I dag är det precis ett halvår sedan jag vaknade upp med min nya lever. Dessa sex månaders återhämtning innebär att jag nu får lyfta tyngre bördor, sluta med ännu en medicin och, kanske mest efterlängtat, jag får nu börja träna magmusklerna. För att förstå hur stort behovet av att göra det är, kan ni försöka se framför er hur min buk skars upp ända från där revbenen möts till några cm ovanför naveln för att sedan följa en båge i ca 20 cm mot sidan och sluta där i höjd med naveln, bild kan ses HÄR. Det var en väldigt förstorad, äcklig och cystfylld lever som skulle ut. Nu har jag en lagom stor och väldigt fin lever i stället och allt fungerar precis som det ska. Men muskulaturen är helt avskuren och förstörd och jag har varit förbjudan att träna tills nu.

Jag tjuvstartade lite för några dagar sedan, bara för att känna på hur det kändes. Och jag kan lova att det kändes. Visserligen har jag konstaterat att magmusklerna får arbeta i nästan alla vardagliga rörelser man gör. Jag har gått med en ständig liten träningsvärk sedan jag kom hem från sjukhuset och kunde börja dammsuga, bädda, hänga tvätt och diverse andra göromål. Men det har inte gjort ett dugg nytta verkar det som. Musklerna är lika slappa i alla fall.

Jag har tidigt återupptagit mitt styrketräningsprogram men undvikit de mest magtränande rörelserna (duktigt av mig att inte fuska). I morse körde jag på för fullt för att fira halvårsdagen. I alla fall var avsikten att köra på för fullt men det fick jag snabbt backa på. Inte en enda riktig situp klarade jag av. Det blev några löjliga rörelser som var tänkta att föreställa situps.  Men det var helt omöjligt att få till något bra. Efter fem skrattretande försök rakt upp och fem åt vardera sidan gav jag upp.

Likadant var det med den rörelse där jag ligger på mage och lyfter raka ben så högt upp det går. I den rörelsen har jag avstått från att även lyfta överkroppen, så att det blir som en gungande båt, eftersom magmusklerna inte skulle ansträngas. I morse försökte jag mig på att bli den där gungande båten men det slutade med att jag frustrerat fick ge upp nästan genast. Men skam den som ger sig. Snart ska jag både klara situps och bli en gungande båt och sladderhögen på magen ska i alla fall bli lite mindre. Såvitt jag förstår får jag fortfarande inte varken gå upp eller ned i vikt så det är träning som gäller om den ska försvinna. Kanske försöker jag ändå minska kanske ett eller två kilo. Bara för att det känns bra att vara lite busig och bestämma något själv 😉

Strax före kl sex gick jag och Nalle ut på vår morgonpromenad. Det finns många bevis på både livslust och kämparglöd i skogen. Här är ett tydligt sådant på en buske som envist vägrar ge upp.

Skägglav i morgonsol.

Jag kan inte låta bli att visa ännu ett stadie i vildmorotens utveckling. Jag vet inte varför just denna växt fascinerar mig så mycket, men det gör den.

På en annan vildmorot satt den här lilla krabaten och höll sig krampaktigt fast. Jag kan inte avgöra om det är en gräshoppa eller en syrsa men något åt det hållet är det nog. Jag tror för övrigt att jag nu har nått den ålder då jag inte längre hör syrsornas gnidande. Min systerson sa att han hörde dem men jag hörde tyvärr ingenting. Så är det och det är inget man kan göra något åt.

En annan sötnos hade också hittat en bra plats på stjälken till en vildmorot.

Uppdatering: Jag såg nyss i Ankis blogg  att det här är en flugbagge.

Det pratas och skrivs mycket om den torka som vi har dragits med länge nu. Det är inte underligt. Alla påverkas och det går inte att undvika alla tecken i naturen. Men i morse ville jag inte fokusera på det som är tråkigt. I stället letade jag efter starka överlevare. De finns i massor. Det underliga är att växter och djur inte bara frodas i de lite skuggigare delarna av skogen. Mitt i solen, på en öppen plats, var det full aktivitet. Jag valde ut några få exempel som inte verkade särskilt påverkade av torkan.

Tyvärr verkar det som om även fästingarna trivs bra i alla slags väder och under alla förutsättningar. Stackars Nalle får ofta agera fästingfälla när vi är ute. De fästingar som är dumma nog att bita sig fast i honom dör och ramlar av. Ett effektivt litet piller ser till att det blir så. Men vi försöker ändå hålla efter dem och plocka bort alla vi ser, direkt efter promenaderna. De här två plockade jag naturligtvis bort så fort jag såg dem (efter en snabb fotografering).

Egentligen hade jag ärenden i två städer men jag kommer nog aldrig att kunna tänka på min nuvarande hemort som en stad. Jag började i alla fall på den lokala ica-butiken för att hämta ett paket med fiberpennor till mina mindfulnessmålarböcker (oj, vilket långt ord det blev). Jag målar inte lika mycket i dem nu när jag orkar göra så mycket annat. Men ibland känns det skönt att bara sitta ner och följa linjerna med pennorna medan tankarna kan vandra iväg.

Just så gjorde jag när jag kom hem från Linköping efter uträttade ärenden. Jag hade fått ett meddelande om att askan av Kasper nu fanns att hämta. Visst låter det hemskt? Jag hade valt att få en enskild kremering av honom och att få en urna med askan. För mig känns det bra och jag gjorde likadant med Rex för drygt tre år sedan. När jag kom fram till djursjukhuset kände jag hur darrig jag blev och jag hade svårt att titta på den gräsplätt där vi väntade tills det var dags. Ni förstår nog att allt kom till mig som en serie bilder. Jag stålsatte mig och gick in. Fortfarande med darriga händer lämnade jag fram kvittot och genast ändrades asiktsuttrycket hos djurvårdaren från glatt till medkännande. Allt var redan betalt och klart så jag fick min kartong, innehållande urnan, och gick ut till bilen. Där satt jag och andades lugnt ett tag innan jag åkte vidare.

Jag hade en blomstercheck från plantagen, en present från min svärmor, och jag tänkte passa på att köpa något för den när jag ändå var i stan. Det blev en konstväxt och en lykta med ett ljus. När jag kom till kassan berättade jag att jag inte hade fått några rosor till min födelsedag, som utlovas till alla medlemmar. Mina uppgifter kontrollerades och min mailadress hade blivit lite fel. Jag fick mina rosor idag i stället men i stället för 10 rosor valde jag en bukett med 18 st. Det kostade mig en tia och det var det värt.

Fler ärenden hade jag inte och jag åkte hem, plockade upp mina saker, blev lite ledsen när jag såg namnlappen på urnan (det blev väldigt verkligt då), och efter lite lunch satte jag mig i min soffhörna och målade lite medan tankarna flög omkring.

Lite senare gick jag ut för att göra dagens pass i det minsta äppelträdet. I morgon blir jag förmodligen klar med det och sedan väntar det andra, där det är mycket värre att komma åt de högst sittande vattenskotten. Där måste man verkligen vara lite akrobatisk.

Nu var det dags för lite kaffe. Jag har ingen särskild kaffetid men det brukar bli någon gång mellan ett och tre på eftermiddagen. Nu ska jag göra lite reklam för en ny upptäckt som jag tror kan vara lite beroendeframkallande. Jag börjar med att säga att det säkert finns många lika goda märken och smaker som den jag har hittat. Jag handlar från ”Matsmart” ibland och där hittade jag något spännande. Det är säkert inte alls ovanligt och alla som handlar på diverse kaffeställen, där alla möjliga smaker finns, skrattar nog åt att jag blev så glatt överraskad när jag upptäckte smaksatt kaffesirap. Den jag köpte har kolasmak och den är himmelskt god. Jag varken får dricka eller längtar efter att dricka alkohol efter transplantationen men några droppar av denna sirap i en kopp kaffe med ”ikaffe” (havrebaserat mjölksubstitut) var precis som att få en god kaffedrink. Jag ska testa att ha lite vispad soyagrädde någon gång så blir det nog en ännu bättre upplevelse. Men det ska inte vara för mycket av sirapen. Då blir det bara sötsliskigt. Men tänka sig att det finns en så mumsig produkt som jag har varit helt ovetande om.

Om ni undrar var Kasper ska hamna så har jag tänkt att han ska få komma hem till Jämtland. Någonstans i närheten av där vi bodde, men inte så att det kan kännas stötande för någon, ska jag gräva en liten grop och hälla ner askan. Han, liksom jag, är född jämte och hör hemma där. Dit ska jag också när det är dags, om jag inte kommer tillbaka dit innan, och där finns även hans husse (på kyrkogården så klart). Jag har även tänkt att Rex, min älskade golden, ska få komma dit för här hör han inte hemma.

På promenader, både i stad och i natur, ser vi hur torkan har ställt till det och hur visset och sönderbränt mycket är. Det är skrämmande och för många innebär det även en ekonomisk börda. Jag känner verkligen med alla som är beroende av växtlighet för sin inkomst. Många djur har det säkert också svårt när de inte hittar varken vatten att dricka eller mat, eftersom maten inte växer p g a vattenbrist. Jag vet inte hur torkan påverkar allt i näringskedjan men troligtvis drabbas även insekter och i förlängningen också fåglar och andra insektsätare. Fästingarna verkar tyvärr däremot inte drabbas. Nalle har alltid de små otäckingarna krypandes på sig efter promenader och i förrgår plockade jag bort en, som precis bet sig fast i mitt ben.

Men det finns alltid överlevare och jag hittade några i morse. Lustigt nog växer en sorts svamp, förmodligen giftig (för inte kan det vara en champinjon), i ett skuggigt skogsparti. Men även olika slags nejlikor, troligtvis utslängda som trädgårdsavfall, verkar trivas. Den lilla gula skogskovallen, i mitten av bildkollaget, ser så obetydlig ut när man går förbi. När min kamera var ny, för drygt ett år sedan, upptäckte jag att den är allt annat än tråkig och obetydlig. Men det ser man inte med blotta ögat eftersom den är så liten. På bilderna under skogskovallen är det hasselnötter på gång. Sist och störst av alla växter jag hittade idag, är Gullris, som av många räknas som ogräs. Men det är vackert när det växer i stora klungor.

Jag ska ta med ett litet tecken på att allt inte står rätt till i naturen. Jag har inte identifierat den men nog ser den lite ledsen ut. Lite ledsen blir även jag när min vanliga promenadstig är inghägnad och byggandet av ett dagis är i full gång. Som tur är finns det massor av andra stigar att gå och det finns sannolikt ett stort behov av just ett dagis, eller förlåt – förskola heter det ju numera.

När vi kom hem vädrade Nalle i luften och gick sedan direkt fram till denna lilla buske och luktade väldigt ingående på den. Han försökte inte äta av bären men det var nog en inbjudande doft som fick honom att slicka sig om munnen (sista bilden).

Efter att ha blivit lite besviken på min rygg och under två dagar ha gett vika för problemen,  så vaknade jag i morse med en helt annan inställning. Så här kan jag ju inte låta det fortsätta. Inga promenader och ingen annan aktivitet än min vanliga, relativt lätta styrketräning och normala vardagssysslor.

Jag hade kvällen innan sagt till min syster att jag ville ta morgonpromenaden med Nalle men att det nog skulle bli ganska kort. Jag var inställd på att klara ca en kvart i långsamt tempo. Men jag funderade lite och det blev till sist så att jag och Nalle gick en runda, som i vanliga fall tar ca 20-25 minuter. För oss tog den rundan en timme och en kvart i morse. Då såg jag till att välja de mest kuperade stigarna i skogen (jag har tagit tillbaka skogen från myggorna), stanna ofta för att fota (både hukande, sittande och stående) och låta Nalle stanna och lukta så mycket han ville. Stackars Nalle behövde dessutom äta massor av gräs och kräkas lite. Synd om honom men bra för min rygg då jag kunde passa på att fota lite extra och kröka ryggen. Genom att göra så här, och inte bara gå på plant underlag med ett statiskt rörelsemönster, fungerade det bra.

Precis innan vi kom in i skogen hittade vi buskar med fina hallon. Nalle ville inte ha så jag plockade och stoppade in dem direkt i min egen mun. Mums! Som ni ser sitter ringarna kvar och jag kommer nog aldrig att ta av dem.

Nalle fick en lite lyxigare promenad än vanligt där alla lukter kunde utforskas.

Jag hittade något spännande. Förmodligen en utblommad blomma av något slag.

I vår skog finns det många körsbärsträd, eller bigarråer om man så vill. Odlade sorter av sötkörsbär kallas med ett samlingsnamn för bigarråer. De var söta och goda och jag stannade till en stund för att mumsa i mig ett antal.

Jag har för mig att Anki förra sommaren berättade att det här är Rosenvial. Jag är stolt över att faktiskt komma ihåg namnet men jag googlade ändå. Jag tror att det är rätt.

Det här är en favorit sedan jag blev östgöte. Den var ny för mig då jag kom hit eftersom den inte växer i mina ”hemtrakter”. Jag lyckades alldeles själv klura ut att det är Vildmorot och de följande tre bilderna visar den i olika stadier.

Om ni tittar noga ser ni att tre flugor har party här. Synd att de dansade så mycket så att jag inte riktigt hann med.

Kastanjerna ser fina ut men något har attackerat alla blad. Hoppas det inte är väldigt skadligt.

Renfanan måste vara en väldigt tålig växt. Den här växer i kanten mellan en trottoar och en liten trädgårdsmur. Där finns många stora och välmående exemplar av denna blomma. Kanske asfalten bevarar fukten och skyddar mot uttorkning.

Nu till ännu en aktivitet som är som klippt och skuren för mig just nu. Min ländrygg vill tydligen ha så mycket vedermödor som möjligt och vad kan då vara bättre än att klättra upp och ner för en ranglig stege för att klippa bort vattenskott från äppelträden. Min syster hjälpte mig att bära ut stegen från källaren och sedan kunde jag köra ett riktigt bra ryggträningspass. Vilken tur att jag hann före min syster, som hade haft samma idé.

För att nå de översta grenarna gäller det att stålsätta sig och sedan kliva upp på det allra översta steget. Då finns inget annat än grenarna att hålla sig i. Benen är lite darriga emellanåt men hittills har det gått bra. Det har blivit lättare nu efter att ha gjort samma sak de tre föregående åren. Och ja…jag vet att det går att sätta nya skruvar i nedersta steget. Ska fixa det någon dag 😉

Inte ser jag väl särskilt rädd ut. Jag verkar fullkomligt lugn 😉 Men jag håller tag i stegen ganska krampaktigt med ena handen.

Jag tog inte ut mig. Kanske blev det tio omgångar med klättrande upp och ner. Men vi har tre månader på oss att bli klara, de s k JAS-månaderna, så det är ingen brådska. Ett lagom sjukgymnastikpass om dagen blir nog bra.

Här har ni ett bra exempel på att det oftast, inte alltid, finns nya vägar att gå när det dyker upp hinder. Jag erkänner att det kändes lite jobbigt de två inaktiva dagarna men jag är oftast lösningsfokuserad och van vid att fokusera på vad jag kan i stället för vad som inte är möjligt. På det sättet kan jag ta mig igenom det här skovet och alla de som kommer senare. Jag är lyckligt lottad som är född med en glädje-gen 😀