Nu förstår jag varför jag aldrig såg blodmånen. Jag gav upp en timme för tidigt. Den slutsatsen kom jag fram till sent igår kväll när jag inte kunde somna. Ca halvtolv gick jag upp och drack lite vatten. På väg tillbaka till sängen såg jag månen genom ett öppet fönster. Den hade precis blivit synlig och på väg upp bakom skogen. Jag hämtade genast stativet och kameran, satte på teleobjektivet och placerade allt framför det öppna fönstret. Jag var inte i första hand ute efter en närbild på månen utan jag villa ha med färgerna som blev av månskenet. Jag har ännu inte lyckats nå båda de målen samtidigt. Vill jag ha med ljus och färg runt omkring så blir månen bara ett ljusklot. Det framgår ganska klart av bilderna nedan. Jag räknar med att lära mig mer om detta på kommande fotokurs då jag ska lära mig manuella inställningar och mycket mer (hoppas jag).

Det blev inte så många timmars sömn. Kvart över fem klev jag upp och fem minuter i sex gick jag och Nalle iväg på vår morgonpromenad. Eftersom min ländrygg långsamt har börjat kännas bättre och eftersom jag tycker synd om Nalle i värmen, ville jag göra ett test och se om ryggen skulle protestera vid plant och hårt underlag. Om Nalle ska få bada så är det en hel del asfalt som gäller.

Vi började med att gå igenom de två närbelägna små parkerna. Jag konstaterade att det finns väldigt mycket nypon i år. Det finns det som växer och frodas trots torkan, det har jag sett förut, och dit hör absolut alla rosenbuskar som bildar nypon.

När barnen sover tar hararna över lekplatserna. Innan de här två krabaterna såg mig sprang de omkring och lekte för fullt. De skuttade och jagade varandra men de höll sig på marken och försökte inte klättra i människoleksakerna. Jag stod långt ifrån dem och gömd bakom en buske men de såg mig i alla fall (eller om det var Nalle de såg) och stannade genast upp. Det var egentligen för långt avstånd för att fota men på den här bilden syns det faktiskt att det är harar.

Vi fortsatte vår promenad mot ån och en plats där Nalle vill bada. Jag var glatt överraskad över att det kändes så bra i ryggen som det gjorde så vi gick en längre väg än jag hade tänkt från början. Den här gången var spången färdigrenoverad så vi följde den mot centrum. Nalle vet mycket väl vad som väntar och tycker att jag stannar lite för ofta.

Jag hade planerat att vi skulle gå förbi tre Nallebadplatser. Den första var ockuperad av gräsänder. De är tydligen inne på årets andra kull. I alla fall om de får ungar ungefär samtidigt allihop. De vi såg i Målsånna för flera veckor sedan var ju nästan lika stora som sin mamma.

När änderna hade hunnit i säkerhet släppte jag Nalle och han simmade omkring länge och väl. Den hunden vet hur man njuter.

Vi gick vidare och kom förbi hembygdsgården. Den ligger på en ö mitt i Svartån och bara från den här sidan av ån finns det en väg in till området. Här finns det många gamla byggnader och en annan gång ska jag titta närmare på alla skyltar så att jag vet vad det är för hus. Men klockan var nästan sju på morgonen och jag var redan genomsvettig så det blev bara en runda med endast några fotostopp.

Det här är i alla fall ”hemlighuset” enligt skylten. Ett av de finaste utedass jag har sett.

Här syns kontrasten mellan gammalt och nytt. Ingen tvekan om vad som är finast.

Jag fotar inte så många blommor längre, kanske för att de inte är så många, men här är en fin liten blomma.

Nästa badpaus blev strax utanför hembygdsgården.

Där inne, i den lummiga grönskan (kanske tack vare ån) ligger alla gamla hus som hör till hembygdsgården.

Lite senare var det dags för morgonens tredje och sista Nallebad. Här var det så många änder överallt så jag ville inte släppa Nalle. Men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville dricka och bada och när han var nöjd vek vi av från ån och påbörjade den jobbigaste biten, backarna hem.

Nalle var fortfarande blöt och sval efter alla bad när vi kom hem men jag var sjöblöt av en annan anledning och gick direkt in i duschen. Jag är glad för att jag vågade testa att gå en ganska lång runda på asfalt. Det gav ett fint besked inför nästa vecka. Jag var faktiskt lite bekymrad men nu ser allt ljust ut. Enligt väderappen ska temperaturen hålla sig under tjugo grader så det blir säkert en väldigt fin vecka. Hoppas det stämmer.

I helgen har Storsjöyran traditionsenligt firats i Östersund. En festival som har funnits länge, gjort några års uppehåll för att sedan återuppstå från 80-talet. Förutom alla stora artister och mängder av besökare, som varje år roar sig under helgen, är det Jämtarnas egen stora fest. Hela veckan innan firas det på ”krogstråket”. Ett restaurang-, pub-, dans- och umgängesområde som byggs upp alldeles vid Storsjön bara för denna period. Jag har varit där några gånger men det är inte riktigt min grej. Visserligen god mat men serverad på papperstallrikar och lite halvljummen. Dessutom till ganska höga priser. Det är kul att ha varit med om det och visst hade jag roligt men jag går hellre bara ett varv där, tittar på folkvimlet och kanske hejar på några bekanta för att sedan äta hemma eller någon annanstans.

Jag har självklart även varit på själva ”Yran” några gånger. Eftersom många artister spelar samtidigt på olika, för helgen uppbyggda scener, gäller det att välja ut vilka man vill se och sedan ta sig dit genom folkvimlet. Det gäller att hålla koll på sitt sällskap för om man kommer ifrån varandra är det inte lätt att hitta varandra igen. Mobilnätet brukar vara överbelastat (kanske fungerar det bättre numera) så det bästa är att bestämma en speciell punkt där man kan återses. Jag har sett bl a Pugh Rogefeldt, Pretenders, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och musikalen Grease (de gjorde ett stopp på yran på sin turné). Ett antal artister har jag glömt bort men de är så många att det är omöjligt att minnas alla.

Varje år, på yranhelgens lördagsnatt, håller republiken Jämtlands president, f n Ewert Ljusberg, ett tal till alla som känner att de hör hemma här. Talen brukar präglas av öppenhet och medmänsklighet men med en stor portion humor ger han kängor åt diverse håll. Jag har alldeles nyss tittat på talet och jag får en rejäl klump i magen av stolthet när jag ser hur hela publikhavet, ca 20 000 pers, skanderar med i ”Jamtland, Jamtland jämt o ständut” samtidigt som de viftar med vår egen flagga. Nåja, en och annan förvirrad ickejämte står där och ser undrande ut över denna lokalpatriotism. Många vet nog inte ens att Jämtland är en republik med egen flagga och en president. När till sist talet avslutas och Jämtlandssången, vår nationalsång, spelas blir jag rörd när kameran sveper över publiken och jag ser hur väldigt många, mest unga, sjunger med i texten samtidigt som de glatt viftar med flaggorna. Den sången kan alla som har gått i skolan här. På mina barns skolavslutningar sjöngs den ofta på Jamska men det vanligaste är nog den svenska texten.

För många kan det tyckas vara lite smålöjligt att hålla liv i myten om den egna republiken, men det ger oss en känsla av samhörighet och stolthet över vår del av Sverige. Vi utesluter ingen utan välkomnar alla. Allt ironiserande över ”storsvensken” är bl a ett sätt att protestera mot utarmning och utnyttjande av våra naturresurser där Jämtland väldigt sällan får ta del av vinsterna. Det innebär inte att vi anser oss vara bättre än andra. Ewert Ljusberg skrev Jamtelagen (som motvikt till Jantelagen) när han blev president och den säger en hel del.

Jamtelagen:

1. Du skall veta att du är något – jämt.
2. Du skall veta att du är lika god som andra.
3. Du skall som jamt aldrig tro att du är förmer än andra eller mindre än andra.
4. Du skall komma ihåg att du alltid duger som du är.
5. Du skall älska dig själv så du kan älska andra.
6. Du skall inte döma andra för att de heller inte begriper bättre.
7. Du skall alltid bekämpa självgodheten inom dig.
8. Du skall jämt vara glad över ditt tungomål.
9. Du skall vårda och försköna den bit av jorden som du ett ögonblick i historien förvaltar åt de ofödda.
10. Du skall bejaka den gåva som heter livet.

Vår president vill att vi alla ska motverka allt hateri och allt hoteri samt lättkränkthet och påpekar att vi i republiken går vår egen väg. Han har i år därför adderat fyra tillägg till Jamtelagen.

1. Vi talar aldrig med hat i munnen.
2. Vi oroar oss inte, vi roar oss.
3. Vi slutar inte plocka bär i skogen bara för att det finns björn.
4. När verkligheten känns upp och ner, då lär vi oss gå på händer.

Klicka på texten nedan om du är intresserad av vad presidenten ville säga.

Jämtlands Presidents tal till medborgarna i Republiken Jämtland

Bilderna är från Storsjöyrans eget instagramkonto.

Det sägs att hundar inte kan tala…men kan man kommunicera tydligare än så här?  Vi hade gått ca två minuter när det inte var kul längre. Jag var frestad att göra som han ville men eftersom det fanns ett syfte med att tvinga ut honom så fick han snällt följa med en liten bit till. Vi vände så fort behoven var uträttade 😉

Jag ska tillägga att på morgonpromenaderna vill vi båda gå betydligt längre.

Idag, för ett år sedan, försökte jag dölja min gravidlika, leversjuka mage i en väl utvald klänning och fick se min yngsta dotter och hennes fästman säga ja till varandra. Ett fint minne som genast får mig att bli väldigt glad 😀

Jag märker att jag har fallit in i samma vanor som jag hade innan transplantationen. Tröttheten är annorlunda och jag har inte ont av leverns påverkan på andra organ men ork är verkligen en bristvara de här dagarna. Därför gör jag ingenting förutom det nödvändiga och knappt det heller.  Huvudet är tungt, hjärna och kropp vill bara vila. Jag väntar på bättre tider och jag vet att de kommer. Därför är ändå humöret bra.

När jag inte gör något blir det inga blogginlägg. Min slöa hjärna tittar i första hand in till er, mina bloggvänner, och sedan vill den inte mer. Jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har inga krav på mig och måste inte något annat. Jag kan och får vara inaktiv och hjärnan frågar inte om lov ifall den får gå på halvfart.

Nalle och jag är ensamma i huset så några gånger varje dag kommer jag ändå ut. Jag tar inte med mig kameran eftersom allt fint är fotat redan. Det var lite synd att jag tänkte så för spindelnätet nedan kunde ha blivit skarpare med en bättre kamera än mobilen.

Nu kommer dagens andra skur. Den första gav 2 mm och jag hoppas att den här ger mycket mer.

Nu är min nya bil beställd och kontraktet påskrivet. Det blev en Toyota Yaris hybrid Touch & Go Edition och den blir blå. Äntligen får jag min efterlängtade blå bil 😀 Så här ska min nya följeslagare se ut och vi ska vara tillsammans i tre år.

När jag kom till bilfirman och sa att jag aldrig förr hade kört en automat, erbjöd säljaren genast att jag skulle få sällskap på provturen. Ja tack, sa jag och kände mig genast lugnare. En ung kille (jag tror att säljaren sa att han var elev eller praktikant) hoppade in i passagerarsätet, förklarade lugnt och pedagogiskt att min vänsterfot skulle vara fastklistrad mot golvet så långt ut mot vänster som möjligt och hur den främmande spaken och pedalerna skulle användas.

Vid start ska bromsen tryckas ner och när jag försiktigt släppte den, efter att ha satt spaken i Drive-läge, rullade vi lite framåt. Genast bromsade jag och försökte koppla. Hittade ingen kopplingspedal och kom snabbt på mig själv. Jag släppte bromsen igen och nu var jag beredd på det långsamma rullandet. Jag lyckades vända bilen och fick därigenom även prova på att backa (spaken i B-läge) och sedan gav vi oss iväg.

Vilken härlig bil att köra. Förmodligen var det bara min lyckokänsla över att känna att jag kunde klara av en automat och upptäckten av hur mjuk körning det blev utan en massa växlande, som gjorde att det kändes så bra. Jag tyckte bilen kändes både lättkörd och pigg och snart vågade jag mig ut på motorvägen. Jag måste ju känna hur den axade. Innan hade jag knappt hört mer ljud än det svaga susande som fläkten gav ifrån sig. Men när farten ökade sattes bensinmotorn igång och den låter självklart mycket mer än elmotorn. Det kändes konstigt att bara gasa på utan att behöva växla upp men det gick fint och jag var snabbt uppe i 120 km/h som var hastighetsbegränsningen.

Sittkomforten var bra och det var den även i baksätet, priset är helt ok och bilen är lättkörd när väl mystiken med automatväxling är borta. De tre krav jag hade uppfylldes alltså. Även mina andra önskningar slog in. Jag får en blå bil och jag får lämna tillbaka den på den ort jag bor på efter tre år. Nu när allt är klart återstår bara en lååång väntan tills jag får min nya bil. Det är inte den som orsakar väntetiden. Det är min nuvarande bil som jag har leasingkontrakt på till sista december. Jag vill inte ha två bilar. Jag var lite väl tidigt ute och säljaren kunde inte lägga in min beställning så långt framåt. Men han lovade att lagerhålla bilen från november och så kan jag hämta ut den så fort jag får lämna tillbaka den jag har nu. Kanske kan de rucka lite på kontraktstiden för min nuvarande bil. Jag erbjöd mig att komma tillbaka vid ett senare tillfälle men det ville han inte gå med på. Han kanske var rädd för att mitt snabba beslut lika snabbt skulle kunna ändras.

Jag borde kanske ha bett om att få titta ner i motorn och jag borde nog ha ställt en massa frågor om olika tekniska saker. Men vad är det för mening med det när jag ändå inte hade fattat något. Totalt ointresserad. Jag frågade om de knappar och reglage jag behöver förstå mig på inne i bilen och resten går att ta reda på om det behövs. Det brukar framgå av instruktionsboken var t ex spolarvätska ska fyllas på. Resten fixar de på den årliga servicen. När jag kom hem frågade min syster hur stark motorn är. Ingen aning, svarade jag och såg antagligen ganska dum ut. Nu, i efterhand, har jag tagit reda på att den är på 100 hk och det räcker bra åt mig.