I inlägget från Haparanda skrev jag om att jag hade berättat för min son om de enda barndomsminnen jag har därifrån. Ett av minnena var från en fors där jag satt på en bänk och såg en man kasta i ett stort runt nät som han växelvis drog upp och kastade i. När vi lämnade Haparanda passerade vi Kukkolaforsen och då sa jag att det namnet kände jag igen. Eftersom det var jag som körde då kunde jag vara impulsiv och jag bestämde mig snabbt för att köra in dit skylten pekade. Det visade sig snabbt varför jag kände igen namnet eftersom det var precis därifrån mitt minne kom. Om jag inte hade kommit ihåg att jag såg en fiskande man där så hade jag nog trott att jag bara inbillade mig att jag mindes och att det minnet kom från ett kort. Men tydligen gjorde fiskaren och forsen så starkt intryck på mig att det fastnade i minnet. När ni jämför bilderna så tänk på att det är 54 år mellan dem. Jag var fem år så det är inte underligt att minnena är lite diffusa. Lite kul är det att mannen med nätet faktiskt finns med i bakgrunden.

Som ni ser odlades min kärlek till fjäll och vattendrag redan i barndomen. Tydligen gjorde vi en rejäl rundresa den sommaren. Jag har vaga minnen även från hur vi klättrade omkring vid Stora sjöfallet men när jag och min son funderade på att ta oss dit kunde jag inte minnas om vi, då jag var barn, hade gått långt eller hur vi hade tagit oss dit. Jag och sonen kom inte dit den här gången eftersom vi inte hittade någon bra väg men jag har i alla fall bevisligen varit där. I den andra bilden har jag sällskap av min storasyster (inte den syster jag delade hus med) och min mamma. Min lillasyster fanns inte än men eftersom hon föddes i januari året därpå var hon förmodligen på gång.

• 

• 

Ett minne som ligger betydligt närmare i tid men som glömdes bort är från den dag vi kom till Saxnäs. På förmiddagen stannade vi till i Storuman. Min son har många minnen därifrån eftersom en ungdomskärlek hade sitt föräldrahem där och under en period tillbringade han många dagar i Storuman. En ort som kanske de flesta associerar med Björn Ferry och hans fru Heidi Andersson (armbryterskan). Just den här gången glömde jag kameran i bilen och det blev mobilen som kom till hjälp. Därför hamnade bilderna i molnet och glömdes bort. Men vad finns egentligen i Storuman? Ja, går man i minnenas spår tillsammans med min son så är det en hängbro och en järnvägsstation med tillhörande banvall som gäller.

Här har han tydligen suttit ett antal gånger tillsammans med sin dåvarande flickvän. Lokförarbanan var inte ens påtänkt då men han berättade för mig att lite längre bort hade han blivit ståendes och fått en aha-upplevelse om hur spårväxlar fungerar (jag kanske inte använder rätt terminologi men jag är ju inte i yrket).

Det finns även en matbutik i Storuman och en hel del andra butiker. Vi fyllde på matförrådet och for sedan vidare mot Saxnäs och Satsfjället. Men den delen av resan har jag redan berättat om.

Vad gör man när man har gjort en stor sats hummus och får ganska mycket kikärtsspad att hitta på något med? Jo, man använder spadet (aquafaban med ett finare ord, som kan användas som substitut för ägg i vegansk bakning) och bakar kakor. Många tycker att sockerkakor är otroligt tråkiga men jag gillar dem väldigt mycket. Jag har ett recept som funkar till alla smaksättningar och igår hittade jag en påse med pepparkakskryddor i mina gömmor. Då blev det mjuka pepparkakor. Som ni ser har jag nallat en rejäl bit av den ena och det smakade väldigt gott.

I morgon kväll får jag sällskap igen. Då kommer min svägerska och som vanligt ser jag väldigt mycket fram emot det. Vi får se om vi hittar på något spännande eller om vi nöjer oss med promenader i närområdet. Ingen av oss är ju purung eller helt frisk längre så vi får gå efter dagsformen.

Den här sommaren, med de 37 dagar jag totalt har varit på resande fot, har det mest blivit vyer och landskap jag har fotat. Men det är inte så underligt när det är så vackert överallt. Nu har jag varit hemma i drygt en vecka och jag har njutit av att gå mina vanliga promenadrundor. Men jag har inte nöjt mig med en runda i taget. Jag har fått mer känningar i ländrygg och ben men jag mår ändå bättre än på minst åtta år. Då gäller det att ta vara på det och jag har försökt att förlänga promenaderna. Jag har kombinerat dem och därmed fått till bra rundor som jag just nu mår bra av.

Men det var ju motiven jag skulle fokusera på och inte min kropps välbefinnande eller problem. Jag har roat mig med fler närbilder och detaljer den här veckan. Det tog några dagar innan jag kände lusten att ta med kameran men efter att ha fotat den här första bilden med mobilen (som faktiskt skötte sig ganska bra) kände jag hur inspirationen kom tillbaka igen. En blomfluga i en vit blåklocka fångade min blick. Om man tittar noga så ser man minst en blomfluga till inne i blomman

Men det har inte bara blivit närbilder. Stora fibblor i en åkerkant är också fint. Jag vet att det finns en stor fibbla som heter hästfibbla och kanske är det just den sortens fibblor som står här.

Ännu en blomfluga men den här gången i en vädd.

Medan jag satt där och tittade landade plötsligt en humla i vädden och det var med nöd och näppe som blomflugan hann flytta på sig.

Någon sorts fjärilslarv…gissar jag.

Renfanan blommar för fullt här nu och den lyser upp vägrenarna på många platser.

Några vyer blev det också och här såg jag i ögonvrån att det satt en fågel på gräset, nere till höger. Jag tyckte att jag kände igen den och jag blev glad när jag förstod vad det var för fågel.

Den satt lite för långt bort för att bilderna skulle bli helt bra men nog syns det att det är en strandskata. En sådan har jag inte sett sedan jag bodde i Optand så det var kul. Lite spännande att jag såg den på samma plats där jag fick ett besök av storspoven, som kom med ett svar på min hälsning (ni kanske minns det inlägget).

• 

• 

Några dagar senare gick jag samma runda igen och på samma plats satt den här gången en hare. Jag har bara sett en hare en enda gång på Frösön tidigare men nu satt den just här. Undrar vad jag ska upptäcka där nästa gång 😀

Min första tanke var att det här var en färgvariant hos bergklint. Men jag vet inte om det stämmer för den ser lite annorlunda ut. Oavsett vad det är så är det någon som trivs bra där inne.

Humlan rörde lite grann på sig så den levde i alla fall även om den såg väldigt trött ut.

Jag vet att jag har namnet på den här klockan någonstans långt inne i mitt minne men det vill inte komma fram.

Blommande kardborrar är ganska fina.

Det är väl ändå lite tidigt för att ta på höstskruden.

Någon av alla klöversorter.

Och som avslutning en bild på en del av Storsjön och Vallsundsbron.

Även om resan norrut var slut så fanns det ingen anledning att göra ingenting. Min son hade bokat tåg närmare halvsex på onsdagskvällen och vi hade nästan en hel dag på oss att hitta på något. Jag frågade om det var något särskilt min son ville göra. Kanske något som han ville återse och som påminde om uppväxten här i Jämtland. Vi pratade bl a om Hoverberget och den stora grotta som finns där men det lockade inte riktigt. Hoverberget kändes kul att åka till även om vi inte ville göra ett besök i grottan. Min son letade lite på nätet och såg att det finns leder att vandra på och att vi kunde parkera vid hembygdsgården och gå därifrån. Vandring i uppförslut igen alltså men det var i alla fall inte ett fjäll vi skulle bestiga utan bara ett berg.

Det var inte en våldsam klättring eftersom Hoverberget reser sig blygsamma 548 möh och bara 255 m över Storsjön. Men det är inte bara höjden som lockar här utan även den vackra omgivningen. Hoverberget tar upp största ytan på en halvö, där även byn Hoverberg finns. Förutom den del av halvön som sitter ihop med fastlandet omges berget och halvön av Storsjön. Närmaste tätort är Svenstavik och dit är det inte många km.

Fint väder hade vi även om det var lite kyligt i luften.

Ganska snart åkte de lite tjockare ytterplaggen av när vi fick upp värmen på vår väg uppåt.

Vi följde en led som efter ett tag delade sig och vi valde att gå motsols. Vi kom alltså först till den östra sidan av berget och kunde se ut över den här delen av Storsjön. Så lägligt det här bordet och bänkarna dök upp. Precis när det var lagom tid för en lunchpaus.

Ibland dök det upp små uppmaningar om att ”dra här” och vem kan motstå att lyda den uppmaningen? Stackars Hoverbergsgubben. Jag har full förståelse för att han gav sig av.

• 

• 

Långt där borta i allt det blå kan man ana att det finns en bro. Sannsundsbron åkte vi nästan alltid på när vi skulle ta oss från vårt hem i Oviken till Östersund. Vintertid kunde vi periodvis ta en isväg som gjorde resan kortare men bron var det vanligaste alternativet.

Blåbären har börjat mogna och några av dem hamnade i min mage. Gott!

Ljungen blommar också fint.

Här har vi nått vårt mål och står precis vid toppstugan. Svenstavik ligger precis där sjön tar slut.

”Mina” vanliga fjäll i diset och från ett annat håll.

Utsiktstornet vaktas av något som ska föreställa Storsjöodjuret. Men min bild av odjuret är att det är ett snällt odjur som inte äter upp människor. Hennes son Birger är dessutom uppfostrad i samma anda och hjälper alltid till vid större evenemang som en maskot för staden. Ni som tittar på exempelvis skidskytte har säkert sett honom, antingen livs levande eller som ett litet gosedjur vid skyttebanan.

1986 fridlystes Storsjöodjuret i Jämtlands län. I en skrivelse meddelade länsstyrelsen att den med stöd av 14 § i naturvårdslagen införde ett förbud mot att döda, skada och fånga levande djur av arten Storsjöodjuret. Det blev också förbjudet att ta bort eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo. 2002 tvingades länsstyrelsen lämna avslag på en privatpersons ansökan om dispens mot förbudet att plocka Storsjöodjurets ägg. Mannen ville plocka äggen för att kunna föda upp odjur och skapa ”ett mycket intressant vilthägn”. Mannens begäran avslogs av länsstyrelsen med motiveringen att ”bästa sättet att bevara Storsjöodjuret är att lämna det till fri utveckling utan påverkan eller ingrepp av människan”. Mannen överklagade beslutet. Fridlysningen upphävdes dock i slutet på 2005 efter granskning av Justitieombudsmannen, uppger Peter Lif, chefsjurist på länsstyrelsen i Jämtlands län till SvD.se. /SvD 2006-03-08

På väg ner, längs den västra leden, pekade en skylt ut mot kanten och berättade att där fanns en fin utsikt. Samtidigt varnades det för att det var brant…och det var det. Till och med stigen gick lite på skrå. Jag har anlag för svindel men jag förstår mig inte riktigt på hur det fungerar. Jag har konstaterat att den svindel jag dras med är lindrig jämfört med hur många andra har det. Här kände jag bara ett lätt obehag medan jag tog mig bort till bänken där min son satt.

Jag satte mig bredvid honom och fotade både åt höger och åt vänster.

Jag kunde t o m titta rakt ner och se att där gick tre hästar i en hage (svårt att se dem men de finns där nere). Fortfarande kändes bara ett lätt obehag. Då reste sig min son upp, antagligen för att se bättre, och då blev det fart på min svindel. Jag blev alldeles yr och illamåendet kom som en våg över mig.

Jag kunde absolut inte vara kvar utan vinglade försiktigt, utan att titta mot den sluttande bergskanten, tillbaka till tryggheten i skogen. Det tog lång tid innan yrsel och illamående försvann. Märkligt att det kan gå bra för det mesta och så plötsligt sätter det igång. Kanske var det det där oroliga mammahjärtat som ställde till det igen, precis som vid Brakkåfallet. Skräcken som man får av tanken på att ens barn, även ett vuxet barn, kan falla. Det verkar i alla fall inte ha varit för min egen skull jag blev rädd. Men å andra sidan så var det samma reaktion jag fick i Linbanan i Abisko och där kanske det även var mig själv rädslan gällde. Stackars alla som får den här starka reaktionen mycket oftare och som måste undvika alla typer av höjder.

Vi kom i alla fall ner igen och på hemvägen körde min son. Eftersom det gick ganska bra att fota fjäll från bilen i farten när vi var i Norge gjorde jag ett försök även här. Som ni ser är det ett ganska avlångt berg och vi gick upp på den södra sidan, den till höger i bilden. Eftersom toppstugan ligger där antar jag att högsta punkten också finns där. Det finns en bilväg upp också om någon skulle vilja klättra upp i tornet utan att gå upp.

Vi gjorde ett annat vägval för hemresan och åkte över Sannsundsbron, den bro jag nämnde tidigare. Från den blev det ännu ett foto i farten.

Efter middagen tog min son tåget hem och nu har jag varit hemma i drygt en vecka. De första dagarna, sedan min son åkte, tog jag inte ens med mig kameran på mina promenader. Men nu har lite av fotolusten väckts igen och snart återkokmmer jag med delvis kända motiv.

Från Östersund mot Höga kusten och vidare uppåt mot Haparanda, längs finska gränsen och in över den till Kilpisjärvi och Treriksröset, genom både den svenska och norska fjällvärlden och de senaste dagarna massor av vattendrag och ett spännande karstområde i de norra delarna av Jämtland. Det är det den här rundresan tillsammans med min son har bjudit på. Avslutningen blir också vatten och det både forsar och faller.

Jag skrev i mitt förra inlägg att vi bara hade Hällingsåfallet i planeringen vår sista resdag men då glömde jag alldeles bort att vi även ville stanna till vid Brakkåfallet. Jag har tidigare berättat att Gaustafallet användes som inspelningsplats för en scen ur Ronja Rövardotter. Här, vid Brakkåfallet, har i stället delar ur filmen Dunderklumpen spelats in. En plats som är värd ett besök. Man parkerar en bit från själva fallet, där Brakkån lätt forsande fortsätter ut mot Stora Blåsjön. Man hamnar genast i en miljö fylld av magi och mystik när man tar sig ner till ån från parkeringen. Det går att vandra en bit på de flata hällarna alldeles vid vattnet men beroende på vattenstånd och ev hala hällar är viss försiktighet bra. En del nivåskillnader förekommer också så kanske är det inte så lätt för alla att gå längs den här delen av ån. Om man vill, och är lite smidig, kan man vandra i ån bort mot det nedre fallet och både bada längs vägen och kanske ta en dusch i fallet. Den möjligheten visste vi inte om när vi var där men efteråt har jag läst om att man kan göra så. Det kanske jag skulle ha kunnat tänka mig om det vore lite värme i luften.

När vi inte kunde följa ån längre gick vi upp på stigen som leder upp både till det nedre och det övre fallet. För enkelhetens skull kommer bilderna i en ordning som börjar uppifrån.

Här hoppade mitt mammahjärta till lite grann men mitt lilla rop hördes inte i dånet från vattenfallet, vilket kanske var tur. Jag hann se en skräckbild inom mig och ni kan nog gissa hur den bilden såg ut. Det är långt ner till botten av kanjonen. Men min son hade säkert full koll. Jag klarade inte av att titta så jag fortsatte en bit.

Här fortsätter Brakkån bort mot den plats vi startade på.

Nästa anhalt var i alla fall Hällingsåfallet, som är ett av landets högsta vattenfall (ca 40 m) i Sveriges längsta kanjon. Efter 800 meter vidgar sig kanjonen och vattnet sprids ut i en lugnare flodfåra som sträcker sig tre kilometer till sitt utflöde i sjön Hetögeln. Det här var mitt tredje besök vid Hällingsåfallet och vid de två tidigare tillfällena har jag/vi utgått från parkeringen alldeles intill fallet och nöjt oss med att se det som finns närmast där. I höstas stannade jag till vid den rastplats, som finns några km innan fallet men jag kom inte på tanken att gå uppströms därifrån för att se kanjonens början. Den här gången bestämde vi lite impulsivt att vi skulle göra den lilla vandringen och jag kan inte förstå varför jag inte har gjort så tidigare.

Här börjar, eller slutar, själva kanjonen.

Stigen följer kanjonen hela vägen upp till fallet och vi fick många fina utsiktsvyer på vägen.

På stenen, där min son just har placerat sin ryggsäck, satt vi och åt vår matsäck. Det var inte lika läskigt som det ser ut när jag fotar lite uppifrån.

Innan vi lämnade vår fina lunchplats föreslog min son att vi skulle ta en selfie. Ännu läskigare ser det ut här men underligt nog är det min son som ser rädd ut och jag ser ganska lugn ut (lite missvisande och fake från oss båda). Men jag höll i mig i sonen så jag kände mig nog trygg 😀

Första skymten av fallet.

Solen tittade fram en kort stund och en liten regnbåge visade sig.

Fotat från bron ovanför fallet.

När vi var på väg därifrån fick vi återigen se regnbågen en kort stund.

Det var en skön promenad tillbaka till bilen och nu återstod bara hemresan. Vi hade redan innan bestämt oss för att inte ta den närmaste vägen, fortsättningen på Vildmarksvägen via Strömsund. I stället ville vi se något nytt och tog en liten sväng in i Norge igen för att åka förbi bl a Hotagen och Skärvången när vi återigen kom in i Sverige. Det blev en omväg på ca 20 minuter och ännu en gång fick vi visa upp våra covidbevis och legitimationer. Kul med vägar som man nästan aldrig åker och om det hade varit starten på vår resa hade jag säkert fotat en hel del. Som det var nu ville vi bara hem och trots att vi stannade till någon gång (den etappen tog ca 3,5 timmar) tog jag inte en enda bild någonstans. Tänk att det är så skönt att komma hem. Sonen kom inte hem till sig förrän på kvällen dagen efter och jag tror att han kände samma känsla då.

Vilken sommar jag har haft hittills. Totalt 37 dagar med resande både längst söderut (nästan) och allra längst norrut i landet. Det gäller att passa på så länge jag har ork och någon vill resa tillsammans med mig 😀

Nära vår stuga vid Stora blåsjön fanns Bjurälvens naturreservat med spännande natur och rolig vandring. Jag hade funderingar på att besöka den här platsen redan i höstas, när jag på egen hand åkte runt hela Vildmarksvägen, men då prioriterade jag bort det besöket pga att min kropp inte skulle orka med en mils vandring i kuperad natur. Av någon anledning, som jag inte förstår och inte tänker fundera över utan bara njuta, har min kropp mått mycket bättre under den här sommaren. När min son frågade om vi skulle ta oss till Bjurälven sa jag därför genast ja. Trots en del regnstänk och lite kyligt väder ångrade jag mig absolut inte. Vilken dag det blev och vad många nya naturupptäckter vi gjorde.

Vi startade från parkeringen längst upp till höger i bilden, följde den röda och streckade leden tills den gick ihop och fortsatte en bit till, bort till det som kallas Colosseum. Där vände vi och tog motsatta sidan av den röda leden tillbaka. Vi hade kunnat gå ännu längre men det kändes som om det räckte och blev alldeles lagom så här.

Här har vi precis parkerat och ska starta vår rundvandring. Den här dagen klädde jag mig efter väderprognosen, som lovade regn. Men det blev inte många stänk så än en gång hade vi tur.

Det finns massor att berätta om det här naturreservatet men i stället för att jag ska försöka sammanställa information lägger jag in bilder av informationsskyltar som finns längs leden. Den som är intresserad kan hitta mycket spännande i texten men om inte det intresset finns kan man titta på mina och min sons (de som jag är med i) bilder och se det vi såg, kanske utan att förstå hur det har blivit så. Ofta är det tillräckligt.

Det fanns en hel del informationsskyltar som lärde oss om olika växter. Jag har bara känt till Ängsull bland ullväxterna hittills men fick nu lära mig att det finns Ullsäv också. Dessutom berättade en annan skylt om ännu en sort, nämligen tuvull. Här sitter jag och försöker förstå vilken sorts ull jag ser och jag kom fram till att det var Ullsäv.

Nu är vi nästan framme vid själva Bjurälven och början på det spännande landskapet.

Inom området är det många uppförs- och nerförslut och ofta har det byggts trappor i dessa. Om jag har förstått rätt är det inte bara för att göra det lättare att gå utan även för att skydda den ömtåliga marken. Bra benträning, vilket kändes efteråt.

Vårt första möte med Bjurälven, som här forsar (eller faller) ovan jord ett tag.

När jag tittade nerför den här trappan konstaterade jag att jag hade gjort ett bra val när jag tog stövlarna. Visserligen korta stövlar men fullt tillräckliga. Hade jag varit lika smidig som min son hade jag hoppandes mellan stenarna klarat mig torrskodd även i vanliga lågskor. Men den tiden är förbi så jag var glad för mitt skoval.

De lite mer udda naturupplevelserna började dyka upp och bl a kunde vi se hur älven ibland tog sig fram under jord. Om det här är en dolin eller bara en del av grottsystemet kan jag inte avgöra.

Jag behöver varken staket eller skylt för att avstå att krypa in i grottan men många kanske blir frestade. Om jag ska gå in i en grotta ska det vara ståhöjd och relativt lättgånget.

Lite svårt var det att fota in i grottan från staketet men med blixt så ser man i alla fall att det är is där inne.

Vi trodde ett tag att vi hade kommit fram till Dolinsjön men efter en snabb koll på kartan i mobilen förstod vi att det bara var älven som gjorde en krök.

Älven försvinner in i berget och fortsätter under jord ett tag.

Ännu en trappa.

Rätt som det är bubblar älven upp genom en hålighet, kanske en sk dolin, och det är verkligen som om det kokar i den naturligt skapade grytan. Lite som att stå vid de varma källorna på Island faktiskt. Kolla gärna på filmen för att se hur det bubblar.

I den här dolinen bubblar det inte utan här nöjer sig vattnet med att bara vara stilla.

Som sagt, uppför och nerför och många trappor.

Framme vid Dolinsjön.

Två större doliner, igenväxta i botten, bredvid varandra.

Så småningom nådde vi Colosseum. Ett område man ofta ser på bild när man söker Bjurälven på nätet.

I min bild är det inte höstfärger men det syns att det är samma plats ändå. Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite synd att vi inte fortsatte en bit på stigen där nere men samtidigt tänker jag att det var nog ett klokt beslut just då.

På vår väg tillbaka kom vi till Snödolinen, som är så djup att det alltid är snö i botten.

Grytrännan bjöd på en del spännande saker att titta på. Information om vad det här är kommer några bilder ner.

Vi började närma oss den plats där vi lämnade Bjurälven.

Men innan dess smakade det bra med våra lunchmackor. På en bänk med utsikt över den fallande älven satt vi och njöt av både det vi såg och det vi åt.

När vi kom tillbaka till stugan var vi väldigt nöjda med den aktivitet vi hade haft och tog det väldigt lugnt resten av eftermiddagen och kvällen. Ute kom det regnskurar lite då och då och vi hade det mysigare inne än ute. Dagen efter hade vi egentligen bara Hällingsåfallet som ett planerat mål, förutom att ta oss hem till mig på Frösön, och det kändes väldigt skönt att hålla planeringen på den nivån sista dagen.