…men jag kan ju visa några bilder 😀

Jag ser ofta vackra kvällshimlar med fina solnedgångar utanför mina fönster. Jag har delat med mig av många sådana bilder under de år jag har bott här. Nästan så att jag känner att jag kan bara inte lägga ut fler liknande bilder nu. Någonstans finns det en gräns. Den här himlen är inte en av de vackraste,  utan den är mer dramatisk med mycket som händer samtidigt. Den kan få vara med här 🙂

Här var det fest i en utblommad vildmorot. Mums för strimlöss och en av deras släktingar.

Höstfärger på sensommaren.

Svamp med en hungrig larv eller mask som kommer in från vänster.

Lite fuktiga morgnar med solsken syns alla spindelnät som i vanliga fall är osynliga.

Förra sommaren fick jag lära mig av Anki att detta är en slemsvamp som heter Gullhorn.

På väldigt långt håll, längre än mitt objektiv egentligen klarar, och med lite ostadiga händer fotade jag mamma rådjur som håller vakt.

Orsaken till att hon stod så stilla såg jag snart.

De stannade upp en kort stund och tittade på mig men sedan försvann de in i skogen. Då skuttade ännu ett kid snabbt fram och följde efter dem. Men det hann jag inte fota.

När jag kom hem från min sköna morgonpromenad var det full fart på målarna. Skönt att bara kunna gå förbi, säga några ord och sedan bara ta det lugnt medan andra sköter jobbet. Jag har målat tre hus tidigare vid olika tillfällen i mitt liv och jag är inte sugen på att hugga in här. Jag har naturligtvis deras medgivande till att lägga upp bilden.

Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta med mina morgonpromenader trots att jag inte har några hundar att gå ut med längre. Men rutinerna har redan rubbats lite och nu går jag när jag känner att det passar mig i stället för när det finns behov hos någon annan. Några gånger har jag och min syster promenerat tillsammans lite senare än jag är van vid och en dag, när det regnade hela dagen, valde vi att helt avstå från promenerandet. Men jag trivs nog bäst med att gå ut på morgonen och även om det kanske inte alltid blir samma tid så ska jag försöka komma ut före morgonkaffet de flesta dagarna.

I morse gick jag ut med kameran men så värst många bilder blev det inte. Det finns inte så mycket nytt att fota. Men jag fick i alla fall syn på en katt på morgonjakt. Den tittade bara upp mot mig en kort stund och sedan vändes blicken återigen in mot det lite högre gräset.

När jag i våras började må bättre blev mina promenader längre och jag kom in i andra delar av skogen. Alla stigar, som går åt alla håll och verkar finnas i oändligt antal, kan vi till stor del tacka alla mountainbikecyklister för. Jag vet faktiskt inte om MTB står för just mountainbike men jag drog den slutsatsen. Någon slags cykelåkning är det i alla fall som håller alla stigar öppna. Tack för det 🙂

Ljungen har börjat blomma. Kanske har den gjort det ett tag men jag har inte sett den här tidigare. Men om jag tänker på att jag fotade ljung på väg upp mot fjälltoppen för en dryg vecka sedan, så borde den väl ha funnits här också. Det är hur som helst bitvis väldigt vackra färger i naturen nu.

En humla på en nästan helt utblommad Mjölkört/Rallarros/Almäck/Rävrumpa…ja, vad ni än kallar den.

En fibbla med blommor i tre olika stadier. Synd att det inte fanns med en helt utslagen också.

Målarna, väldigt trevliga killar, är i full gång med målandet av vårt hus nu. De har hittat en del murkna brädor och vi väntar på att vår gamla vanliga snickare ska komma och fixa det. På två ställen måste även putsen bytas ut och för det krävs det en annan expert av något slag och det väntar vi också på. Men det finns mycket att måla så de har jobb så det räcker ändå. Det blir nog bra det här så småningom.

Sommaren är inte slut än men kvällarna är ändå så mörka att tända stearinljus lyser upp. Det är en väldig skillnad mellan norr och söder, det märkte jag efter min hemkomst från Östersund. Jag uppskattar att det skiljer ungefär en timme i dagsljus och det är här det är mörkast. Snart är det tvärtom. När det är som mörkast är dagen flera timmar längre här nere. Jag börjar komma i höststämning, en skön stämning då livet till stor del består av koftor eller tröjor och många tända ljus. Vid det här laget vet de flesta av er att jag trivs med årstidsförändringar. Alla årstider har sina fördelar men just nu trivs jag med höstkänslan, även om det kanske är lite för tidigt att känna så nu.

Igår morse när jag vaknade och var på väg mot badrummet tittade jag ut genom ett fönster och såg det här. Badrummet fick vänta en stund och fram kom kameran. Men det gick väldigt snabbt. Den lilla solglimt, som samarbetade med regnet, försvann snabbt och regnbågen bleknade väldigt fort. Jag hann knäppa några bilder och sedan var det nästan ingenting kvar. Synd att jag inte såg den lite tidigare.

Igår var två raska pojkar här och förberedde vår husfasad inför målningen. Det regnade men vad gjorde det när de ändå skulle tvätta hela huset med högtryckstvätt och blev plaskblöta från den. Jag och min syster kom på att det vore bra att plocka bort trätrallsgolven från våra balkonger så att de kom åt med tvätten ordentligt.

Det var välbehövligt och jag tror inte att ens förra ägaren hade städat där. Det var ett himla slit bara att bända loss de ca 25×25 cm stora fyrkanterna från varandra, borsta bort all smuts som satt fast på undersidan och sedan få bort det tjocka lager av sand, spindelväv, löv, puts och massor av nyckelpigor som hade samlats därunder. När jag fick en liten hostattack av allt damm kom jag på att jag inte får utsätta mig för byggdamm. Inte mycket att göra åt det som redan hade blivit men jag gick direkt och plockade fram munskydd och kände mig väldigt duktig som gjorde det. När jag fick ordning på det så att inte andedräkten gjorde glasögonen alldeles immiga kändes det faktiskt riktigt behagligt att slippa andas in all skit som yrde omkring.

Jag har sorterat det som fanns på min balkong så att jag vet i vilken ordning det ska sättas tillbaka sedan men förmodligen kommer jag att åka till tippen med allt i stället. Min syster tänker likadant. Ska vi nu få snygga, nymålade balkonggolv så kanske det räcker att lägga dit en plastmatta i stället. Det blir betydligt mer lättstädat och kanske även snyggare. Aldrig mer vill jag tänka på hur det skulle se ut under trätrallen efter ett tag igen. Jag tänkte aldrig på hur fruktansvärt smutsigt det kunde vara under ett sådant golv.

Nu ska jag göra mig en kopp gott té och fortsätta mysa med tända ljus och en filt om benen.

Kvart i sju på söndagen lämnade jag hotellet och gick med mina väskor till bilen. Centrum var helt folktomt, en ganska märklig känsla att gå genom en öde stadskärna när det är ljust ute. Thomée låg på sin plats vid kajen så jag fick med den på bild innan jag åkte hem. Jag vet att jag kommer tillbaka inom en snar framtid så det kändes inte särskilt svårt att lämna ”min” stad.  Men jag hade gärna stannat någon dag till. Fast då hade nog min dotter hunnit längta ihjäl sig efter kattbröderna där hemma.

Vallsundsbron, som 1998 ersatte färjetrafiken mellan Frösön och det fastland som vissa kallar ”Annersia” (andra sidan) och de som bor där kallar ”Bettersia” (bättre sidan). Bron blev så lång att de var tvungna att bygga en konstgjord ö en bit ut att stödja den på.

Jag säger hejdå till Jämtland med några bilder som min dotter skickade till mig. De är  från vår dag på fjället. Som människa är man ganska liten i den här miljön.

Jag var nog tröttast av oss tre vid det här laget.  Undrar hur länge jag kan skylla på leverstransplantationen. Men upp kom jag 😀

17.30 var jag hemma i vårt hus igen. Vilken konstig känsla det var att inte mötas av en Nalle som ivrigt hade sprungit mellan dörrarna för att inte missa mig när jag kom in. Inga hundpussar och ingen nos som nyfiket kördes in i allt jag kom med. Jag hade en påse tunnbröd som han säkert hade velat lukta länge på. En ledsen lillasyster fanns där i stället och jag blev nog mer storasyster än jag brukar vara. Det var ju hennes stora sorg som var den mest akuta just då. Min Kaspersorg har övergått i en mer lugn saknad och även om jag också sörjer Nalle så var det hans ”mamma” som var hans allt. Vi satte oss och pratade en stund men sedan gick jag upp till mig för att packa upp.

I morse visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Skulle jag gå ut som vanligt tidigt på morgonen eller vänta till lite senare? Det var bara knappt tio grader ute så jag bestämde mig för att vänta någon timme, men ut skulle jag. Vid åttatiden gjorde jag mig i ordning för att gå ut men då hade min syster vaknat och skulle äta frukost. Jag väntade tills hon var klar och sedan gick vi tillsammans, utan hundar och utan bajspåsar. Väldigt märkligt. Mitt under promenaden ringde den målare som förra sommaren gav oss en offert på att fixa fasaden och utsidan av alla fönster. Det som vi har väntat på så länge ska äntligen bli av. I morgon börjar de tvätta alla nedre delar, även på garaget och utbyggnaden. Om några veckor har vi ett förhoppningsvis mycket finare hus. I alla fall inte med trasig puts hängande och fula avskavda målerier.

Halvnio på lördagsmorgonen lämnade jag hotellet för ett spännande besök hos bloggvännen Anita, som bor långt ute på den jämtländska landsbygden. Med blomma och lite fikabröd kom jag fram till den vackert belägna släktgården vid tiotiden och ut kom en välbekant person. Välbekant från bilder på bloggen för vi har aldrig träffats i verkligheten. Det kändes kul direkt och välkomstkramen var varm.

Vi gick in i köket och Anita satte på kaffepannan. Hon och hennes bror har varsitt hus på gården och efter en liten stund kom även han in för en fika- och pratstund. Jättetrevligt! Jag blev väldigt glad när Anita sa att det hördes att jag kom från trakterna. Det brukar nog inte höras i vanliga fall men kanske kommer det tillbaka lite när jag träffar folk där uppe.

Jack följde med sin Husse och gladare vovve får man leta efter. Hans svans vispade runt hela tiden där han gick omkring och stolt visade upp sin boll. Den fick ingen ta ifrån honom för den ville han bära på. Men han ville gärna bli klappad och det ställde jag gärna upp på.

I huset bor även Morris. Jag har förstått att namnet har han fått för att han morrar, bl a åt ekorrar. Han ville helst vara ifred så jag trängde mig inte på mer än för att få några bilder. Man ska respektera andra varelsers gränser.

Jack bytte, för en stund, ut bollen mot en något söndertuggad gris. Den fick jag faktisk ha lite dragkamp om med honom.

Anita pysslar med allt möjligt och ute på tomten finns det lite här och där små arrangemang med olika figurer. Kul att titta på och jätteroligt för besökande barn att upptäcka.

Jag har någon gång skrivit om att vissa träd inte förekommer i Jämtland och till dem hör Ek. Gissa om Anita är stolt över att hon har lyckats få den här eken att ta sig och  trivas i det här klimatet. Jag blev lika imponerad som hon är stolt.

Under Eken bor en liten hustomte som verkar ha koll på saker och ting.

Anita tyckte att det blåste mycket men det gjorde inte mig något. Det är så det ofta är här uppe och då  tar man på sig en jacka. Vi vandrade ner mot sjön, mellan krusbärs- och vinbärsbuskar. Jack var med och han åt av båda bärsorterna. Han var lika försiktig med läpparna som mina hundar var, när de plockade krusbär.

Visst var vädret lite dramatiskt men nere vid sjön är det ändå alltid vackert. Här står Anita utanför en liten stuga som används till lite allt möjligt. Allt från övernattande barn till en viloplats när man vill komma in från värme eller regn.

Kom och bada med mig, eller kasta åtminstone något i vattnet så att jag får leka.

När jag vände mig åt andra hållet kom den söta lilla bastun i blickfånget. Möblemanget har blåst omkull men där ligger det bra tills blåsten har gett med sig. I förgrunden, till vänster, ligger det plåtbadkar som Anita ibland häller upp ett bad åt sig i.

Vi vandrade på en stig längs med sjön och kom bort till hennes brors sommarställe (ja, han har två hus nära varandra). Ett fantastiskt vackert gammalt hus nära sjön. Där skulle jag sitta varje morgon på trappan och dricka mitt morgonkaffe om det var mitt.

Efter en stund inne i den fina stugan började jag känna att det kanske var dags för mig att ge mig iväg igen. Man vill ju inte tränga sig på och stanna för länge när man inte vet hur värdfolket tänker. Men då kom den jämtländska gästfriheten fram och jag fick höra att det skulle serveras mat. Panerad, filéad och stekt abborre med gosås, potatis och sallad till. Abboren hade fiskats av Anitas bror och självklart tackar man inte nej till ett så gott erbjudande.

Det var verkligen jättegott och jag åt mer än jag egentligen orkade. Men det gäller att passa på när man serveras mat som man inte har ätit på väldigt länge. Efter kaffe på maten kände jag att det började bli dags att åka vidare om jag skulle hinna med resten av planerna för dagen. Klockan var halvtre på eftermiddagen och jag hade en middagsinbjudan till halvsex. Med en dryg timmes bilväg började det kännas som om det var läge att säga hejdå till mina nya vänner. Det är lite kul att bror och syster bor nära varandra och oftast äter tillsammans här eftersom jag bor i samma hus som min syster. Det finns syskonkärlek lite överallt.

Jag tänkte att jag skulle hinna titta in till Döda fallet också. Det skulle bli totalt en halvtimmes omväg så en snabbtitt ville jag få. Här rinner Indalsälven så fint, precis som den ska göra…

Men här har Magnus Huss, som senare blev Vildhussen, ställt till det så att älven ändrade riktning med en tömd sjö och översvämningar som följd. Han var inte populär. Det var så Döda fallet kom till och lite mer information kan ni få av texten under den här bilden. Om ni tittar noga så ser ni trägångarna som går runt området.

Det här har blivit en riktig turistattraktion och mycket arbete och många slantar har lagts ner på att bygga dessa trägångar runt hela området. Nu är det väldigt lättillgängligt och dessutom till stor del handikappvänligt.

Här spelas det även sommarteater. Den stora scenan kan snurras runt och  ge föreställningen ganska häftiga effekter. Tyvärr har jag aldrig sett någon föreställning men det blir nog i framtiden. I sommar har t ex Dunderklumpen spelats.

Längre än vad bilderna visar hann jag aldrig gå. Men jag kommer tillbaka hit och vandrar runt. Det finns även stigar utanför själva fallområdet.

Jag började känna att det var lite bråttom för att hinna med mitt schema så jag åkte mot Östersund igen. Jag hade trott att jag skulle ha gott om tid mellan besöken men då hade jag inte räknat med en sådan gästfrihet hos Anita. Jag hann bara med en sväng upp på hotellet för att hämta nästa blomma, svara på några kommentarer på bloggen och sedan bar det iväg igen. Den här gången till väldigt goda vänner i Optand. Jag hade inte berättat i förväg att jag skulle upp till Östersund men när jag skickade ett meddelande dagen innan blev jag genast ditbjuden på middag, en trerätters middag med härliga smaker. Jag blir som en välgödd gris här uppe 😉

Jag och min man lärde känna Lars och Liz när vi flyttade till Optand och möttes på en hundpromenad. Då var det bara Liz och deras fina, ganska unga schäfertik Raya som vi stannade och pratade med. Vi fick god kontakt och snart började jag och Liz ta långa morgonpromenader tillsammans med våra hundar. Tvåtimmarspromenader var inte ovanliga. Så småningom behövde de hjälp med hundpassning och jag blev gärna dagmatte åt Raya. Jag och min lilla flock på tre hundar hade mysigt hemma hos oss och Raya blev lite som min extravovve. Jag såg fram emot att träffa även henne.

Tiden gick så fort. Det var så härligt att träffa dem igen. Det är längesedan jag har fått så många varma kramar som den här veckan. Inte underligt att jag längtar tillbaka till både natur, mentalitet och till att ingå i den gemenskapen. Speciellt roligt är det att här uppe känner de mig som jag var när jag var en av ett par. De kan min historia och jag behöver inte förklara något. Plötsligt var det dags att lämna dessa fina vänner och åka till hotellet för att packa ihop inför hemresan. Det känns vemodigt att lämna Jämtland men eftersom jag vet att jag snart kommer tillbaka så är det inte så tråkigt som det kunde ha varit. Jag trivs ju faktiskt i mitt hem i Mjölby också och jag skulle helst vilja ta med mig syrran när jag en dag flyttar.

Men nu verkar det ha gått troll i hundvärlden. Jag missade Raya med några dagar. På torsdagen, dagen efter Nalles plötsliga insjuknande, blev även Raya så dålig i sin artros så att hon fick somna in. Tre av de mest betydelsefulla hundarna i mitt liv försvann på knappt två månader. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå men jag har så många fina minnen att tänka på.

Jag letade fram några bilder på alla mina, och delvis mina, underbara vovvar som inte finns längre. Tyvärr hade jag bara denna kvalitetsmässigt välidigt dåliga bild tillgänglig på vår första hund Elton, här 14 år gammal och nyfiket inspekterad av en liten Kaspervalp.

Elton blev nästan 15 år. Något år senare kom Rex till oss och han och Kasper var redan kompisar.

Raya blev snabbt en del av vår flock. Hon fick gärna låna en korg när hon kände för det. Hon växlade mellan deras korgar och hittade även andra sovplatser.

Och så Nalle. Fina, rara, väldigt speciella Nalle som jag kom så nära sedan vi flyttade in i samma hus.

Ännu en dålig bild men den enda bild där Nalle, Rex och Kasper är samlade. Till höger ser ni även Kaya (inte Raya) men hon lever fortfarande i allra högsta grad hemma hos sin husse.  Och ja, det är jag och min lillasyster som är med hundarna på bilden.