Från Östersund mot Höga kusten och vidare uppåt mot Haparanda, längs finska gränsen och in över den till Kilpisjärvi och Treriksröset, genom både den svenska och norska fjällvärlden och de senaste dagarna massor av vattendrag och ett spännande karstområde i de norra delarna av Jämtland. Det är det den här rundresan tillsammans med min son har bjudit på. Avslutningen blir också vatten och det både forsar och faller.
Jag skrev i mitt förra inlägg att vi bara hade Hällingsåfallet i planeringen vår sista resdag men då glömde jag alldeles bort att vi även ville stanna till vid Brakkåfallet. Jag har tidigare berättat att Gaustafallet användes som inspelningsplats för en scen ur Ronja Rövardotter. Här, vid Brakkåfallet, har i stället delar ur filmen Dunderklumpen spelats in. En plats som är värd ett besök. Man parkerar en bit från själva fallet, där Brakkån lätt forsande fortsätter ut mot Stora Blåsjön. Man hamnar genast i en miljö fylld av magi och mystik när man tar sig ner till ån från parkeringen. Det går att vandra en bit på de flata hällarna alldeles vid vattnet men beroende på vattenstånd och ev hala hällar är viss försiktighet bra. En del nivåskillnader förekommer också så kanske är det inte så lätt för alla att gå längs den här delen av ån. Om man vill, och är lite smidig, kan man vandra i ån bort mot det nedre fallet och både bada längs vägen och kanske ta en dusch i fallet. Den möjligheten visste vi inte om när vi var där men efteråt har jag läst om att man kan göra så. Det kanske jag skulle ha kunnat tänka mig om det vore lite värme i luften.
När vi inte kunde följa ån längre gick vi upp på stigen som leder upp både till det nedre och det övre fallet. För enkelhetens skull kommer bilderna i en ordning som börjar uppifrån.
Här hoppade mitt mammahjärta till lite grann men mitt lilla rop hördes inte i dånet från vattenfallet, vilket kanske var tur. Jag hann se en skräckbild inom mig och ni kan nog gissa hur den bilden såg ut. Det är långt ner till botten av kanjonen. Men min son hade säkert full koll. Jag klarade inte av att titta så jag fortsatte en bit.
Här fortsätter Brakkån bort mot den plats vi startade på.
Nästa anhalt var i alla fall Hällingsåfallet, som är ett av landets högsta vattenfall (ca 40 m) i Sveriges längsta kanjon. Efter 800 meter vidgar sig kanjonen och vattnet sprids ut i en lugnare flodfåra som sträcker sig tre kilometer till sitt utflöde i sjön Hetögeln. Det här var mitt tredje besök vid Hällingsåfallet och vid de två tidigare tillfällena har jag/vi utgått från parkeringen alldeles intill fallet och nöjt oss med att se det som finns närmast där. I höstas stannade jag till vid den rastplats, som finns några km innan fallet men jag kom inte på tanken att gå uppströms därifrån för att se kanjonens början. Den här gången bestämde vi lite impulsivt att vi skulle göra den lilla vandringen och jag kan inte förstå varför jag inte har gjort så tidigare.
Här börjar, eller slutar, själva kanjonen.
Stigen följer kanjonen hela vägen upp till fallet och vi fick många fina utsiktsvyer på vägen.
På stenen, där min son just har placerat sin ryggsäck, satt vi och åt vår matsäck. Det var inte lika läskigt som det ser ut när jag fotar lite uppifrån.
Innan vi lämnade vår fina lunchplats föreslog min son att vi skulle ta en selfie. Ännu läskigare ser det ut här men underligt nog är det min son som ser rädd ut och jag ser ganska lugn ut (lite missvisande och fake från oss båda). Men jag höll i mig i sonen så jag kände mig nog trygg 😀
Första skymten av fallet.
Solen tittade fram en kort stund och en liten regnbåge visade sig.
Fotat från bron ovanför fallet.
När vi var på väg därifrån fick vi återigen se regnbågen en kort stund.
Det var en skön promenad tillbaka till bilen och nu återstod bara hemresan. Vi hade redan innan bestämt oss för att inte ta den närmaste vägen, fortsättningen på Vildmarksvägen via Strömsund. I stället ville vi se något nytt och tog en liten sväng in i Norge igen för att åka förbi bl a Hotagen och Skärvången när vi återigen kom in i Sverige. Det blev en omväg på ca 20 minuter och ännu en gång fick vi visa upp våra covidbevis och legitimationer. Kul med vägar som man nästan aldrig åker och om det hade varit starten på vår resa hade jag säkert fotat en hel del. Som det var nu ville vi bara hem och trots att vi stannade till någon gång (den etappen tog ca 3,5 timmar) tog jag inte en enda bild någonstans. Tänk att det är så skönt att komma hem. Sonen kom inte hem till sig förrän på kvällen dagen efter och jag tror att han kände samma känsla då.
Vilken sommar jag har haft hittills. Totalt 37 dagar med resande både längst söderut (nästan) och allra längst norrut i landet. Det gäller att passa på så länge jag har ork och någon vill resa tillsammans med mig 😀
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Man ska absolut passa på att göra saker så länge man orkar, dina inlägg från resan visar att det finns mycket att se och uppleva i Sverige, man behöver inte bege sig iväg till Medelhavsområdet eller Sydostasien, man kan hålla sig på hemmaplan och uppleva saker, dessutom spar man på miljön. (Min son är förbjuden att ställa sig nära stup, jag klarar inte att se det)
GillaGilla
Jag tror inte att man hinner se allt i Sverige, som är värt att se, under en livstid. Och om man hade den tiden skulle förändringarna ha blivit stora tills det var dags att börja om från början igen. Pandemin har kanske fört med sig att många har upptäckt att Sverige duger. Men variation är trevligt och att se sig om i världen är också kul. Jag skulle bara önska att det blev mycket bättre tågförbindelser ut i Europa och jag tror att det är på gång.
Hahaha, det var många år sedan jag kunde säga till mina barn vad dom får eller inte får göra 😀 Men de skulle helt klart ta hänsyn om de visste att jag påverkas negativt av något.
GillaGillad av 1 person
Jag är ju efter många utlandsresor såväl privat, men framförallt i tjänsten restrött, så framgent håller jag mig i norden.
GillaGilla
Jag är också ganska nöjd med sådana resor. Solresor är inget för mig längre och jag har gjort mina två drömresor (de som är inom möjligheternas gränser). Men man ska aldrig säga aldrig. Många delar av Storbritannien lockar t ex.
GillaGilla
Fantastiska bilder och ännu mer fantastisk natur! Så skulle min son också kunna ställa sig och det hade jag inte klarat av att se. Samtidigt så är barnen vuxna och jag ska ju inte överföra mina rädslor på dem. Det blir inte bra.
Kram
GillaGillad av 1 person
Haha, ja nu har vi konstaterat många gånger att det finns gott om fantastisk natur i vårt land 😀
Nej, vi måste lita på deras eget omdöme och de vet nog vad de klarar. Men ibland är det svårt att se på.
Kram
GillaGilla
Du/ni har varit makalöst bra på att hitta vackra och spektakulära besöksmål. Jag inser att jag vet alldeles för lite om norra Sveriges fantastiska platser.
Tyvärr har vi insett att vi nog aldrig orkar ta oss dig. För många mil och övernattningar på dit-och hemväg.
Då är man tacksam för bloggar som din.
♥
GillaGilla
Tack Barbro! Det är ganska lätt nu för tiden att hitta utflyktsmål och vandringsleder på nätet. Förr var det besvärligare och vi missade nog massor när vi var begränsade till papperskartor och goda råd från andra. Om ni verkligen skulle vilja resa norrut så finns det nattåg. Egen sovkupé och man kommer långt på en natt 😀 Men jag är jätteglad om jag kan ge lite kompensation för de resor ni inte gör 😀
GillaGilla
Jag känner nästan vattendropparna från fallet ända hit och som höjdrädd har det sugit till i magen rejält medan jag har läst det här fantastiska inlägget. Det är så maffigt, så häftigt, och det ser livsfarligt ut! Ett uttryck kommer för mig, som stod på amerikanska vägskyltar ”Slippery when wet”, stämmer bra där du traskar fram på det våta underlaget…
Du har en del att smälta, och jag förstår precis hur du tänker, passa på så länge benen bär och du har världens bästa sällskap! Kram
GillaGilla
Jag ber om ursäkt om jag gav dig lite svindel 😉 men förhoppningsvis gick det fort över. Vatten i alla former är fascinerande och när det faller och forsar i kanjoner och andra spännande omgivningar då kan man bli ståendes länge och bara titta. Men min gräns går vid när jag eller någon annan kommer för nära och det känns lite farligt. Då övergår fascinationen i lite rädsla. Jag var väldigt noga med att känna efter att det inte var halt där jag gick. Underligt nog fick vi bra fäste just där på de blöta hällarna. Men jag tog varje nytt steg med försiktighet ändå.
Precis så är det. Jag har haft större problem med både ländrygg och ben tidigare och rätt som det är kommer det ett skov. Det var bara tur att jag mådde så bra just den här perioden. Lite extra peppad blev jag så klart av sällskapet 😀
Kram
GillaGilla
Sveriges natur är verkligen fantastisk. Och så många vackra platser jag fått sug att åka till som jag inte ens visste finns. Tack för att du delat med dig av din resa!
GillaGilla
Visst är det så 😀 Jättekul om jag har kunnat inspirera dig till en resa långt norrut och tack för att du hängde med. Nu ska jag titta in hos dig i ditt krypin, något jag inte riktigt har hunnit med tidigare.
GillaGilla
Det er noe eget med vann i bevegelse, man blir fasinert av både lyd og synet av frådende vannmasser. De endrer seg fra dag til dag, akkurat som mye annet i naturen.
GillaGilla
Man kan bli alldeles som förtrollad och bara stå och stirra ner i vattnet och alla virvlar och vackra mönster som det skapar 😀
GillaGilla
Ja du har verkligen varit ute på mycket äventyr denna sommaren! Spännande att få följa!
Kram
GillaGilla
Det har jag verkligen och både söderut och norrut 😀 Roligt att du ville följa med 😀
Kram
GillaGilla