I dag regnar det och jag ägnar mig åt inomhussysslor. Men igår sken solen en stor del av dagen och då ville  jag ut. Det var lagom varmt, ca 16-17 grader och jag valde att följa kartan med utmärkta checkpoints i ett område med hus och olika företag. En runda utan mygg. I appen hittaut.nu tipsades jag om att jag kunde ställa in så att jag hade gps-funktionen i appen och på så vis hela tiden se var jag var. Det känns som lite fusk men det var lite skönt att inte behöva ha koll på alla detaljer. Den lilla blå pricken visade exakt var jag var i förhållande till de punkter jag letade efter.

Utanför Bilbolaget finns den här skulpturen och den har funnits där sedan 1992. ”Tors Hammare”, av Bengt Lindström 1981 för Volvos räkning. Först placerades den utanför statens historiska museum i Stockholm, i samband med konstnärens utställning ”Myter” med motiv från den fornnordiska gudasagen. Efter en renovering hamnade den här i samband med Bilbolagets invigning i Östersund.

Jag vandrade på och kom nästan fram till Fagerskrapan, Jämtlands högsta bostadshus med 16 våningar. När budgivningen på min lägenhet närmade sig min smärtgräns anmälde jag intresse för en hyresrätt i skrapan på 13:e våningen med en fantastisk utsikt över sjön och mot fjällen. Jag var på andra plats dagen innan sista anmälningsdag och var nästan inställd på att jag skulle flytta dit. Då fick jag besked om att jag hade vunnit budgivningen och tack och lov behövde jag inte flytta till denna väldigt dyra hyresrätt mitt i en vägkorsning.

Det blev en lite kortare promenad men jag var nöjd med mina nya registreringar. Jag svängde förbi en mataffär på väg hem. Varje midsommar har många affärer här lockpriser på färskpotatis och jag köpte en påse för 90 öre/kg. Två sorters vegansill, väldigt god sådan, och lite annat smått och gott blev det också. Nu är jag redo för midsommar och om jag ska hitta på något vet jag inte ännu. Förmodligen känner jag mer för en skön promenad än för att besöka något familjefirande.

Jag ska börja med att berätta om ett annorlunda möte. Igår, efter att regnet hade lämnat Frösön, gick jag ut en runda bara för att jag ville komma ut. Kameran fick stanna hemma och därför blev det inga bilder. När jag nästan var hemma igen kom det upp en kvinna från stranden. När hon såg mig stannade hon till, tittade väldigt ingående på mig och väntade tills jag kom fram till henne. Jag letade i mitt minne men kunde inte komma ihåg att jag hade träffat denna äldre dam. Jag vet om att jag har svårt att komma ihåg ansikten och namn, om jag inte verkligen anstränger mig för att de ska hamna i minnet, och jag kunde alltså inte vara säker. Därför stannade jag till och sa hej. Hon hälsade också och det framgick snart att vi inte hade träffats men ändå stannade hon för att göra sällskap med mig och vi vandrade vidare tillsammans medan vi glatt pratade på. Kanske är det så man ska göra. Som hundägare är det inte konstigt att vänta in andra personer med hundar men utan hund vet jag inte om jag skulle vilja göra så. Risken är väl att inte alla reagerar som jag gjorde. Kanske får man bara en sur blick och en huvudskakning.

Det var igår men idag  var det dags för provtagning efter förändringarna i medicineringen. Efteråt fortsatte jag mot Lillsjön med avsikt att leta efter de checkpoints som blev oupphittade vid förra besöket. Den här gången gick jag på stigar på motsatta sidan sjön.  Vid badstranden var det bara några sömniga gräsänder och inte ens de ville bada.

Jag kom snart in i skogen och oj, vad jag genast blev attackerad. Så länge jag gick var det inga jätteproblem men så fort jag stannade för att titta på kartan i mobilen eller om jag ville fotografera, då anföll de och de var precis överallt på mig. Jag hade en fleecejacka som jag hade tänkt hänga om midjan när värmen kom, för det var en fin förmiddag. Men trots att solen sken fick jackan vara kvar på mig, som skydd. Jag hade mygg i håret, i näsan, i öronen och på händerna. Men jag skyndade mig fram på stigarna och pustade ut när jag kom fram till gläntor eller lite större ängar, som denna blomsteräng. Där kunde jag stanna en stund. Jag tog fram mitt lilla sittunderlag ur ryggsäcken, satte mig ner i kanten av ängen och fyllde på vätskenivåerna ur min vattentermos. Det fläktade en del och inga mygg störde mig.

Jag ville inte ge upp så jag ilade vidare längs nya stigar. Jag var tvungen att göra små korta stopp för att kolla att jag inte missade något som kunde visa mig var jag var och vart jag skulle. Det blir väldigt variationsrika promenader när man inte bara följer en stig utan ska leta sig fram till särskilda punkter. Här gällde det att ta mig över en bäck. På bilden ser den inte ut att vara särskilt svår att passera men det krävdes ett hopp och det ställer inte min kropp upp på.

Men en liten bit därifrån såg det ut så här. En liten spång med ett välplacerat träd som jag kunde hålla mig i. Perfekt för mig som inte har världens bästa balanssinne.

Det var snabbfotografering som gällde vid bäcken men i en glänta tog jag mig tid att stanna och fota en midsommarblomster.

Lite senare kom jag fram hit och ni gissar inte fel om ni tror att jag satt här en stund. Som ni ser har moln börjat dyka upp och det var inte helt fel för mig och min fleecejacka.

Sedan var det inte långt kvar men det blev en del klättring (bra för ryggen). Men där framme har någon varit snäll och ställt en bänk att pusta ut på efter all klättring. Det blev inget pustande där för mig för myggen attackerade igen.

Från lite bökig terräng till en bana för rörelsehindrade. Den var inte anpassad för mig så jag vek snart av på en vanlig skogsstig.

Tillbaka till välkända trakter och med alla checkpoints, jag hade planerat för, upphittade.

En fin förmiddag och ännu bättre hade det varit om det inte vore för alla mygg.

I dag kom vi upp i hela 24 grader här hos mig och det blev en hel dag med sommar. I morgon blir det återigen svalare. Väderappen spår behagliga 17 grader mitt på dagen. Perfekt för nya äventyr. Jag känner mig redo för att orientera mig fram till nya checkpoints att registrera. I dag däremot, blev det en promenad på de numera välkända stigarna ovanför mig. Alldeles utanför ”mitt” hus växer denna rosentry. Inte bara där utan lite överallt i området.

Efter vad jag har hört har tistelfjärilar kommit till södra Sverige i stora skaror och även här har vi fått besök av en hel del av dem.

Jag hade inte tänkt gå mer än en kort promenad men solen värmde redan på morgonen och samtidigt svalkades jag lite av en skön vind. Allt var vackert och jag ville inte gå hem igen. Jag bestämde mig för att gå uppför lite till och jag kom fram till det här caféet, som jag har lagt märke till tidigare. Det var naturligtvis inte öppet den här gången heller och nästa gång får jag se till att komma lite senare på dagen. Men jag stötte på en tjej som arbetar där och jag passade på att fråga om de har något veganskt utbud. Jodå, de har glass och chokladbollar och dessutom våfflor. Allt helt veganskt. Ett perfekt utflyktsmål med andra ord. Jag räknar med att jag får klättra upp högst upp på taket om jag kommer dit som kund. Vilken utsikt! Jag får se till att komma dit en dag med bra siktförhållanden.

Den här gången fick jag nöja mig med vyn från deras altan.

På vägen hem la jag märke till denna roliga blomma. Ännu en växt som jag inte vet namnet på.

Vid det här laget vet ni hur jag roar mig de dagar då vädret är hyfsat. Efter två dagars regnande kom en dag med uppehåll (nästan) och jag packade min lilla ryggsäck och gav mig av. Målet var en bunt checkpoints utspridda i Frösö park och ut mot Bynäset (den halvö som tidigare var militärt övningsområde och som jag har skrivit om tidigare). Min rygg har blivit ännu ett snäpp bättre och jag bestämde mig för att utsätta den för ett kraftprov.

Jag parkerade på samma parkering som när jag vandrade ute på halvön. Fördelarna med att leta checkpoints är flera. Förutom att det är roligt upptäcker jag många nya stigar och områden. Just det här området skulle jag nog inte ha tänkt på som utflyktsmål utan den drivkraft som letandet efter stolpar ger. Den första koden registrerade jag i anslutning till parkeringen och sedan valde jag att följa en stig vid sjön. Man får orientera som man vill under letandets gång och jag försökte lägga upp en rutt som skulle gå förbi alla mål.

Efter en liten stunds vandring vek jag av på en stig bort från vattnet och sedan bytte jag stigar och riktningar många gånger. Letandet tog mig genom skog och bebyggda områden. Mestadels gamla militära byggnader som numera har tagits över av diverse företag. Mitt emot området ligger Östersund Åre flygplats (tidigare Frösö flygplats) och närheten till flyget är nog inte en nackdel för att få hit företag. Jag gick på små stigar, grusvägar och lite större vägar. Ibland stannade jag och fotade någon blomma mitt i letandet och jag försökte att se naturen och inte bara punkter på kartan.

Rödklöver.

Fjällvedel (tack till de bloggvänner som hjälpte mig med namnet) och käringtand.

Ormrot

Daggkåpa.

Syrener.

Jag tog små pauser emellanåt men när jag hittade ut från skogen och kom fram till sjön satte jag mig vid det här bordet och åt min medhavda macka.

En liten spindel i en maskros.

Den här söta blomman går jag bet på. Men den får vara med i alla fall eftersom den är så fin.

Här ser ni hur jag har irrat runt under tre och en halv timme i dag. Men jag hittade alla 15 stolpar. Jag var nära att ge upp några gånger men då satte jag mig ner en stund, fyllde på vätskenivån lite och peppade mig själv mentalt. Jag hade ju bestämt mig för att sätta kroppen på prov och då kan jag så klart inte ge upp. När jag äntligen såg bilen var det ren och skär lycka. En liten gnutta stolthet också för jag tyckte att jag hade presterat bra. Då får man ge sig själv en liten klapp på axeln och tänka ”bra gjort”. Efteråt kändes det inte alls som om ryggen har blivit bättre men testet går ut på att se hur lång tid återhämtningen tar.

Jag hade mediciner att hämta ut på apoteket vid Ica kvantum och eftersom naturområdet och fågelsjön Lillsjön ligger alldeles i närheten passade jag på att gå en promenad där. Naturligtvis ville jag hitta en del av alla checkpoints som finns där också. Jag kom aldrig fram till sjön. Men precis bredvid parkeringen finns en liten minisjö där tydligen en del fåglar trivs. Det kanske är lugnare och inte lika farligt för små dunbollar att växa upp i en så liten pöl. Det började med att jag såg Herr And ligga och ha det skönt i gräset.

Plötsligt kom en sothöna upp ur vattnet och såg sig förvirrat omkring. Hon såg ut att undra var hennes barn höll hus. Kolla in hennes fötter. Inga nätta små saker men säkert väl anpassade för en sothönas liv.

Rätt som det var sprang den sötaste dunboll jag sett upp ur vattnet och stannade till på en sten. Den såg också förvirrad ut. ”Var är min mamma?” såg den ut att undra.

En mamma som letar efter sina barn och en liten unge som letar efter sin mamma. Men det här blev ju fel.

”Du är inte min mamma” verkade den lilla andungen tänka och försökte skynda sig iväg. Sothönemamman såg ut att vilja jaga undan den unge som inte var hennes

Andungen såg sin mamma till sist men hade vissa svårigheter att ta sig dit. Men den lyckades efter ett tag och återförenades med sin mamma inne i ett buskage.

Under tiden kom en annan liten figur simmande. ”Mamma, här är jag”.

”Vi är också här” försökte de två syskonen berätta.

Det var stor glädje vid återföreningen. Jag kan inte kalla dessa sothöneungar för vackra men håll med om att de är ganska söta ändå. Fulsöta.

Herr And hade vaknat till och tagit sig ner i vattnet. Men han kom lite för nära och sothönan jagade argt iväg den som möjligtvis kunde hota hennes ungar.

Visst måste det vara så att ungarna tänkte ”vi har världens starkaste och modigaste mamma och det är bäst att vi håller oss nära henne”. De såg ut att vilja klättra upp på mammans rygg men det gick hon inte med på. Hon ökade takten så att de kom lite på efterkälken i stället. Barnuppfostran i fågelsjön. Jag såg hur hon lite senare sa ifrån genom att ta tag med näbben runt en av ungarnas huvud och skaka lite på den. Då hade ungen varit ganska närgången ett bra tag. Det är stor dramatik och väldigt händelserikt i fågelvärlden.

En liten rödblära bjuder jag på som avslutning. Den blommar nästan överallt nu, i diken och på ängar.

Jag stannade inte hela dagen hos fåglarna. I dag hittade jag elva nya checkpoints och stötte på några andra som var ute i samma ärende. Då stannar man och pratar om hur många och var man har hittat de märkta stolparna. Lite småtrevligt. Man får även lite kontakt med andra personer, som undrar vad det är som alla letar efter där de går med sina mobiler och irrar omkring. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till hur det var när jag träffade fågelskådare vid Ändsjön.