Nu kan jag inte förbereda så mycket mer. Det mesta är packat och de sista veckorna innan flytten lever jag väldigt minimalistiskt. Det enda som jag har gott om är mat. Varför har jag fyllt upp frys och skafferi med så ofantliga mängder mat? Jag insåg att nu måste jag vara lite smart och då är det bäst att göra slut på allt i frysen. Torrvaror går ju faktiskt att förvara och transportera en hel dag. Det som finns i frysen kanske håller sig under resan men ska nog helst inte frysas in igen. Jag har ingen lust att ställa mig och tillreda allt när jag kommer fram så nu gäller det att äta upp så mycket som möjligt. Det finns flera positiva aspekter på det här lilla problemet. Det blir en billig matperiod, jag får äta mig mätt ändå och kanske lär jag mig att inte fylla upp frysen så mycket hädanefter.

I förmiddags packade jag och min syster våra bilar fulla med diverse större föremål som skulle till återvinningen. Det är bra att vi kan hjälpas åt med det som är lite otympligt att hantera ensam. Känslan är enormt skön när sista lasset har avlevererats och man vet att nu är det klart. Min syster får säkert ihop till en vända till men jag har inget kvar att göra mig av med.  På eftermiddagen blev jag dessutom av med ett stort vitrinskåp och en fåtölj när vår storasyster kom, tillsammans med man och son, för att ta över ägarrollen. Vitrinskåpet köpte våra föräldrar för länge sedan och det känns bra att det stannar i familjen. Lika roligt är det att ett bord, som jag hade kvar efter farmor och farfar, nu följer med min lillasyster till hennes nya hus. Nu får de sakerna stanna kvar i familjen i stället för att lämnas bort.

17 dagar kvar till flytt 😀

Min soffa har blivit ganska sliten just på den plats jag brukar sitta. Där jag brukar placera rumpan är den nedsutten och eftersom det är en divan är tyget väldigt tunt där fötterna brukar vara. Resten av soffan har klarat sig bättre och på lite håll ser den ganska bra ut. Jag ville inte ha med den i flytten så idag kom ”Hjärta-till-hjärta” och hämtade den. De tyckte att den var i tillräckligt bra skick för att säljas. De fick även med sig soffbordet, det lilla matbordet med fyra stolar, en tv-bänk, en spjälsäng och en barnstol. Jag vet inte hur många papperskassar med prylar jag också skickade med och den här gången var jag tillräckligt förnuftig och gav även bort en mängd verktyg, elektriska och muskeldrivna. Men jag sparade de jag tror att jag kan få användning av. När de hade åkt var det ganska glest mellan möblerna i mitt vardagsrum. Jag rullade även ihop mattan och la undan den men sedan flyttade jag, med min systers hjälp, dit en bäddsoffa och en liten tv-bänk så att det skulle se lite mer bebott ut. Lite senare fällde jag i stället ut bäddsoffan för bättre komfort, placerade ett gäng kuddar mot väggen och flyttade undan tv-bänken. Så får det vara de sista 22 dagar som jag bor kvar här.

Även i matrummet ser det lite tråkigt ut nu. Benen är bortskruvade från matbordet och mattan är ihoprullad. Eftersom jag skänkte bort mitt lilla bord i köket så har jag plötsligt inget bord att äta vid. Så kan det bli när man vill förbereda i god tid. Men, som ni ser, finns det ett litet bord där inne i hörnet. Där kan jag ju alltid sitta om jag vill ha ett bord. Om sanningen ska fram så sitter jag gärna i soffan och äter. En vana jag har lagt mig till med sedan jag blev ensam.

Om 22 dagar är jag alltså förhoppningsvis på plats i nya lägenheten sedan några timmar. Som ni märker räknar jag dagar nu i stället för veckor. Det närmar sig.

Alla de orden passar in på den musikal vi såg. Titeln ”Ryck upp dig” och undertiteln ”en (o)roande musikal om psykisk ohälsa” säger ganska väl vad den handlade om. Jag kan lova att alla, som någon gång har kommit i kontakt med detta, satt med tårar i ögonen under delar av kvällen. Ett väldigt viktigt och insiktsfullt budskap som borde spridas långt utanför kretsen av redan invigda.

Musikalen bjöd också på en hel del skratt. Men de skratten fastnade liksom lite i halsen när de duktiga aktörerna visade hur verkligheten ofta ser ut. Okunskap och fördomar från omgivningen och ofta ett dåligt bemötande från vården, är vardag för många som kämpar med psykisk ohälsa. Men det värsta är nog de egna demonerna. Det var just rollen av en sådan demon, ett elakt, nedlåtande, manipulativt och kränkande hjärnspöke, som min svärson spelade. Som ni förstår var det den drabbade tjejen som själv skapade sin demon utifrån hennes egen uppfattning om sig själv.

Alla agerade och sjöng väldigt bra men när min svärson, demonen, gjorde ett otroligt bra nummer där han med ett hemskt skratt gjorde klart att den unga tjejen var värdelös och lika gärna kunde dö, då blev det lite konstigt. Jag kände fasa, sorg och avsky men samtidigt tror jag att jag log lite eftersom vetskapen om vem som spelade rollen tog udden av det hela.

Storyn hade ett bra slut, något som inte alltid är fallet. Men med hjälp av en väldigt god vän kom tjejen på bättre tankar, slogs mot sin demon och vann, började arbetsträna med det hon verkligen var intresserad av och tog sig långsamt  tillbaka.  Slutnumret var ett pampigt uppträdande i bästa Wallmanstil. Under förställningen rörde sig artisterna bland publiken och de slutade storslaget på en slags upphöjd gång mellan sittplatserna.

De tre akterna varvades med att vi serverades både varmrätt och dessert. Fantastiskt gott och vällagat. Inga problem att förbeställa specialkost och min veganska färsbiff med hasselbackspotatis, tzatziki och grönsaker smakade väldigt bra.

Lite mer info om musikalen kan den intresserade få här. Tyvärr återstår bara ett fåtal föreställningar och såvitt jag vet är de slutsålda.

Jag har inga bilder från musikalen att visa. Av hänsyn till olika personer får ni inte heller se vilka som var med under kvällen. Men en av kattbröderna ställde motvilligt upp på ett foto och jag kan visa hur jag bodde.

När jag kom hem mötte min syster mig med nyheten att hon har kontaktats av vår biologiska farmors dotterson. Han hade aldrig tidigare hört talas om att hans mamma hade en bortadopterad bror (vår pappa). Jag har aldrig känt mig nyfiken på den delen av släkten. Kanske är det för att känslan var att de valde bort pappa och då väljer jag bort dem. Men omständigheterna kan förklara och visst, det känns ändå ganska kul att få veta mer. Kanske skriver jag mer om det vid senare tillfälle.

Igår hittade jag några små snödroppar i gräsmattan. Idag är de helt översnöade men snart tittar de nog fram igen. Krokusarna i rabatten sticker bara upp någon cm än så länge men de sätter nog också fart snart. Nu när jag skriver det här så tänker jag på att det nog är sista gången jag kan rapportera om vårtecken så här tidigt. Det finns vissa delar jag kommer att sakna med att bo här. Jag gillar verkligen Mjölby. Men det finns inget som uppväger känslan av att få komma dit där ”hemma” är.

För ett tag sedan var jag lite väl överoptimistisk när det gäller hur mycket aktivitet jag orkar med. Det resulterade i att både fredag och lördag det här veckoslutet blev helt uppbokade. I morgon åker jag till Örebro för att se en musikal där min svärson har en huvudroll. Hans familj vill naturligtvis också se den och kommer ner från Jämtland. Det här är något jag tycker ska bli väldigt spännande och roligt. Min svärson i rollen som en väldigt otrevlig man. En personlighet så långt ifrån hans egen som man bara kan tänka sig. Just därför tror jag att han kommer att göra den fantastiskt bra.

På lördag var det meningen att jag och en god vän skulle träffas i Stockholm. Hon frågade för någon vecka sedan om jag verkligen orkar. Igår medgav jag att nej, det gör jag nog inte. Vad ska man hitta på hela dagen om man inte kan gå eller stå särskilt mycket? Jag har varit hos naprapaten två gånger och känner ingen skillnad. Häromdagen kändes det lite bättre men smärtan gjorde bara en reträtt för att samla krafter och sedan kom ett nytt anfall. Tyvärr blir det inget besök i Stockholm men vi har gjort upp planer om en lunch i Mariefred om några veckor i stället. Samtidigt besöker jag svärmor och försöker träffa andra släktingar som bor nära henne.

Igår kväll kom jag på att jag i stället ska bo kvar en natt i Örebro för att slippa köra hem i mörkret på kvällen. Jag kommer att vara trött och väljer att kosta på mig en övernattning. Hos min ena dotter är det redan fullt med gäster och hos den andra får jag inte heller plats. Men jag hittade ett skapligt boende till ett bra pris lite utanför staden. Där ska jag sova gott och sedan blir det lättare att köra hem. Det här ska bli jättekul av många anledningar. Jag ska krama mina döttrar, titta på en bra musikal, gosa med kattbröderna, träffa härliga personer från Jämtland och till sist sova gott innan jag åker hem igen.

Jag vaknade upp till en regnig morgon men nästan genast pekade mungiporna uppåt i alla fall. Utanför hörde jag årets första sång från en koltrast. Då blir man glad. Jag öppnade balkongdörren för att höra riktigt bra och jag fick lyssna på en riktig fin konsert. Nu är det vår.

Ni ser nog att bilderna inte är tagna idag. I alla fall inte den nedersta för så ser det inte ut i naturen nu. Här nere ser man koltrastar hela vintern men de sjunger inte förrän de får vårkänslor. De har ett annat läte under den mörkare perioden. Det är min alldeles egen slutsats och inget ni ska ta som vetenskap 😉