Igår tog jag bilen och åkte hem till bloggvännen  Anki  för att få följa med ut i hennes skogar. Det är bara några veckor sedan hon hälsade på hos mig och det gav mersmak. Vi hade trevligt tillsammans.

En liten bit innan jag skulle svänga av från asfaltsvägen blev jag stoppad av den här allvarliga figuren. Den blicken ger en hint om vem som bestämmer här och jag stod snällt stilla med bilen och väntade tills den bistra fasanen travade runt bilen och iväg. Jag vågade mig inte ut ur bilen för att fota så bilden är tagen genom framrutan. Enligt Anki brukar denna fasan jaga bilar men jag såg inte om den sprang efter mig.

Anki och hennes man bor i en idyll. Precis så skulle jag vilja bo (men i ett annat landskap). Jag kom in och möttes av värmen från en sprakande brasa i kaminen och lika mycket värme från de som bor där. Men vi skulle ut i skogen så vi gav oss ganska snart iväg. Anki föreslog att vi skulle åka till vandringsleden vid kalkbrottet och dit ville jag gärna. Jag har sett hennes bilder i bloggen och tänkt att jag skulle vilja komma dit.

Vi parkerade bilen och snart kom vi fram till den här utsikten över sjön Glan.

Jag tittade ner i marken en kort stund och där låg de här löven. Höstfärgade löv och vattendroppar är en kombination som jag har svårt att stå emot.

Vackert röda bär som ingen av oss kom på vad de heter. Men senare mailade Anki mig med upplysningen att det är Berberis.

Skogen var full av gamla vattenfyllda gruvhål och stenmurar men de var svåra att fota på ett bra sätt.

Anki hade som vanligt ögonen med sig (konstigt uttryck) och pekade ut dessa blad som någon har ätit det mesta utom bladnerverna på.

Frivilliga krafter i området håller ordning på området och har ordnat en trevlig plats med grillkåta och bord med bänkar utanför. Vi andra, som bara njuter av att vandra på fina leder och bland iordningställda rastplatser, borde oftare skänka dessa personer en tacksamhetens tanke. Anki visade vägen in i den fina grillkåtan.

Vi kom fram till kalkbrottet och jag fick veta att det tidigare gick en smalspårig järnväg in via den smala passagen. En del av en gammal sliper syntes som bevis på det. På håll såg jag något som kunde vara ingången till en grotta och jag skyndade nyfiken dit. Det var inte en grotta utan en gammal dörr in till ett litet förråd. Men färgerna i stenen är fascinerande. Klicka på bilderna om ni vill se dem i större storlek. Jag stod länge och beundrade skiftningarna i de höga kalskstensbrutna stenväggarna. Riktigt vackra mönster. På väg ut pekade Anki mot en punkt och där har någon på ett mystiskt sätt lyckats sätta upp en fågelholk. Inte den mest väntade platsen men en kul placering.

Anki säger att hon letar och hittar ansikten på många ställen i naturen. Inte svårt att förstå när man ser att det är fullt av ögon som följer oss. Det här är bara två av flera exempel. Jag märker att jag också tittar efter ansikten nu så det smittar tydligen 🙂

Vi hittade inte många matsvampar men Anki berättade om en del av de andra svamparna vi såg. Vi lämnade kalkbrottsområdet men på väg hem till Anki stannade till vid ett annat litet skogsområde. Där var det nästan lika tomt på matsvamp men jag hittade tre soppar och Anki pekade ut en söt liten grupp med minisvampar.

Att vi inte hittade mycket svamp spelade inte så stor roll. Vi fick en skön och trevlig promenad tillsammans och jag fick t o m klappa några små vovvar. Innan jag åkte blev jag inbjuden på fika men innan kaffet var klart serverades jag smakprov på både en väldigt god svampsoppa med Karljohan och en otroligt smakrik och god varm röra med sillkremlor. Den var så god att jag genast sa att jag nu måste lära mig att känna igen sillkremlor. Lycka till, sa Anki och plockade fram en svampbok som visade att sillkremlor kan se ut lite hur som helst. Men Anki är väldigt snäll och hon skickade med mig resterna av den goda svampröran i en burk. Hälften gick åt på kvällsmackan och resten ska jag snart värma lite och njuta av på en hård smörgås. Inte nog med det, till kaffet åt jag en väldigt god äppelkaka och jag var både mätt, glad och väldigt nöjd när jag senare tog bilen hem.

Tack snälla Anki för att jag fick komma till dig och se hur fint det är i dina omgivningar och för att jag fick smaka på så mycket gott. Det söta lilla fölet försökte springa ikapp med mig inne i hagen när jag åkte förbi 🙂

En och en halv grad varmt och jag letade fram mössa och fingervantar. Kameran hängdes över axeln och jag gav mig av för att leta höstbilder. Självklart spanade jag lite efter svamp också och jag hade med mig en liten plastpåse ifall jag skulle hitta något fint exemplar. Tre fina snöbollschampinjoner var det enda jag hittade men jag blev inte besviken för det. Det var en härlig morgon med sol och en underbar luft.

Knud har lämnat en del spår efter sig trots att han bara gjorde ett kort besök. Några områden var t o m avspärrade eftersom en del träd inte hade fallit utan lutade sig mot andra träd.

Jag vet att jag är ganska ensam bland mina bloggvänner om att längta efter frost och minusgrader men håll med om att om det håller sig på den här nivån så är det ganska friskt och skönt att komma ut.

Det kändes som om jag fick vara med på en väldigt exklusiv svamptur med egen svampguide som pekade ut vart jag skulle gå och var jag skulle titta. Min storasyster vet precis var de olika svamparna brukar växa i skogarna runt omkring där hon bor. Det är inte alla som får följa med. Det måste vara någon hon litar på och som inte åker dit utan henne och rensar hennes skogar på svamp. Hur nu det skulle vara möjligt. Vilken rikedom! Till sist satte vi på oss skygglapparna och vägrade plocka mer. Vi var båda väldigt trötta efter en lång dag i skogen (6 1/2 timme). Inte hade jag tänkt att det skulle bli så många timmar. Jag höll på att ge upp efter halva tiden eftersom kroppen sa ifrån. Men då sa min syster ”ok, synd bara att vi inte kom fram till kantarellerna”. Naturligtvis hittade jag lite extra kraft då. Jag tog två alvedon, spände ryggördeln lite till och följde glatt med min syster.

Innan dess hade vi hittat trattkantareller och svart- och rödgul trumpetsvamp. Den svarta trumpetsvampen var jag generös nog att låta min syster få ta. Jag vet att det är en favorit för henne, en favorit som hon aldrig brukar visa någon annan. Nu var det jag som hittade de första exemplaren men jag var så nöjd med all annan svamp och det kändes rätt så bra att för en gångs skull vara den som pekade och sa varsågod.

Trattisar.

Rödgul trumpetsvamp.

Svart trumpetsvamp.

Vi hade fika och mackor med oss och det var tur när det blev en så lång runda. Lång i tid men inte i avstånd.

I kantarellskogen dök det hela tiden upp sådana här syner. Ibland var det så många kantareller att jag bara suckade av glädje men då glömde jag helt bort att fota. Vi hade kunnat plocka hur mycket som helst men till sist vägrade jag att knäböja eller böja på ryggen mer. Min syster kände likadant och då var det dags att vända tillbaka.

Ungefär halvvägs, med några små korta stopp när vi såg något vi inte kunde motstå (skygglapparna var inte helt täta), satte vi oss ner och vilade en stund. Jag satte mig på mitt sittunderlag i mossan och lutade mig mot ett träd och det var så skönt. Solen sken och både min svampväska och en tygpåse var tunga av svamp. Efter en stund gick vi vidare och kom till slut fram till bilen. Jag följde inte med in hemma hos min syster. Hennes fina hund hade jag hälsat på innan och ingen av oss orkade umgås. Jag packade in svampen i min egen bil, gav min syster en hejdåkram och efter ca en timme var jag hemma. Jag placerade min svampskörd på tidningar i väntan på att jag skulle hitta kraft att ta hand om dem.

Det skulle man kunna tro när det plötsligt inte syns nästan några av alla de goda svampar jag tidigare plockat. Några stolta fjällskivlingar, med all spänst försvunnen och jättetråkiga, var vad jag hittade och de fick stå kvar. Några få soppar och en snöbollschampinjon såg fina ut men var maskätna.

Det gjorde inget. Efter det regn som väntas sätter det kanske igång igen och jag har dessutom blivit lovad att få fylla mina förråd med kantareller och kanske trattisar på söndag. Äntligen har de kommit igång rejält i min storasysters skogar (den tredje av oss systrar, den som jag inte bor i samma hus som). De skogarna verkar vara en guldgruva för alla som gillar den sortens svamp. Och nu ska jag få ta del av rikedomarna. Jag har sett bildbevis på att det finns massor. Dessutom ska jag få upptäcka en ny skog tillsammans med Anki någon dag nästa vecka. Då blir det säkert någon sorts svamp som följer med hem.

Igår kväll var det dags för andra kurstillfället i buggkursen. Med helt nya dansskor (ja, jag hittade butiken och kunde byta till rätt storlek) försökte jag ignorera min ryggs protester och bara ha kul. Och kul var det. Det är så himla kul att dansa! Oj, vad jag har saknat det. Men egentligen borde jag kanske inte eftersom jag får sona för det i flera dagar efteråt. Men det är rätt skönt att ingen där vet något om mina problem så jag håller igen grimaserna och kämpar på. Det är det värt för som jag har tjatat om några gånger nu, det är så himla kul! Jag har gått grundkurs i bugg tidigare. En för ca trettio år sedan och en för ca tio år sedan. Nu är det tredje gången och varje gång är tekniken helt annorlunda. Om någon av er lärde er bugg i ungdomen så är det inte alls så man dansar nu för tiden. Steg, handgrepp och annan teknik förnyas tydligen hela tiden så det är mycket nytt att tänka på. Lite har det med ergonomi att göra också enligt vår lärares medhjälpare.

I  morse var jag tveksam till om jag alls borde gå ut och gå men jag ville så gärna ta med kameran och gå en liten sväng. Jag tog det lugnt. Såg inga fina svampar men plötsligt hörde jag ett välbekant tjatter och för en gångs skull satt Kurre ganska stilla på en grangren (hade väl hoppat från tallegren). Jag tog mig inte tid att göra manuella inställningar så kameran fick bestämma. Lite för långt avstånd och bilden är kraftigt beskuren.

En liten gul blomma på en söt liten buske i skogen. Den hör nog egentligen inte hemma där.

Undrar vem som spanar på vem här egentligen. En liten figur tittade fram och undrade kanske varför jag satt där på huk. Det blåste ganska rejält så det var svårt att fokusera.

Jag gjorde ändå ett försök att med manuella inställningar ta en likadan bild. Myran hann gömma sig och det gjorde tydligen skärpan också.

Jag kom på att det var ett bra tillfälle att försöka fånga en blomma i rörelsen när det blåser. Jag kan i efterhand se att det blev överexponerat och slutartiden var lite för lång men man ser i alla fall att kronbladen rör sig i vinden och att blomman är skarpare än bakgrunden, trots att den rör sig.

Men det är bara att konstatera att än så länge vinner kamerans automatik över mina manuella inställningar 😉

Nu ska ni få hänga med på fotokurs. Bli inte oroliga. Jag ska inte försöka lära er sådant som många av er redan kan och inte heller vill jag att det ska bli för faktaspäckat. Men jag tänkte bjuda på några bilder som visar vad vi sysslar med. En del av dem är fotografiskt totalt misslyckade och ingen är perfekt. Men totalt sett är jag ändå ganska nöjd med hur jag börjar förstå sambandet mellan slutare, bländare, och ISO. Det är så långt vi har kommit i kursen nu och innan vi går vidare är det träning och åter träning som gäller. Jag måste erkänna att jag efter första kurstillfället inte kände mig jätteengagerad men nu är det roligt.

Efter att, som vid varje kurstillfälle, har börjat med att visa oss några duktiga och välkända fotografers verk och berätta om dem var det dags för vår första uppgift. Vi skulle gå ut i en stor hall och leta efter kontraster att fota. Med så stor bländare som möjligt skulle vi anpassa ISO och slutare för att få skapligt ljus. Här lärde vi oss att högt ISO ger brusiga bilder. Det här är bara ett exempel av allt jag fotade.

Efter nästa genomgång kom äntligen de omtalade tennisbollarna fram. De bollar som vi ska träna på varje gång vi ses och gärna göra samma sak hemma. Nu skulle vi använda våra stativ, ställa in kort slutartid och försöka fota en tennisboll som rullade förbi. Bländare fick vi ställa in efter hur vi tyckte att det skulle se ut och vår lärare talade om vilket ISO vi skulle använda.

Det blev lite mer avancerat när vi skulle göra samma sak med studsande tennisbollar. Just de personer som syns i bild hade inga stativ med sig men vi andra hade kamerorna stadigt placerade och väntade på att bollen skulle studsa förbi.

Sedan ställde sig vår lärare vid ett bord och puttade tennisbollarna över kanten.

Nu skulle vi skapa rörelseoskärpa och ställa in en lång slutartid (1/10 sek. Som jämförelse är kortaste slutartiden på min kamera 1/4000 sek). Bländare fick vi själva anpassa och om inte det räckte till för att få nog med ljus fick vi ändra på ISO. Avsikten var att den rullande tennisbollen knappt skulle synas, men ändå anas, medan golvet var relativt skarpt.

Slutligen skulle vi panorera och fota mitt i bollens rörelse (förut höll vi kamerorna stilla) och då skulle golvet bli suddigt medan skärpan hamnade på bollen. Så kanske det hade blivit om jag hade lyckats sätta fokuspunkten mitt på bollen 😉

Jag är väldigt stolt över att jag efter varje omgång fick fint beröm (han såg och lät nästan överraskad ut, hur nu det ska tolkas). De bilder jag nästan skämdes över att visa upp var tydligen väldigt bra för ett första försök. Jag sög i mig och kände att jag nog inte är så trögfattad när det gäller det här som jag trodde. Så tänk på det när ni bedömer bilderna. Min lärare säger att de är bra 😀

I morse hade jag en tidig tandläkartid så det blev ingen skogspromenad. I stället packade jag ner kameran i en liten ryggsäck, satte tensen på ryggen och planerade en liten stadsfotorunda efter tandläkarbesöket. Det var inget akut utan bara ett rutinbesök som vården har tjatat på mig om. Pga min immunnedsättning är miljön i munnen väldigt viktig att ha koll på. Bakterier finns i både karies, tandsten och annat och därför får jag ett tandvårdsbidrag på 600 kr varje halvår.

Jag fick beröm även här. En stort leende tandläkare kom in och sa att det var inte ofta han såg så fina tänder. Han fortsatte att ösa beröm över mig och jag blev riktigt generad och svarade att jag har väl haft tur. Jag hade varit lite nervös eftersom det var tre år sedan senaste besöket men det fanns knappt ens någon tandsten. Det var nästan skönt när tandläkaren gick och lämnade över till sköterskan. Hon var lite mer sansad och kunde prata om annat än hur lite som hade blivit gjort i min mun genom åren. Men innan tandläkaren gick frågade han om jag led av muntorrhet och lite har jag faktiskt känt så sedan jag började med alla mediciner. Jag fick munskölj på recept så nu ska även det avhjälpas. Även muntorrhet kan tydligen inverka negativt på bakteriefloran. Alla har ett tandvårdsbidrag på 300 kr från försäkringskassan och tillsammans med mitt andra bidrag blev det väldigt billigt. Ingen kostnad alls faktiskt. Det var ju bra men lite orättvist känns det mot alla som har svårt att få pengarna att räcka till tandläkarbesök.

Jag fortsatte till polisstationen för att hämta ut mitt pass. Inget särskilt kul foto men det syns att det är jag på bilden. Sedan tog jag vägen förbi apoteket och hämtade ut min flaska munskölj. Några minuters promenad senare var jag nere vid ån och fotade fontänen. Med helt manuella inställningar blev det första fotot väldigt underexponerat (för lite ljus som träffade ljuscensorn, har jag lärt mig). Men jag gillar effekten av mina felaktiga inställningar. Jag skulle ha kunnat låtsas att jag var ute efter att få det att se ut som natt men så var det inte. Det var fullt dagsljus och solen sken för fullt, t o m lite motljus. Inte illa att själv kunna bestämma vad det ska se ut att vara för tid på dygnet.

Bilderna från den sidan av ån blev bättre sedan men det är ju inte särskilt kul att visa. I stället får ni se min första bild från andra sidan ån men med samma fontän som motiv. Här blev det helt andra ljusförhållanden och mitt första foto blev i stället väldigt överexponerat. Enligt mig också ganska häftigt. Jag har lärt mig att det är fotografen som bestämmer när det blir bra så även här skulle jag ha kunnat påstå att jag fick det foto jag var ute efter. Men det är ju inte sant utan det blev så här av ren okunnighet.

Här blev det nästan som jag ville. Fokus på vattnet och en mindre viktig bakgrund. Lite mer skärpa på vattnet så hade det varit ganska bra.

Som avslutning fick de intresserade änderna vara med på ett hörn. Det fotot blev inte alltför illa. Eller var det så att jag ville ha ett skapligt foto och ställde kameran på automatik? Jag kommer faktiskt inte ihåg men det är fullt möjligt 😉 När man själv tycker att en bild är för bra för att inställningarna kan ha varit manuella, då är man medveten om vilken amatör man är.

Nu hade det blivit förmiddag och solen värmde rejält. Dags att gå hem och fylla på vätskenivån lite. Sista anhalten innan jag kom hem var på pressbyrån där jag hämtade ut mina buggskor. Tyvärr en storlek för små så det blir ett byte. Efter att jag hade beställt dem på nätet såg jag att butiken ligger i Linköping så jag svänger nog förbi där i morgon innan nästa buggkurstillfälle.