Gårdagen bjöd på både glädje och sorg. Men eftersom den började med glädje och solsken så börjar jag med att berätta om det.

Både jag och min svägerska vill hinna med så mycket som möjligt de här dagarna och direkt efter frukosten gav vi oss ut på en promenad. Hotellet ligger mitt på gågatan i centrum så stadsmiljön blev en naturlig start. Längs hela gågatan finns hängmattor och hängstolar utplacerade för att vem som helst ska kunna ligga eller sitta och vila en stund. Lite längre fram på dagarna är de väl utnyttjade. Alla de konstnärligt utsmyckade figurerna är olika tolkningar av Storsjöodjurets son, Birger. Olika affärsidkare har sponsrat dessa små minisjöodjur och det brukar vara en allmän omröstning om vilken av dem som blir ”årets Birger”. De finns utplacerade lite överallt i stadskärnan och det är fullt tillåtet att klättra på dem. Här syns bara en bråkdel av alla fina Birgerodjur. Min favorit av dessa är nog Hamletvarianten längst ner till höger.

Vi fortsatte ner till Badhusparken där den här fina statyn står. Den heter kort och gott ”Far och Son” och är gjord i brons.

Vi vandrade över gångbron till Frösön och fortsatte längs sjön tills vi blev lite trötta. En skön paus vid en liten strand gav oss kraft att fortsätta vår promenad.

Vi vände och gick samma väg tillbaka och fick därmed annorlunda vyer. Det höga huset på andra sidan vattnet är Östersunds sjukhus. Där, på trettonde våningen låg jag och njöt av utsikten under sex dygn efter min första leveroperation. Lite skillnad mot utsikten mot innergården på Sahlgrenska.

Vi fick sällskap av ett gäng vitkindade gäss. Upp till höger ligger de hyreshus där jag helst skulle vilja ha en lägenhet när jag flyttar tillbaka. De syns inte här men finns med på en bild lite längre ner.

Vi går under bilbron från Frösön och ser gångbron framför oss.

Surfbukten i Östersund. Om ni tittar noga så ser ni en lina som blir draghjälp för surfare. Två hopp i mitten kan ge lite extra spänning.

Nu har vi gått tillbaka över bron och följer sjön på andra sidan. Kommer ni ihåg att jag visade en bild på likadana formationer som dessa men då i Mjölby. Jag skrev då att jag hade sett dem på en konstrunda, Vinterljus, i Linköping. Jag trodde att de av någon anledning hade flyttats till Mjölby men tydligen är de massproducerade och finns i olika städer.

I anslutning till dem syns dessa lite annorlunda belysningar.

Där borta, på andra sidan, ligger några av de hus jag gärna skulle hyra en lägenhet i. Men då måste jag ha en fyra eftersom de har balkongerna ner mot sjön. Sist jag kollade var månadshyran knappt 7000 kr så det är överkomligt.

Vi återvände till hotellet och efter en kort vila gick vi till ett konditori för att äta lunch.  Ännu en variant av storsjöodjuret är placerat där.

Sedan var det dags för en av två utflykter som var huvudmålen för min resa hit. Naturligtvis måste jag ner till Optand och mitt barndomsparadis som även blev mitt livs paradis. Vi hämtade upp vår fina och närmaste granne från tiden i Optand och åkte ut till hennes stuga. De som köpte mitt hus var inte hemma och jag ville inte fota upp mot huset. Men bryggan fanns kvar. Den brygga som blåste sönder varje år och som min man gjorde en sista rejäl renovering och ombyggnation av några veckor innan han dog. Den renoveringen måste ha varit väldigt bra gjord eftersom bryggan ser likadan ut efter drygt fyra år. Lite skev, men fullt intakt.

När jag vände mig om var det den här vyn jag såg. Frösön med slalombacken långt där borta.

Min forna granne, som har känt mig ända sedan jag var nyfödd, varit god vän med mina föräldrar och vars föräldrar byggde den här stugan samtidigt som mina farföräldrar byggde vår stuga, bjöd på kaffe och goda kakor. Lite surrealistiskt att sitta där igen och fika. Inte på vår tomt utan på den här sidan det lilla skogsavsnittet. Nu ligger även Kasper och Rex fint begravda där de hör hemma.

Vi gick en promenad på gamla välkända vägar tills vi kom hit. Då vände vi om eftersom vi såg hur mörka moln började torna upp sig bakom oss.

Det var nu det sorgliga slog ned som en blixt. Min telefon ringde och jag hörde genast att min lillasyster var i både chock och sorg. Hon hann inte ens berätta det hemska innan jag förstod att nu finns inte Nalle mer. Nalle har mått dåligt en tid. Veterinären har trott på magkatarr och ryggvärk och Nalle har fått medicin för att avhjälpa båda. Han har verkat må bra ett tag men precis när min syster och systerson kom hem efter sin resa till Skottland visade Nalle tydligt att han började må sämre igen. När jag åkte i måndags hade han lite feber och hade varit orolig och pipit på natten. Men ingen av oss trodde att det var så allvarligt. Igår fick han högre feber och var klart påverkad. Min syster fick en akuttid hos veterinären och prover och ultraljud visade skyhöga levervärden och en tumör på levern. Det fanns absolut inget att göra och Nalle ville bara sova. Det gick väldigt snabbt de sista dagarna. Min syster hann kontakta sin son så att han kunde komma och krama om sin älskade kompis och sedan var de där tillsammans medan Nalle fick somna in. Det är så fruktansvärt. Nalle skulle ju leva länge till. Jag kan inte fatta att min fina kompis, för han var lite min också, inte finns där när jag kommer hem. Båda våra hundar rycktes ifrån oss på knappt två månader. Min systerdotter åkte genast hem från Oslo till sin mamma och för mig känns det bra att veta att min syster inte är ensam nu när varken jag eller hennes son är där.

Fina, underbara, härliga, snälla och väldigt kärleksfulla Nalle. Det blir så väldigt tomt utan dig.

Efter detta sorgebesked tog vi oss tillbaka men vi tog omvägen om våra gamla grannar på andra sidan om vårt hus. Jättekul att ena halvan av dem fortfarande hade semester och var hemma. Jag fick en lång kram men efter en liten pratstund blixtrade det och dundrade så det kändes bäst att återvända till säkrare plats. Min svägerska och andra granne hade gått i förväg och väntade vid bilen på att vi skulle åka därifrån. I störtregn, nästan omöjligt att köra i, tog vi oss långsamt hem genom översvämmade gator.

Som tur var upphörde regnet så att vi torra kom tillbaka till vårt rum. Lite senare blev det mongolisk buffé och sedan orkade vi inte företa oss mer. Självklart gick tankarna till min syster och sorgen  efter Nalle.

En helt perfekt dag för en tur upp på fjället var det igår. Efter en stadig frukost hämtade vi upp min dotter och sedan åkte vi den välkända vägen mot Bydalen i Oviksfjällen. Den här utsikten ger en första fingervisning om vad som väntar.

Under några år hade vi en liten fjällstuga i området och min svägerska har också tillbringat många semestrar i de här fjällen. Det är alltså många härliga minnen för oss allihop här. Det brusar fortfarande i bäcken men kanske inte med lika mycket vatten som vanligt.

Vi åkte upp till Fjällhalsen och utgick därifrån. Då är man redan en bit upp och vandringen blir inte lika lång innan man kommer upp ovanför trädgränsen. En väldigt brant, slingrande väg tog oss upp till parkeringen här. Vi passerade den fjällstuga vi hade och den var både uppsnyggad och hade fått en liten tillbyggnad.

Sämre lunchställe kan man ha men knappast ett mycket finare.

Jag ska ärligt medge att jag här hade allvarliga funderingar på att ge upp. Det tog rejält på krafterna att ta sig hit och det kändes nästan omöjligt att fortsätta uppför den sista branta toppen. Men jag lyckades plocka fram några extra krafter och med lika många vilopauser som under hela vandringen till den här punkten, tog vi oss långsamt upp förbi det här krönet, en liten bit till och så var vi uppe på Västfjällets topp. Det hade ju varit snöpligt att ge upp när jag var så nära, så mycket som jag har tjatat om att jag skulle upp på den toppen.

Bildbevis på att jag faktiskt tog mig ända upp. Toppröset syns i bakgrunden. Vi var alla tre ganska nöjda med att ha nått toppen. Planen var ursprungligen att fortsätta på leden och ta oss tillbaka i en vid sväng runt fjället. Men vi var eniga om att ta samma väg tillbaka. Den väg som upp till toppen tog två timmar klarade vi av på halva tiden när vi gick neråt. Men det kändes väldigt mycket i skenben och andra otränade muskler.

Totalt blev det en vandring på 6,6 km men alla förstår nog att de kilometrarna kändes mycket mer i kroppen än en vanlig promenad med samma längd. Glada, trötta och stolta över oss själva satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Östersund.

Vi lämnade av min dotter hos hennes svärmor och väl tillbaka på hotellet tog vi varsin dusch och en liten vilostund innan det var dags att gå ut och hitta något gott att äta. Vi hittade en mysig uteservering några våningar upp i en liten galleria och där fanns det en duktig kock. Min vegetariska pasta med grönsaker och tomatsås smakade ljuvligt och min svägerskas krämiga pasta med röding och messmörssås gjorde henne väldigt nöjd.

Efter middagen ville ingen av oss gå tillbaka till hotellet så vi bestämde oss för att gå längs sjön och titta på de nybyggen som blir fler och fler där.  Vi gick förbi dessa flottar med motorer, som jag tror hyrs ut till diverse event. Det stod ett antal tomflaskor kvar på ett bord. Lite farliga festplatser kan jag tycka.

En liten fågel, vet inte vad för slags fågel, travade omkring på kajkanten.

Här byggs det för fullt. Ett förut skräpigt område blir till bostäder med en otrolig vy över Storsjön och kanske Åreskutan vid klart väder. Synd om de som bor i de äldre fastigheterna lite bakom dessa hus. De förlorar sin utsikt.

Ett flygplan på väg mot landning på Frösöns flygplats (den heter Åre-Östersunds flygplats men den ligger på Frösön).

Ett bleknande minne av årets Storsjöyra, då övergångsställena i centrala stan målas i republikens färger.

Som jag har längtat. Det tog några år men nu är jag här, i min födelsestad och den stad som känns som mitt ”hemma”. Ni har inte kunnat undgå att märka att det är så jag känner eftersom jag har tjatat ganska mycket om mitt Jämtland och Östersund.

Det blev en lång dag igår. Jag satte mig i bilen hemma i Mjölby kl 06.00, hämtade upp min yngsta dotter och hennes man i Örebro ca 08.00 och sedan slapp jag köra mer men de turades om tills vi var framme i Östersund kl 17.00. Där bjöd min svärsons mamma på middag (supergod tacopaj. Och ja, jag äter det jag bjuds på även om det inte är veganskt). Efter middagen gav jag  mig iväg till hotellet där min svägerska väntade. Hon kom med tåget tidigare på dagen och hade vandrat omkring i stan, ätit sushi (usch) och vilat lite på hotellet. Jag hittade inte min mobil och insåg att den låg kvar i badrummet hos svärsonens mamma. Vi tog en promenad dit, ca en halvtimme, och snart hade jag min mobil igen.

När vi kom tillbaka till hotellet var det kväll och vi var båda väldigt trötta. Hotellet bjuder på kaffe och té dygnet runt så vi tog med oss varsin kopp té in på rummet, pratade om våra planer för de närmaste dagarna och lite annat och halvtio stoppade jag i öronpropparna och somnade gott.

Den enda bild jag tog igår var den här. Jag hade precis parkerat bilen på min gamla vanliga parkering, vid Badhusparken mitt emot Frösön. Hotellet tar 90 kr/dygn för parkering. Här kostar det två-tre kr i timmen mellan 09.00-18.00 och sedan är det gratis. Det är bara fem minuters promenad från hotellet så det var ett lätt val.

Nu är det tidigt på tisdagsmorgonen och min svägerska sover fortfarande. Då passar jag på att sitta vid datorn en stund. Det blir nog inte så många tillfällen till det dagtid framöver. I dag ska vi upp i fjällen och försökat ta oss upp på Västfjällets topp. Min dotter vill följa med så vi hämtar upp henne efter frukost och inköp av matsäcksbaguetter.

Ni kan inte fatta hur härligt det är att vara här igen. Jag har inte riktigt hunnit landa och känna efter men det finns en klump av massor av känslor i magen och ända upp i halsen där gråten sitter. Det är en otrolig lycka, vemod och förväntan som trängs i mitt bröst. JAG ÄR HEMMA 😀

I förrgår gick jag och Nalle, precis som vanligt, morgonpromenaden ner till Svartån för att han skulle få svalka sig med ett bad. På vägen dit såg vi ett taggigt litet knyte komma rultande rakt mot oss en bit bort. Attans, tänkte jag. Varför är kameran kvar hemma när den borde ha varit med. Återigen kom nödlösningen, mobilen, till användning. Men innan Nalle var klar med det han gjorde och jag hade fått fram mobilen och klickat fram kameran, hade den lilla igelkotten upptäckt oss och skyndade sig mot ett buskage. Jag hann precis knäppa en bild innan den försvann.

Vilken tur att vi även fick kvällsbesök i trädgården av en annan taggig liten sak. Tyvärr hade Nalle nästan skrämt livet ur den stackaren innan jag hann dit. Nalle skulle aldrig få för sig att komma för nära en igelkott. Men han skuttar gärna runt omkring och berättar högljutt för alla att här finns något att se. Naturligtvis rullade igelkotten ihop sig och vägrade visa upp sig så länge vi fanns i närheten. Jag hörde t o m hur den morrade en gång när jag kom lite för nära. Då tog jag in Nalle och vi lämnade kotten ifred tills den vågade ta sig därifrån.

Jag gav Nalle ett torkat grisöra som tröst för att han inte fick kolla in trädgårdsgästen mer. Han måste ha sparat det grisörat för att ha vid senare tillfälle. När jag såg att igelkotten var borta öppnade jag ut till trädgården igen och gick upp till mitt våningsplan. Nästa gång jag gick ner för att titta till Nalle såg han lite mörkare ut än han brukar om tassar, svans och nos. Vad har du nu hittat på, frågade jag honom och gick ut för att titta efter. Det såg ut som om han hade försökt gräva upp en stor buske, för ett så djupt hål har jag aldrig sett honom gräva förut. Sandjorden hade sprätt upp i en vilstol och det var inte underligt att Nalle var smutsig om svansen. Jag tog fram en kratta för att försöka fixa till det hela och då såg jag något längst ner i gropen. Där låg grisörat. Av det lärde jag mig att inte ge Nalle sådana när han har tillgång till trädgården. Annat godis, som torkade kycklingfiléer eller tuggpinnar, äter han upp men grisöron ska tydligen grävas ner.

Morgonen därpå kom vi ner till ån lika tidigt som de andra morgnarna. Helt klart den bästa tiden på dagen. Nalle simmade bort de sista smutsresterna och såg lika fin ut som vanligt. Bra, tänkte jag, eftersom hans matte skulle komma hem senare på kvällen. Jag ville ju inte lämna över en gråbrun hund när jag hade fått ansvaret för en nästan vit.

Naturligtvis var den igenfyllda gropen  alldeles för lockande för en grävsugen vovve så på eftermiddagen såg han likadan ut igen. Jag gjorde mitt bästa för att torka bort det mesta med en fuktig handduk men helt fin blev han inte. Vattenslangen är jätteläskig så den ville jag inte använda. Han får helt enkelt vänta på nästa bad och det får han göra med matte. För oss väntar en skön skogspromenad i morgon bitti i stället.

Jag krattade återigen tillbaka jorden i gropen så gott jag kunde och sopade bort jord från vilstolen. Nu ligger det ett kompostgaller över gropen och kanske kan det hindra ytterligare utgrävningar. Jag visade honom t o m att grisörat är avsköljt och ligger på diskbänken. Men vem vet om en hund fattar det. Han kanske inte ger sig innan han har hittat ett grisöra i gropen.

Aquafaba är latin och står kort och gott för ”vatten och bönor”. En del av er kanske redan känner till vad det är och hur det kan användas. Men för de flesta är det nog en nyhet att kikärtsspad, för det är vad det är, kan ersätta ägg i både matlagning och bakning. Man häller helt enkelt ner hela innehållet i kikärtsförpackningen i en sil med en bytta under. Det spad, som vanligtvis bara slängs i vasken, har jag nu lärt mig att ta till vara. Jag är väldigt rädd om de ca två dl spad som finns i en konservburk.

Det här är väldigt nytt för mig också men det gjorde att jag nu kan steka pannkakor, baka mjuka kakor och maränger, göra glass och majonäs och mycket mer (jag har inte testat allt än). Det som förvånar mig mest är att jag inte känner minsta smak av kikärtor. Den smaken har på något underligt sätt försvunnit i processen. Vispar du kikärtsspad med socker så får du en fluffig smet som ser precis ut som marängsmet och den fungerar att göra maränger av också. Enbart spad kan vispas till likadant hårt skum som äggvitor. Vill man ha sockerkaka så vispar man spadet och sockret lite kortare tid än marängsmeten. Det är vad jag har sysslat med denna heta kväll.

Jag satt i soffan och kände mig trött och varm när jag bestämde mig för att trotsa både väder och trötthet. Dagen innan hade jag plockat in ett gäng äpplen och i små omgångar har jag skalat, skurit i bitar och vänt äppelbitarna i kanel för att de inte skulle bli bruna på en gång. Jag ställde in skålen med de kaneldoftande äpplena i kylen och la ett lock över i tron att jag inte skulle orkat göra något av dem. Men så kom galenskapen över mig och jag rörde ihop ovan nämnda smet till en sockerkaka, helt vegansk naturligtvis, och vände ner äppelbitarna. Smeten räckte till två formar och resultatet blev jättegott och väldigt saftigt. På bilderna ser kakan nästan ut att vara bakad på ett grövre mjöl men det är kanelen som har färgat av sig lite.

Nu sitter jag här och ångrar lite att jag inte väntade med provsmakning till i morgon. Den här tiden är det inte skönt med en mättnad på äppelkaka med vaniljsås. Och mätt blev jag, men det var svårt motstå denna saftiga kaka. Oj, vad jag skryter om min bakning men jag är så glad över att kunna baka normala kakor utan ägg, smör eller mjölk.

I morse blev jag väckt på ett oväntat sätt. Jag hade somnat sent p g a värmen och sovit oroligt de få timmar jag sov. Men 04.34 sov jag i alla fall när jag märkte en liten rörelse i min kudde. Jag öppnade snabbt ögonen och möttes av en försiktig tunga mot min haka. Där stod Nalle och tittade bedjande på mig. Han och jag är ensamma här hemma hela veckan men det har aldrig hänt att han har gått upp till mitt våningsplan på natten förut. Inte ens när vi har varit ensamma i huset. Han håller sig mest nere hos sig även dagtid men då händer det i alla fall att han kommer upp och hälsar på.

Jag förstod genast att han ville något och skyndade mig upp, drog på mig lite kläder och följde efter honom ner. Han gick direkt till uterumsdörren och ville bli utsläppt i trädgården. Två gånger på kort stund gjorde han det han behövde och jag kom efter med en svart påse. Sedan var han nöjd. Vi gick in, han fick en liten torkad kycklingstrimma medan jag åt min frukost och gjorde mig i ordning. Han fick sin mat och sedan gick vi ut på vår morgonpromenad. Vilken tur att han är duktig på att tala om vad han vill.

Vi följde Svartån åt andra hållet idag, min favoritrunda. I vanliga fall när vi går förbi fårhagen ligger fåren långt in i hagen och tittar bara lite slött på oss. Men de har nog blivit lite knäppa i värmen för trots sin varma ull satte ledarfåret fart mot oss och alla andra följde efter. I alla fall till en gräns för sedan var de inte lika modiga som ledaren längre.

Jag kommer till er, vänta så kommer jag!

Men vart tog ni vägen? Kom, vi ska träffa den där människan med det konstiga fåret.

Jag ska i alla fall kolla in dem lite extra.

Nu är jag här. Har ni något gott till mig?

Efter en stund hittade ett lamm lite mod och efter kom förmodligen mamma och kanske två mostrar. Då skällde Nalle till några gånger för det här var lite otäckt. Inget av fåren reagerade ens med en blinkning när han skällde så de var nog inte så rädda som det verkade.

Till sist, efter en liten pratstund (mest jag som gullade lite), lämnade vi våra nya vänner och fortsatte mot ett av de bad Nalle så hett längtade efter.