Köket är färdigmålat, med ett resultat som jag verkligen är nöjd med, och jag ger min kropp några dagars vila innan jag tvingar på den nästa målningsomgång. Nackspärr och värk ut i hela högerarmen och handen gör det lite svårt att jobba med pensel och roller. Det är något jag är van vid och jag vet att det går över. Det måste bara få ta den tid det tar och sedan kan jag utsätta mig för samma sak igen 😉

Det gör att jag kan ta mig tid till andra aktiviteter. Min styrketräning t ex. Den har jag skjutit upp ända sedan jag kom hit för snart tre veckor sedan. Nu finns det inga giltiga ursäkter längre och det är ju bra. Jag vet ju att träningen hjälper och det är faktiskt riktigt skönt att sätta igång igen. Jag vill även gärna ta någon liten promenad när vädret är skapligt  så jag tog med kameran och gick iväg. Jag kom lite längre än sist jag gick åt det här hållet. Då var det en bäck som fick mig att ändra riktning. I dag gick jag förbi den lilla skogsdungen och svängde ner på en gångväg på andra sidan. Där fick jag syn på den här skylten.

Jag vet vad koloni- eller odlingslotter är men det här var ett nytt begrepp för mig. Ordet i sig säger en hel del och det är inte så svårt att få en idé om vad det rör sig om. Men när jag kom hem googlade jag och hittade kommunens förklaring.

Tillsammansodling innebär att du tillsammans med dina grannar har en gemensam odling i ert bostadsnära område. Kommunen kan upplåta mark medan ni står för arbetet. Kommunen har inga förberedda områden för tillsammansodling utan placeringen bestämmer vi gemensamt.

Kommunen skriver inte avtal för tillsammansodling med privatpersoner utan endast med föreningar. I de fall ni inte vill bilda en särskild förening för ändamålet, kan ni exempelvis gå med i Hushållningssällskapet som i sin tur kan stå som huvudman för tillsammansodlingen.

Ganska bra upplägg tycker jag. Det blir spännande att se vad som dyker upp vid skylten i sommar.

Jag var snart nere vid sjön igen och naturligtvis gick jag fram till strandkanten för att se hur det såg ut. Där nere fanns ett vindskydd och det ser ut som om det har eldats framför det.

Jag såg en skidåkare lite längre bort och det var signalen för att jag skulle våga mig ut på isen. Det har varit kalla nätter och isen är fortfarande tjock. Jag ville inte fota skidåkaren framifrån men när han hade passerat mig lyfte jag upp kameran och förevigade hans färd mot Vallsundsbron och senare Östersund. Just som jag knäppte bilden vinglade skidåkaren till lite grann men innan dess såg det ut att gå väldigt fint.

Jag lämnade isen och gick upp vid den strand som ligger nedanför mitt bostadsområde. Här får träden och deras rötter kämpa lite för sin överlevnad. Det är ingen ovanlig syn häromkring. Lite längre upp fanns ett annat kämpande träd, en gran som någon har eldat under. Men det krävs tydligen mycket för att ha ihjäl en gran.

Jag kämpade också men för min del handlade det om att inte ta foton mot fjällen igen. Det kan bli lite för mycket av det goda och jag vill ju inte att ni ska tröttna redan.

Efter att i morse ha klarat av det inbokade provtagningsbesöket fortsatte jag rakt fram på vägen i stället för att svänga av till mitt område. Jag drogs mot de vyer jag kunde ana en bit bort. Det var en solig morgon och sikten var väldigt bra. Det var ju tur att jag hade tänkt på att lägga ner kameran i väskan. Allt suddigt i motiven får skyllas på fotografen för det fanns inga andra omständigheter som försvårade. Jo förresten, kanske de iskalla vindarna fick mig att skynda mig lite. Jag var inte klädd för en utflykt i naturen utan mer för ett besök på hälsocentralen.

Jag stannade till när utsikten var som bäst. Som ni förstår ger bilderna inte rättvisa åt den hisnande upplevelsen av den storslagna och vackra natur som låg framför mig. Men ni får en aning och kanske förstår ni varför jag älskar Jämtland. Jag har förmånen att bo bara några minuters bilresa från den här platsen. En del av er läste mitt inlägg om hur vi besteg Västfjällets topp i somras. Den toppen ligger en bit till höger i bilden och alltihop är delar av Oviksfjällen

Här ser ni nästan samma vy men lite mer utzoomad. Allra längst till höger skymtar Åreskutan och det kanske ger er en hum om geografin.

Jag kom till Frösö kyrka och hoppade ur för en snabb fotosession. Jag frös rejält om händerna för dum som jag är tog jag inte på mig de vantar jag hade med mig. Det blev alltså bara en bild från parkeringen. Jag får återkomma till denna fina kyrka vid ett varmare tillfälle.

Några av er känner säkert till Wilhelm Peterson Berger, den kända kompositör som hade sitt hem (Sommarhagen) på Frösön. En av hans mest kända kompositioner, Sommarsång ur samlingen Frösöblomster, var ett pianostycke som jag gärna spelade när jag kunde spela piano och också ägde ett piano. Om ni vill kan ni lyssna på en annan version än min HÄR.

Jag stannade till vid Sommarhagen och gick ut en stund, denna gång med vantarna på. Jag har varit inne i huset vid ett tillfälle när vi var nyinflyttade förra gången (1995). Då fick alla nya kommuninnevånare erbjudande om att följa med på en guidad busstur i kommunen och ett besök i Sommarhagen ingick. Det är ett spännande hem med många små egenheter och en fantastisk utsikt. Det är öppet för allmänheten under sommaren och då lär jag återkomma med fler bilder.

Jag vände och åkte hem igen men gjorde en liten avstickare till Vallsundet, där bilfärjan gick innan bron till Frösön byggdes. Det var lite vemodigt när den försvann men samtidigt var det skönt för oss, som då bodde utanför Oviken, att slippa vänta på färjan när vi kom den vägen. Därifrån har man också en stor del av Oviksfjällen i blickfånget och jag avslutar min lilla utflyktsskildring med ännu en av de vackraste vyer jag vet. Om ni kommer och hälsar på mig någon gång så hoppas jag att vädret tillåter er att se detta i verkligheten. Det är en helt annan upplevelse.

Nätet svämmar nästan över av alla bilder på vårens framfart. Det är härligt att se och även jag, som inte längre bor där våren kommer tidigt, blir glad av bilderna på vad som väntar. Men nu kan jag också lämna ett bidrag i form av väldigt små hästhovsörter, eller tussilago farfara som de heter på latin.

Jag såg blåsippsblad också men de dröjer nog ett tag till. Efter min lilla promenad i det sköna vädret gjorde jag en kopp kaffe och satte mig en stund på balkongen. Där var det väldigt varmt. Söderläge och lä gav mig en skön stund. Strax efteråt kom grannarna ut på sin balkong. Jag såg dem inte men har man balkongerna bredvid varandra så hörs allt man säger. Jag försökte väsnas lite med min kaffekopp för att de skulle höra att jag satt där. Efter en liten stund fick de besök och besökarna frågade nästan genast om mina grannar hade sett till sin nya granne. ”Nej, vi har inte sett till någon ännu” blev svaret. Då kunde jag ju inte sitta tyst längre så jag sa att ”jo, men jag sitter här och vi kan ju hälsa”. Vi böjde oss ut över respektive balkongräcke och hade en kort, trevlig pratstund. En av besökarna visade sig vara mamma till en av de som bodde i min lägenhet förut. Så nu har jag hälsat både på Göran under mig och på närmaste balkonggrannen. Jag har hejat på en del andra också men har ingen aning om var de bor.

Jag var väldigt lydig och följde de ordinationer jag har fått från vården. Mer än en halvtimme med näsan mot solen är inte bra och egentligen är inte det heller att rekommendera. Det är mer en gräns jag själv har satt utifrån hur soltålig jag alltid har varit. Den halvtimmen var ren och skär njutning och jag hoppas på fler sådana dagar.

I förmiddags var det dags. Äntligen hade jag fått så mycket ordning på allt att jag kände att energin kunde läggas på målning. Kvällen innan tejpade jag över listerna inom det område jag räknade med att klara av att måla under första omgången. Det var alltså bara att dra på sig målarkläderna, röra om i färgen och börja rolla. Jag kostar inte på mig någon dyr specialfärg utan nöjer mig med Rusta-färg. Det visade sig vara bra för när de två strykningarna hade torkat visade det sig att nyansen var exakt densamma som de tidigare ägarna hade målat med i den angränsande hallen (lite av den syns längst till höger i bild). Jag tycker inte att tapeten i sig är ful men den känns stressig och rörig och jag vill ha lugn och harmoni. Jag sätter hellre dit några färgklickar och mönster på andra platser. Det kanske ser lite löjligt ut att bara måla den lilla delen av köket men den arbetsställning som krävs är inte den mest optimala och jag målade den hörnan två gånger. Förhoppningsvis kan jag fortsätta med lite till i morgon.

Jag hann precis bli klar med målningen när det ringde och jag fick frågan om jag kunde komma till röntgenavdelningen redan på eftermiddagen idag. Det är klart att jag kunde och ännu en gång kan jag konstatera att ibland går det undan i vården. Efter en dusch och lite mat gick jag ut på balkongen för att få lite ordning där och kanske sitta i solen en stund. När jag kom hit för två veckor sedan var det så mycket snö på balkongen att dörren inte gick att öppna. Nu är det bara en väldigt liten snöfläck kvar. Det blåste lite kallt så jag gick in igen. Strax efter var det dags att åka till sjukhuset.

På Östersunds sjukhus hittar jag ganska bra och ner till Röntgen har jag tagit hissen ett antal gånger. Några förändringar såg jag. Bl an visar ledmarkeringar vägen till de olika väntrummen. Jag skulle vänta i ”Ripan”. Jag log inombords när en sköterska visade en man var han skulle vänta och han sa ”je satt ma henan”. Underbara jämtländska!

Jag vet inte ens vad för slags röntgen som användes. Men det spelar mindre roll och det viktiga är att de antingen kan se vad som är fel eller utesluta något alternativ. Jag räknar med det senare och att jag får fortsätta med diagnosen lumbago (en slaskdiagnos för all möjlig värk i ländryggen). Väl hemma igen fick jag ett meddelande på 1177 om en tid hos sjukgymnast. Så nu väntar tre besök till vården de närmaste veckorna. Det dyker säkert upp något mer snart 😉

Nu kan jag även räkna mitt sovrum som klart. Det är en väldigt mörkgrå tapet som får duga för tillfället. Med mina vita möbler blir det ok men troligtvis blir det nog ommålning även här någon gång. Först ska köket och stora sovrummet få ny färg och sedan ska jag ta det lugnt ett tag. Men sedan…

Nu har jag kommit så långt med att få ordning i min lägenhet att jag kan lägga lite kraft på annat. I förrgår gick jag ner till sjön, igår besökte jag Frösö Hc och passade på att ta bilen till en automattvätt. I dag tog jag en liten kort promenad till den lilla skogsdungen alldeles här bredvid. Jag letade förgäves efter blåsippor. Egentligen trodde jag inte att jag skulle hitta några men jag ville ändå leta efter de första små knopparna. I stället hörde jag bruset från en liten bäck.

En liten vårbäck är ett vårtecken och jag tog mig försiktigt ner för den branta, bitvis isiga och hala slänten. Någon gång halkade jag till men lyckades få tag i en gren att hålla mig i. Jag kan upplysa om att walkingskor och is inte är en bra kombination. Jag satte försiktigt ner fötterna på tvären och för varje steg kände jag efter att jag hade fäste innan jag tog nästa steg.  Det vore ju inte kul att plumsa ner i vattnet. Någon tyckte inte om sitt äpple och donerade det till Näcken.

Plötsligt hade jag en rutschkana framför mig. Men jag blev inte sugen på att provåka.

Jag följde bäcken en bit till…

…men det blev dags för mig att ta mig hem och bäcken fortsatte sin solglittrande färd åt ett annat håll.

Jag slapp gå samma väg tillbaka och behövde inte ta mig uppför den branta slänten. Jag passerade den här lilla, ojämna stubben och kom snart ut på den väg som går precis nedanför området där jag bor.

I sista lilla backen såg jag den här sälgen. Tänk att jag missade den i förrgår när jag gick här. För visst är det väl en sälg, trots att den har en, för mig, annorlunda röd ton?

Det pratas ibland om att det är svårt att få vård och att det är långa väntetider både i telefonköer och för att få en tid. Men när man flyttar till en ny kommun verkar resurserna finnas. När jag kom till Östergötland för ca fyra och ett halvt år sedan, tog det bara någon vecka innan jag i brevlådan hittade kallelser till både mammografi och gynekologiskt cellprov. Nu har jag bott här på Frösön i två veckor och även här är det snabba bud. De båda kallelserna har redan hamnat i min brevlåda. Det sker tydligen automatiskt till alla nyinflyttade kvinnor. Jag har även fått information från kommunen med tips till nyinflyttade. Jag ringde genast och avbokade tiden för mammografi eftersom det inte är länge sedan jag gjorde en sådan undersökning. Cellprovet har jag däremot inte gjort sedan efter förra flytten så det kan vara bra att göra.

Det blir en del rännande till vården även här. Förutom ovanstående provtagning resulterade gårdagens läkarbesök i en remiss till röntgen och läkaren ville också att jag ska boka en tid hos någon av sjukgymnasterna. Han hälsade mig med orden ”hej, ja du har ju verkligen varit med om en del”.  Det stämmer, för genom åren har det dykt upp nya åkommor hela tiden.  Så småningom vet jag att jag får en kallelse till sjukhuset, till den avdelning som har hand om levertransplanterade. Men besöken där lär bli väldigt glesa, kanske bara ett om året. Jag känner mig hemma på sjukhuset här i Östersund. Där har jag sprungit med diverse åkommor, varit inlagd några gånger men även haft trevligare ärenden som många års blodgivning.