Jag har tidigare skrivit om en del av alla förberedelser som måste göras innan vår Europaresa. Det  mesta har varit klart ett tag men de senaste dagarna har jag packat (nästan klar med det), lagt in kopior på bil- och hemförsäkring i vår resemapp. Jag kopierade även pass, kontokort och körkort och skrev upp vilka spärrnummer man ska ringa om det händer något. I den mappen finns också läkarintyg, reg.bevis, andra uppgifter om bilen, utskrifter om olika regler som gäller i de länder vi ska passera. Sist la jag även dit biljetterna till färjan från Trelleborg till Travemünde. Jag blev tipsad av en av målarna om att det är smidigt att åka nattfärja, sova i en hytt och komma fram utvilad på morgonen. Jag kollade priser och det blir i alla fall inte dyrare än att köra ca 30 mil extra genom Danmark och åka två andra färjor för att nå samma mål. Vi hade ändå tänkt oss första stoppet i Lübeck (båda älskar marsipan och god mörk choklad) så det här blir väldigt smidigt. Två mil från färjan till Lübecks centrum.

I bilen har jag en elomvandlare som gör att vi via cigarettuttaget kan använda vanliga elsladdar. Vi har tänkt att vi ska koka vatten i min lilla vattenkokare, använda en kaffepress och på så sätt kunna ta en kaffepaus när vi vill utan att behöva gå in någonstans. Men jag vill ju gärna ha en mjölkskvätt i kaffet och funderade lite. Havrealternativet finns inte i små portionsförpackningar men det här är ett exempel på när jag kan frångå mitt kostval. Jag skickade efter en förpackning med 100 st småtetror. Lång hållbarhet gör att de klarar sig under hela resan. De behöver inte ens kyla. Perfekt! Tillsammans med det som behövs för kaffe eller té har jag packat ner några paket digestivekex och min egen blandning med diverse nötter, russin, torkad frukt, rostade pumpafrön och små chokladpluppar. Bra om energinivån behöver påfyllning. Vid avsmakning kontaterade jag att chokladplupparna hade jag kunnat avstå från. Men de är så små så de hamnar nog längst ner. Vill man inte ha så kan man låta bli att ta från botten.

När jag var iväg och hämtade mitt paket med mjölktetror passade jag på att göra något annat välbehövligt. Vad behöver jag nog inte skriva för alla kan nog förstå det med hjälp av bilderna. Mobilkameran fick jobba lite medan jag väntade.

I förrgår hade det tydligen gått ett år sedan vi senast fick ett gäng påsar för komposthantering. När jag kom ut låg det ett gäng rullar vid brevlådorna igen och jag suckade, samlade ihop dem och bar ner dem till ett skåp i källaren. Visst kan man kanske tro att i ett relativt stort hus bor det många människor, kanske två stora familjer, och då blir det mycket matrester. Men vi kan aldrig få användning för alla dessa påsar så de samlas på hög nere i källaren. Det går inte ens åt hälften av det vi får oss tilldelat.

I morgon kommer min syster hem från Kreta och det ska bli roligt att få lite sällskap. Inte för att vi hänger med varandra hela tiden men det känns bra att hon finns där nere om jag får lust att prata om något. Eller att hon kommer upp till min våning ibland. Det är väldigt tyst just nu. Sedan åker jag några dagar senare och när jag kommer hem är det dags för min systers första del av utbildningen i USA. Nu får vi känna på hur det är att bo utan varandra. Jag kommer att sakna henne men jag blir ändå inte avskräckt från att flytta hem.

I det stora hela och med tanke på allt kul som väntar så är det en ganska liten besvikelse. Men just nu känns det riktigt deppigt. Under flera år, då jag mest satt hemma och inte orkade annat än tänka på att det blir bättre sedan, var det några saker som höll mig uppe. En av de saker jag längtade efter och saknade var att dansa. Jag skulle (för tredje gången) börja en grundkurs i bugg och sedan skulle jag fortsätta med kursandet bara för att få dansa. Jag älskar verkligen att dansa. I kväll är det dags för fjärde kurstillfället men när jag vaknade i morse kände jag genast att det skulle bli en dag med värmedyna och vila varvat med försiktiga vandringar inomhus. Ingen träning, ingen promenad och framför allt ingen bugg.

Jag funderade länge på hur jag skulle göra men till sist skrev jag ett mail till dansklubben om att jag inte kommer mer. Ingen ingående förklaring, bara att jag hade trott mer på min kropps förmåga än vad som var möjligt. Jag framhöll att jag gillar kursledarna och deras pedagogik och tackade för flera kvällar fyllda av skratt. Jag ville inte bara utebli utan förklaring så några rader om att jag är nöjd med kursen ville jag ge dem.

När jag hade skrivit mitt mail satt jag länge och tvekade innan jag skickade det. Hade det inte varit så att jag skulle missa de tre tillfällena efter i kväll så kanske jag hade chansat på att försöka nästa gång. Men då vågar jag inte riskera att ställa till med något eftersom vi åker morgonen därpå. Efter det är jag ute och reser de följande två träffarna. Nästkommande torsdag är det Allhelgonadagen, en röd dag så då skulle jag inte ha missat något. Jag hade alltså räknat med att vara frånvarande vid två tillfällen. Nu blir det i stället fyra gånger i rad och det lär ju inte gå bättre sedan (ovanligt negativt tänkt av mig). När jag äntligen klickade på ”skicka” kom klumpen i halsen. Det kom faktiskt t o m en liten tår. Jag sörjer verkligen förlusten av just denna aktivitet och kan inte genast hitta någon annan ljuspunkt. Jag har alltid älskat att dansa. Det har varit jazzbalett, gammeldans, bugg och massor av annan dans. Nåja, jag fick i alla fall tre helt otroligt roliga kvällar och så småningom accepterar jag det här och gör som vanligt. Jag går vidare mot nya mål.

Tyvärr har jag ingen film där jag själv dansar (eller det kanske jag är glad för vid närmare eftertanke) men syrran får ställa upp och bugga stället. Urdålig mobilfilm medan jag och min man tog en danspaus. Det rycker i hela min kropp av längtan när jag ser det här. Men vem vet. Jag kanske mår bättre och får en ny chans om något år.

Man ska inte tro att man kan fotografera bara för att man plötsligt börjar förstå vad de olika funktionerna gör. Men jag var i alla fall den enda av kursdeltagarna som hade försökt göra om det här experimentet hemma. Det blev väl sisådär. Första bilden visar ju ljuslågan, precis som det var meningen, men inget av det andra syns. Bild två återger färgerna som de såg ut medan bild tre blev lite överexponerad. Båda visar bara ett vitt ljusblurr där lågan ska vara. Mellan dessa bilder gjorde jag massor av försök och testade mig fram. Även sista bilden föregicks av många mindre bra bilder. Men den bilden var det bästa jag fick till. Nu ångrar jag att jag inte tog ett kort med automatiken också så att jag kunde se om det hade blivit bättre. Som ni ser är min bästa bild både mörk och grynig men ljuslågan och vattenglasen syns.

I går fick vi lära oss om bildkomposition Bl a visade kursledaren en bild på några klippor i förgrunden och en sjö som sedan tog över större delen av fotot. Det syntes bara en väldigt liten skugga av land längst bort. Jag gillade bilden. Jag kunde se mig själv sitta där på klipporna och lyssna på vågkluckandet. Men den var ett exempel på väldigt dålig bildkomposition och därmed basta. Visst förstod jag vad han menade när han pratade om att det inte fanns något att se, som t ex något träd som kunde bryta av med en vertikal linje. Det ska finnas en förgrund, något i mellandelen som fångar ögat och även något i bakgrunden. Huvudmotivet måste inte vara i mitten. Det kan bli mycket bättre med en annan placering. Linjerna ska vara i harmoni och det får absolut inte finnas två grenar som korsar varandra i bilden. Han visade oss fel i olika bilder som jag aldrig skulle ha tänkt på annars. Sedan skulle vi gå ut i lokalerna och fota linjer och vinklar.

Det var svårt och inte särskilt kul. Jag vill inte att det ska vara så komplicerat att fota. Ser jag något jag gillar så vill jag ta en bild utan alltför mycket funderande. Jag ska ju inte ha någon utställning utan bara fota för att det är kul. Men jag gjorde mitt bästa utan att riktigt förstå vad jag gjorde. Naturbilder hade varit lättare att få till med ”rätt” komposition. Men i stora lokaler med trappor, fönster både utåt och in mot andra salar och massor av mönster och linjer hade jag svårt att hitta något jag över huvud taget tyckte var fint. Jag fokuserade på några delar av inredningen men blev aldrig nöjd. Läraren gav inga kommentarer utan hummade bara lite när vi senare visade våra alster. Han hade sagt redan innan att det här skulle ta tid innan vi lär oss och det var nog lika bra att han inte sa vad han tyckte. Men så mycket förstår jag att jag vet att bilden på vårt nymålade hus i förra inlägget blev helt förstörd av den sneda flaggstången och skuggan av trappstegen. Annars är bilden ganska harmonisk. Då är den liknande ”före”-bilden längre ner i inlägget bättre.

Min kontaktsköterska ringde med besked om provsvaren. Jag har perfekta levervärden men järnvärdet var alldeles för lågt. Hon undrade om jag får i mig för lite järn med min nya kosthållning eller om jag hade förlorat blod på något sätt. Hon hade några andra funderingar om detta också men jag fastnade lite i frågan om kosten. Sköterskan skulle prata med min läkare och återkomma och under tiden kollade jag upp lite mer om järn i olika veganska livsmedel. Jag konstaterade snabbt att det skulle vara väldigt underligt om jag skulle ha järnbrist pga det jag äter. Järn finns i nästan allt. Men jag läste att vegansk kost gör att det är svårare att tillgodogöra sig järnet. Det kan man lösa genom att äta något med C-vitamin till. Jag gick genast och hällde upp havregurt (motsvarighet till yoghurt) med russin, nötter och järnrika frön.

Jag var proppmätt när sköterskan ringde igen och meddelade att proverna även visade att jag har för höga värden av immunnedsättande substanser (takrolimus) och att det kan vara orsaken till problemet med järnet. Det var ju bra besked. Det är bara positivt att jag kan minska på den dosen och samtidigt slippa oroa mig för vad järnbrist kan orsaka. Men så lätt slapp jag inte undan. Vi transplanterade har tydligen svårare att lagra järn (tror det var pga medicinerna) så hon tyckte att jag ska vara noga i alla fall. Nya prover ska lämnas två dagar innan vi åker så att jag hinner få besked om något måste ändras. Tänk så bra omhändertagen man är som transplanterad. Hade jag gått över till en mer vegansk kosthållning utan att ha medicinska problem så hade ingen kollat om jag har några brister pga kosten. Nu kan jag vara lugn och trygg eftersom jag vet att jag är under uppsikt. Jag fick även besked om att jag inte behöver tillskott av B12. Vanlig brist hos veganer.

Innan vi åker ska jag fixa en stor burk med torkade aprikoser, rostade pumpafrön och mörk choklad (väldigt järnrika allihop). Lite russin och nötter blir också bra att blanda i. Energigodis som är både gott och väldigt bra. Något annat som innehåller mycket av både järn och c-vitamin är jordgubbar doppade i mörk choklad. Men det tar vi en annan gång.

Nu är det inte lång tid kvar tills jag och min son ger oss iväg på vår bilresa genom Europa. Om en och en halv vecka är det dags och därför ville min läkare att jag skulle lämna en extra omgång prover i god tid innan avfärd. I morse blev det alltså en morgonpromenad till centrum och vårdcentralen. Fyra rör och ett urinprov senare tog jag vägen över Svartån, följde den en bit och passade på att fota lite.

Jag är lite lat när det gäller att använda de manuella inställningarna men här gjorde jag ett försök. Jag blev ganska nöjd…ända tills jag, bara för att jämföra, tog en liknande bild med automatiken. Den vänstra bilden är manuellt inställd och den högra har kameran ställt in. Som ni redan har gissat återger den högra bilden verkligheten mycket bättre. Men jag ger inte upp. Så småningom får jag ordning på alla inställningar.

Antingen har midsommarblomstren blommat ända sedan juni eller så har den varma sommaren lurat den att börja om att sätta blommor. Jag har faktiskt ingen koll på hur det förhåller sig. Jag kan bara konstatera att här blommar midsommarblomstren för fullt i början av oktober.

Samtidigt syns hösten tydligt på andra håll.

Efter nästan två månader är äntligen vårt hus nästan helt färdigmålat. Det enda som återstår på själva huset är några små fläckar bakom stentrappan upp till uterummet. Den stackars målare, som fick ta tag i den uppgiften, har på alla sätt försökt komma åt mellan trappstegen men inte lyckats helt. När han och jag gick runt för en slags slutbesiktning idag konstaterade vi båda två att det faktiskt syntes lite för mycket. Jag sa att det är ju synd att trappan är omöjlig att flytta. Först då kom han på att han skulle känna efter om trappstegen var fastsatta. Det var de inte så i morgon kommer han tillbaka och fyller i de små återstående fläckarna.

Innan vår slutkoll hade han ägnat dagen åt att måla våra balkonggolv och slipa bort den färg som gjorde det omöjligt att öppna de flesta av våra fönster. Jag hade fått för mig att fönsterna redan var åtgärdade och fick lite panik igår när jag gick runt och försökte öppna och kontrollera dem. Det tog lång tid innan jag somnade eftersom jag var alltför irriterad och trodde att de, trots påpekanden, skulle lämna huset med fönster som inte gick att öppna. Det var helt i onödan för de hade diskuterat med chefen och kommit på vad som skulle göras. Jag är inte den som söker konflikter så jag frågade vänligt om hur de har tänkt och fick tack och lov detta besked. Under trevligt småprat (himla trevlig kille som snart ska bli pappa för första gången) fixade han alla mina fönster och sedan gjorde han samma sak med min systers fönster. Jag överöste honom med beröm, tackade och önskade lycka till med bebisen. Han önskade mig trevlig resa (vi konstaterade att det är en ära att ens son frågar om mamma vill resa med honom) och sedan lämnade han tillbaka nycklarna och for iväg. Jag får väl ta en sväng ut och se hur det ser ut bakom trappan i morgon men jag tvivlar inte på att han fixar det bra.

Så här ser huvudbyggnaden ut nu. Tillbyggnaden på baksidan och garaget har samma färgskala men är en våning lägre. Tyvärr är vårt nymålade garage inte särskilt snyggt eftersom garagedörrarna har skrapats innan det konstaterades att de är murkna och måste bytas ut helt och hållet. Men om ca en månad är de nya portarna på plats och sedan är det färdigrenoverat för min del. Eller rättare sagt: jag kostar inte på några fler renoveringar.

Vanligtvis brukar ”före”bilderna komma först men här blir det tvärtom. Så här såg det ut förut.

Nu har det hunnit bli mörkt och jag ska, i sista stund, ta itu med den här veckans fotouppgift. Jag ska försöka hitta rätt inställningar för att få till den där bilden där ett mörkt rum bara är upplyst av ett värmeljus bredvid två glaskärl med vatten. Det kluriga är att det både ska bli skarpt och att ljuslågan ska bli tydlig, inte bara ett ljusblurr.

I morse vaknade jag återigen till en härligt vacker dag med frostiga gräsmattor och en temperatur runt nollan. Det räckte inte för att allt skulle vara frostgnistrande men i öppen terräng var det lite synd om de blommor som fortfarande finns kvar. Jag gick genom ett litet koloniområde i närheten och fotade en del blommor. Det är en tydlig skillnad mellan växtplatserna. De blommor som hade lite skydd av buskar visade inget spår av frost medan de som saknade skydd blev vackert isiga.

Jag kom ut från koloniområdet och hittade en bilruta med spännande mönster.

Strax efteråt hörde jag ett väldigt oväsen uppifrån. Vissa flyr kylan för varmare klimat.

Jag tog mig snabbt bort från asfalt och hus och in i lugnet i skogen. Renfanan, baldersbrån, en fjällig bläcksvamp och ett vackert lönnlöv blev mina nästkommande motiv.

Till sist kom jag hem och hittade en bärklase i slånaronian.

Efter ett antal blåsiga dagar var det härligt med en vindstilla, kylig morgon. En tidig lördagsmorgon då jag inte såg någon annan människa. Hela världen var min att njuta av. I alla fall den lilla del av världen som finns just här.