Alla har vi massor av dem och ibland tar vi fram dem och tänker tillbaka. Men det kan också vara så att de dyker upp helt oförberett. Så var det idag när min syster kom hem efter att ha klarat av en del ärenden i Linköping. Bl a hade hon bokat en tid på banken för att gå igenom lånen till nya huset. Där passade hon samtidigt på att tömma sitt bankfack.

När vår mamma dog var mina systrar överens om att jag skulle ha stugan i Optand eftersom jag bodde där i närheten. På så sätt skulle de fortfarande ha tillgång till vårt gemensamma barndomsparadis. Ingen av oss ville dela på ansvaret, det kom inte ens upp till diskussion. Jag behövde inte ens kompensera dem och det måste vara väldigt ovanligt när det gäller syskon och fördelning av arv. Inte en enda gång var vi osams när det gällde arvet.  Mina systrar tog dessutom hand om mycket av det praktiska eftersom jag bodde långt därifrån. Mycket hamnade i lådor och på bra platser där det sedan fick ligga orört. Men idag kom alltså min lillasyster hem med en bunt papper.

Det första vi tittade på var tre kuvert från vår morfar. Morfar och mormor hade ett pensionat i Järpen och i källaren hade morfar även ett skomakeri. Jag hade alltid en väldig respekt för morfar medan mormor bara var väldigt snäll. Morfar var också snäll men han skämtade på ett sätt som jag upplevde som lite läskigt. Jag förstod inte riktigt det roliga med att håna poliser eller att säga att han skulle kasta mig nerför en snöig slänt. Nu vet jag ju att han aldrig skulle ha gjort så men då var jag allt lite rädd. Samtidigt var han spännande och jag tyckte väldigt mycket om honom. Jag hade ingen aning om att jag hade fått en julklapp från honom 1971, då jag var nio år. Men beviset dök upp i ett brev från ett bankfack och mina systrar fick likadana kuvert. Hela tjugo kronor och ett handskrivet kuvert. Jag kommer faktiskt ihåg att femmorna såg ut så där. Jag vet inte om pengarna har något samlarvärde och inte bryr jag mig heller. Jag är bara väldigt glad för att en hälsning från min morfar dök upp så oväntat. Jag har inget annat kvar efter honom. (En liten rättelse i efterhand: jag misstog mig när det gäller sedlarna. Jag tyckte att jag kände igen dem men eftersom de inte trycktes efter 1952 så minns jag förmodligen fel)

Bland alla papper låg också köpebrev, tomtkarta och lagfart från när min farfar köpte tomten i Optand 1936.  800 kr fick han betala. 78 år senare fick jag två miljoner för samma tomt. Visserligen med ett hus och en gäststuga men det var tomten och läget som var eftertraktade. Jag fick skatta på hela beloppet så efter att lån och skatt var betalda återstod ungefär hälften.  Mina barn fick naturligtvis ta del av det och mina systrar fick en liten summa var som en slags kompensation i efterskott. Men jag hade plötsligt väldigt gott ställt ändå när olika försäkringar efter min man dessutom betalades ut. Visst var det skönt att veta att jag skulle klara mig ekonomiskt men det var ändå svårt att tänka på varför de kom. Minnen kan även vara vemodiga men ändå värda att tänka på.

Här sitter mina farföräldrar utanför sin stuga i Optand och den andra bilden ingick i mäklarens annons på nätet när jag sålde stugan 2014.  Det syns att den är både om- och tillbyggd några gånger.  Nu har de nya ägarna gjort nya förändringar och allt är till det bättre. Det är roligt att se sådana förändringar. De tar hand om mitt barndomsparadis.

Till sist hittade vi även information om att alla vi tre systrar ärvde nästan 5000 kr var efter vår farfars syster. Tant Berta, som vi kallade henne. Lite underligt att hon kallades tant medan farmors systrar var våra farmostrar. Men det var förmodligen för att de var mycket mer ungdomliga och för att vi kände oss mer nära dem. Tant Berta var säkert snäll men vi upplevde henne som sträng. Jag och min storasyster tillbringade många somrar hos farmor och farfar i deras stuga och vi hade en otrolig frihet. Vi pratar fortfarande ibland om skräckdagen då tant Berta skulle ta hand om oss av någon anledning. Som vi minns det fick vi bara sitta stilla i hammocken hela dagen. Förmodligen var det inte så illa. Men vi, som var vana vid att springa omkring lite överallt och använda både knivar och ro ut med båten, tyckte att det var en hemsk dag. Tant Berta var naturligtvis rädd för vad som kunde hända oss och vågade inte ge oss samma frihet. I dag förstår jag henne väldigt väl. Att jag hade fått ärva pengar efter henne hade jag ingen aning om. Men det framkallade också minnen.

Vår storasyster har pratat om att hon har massor av foton som vi borde titta på innan jag flyttar. Hon planerar att komma hit någon dag och då ska vi försvinna långt in i minnena från både vår egen och våra barns barndom.

Det börjar dyka upp fina bilder på vårtecken i en del bloggar och det är ju något man längtar efter varje år. Just nu, under en förhoppningsvis inte alltför lång period, tar jag mig inte ut i naturen för att se om jag kan hitta något som tyder på att våren är på gång. Men jag blev inspirerad så jag tog i alla fall med mig kameran ut i trädgården. Jag hade inga stora förhoppningar men ville i alla fall se efter så att jag inte missar något.

Kaya är återigen här. Min syster är fortfarande hennes ”mamma” även om de nu inte bor tillsammans. Men den kärlek som Kaya ger sin älskade mamma visar väldigt tydligt att min syster aldrig kommer att förlora den rollen. När dörren ut till trädgården öppnas vill Kaya självklart följa med ut. Hon är visserligen inte ett vårtecken men är minst lika fin som någon blomma. En fin Kayablomma helt enkelt.  Hon fick agera modell några gånger. Med sina speciella ögon kan hon ibland vara lite svårtolkad. Flera gånger, när hon har lagt öronen bakåt och vänt bort huvudet, har jag tolkat det som att hon helst vill vara ifred. Men sedan ser jag svanstippen som börjar vifta och att hon gör någon liten rörelse som ser inbjudande ut. Plötsligt kan hon rulla över på rygg och vill bli klappad på magen. Börjar man med det får man helst aldrig sluta. Då lyfter hon genast på huvudet och tittar på en med bedjande ögon och viftar på svansen. Det var vårtecken som var mit mål men så fort man hukar sig ner blir det pusskalas om Kaya är i närheten. Inte mig emot. Min syster kom ut och fotade ”sin” tokiga hund. Undrar varför Kaya är så pussgalen. Vill hon visa att hon är underdånig eller är det ett tecken på tillit? Det senare vet jag att det är när hon vänder rumpan till och vill bli klappad på den. Men just pussandet är jag lite osäker på vad det betyder. Jag har själv aldrig haft en så pussig hund.

Så många vårtecken hittade jag inte. En julros med stora knoppar hör väl egentligen inte dit. Den kan ju blomma hela vintern och med snö både runt sig och över sig.

Men kanske det här ogräset är ett litet tecken. När man tittar lite närmare kan man i alla fall se att det kommer massor av små, små knoppar.

Några gröna blad i forsythian är väl en liten hint om att det snart är vår.

Jag tror att det finns bladknoppar i paradisbusken under hela vintern men nu tycker jag mig se att några är på väg att spricka upp lite grann.

Det tydligaste vårtecknet var nog att solen värmde riktigt skönt. Kanske kan det bli så att jag får uppleva två vårar i år. Har jag tur så får jag en fin vår här innan jag flyttar och sedan börjar det om när jag kommer upp till mitt nya hem.

I går stod jag inte ut med att se julgardinerna längre så nu är de nerplockade och mina fönster får vara gardinlösa tills nya ägare kommer. De andra, inte röda, gardinerna har legat nerpackade sedan början av december och därför fick det vara jul här ovanligt länge.

Det här skriver jag på min alldeles nya dator. Den är underbart snabb jämfört med den förra och svarar snällt och villigt på alla mina kommandon. Anslaget på tangenterna är lite annorlunda och kräver en viss tillvänjning och jag måste skrolla åt motsatt håll när jag ska ta mig uppåt eller neråt på olika sidor. Sådant blir snart en vana, ungefär som jag nu börjar vänja mig vid att inte växla min bil (jag har nästan kört 18 mil nu).

Jag har en vän här i Östergötland som är just en sådan vän som jag verkligen uppskattar och tycker mycket om. Vi var bästisar (tillsammans med ännu en tjej) i högstadiet och fortfarande vänner, men inte lika nära, när vi gick olika linjer på gymnasiet. Under många år hade vi ingen kontakt men några år innan jag flyttade ner hit tog vi upp kontakten igen. Känslan när man träffas efter nästan 30 år och konstaterar att det är som att fortsätta samtalet, är ganska märklig men härlig. Vi har träffats en del sedan jag flyttade till Östergötland och mina vovvar trivdes bra med hennes. Nu finns inte mina hundar längre och även en ur hennes gäng har lämnat sin flock. Men min vän kommer nog alltid att ha flera goldisar att älska och aktivera sig med. Vi kommer förhoppningsvis att fortsätta på samma sätt som hittills. Sporadisk kontakt utan tvång men väldigt kul när vi träffas.

I går kom de hit och jag kramades och myste med Pepsi och Chili. Pepsi har jag träffat som valp och nu är hon en vacker dam som närmar sig fyra år. Chili är den lugna, trygga, lite äldre dam som älskar sin matte och gärna ligger i hennes knä, i alla fall nästan hela hon. Jag har inga hundleksaker kvar men goldisar är ju som de är och vill gärna ha något att bära omkring på. Pepsi hittade mina mjuka tofflor och jag lånade gärna ut dem. De blev varligt hanterade och väldigt omtyckta så länge besöket varade. Nu har de hamnat i tvätten för de var inte helt torra efter en kväll med dreglande vovvar. Ja, även Chili ville gärna bära lite på en av tofflorna 🙂 Vem kan motstå de vackra bedjande ögonen från en fin vovve?

Nu ska jag göra mig en kopp kaffe och sedan planerar jag att ta mig in till Ikea. Flyttkartonger och några andra småsaker behövs. Jag ska även provsitta den soffa som så småningom ska hamna hemma hos mig. Jag har provsuttit den en gång tidigare men gör det gärna igen. Jag vill inte ha hem soffan till min adress här utan vill få den levererad till min nya adress någon dag efter flytten. Onödigt att den ska transporteras två gånger.

Jag valde att inte följa mina känslor utan i stället min vilja att inte göra ett samtal obekvämt. Det hela utspelade sig under ett samtal med kundtjänst på det företag som min blivande bostadsrättsförening har avtal med om bredband och tv.

Jag fick prata med en riktigt trevlig ung man och samtalet höll en halvt skämtsam ton. Jag tar på mig ansvaret för att samtalet kunde ha blivit lite ansträngt eftersom jag på hans fråga om jag skulle flytta till en villa eller en lägenhet svarade som det var och la till ”och det ska bli sååå skönt att slippa trädgård och snöskottning”. Nästa fråga var om jag var ensam i hushållet och när jag svarade ”ja” skämtade den trevliga unga mannen vidare om att ”det är nog lika skönt det också”. Jag blev helt ställd och det kändes som om jag var tyst en lång stund. Men förmodligen hann jag tänka alla mina tankar väldigt snabbt och det, som jag upplevde som en ocean av känslor, märktes nog inte. Jag fann mig och det var då jag valde att hänga med i skämtet och säga ”ja, jag får bestämma allt helt själv”. Hade jag i stället sagt det jag spontant tänkte så skulle ingen av oss ha mått särskilt bra efteråt. Men kanske hade det varit en bra erfarenhet för en som jobbar i kundtjänst. Han kunde ju inte veta min historia och att det finns en stor saknad. Ändå är det nog sådant man måste ta med i beräkningen när man har ett serviceyrke.

Nåja, det var väl egentligen inte en stor grej men tankarna stannade kvar länge. Men nu över till något annat. Jag har, på uppmaning av min syster, bokat tid hos en naprapat och ska få komma dit om några dagar.  Syrran har ju helt rätt i att det inte finns någon anledning att vänta. Kan jag bli hjälpt nu så varför inte ta den chansen. Genast när tiden var bokad började jag drömma igen. Lite dumt, men jag kan inte låta bli. Jag tänkte tillbaka på allt jag varit med om och orkat göra under sommar och höst. Några exempel är vandringen upp på Västfjällets topp tillsammans med min yngsta dotter och min svägerska, långa promenader på stranden och bland sanddynerna på Västkusten tillsammans med min lillasyster och alla äventyr tillsammans med min son under vår bilresa genom Europa. Mycket mer hann jag vara med om under den period då jag mådde bättre och nu hoppas jag på liknande upplevelser igen. Kanske borde jag sansa mig lite men hopp föder liv.

De två kommande månaderna har jag dubbla boendekostnader plus flytt- och städkostnader. Med lite planering fick jag ihop min budget utan att behöva röra någon fond. Men det är just vid sådana tillfällen som saker går sönder. Förra gången jag sålde ett hus gick tvättmaskinen sönder strax innan jag flyttade. Tvättmaskin skulle ingå i köpet så det var bara att köpa en ny till de nya ägarna. Den här gången är det inget i huset som måste ersättas (peppar peppar…). Bara några av de tekniska apparater som vi numera inte klarar oss utan.

Ni kommer kanske ihåg att jag skrev om min nya mobil (den som jag pratade med). Nu är även min dator på väg att ge upp. Varje gång jag startar den är jag beredd på att den ska vara helt död. Det är inte oväntat. Den är minst sex år gammal och har tjänat först min man och sedan mig väldigt väl. Just att den först var min mans dator gör det lite vemodigt att kassera den. Varje gång jag ska installera något eller ändra något så måste jag slå in hans kod. Som tur är visste jag vilken kod han hade så det har inte varit något problem. Vad skulle han ha för kod annat än namnet och den dåvarande åldern på sin älskade Kasper. Det är alltså lite vemodigt i dubbel mening när administratörens kod ska anges.

Än så länge har datorn startat när jag har satt på den. Men det tar väääldigt lååång tid, precis som allt annat jag ber den göra. Varje blogginlägg och varje kommentar får först ett nekande innan det äntligen blir som det ska. Alla sidor jag vill öppna meddelar först att det inte går av någon anledning men sedan fungerar det mesta. Men inte allt. Bank ID t ex har alldeles för lite tålamod för att vänta på att min dator ska orka öppna upp den funktionen. Jag måste använda mobilt bank ID i stället. Jag tänkte att jag skulle vänta med den här utgiften tills jag får pengarna från husförsäljningen. Då skulle det inte kännas lika svårt att få ihop ekonomin och då kan jag dessutom betala av en stor del av lånen på min lägenhet. Men det dröjer ända till sista april och jag vill inte chansa.

Nu har jag beställt en ny dator. Inte en av de dyraste och inte den allra billigaste heller. Men ändå i de lägre kostnadsklasserna Jag förstår inte mycket av specifikationerna men den har ganska bra RAM-minne (tror jag, 8 Gb) och inte det sämsta lagringsutrymmet, 256 Gb. Inte en speldator men jag är ju heller ingen gamer. Viktigt för mig är att den har ett numeriskt tangentbord bredvid det vanliga.  Som tidigare bankanställd sitter siffrorna från de hopsamlade siffertangenterna fast i fingrarnas muskelminne. Jag blir tokig om jag ska behöva slå sifferserier på de övre siffrorna. Den här datorn blev det och jag letade inte länge. Det skulle inte ha gjort mig klokare 😉

Jag har slut på flyttkartonger och har skjutit upp införskaffandet av fler sådana tills jag har samlat ihop lite mer energi. En del av tiden har jag, i stället för att packa, ägnat åt att rita in mina möbler i nya lägenheten. Jag tror att jag har lyckats få in det mesta. En bra sak är att det utrymme som kallas kontor/klk är tillräckligt stort för att både en säng och någon byrå ska få plats. En öppning finns från rummet i väggen ut mot trappan så luft finns så det räcker där inne. En extra sovplats om och när alla mina barn och kanske någons respektive kommer till mig samtidigt. Då kan jag fixa 5 sovplatser i tre olika rum och jag själv kan sova i soffan. Jag har tillräckligt mycket utrymme för mina kläder och annat i alla fall. Förutom de garderober som syns på ritningen finns det två stycken i det större sovrummet och jag tar med en dubbelgarderob härifrån. Räcker inte det plus förrådet i garaget, då har jag för många saker.

Balkongen har både infravärme och markis och där ska jag sitta och titta ut över Storsjön. Fem och en halv vecka kvar.