ni nu att jag är en duktig vakthund?

Jag har avslutat flera inlägg med en kvällshimmel och här kommer ännu en.

Igår kväll, strax efter kl 22.00, tänkte jag gå ut och se om det var en fin kvällshimmel. Jag hann inte mer än komma ut genom dörren så hörde jag ljud från vattnet, precis nedanför tomten. Jag såg en and skymta fram och skyndade mig ditåt för att hinna få en bild.  Inga problem. Den stora andfamiljen var inte ett dugg intresserad av att försvinna. De stormade upp mot mig och förvånad, och kanske lite chockad, satte jag mig i säkerhet bakom fårstängslet. Idiotiskt tänkt. Inte ger ett sådant staket något skydd mot änder 😉

Gräsandfamiljen (tror jag att det är), bestående av en mamma och elva ganska stora ungar (återigen en gissning som jag tycker verkar trolig) kom snabbt springande, samtidigt som de verkade beta av gräset. Jag backade längs staketet för att kunna fota och de sprang efter.

Mamman gick hela tiden och höll vaksamt uppsikt samtidigt som hon förde sin kull mot mig. Jag fortsatte att backa längs staketet och de följde snabbt efter.

När staketet tog slut vid husknuten tvekade de faktiskt en liten stund men snart tog sig en unge igenom (kanske mamman manade på den) och snabbt som attan kom hela flocken igenom och sprang mot mig.

Då skyndade jag mig in genom dörren och ropade skrattandes till min syster att jag var utsatt för en andattack.  Vi ställde oss och tittade ut en stund på änderna som stod där utanför och tittade tillbaka.

Vad ska vi göra, sa någon av oss (minns inte vem). vi funderade på att släppa ut Nalle. Han skulle inte göra dem illa men de skulle ju inte veta det. Nej, tänk om de biter honom, fick jag ur mig. Min syster tog Nalle i halsbandet och öppnade dörren försiktigt, rädd för att hela flocken skulle få för sig att springa in. Men äntligen betedde de sig som jag föreställer mig att fåglar ska göra. De skyndade ut genom staketet medan Nalle bara stod tyst och tittade nyfiket på dem.

Där stod de sedan vid sjökanten och tittade tillbaka på oss. Ivriga att sätta igång en ny attack. Till slut gav de sig i alla fall iväg ner i vattnet igen.

Lite senare gick jag ner till sjön för att återigen göra ett försök med himlen. Jag smög fram ifall de fortfarande var i närheten.  Det var de. De simmade lugnt omkring vid grannens brygga. När de fick syn på mig satte de fart igen men jag stannade inte kvar för att vänta in dem. Jag tog ett snabbt kort på kvällshimlen och skyndade mig in i min lilla gäststuga.

Jag undrar vad de ville och om detta är ett normalt beteende. En gissning är att de är vana vid att bli matade och tiggde något gott. Men de såg välnärda ut och jag vill inte uppmuntra ett sådant beteende så jag funderade inte ens på att hämta bröd för att ge dem smulor. De borde kunna hitta mat på egen hand. Jag har funderat lite på vad som hade hänt om jag hade stannat kvar, kanske hukat och väntat in dem. Hade de stannat en liten bit ifrån mig eller hade jag haft dem i knät och lite överallt när de nådde fram. Skulle de ha bitit mig för att få mig att förstå eller skulle jag ha kunnat klappa dem. Kanske får jag nya chanser att testa men jag tror att jag måste avstå. Min läkare och kontaktsköterska skulle säkerligen bli upprörda om de visste att jag utsatte mig för den bakteriefloran. Jag kanske ska övertala min syster till att försöka i stället 😉