Alla dessa minnen

Alla har vi massor av dem och ibland tar vi fram dem och tänker tillbaka. Men det kan också vara så att de dyker upp helt oförberett. Så var det idag när min syster kom hem efter att ha klarat av en del ärenden i Linköping. Bl a hade hon bokat en tid på banken för att gå igenom lånen till nya huset. Där passade hon samtidigt på att tömma sitt bankfack.

När vår mamma dog var mina systrar överens om att jag skulle ha stugan i Optand eftersom jag bodde där i närheten. På så sätt skulle de fortfarande ha tillgång till vårt gemensamma barndomsparadis. Ingen av oss ville dela på ansvaret, det kom inte ens upp till diskussion. Jag behövde inte ens kompensera dem och det måste vara väldigt ovanligt när det gäller syskon och fördelning av arv. Inte en enda gång var vi osams när det gällde arvet.  Mina systrar tog dessutom hand om mycket av det praktiska eftersom jag bodde långt därifrån. Mycket hamnade i lådor och på bra platser där det sedan fick ligga orört. Men idag kom alltså min lillasyster hem med en bunt papper.

Det första vi tittade på var tre kuvert från vår morfar. Morfar och mormor hade ett pensionat i Järpen och i källaren hade morfar även ett skomakeri. Jag hade alltid en väldig respekt för morfar medan mormor bara var väldigt snäll. Morfar var också snäll men han skämtade på ett sätt som jag upplevde som lite läskigt. Jag förstod inte riktigt det roliga med att håna poliser eller att säga att han skulle kasta mig nerför en snöig slänt. Nu vet jag ju att han aldrig skulle ha gjort så men då var jag allt lite rädd. Samtidigt var han spännande och jag tyckte väldigt mycket om honom. Jag hade ingen aning om att jag hade fått en julklapp från honom 1971, då jag var nio år. Men beviset dök upp i ett brev från ett bankfack och mina systrar fick likadana kuvert. Hela tjugo kronor och ett handskrivet kuvert. Jag kommer faktiskt ihåg att femmorna såg ut så där. Jag vet inte om pengarna har något samlarvärde och inte bryr jag mig heller. Jag är bara väldigt glad för att en hälsning från min morfar dök upp så oväntat. Jag har inget annat kvar efter honom. (En liten rättelse i efterhand: jag misstog mig när det gäller sedlarna. Jag tyckte att jag kände igen dem men eftersom de inte trycktes efter 1952 så minns jag förmodligen fel)

Bland alla papper låg också köpebrev, tomtkarta och lagfart från när min farfar köpte tomten i Optand 1936.  800 kr fick han betala. 78 år senare fick jag två miljoner för samma tomt. Visserligen med ett hus och en gäststuga men det var tomten och läget som var eftertraktade. Jag fick skatta på hela beloppet så efter att lån och skatt var betalda återstod ungefär hälften.  Mina barn fick naturligtvis ta del av det och mina systrar fick en liten summa var som en slags kompensation i efterskott. Men jag hade plötsligt väldigt gott ställt ändå när olika försäkringar efter min man dessutom betalades ut. Visst var det skönt att veta att jag skulle klara mig ekonomiskt men det var ändå svårt att tänka på varför de kom. Minnen kan även vara vemodiga men ändå värda att tänka på.

 

Här sitter mina farföräldrar utanför sin stuga i Optand och den andra bilden ingick i mäklarens annons på nätet när jag sålde stugan 2014.  Det syns att den är både om- och tillbyggd några gånger.  Nu har de nya ägarna gjort nya förändringar och allt är till det bättre. Det är roligt att se sådana förändringar. De tar hand om mitt barndomsparadis.

003006

Till sist hittade vi även information om att alla vi tre systrar ärvde nästan 5000 kr var efter vår farfars syster. Tant Berta, som vi kallade henne. Lite underligt att hon kallades tant medan farmors systrar var våra farmostrar. Men det var förmodligen för att de var mycket mer ungdomliga och för att vi kände oss mer nära dem. Tant Berta var säkert snäll men vi upplevde henne som sträng. Jag och min storasyster tillbringade många somrar hos farmor och farfar i deras stuga och vi hade en otrolig frihet. Vi pratar fortfarande ibland om skräckdagen då tant Berta skulle ta hand om oss av någon anledning. Som vi minns det fick vi bara sitta stilla i hammocken hela dagen. Förmodligen var det inte så illa. Men vi, som var vana vid att springa omkring lite överallt och använda både knivar och ro ut med båten, tyckte att det var en hemsk dag. Tant Berta var naturligtvis rädd för vad som kunde hända oss och vågade inte ge oss samma frihet. I dag förstår jag henne väldigt väl. Att jag hade fått ärva pengar efter henne hade jag ingen aning om. Men det framkallade också minnen.

Vår storasyster har pratat om att hon har massor av foton som vi borde titta på innan jag flyttar. Hon planerar att komma hit någon dag och då ska vi försvinna långt in i minnena från både vår egen och våra barns barndom.


  1. När min mor gick bort -96 så la jag sommarstugan i min brors arvslott utan att kompensera mig själv, jo av den pengamässiga behållningen tog jag en krona mer än min bror som ”kompensation”. Jag vill inte äga saker gemensamt med andra, min bror och jag är olika så han får äga sommarstugan själv. Jag har inte varit där sedan sommaren 2000.

    Gilla

    • Jag vet inte hur fäst du var vid den stugan men om du tyckte om den så är det lite synd om du inte kan komma dit mer. Jag hoppas att din bror uppskattade ditt val. För vår del var det ett sätt att behålla en älskad plats utan att behöva dela ägande och ansvar. Jag och min man var självklart väldigt tacksamma.

      Gilla

  2. Att fastna i minnenas arkiv är både roligt ledsamt och vemodigt. Samtidigt så är det en viktig del av vår historia. Det var nog ovanligt att du fick stugan utan att kompensera. Vi valde att värdera allt så att det skulle bli rättvist och inte komma surt efter. Bråk i samband med arv är tyvärr vanliga så vi ville inte att det skulle upprepas igen som när min mormor dog. Samägande är inget för mig så det blev bra så här.

    Kram

    Gilla

    • Jag har inget emot att känna alla de olika känslorna. Jag vill inte vara utan mina minnen även om en del är lite svårare att tänka på.
      Jag hade aldrig själv kommit på tanken att vi skulle göra så. Men jag protesterade naturligtvis inte och jag lånade gärna ut stugan när min storasyster och alla hennes sju barn kom upp någon vecka om somrarna. När min lillasyster kom fick vi plats allihop. Det blev bra för alla parter och ingen sa någonsin något annat. Hade vi blivit osams så hade vi nog i stället sålt allt och delat på pengarna. Jag har sagt till mina barn att om de bråkar om arvet efter mig så kommer jag tillbaka och spökar för dem 😉
      Det verkar som om vi är flera som tycker att samägande är en dålig idé. Det ger nog lättare upphov till bråk.
      Kram

      Gilla

  3. Det tillhör livet att blicka bakåt och planera framåt, Det låter som en ganska bekant upplevelse att du hade en skräcktant som barn, det hade jag också, Tillbringade somrarna med ett syskonpar, tror de var mormors kusiner, ogifta, och bodde kvar i föräldrahemmet. Han var världens mysigaste och roligaste, men h on hindrade honom från allt. Allvarsam, sträng, bestämd, usch. Men jag hoppas du hittar massor av glada minnen nu. Jag tänker ofta på dem som inte vet någonting alls om sina rötter, jag vet en del men mindre än de flesta. Men de som inget vet, kanske adopterade, kanske från andra länder, hur måtte det kännas? Nattikram från pörtet

    Gilla

    • Jag vårdar mina minnen ömt, även de som är vemodiga. De minnen som gör mig lite ledsen gör ju det för att det finns många fina känslor i de minnena.
      Det är trist när någons bitterhet förstör glädjen hos andra. Förhoppningsvis hade den manliga kusinen ett liv utanför livet med sin syster. Tant Berta var nog egentligen inte en skräcktant. Hon var nog bara gammal och orolig och visste inte hur hon skulle hantera oss. Då blev det som det blev och vi fick det minnet 😉
      Jag hittar massor av fina och glada minnen i allt det här. Bäst känsla gav kuvertet från min morfar. Oj, vad rörd jag blev 😀
      Många adopterade försöker få reda på var de kommer ifrån och vilka de var. Jag tror att det är viktigt för många. Min pappa var adopterad så min farmor och farfar var inte mina biologiska farföräldrar. Men de var ändå mina farföräldrar och jag har aldrig varit intresserad av att ta reda på något om någon annan. Jag vet att de bodde i Stockholm och jag vet de ungefärliga omständigheterna. Men det väcker inte mitt intresse.
      Kram

      Gilla

  4. Tänk så många minnen som kom fram … både direkta att kunna ta på och så alla dessa som finns gömda i hjärtat och i hjärnans minnesbank. På gott och ont förstås, men oftast är det de god minnena som verkar vara de som man minns bäst. I alla fall är det så med mig … kanske tränger jag undan de andra för att jag inte vill minnas dem.
    Intressant att läsa … ni får nog en trevlig stund när ni ska gå igenom din systers foton 🙂
    Ha en fin tisdag!
    Kram

    Gilla

    • Ja, det är ju så att ett minne ofta för med sig massor av minnen som hör ihop med det första. Jag tycker väldigt mycket om att sjunka ner och in i alla tankar om hur det var. Mina barn brukar skratta åt att mina känslor syns utanpå, särskilt i mitt ansikte. Det stämmer. Jag känner själv hur jag ler eller ser lite ledsen ut medan jag tänker tillbaka 😀 Det betyder väldigt mycket för mig att få kuvertet från morfar. Undrar varför vi inte fick dem tidigare. Kanske våra föräldrar insåg att de skulle vara mer värda som minnen senare i livet. Jag inser nu att jag inte alls känner igen sedlarna. Jag trodde att jag gjorde det men där mindes jag fel. De här sedlarna trycktes bara fram till 1952 och då dröjde det tio år tills jag fanns. Kanske fick vi dem just för att de skulle kunna öka i värde. Men det kan jag bara spekulera om.
      Jag tror att vi alla tränger undan de jobbigaste minnena. I alla fall om de inte också ger oss fina minnen. Hjärnan har många skyddssystem som vi inte riktigt förstår oss på 🙂
      Det blir kul att titta på foton och minnas tillsammans. Det är foton som våra föräldrar tog och som har legat hemma hos vår storasyster till nu.
      Kram

      Gillad av 1 person

  5. När jag kikade in här hos dig så har våren anlänt. Jag blev sittande helt stilla en långstund och bara njöt av de fina krokusarna och videkissar som jag bara älskar.
    Vad trevligt med en promenad i minnenas tid. Tänk att det kan dyka upp lite födelsedagspresenter så bara helt plötsligt. Bättre sent än aldrig. Det bara bubblar upp massa minnen i mitt huvud nu om allt möjligt när jag sitter här och läser om dig och din systers upptäckt. Tänk vad spännande och trevligt ni ska ha det när ni ska gå igenom din systers foton. Alltid kul att minnas och samtala om det tillsammans.

    Kram

    Gilla

    • Kul att du tycker om min vår här på min sida 😀 Idag är det inte mycket till vår ute. Men jag har inget emot lite vinter igen. Våren kommer tillbaka så småningom 😀
      Presenten från morfar var en riktig överraskning, en som jag blev väldigt glad för 😀 Det är klart att minnena radar upp sig när man bläddrar bland gamla papper och hittar spännande saker. Om det väckte minnen hos dig också så hoppas jag att det gav dig en trevlig stund 😀 Ja, vår storasyster tog hand om våra föräldrars alla foton och där finns det säkert massor av minnen från en lång period. Jag är väldigt förväntansfull inför det.
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s