Även om resan norrut var slut så fanns det ingen anledning att göra ingenting. Min son hade bokat tåg närmare halvsex på onsdagskvällen och vi hade nästan en hel dag på oss att hitta på något. Jag frågade om det var något särskilt min son ville göra. Kanske något som han ville återse och som påminde om uppväxten här i Jämtland. Vi pratade bl a om Hoverberget och den stora grotta som finns där men det lockade inte riktigt. Hoverberget kändes kul att åka till även om vi inte ville göra ett besök i grottan. Min son letade lite på nätet och såg att det finns leder att vandra på och att vi kunde parkera vid hembygdsgården och gå därifrån. Vandring i uppförslut igen alltså men det var i alla fall inte ett fjäll vi skulle bestiga utan bara ett berg.
Det var inte en våldsam klättring eftersom Hoverberget reser sig blygsamma 548 möh och bara 255 m över Storsjön. Men det är inte bara höjden som lockar här utan även den vackra omgivningen. Hoverberget tar upp största ytan på en halvö, där även byn Hoverberg finns. Förutom den del av halvön som sitter ihop med fastlandet omges berget och halvön av Storsjön. Närmaste tätort är Svenstavik och dit är det inte många km.
Fint väder hade vi även om det var lite kyligt i luften.
Ganska snart åkte de lite tjockare ytterplaggen av när vi fick upp värmen på vår väg uppåt.
Vi följde en led som efter ett tag delade sig och vi valde att gå motsols. Vi kom alltså först till den östra sidan av berget och kunde se ut över den här delen av Storsjön. Så lägligt det här bordet och bänkarna dök upp. Precis när det var lagom tid för en lunchpaus.
Ibland dök det upp små uppmaningar om att ”dra här” och vem kan motstå att lyda den uppmaningen? Stackars Hoverbergsgubben. Jag har full förståelse för att han gav sig av.
Långt där borta i allt det blå kan man ana att det finns en bro. Sannsundsbron åkte vi nästan alltid på när vi skulle ta oss från vårt hem i Oviken till Östersund. Vintertid kunde vi periodvis ta en isväg som gjorde resan kortare men bron var det vanligaste alternativet.
Blåbären har börjat mogna och några av dem hamnade i min mage. Gott!
Ljungen blommar också fint.
Här har vi nått vårt mål och står precis vid toppstugan. Svenstavik ligger precis där sjön tar slut.
”Mina” vanliga fjäll i diset och från ett annat håll.
Utsiktstornet vaktas av något som ska föreställa Storsjöodjuret. Men min bild av odjuret är att det är ett snällt odjur som inte äter upp människor. Hennes son Birger är dessutom uppfostrad i samma anda och hjälper alltid till vid större evenemang som en maskot för staden. Ni som tittar på exempelvis skidskytte har säkert sett honom, antingen livs levande eller som ett litet gosedjur vid skyttebanan.
1986 fridlystes Storsjöodjuret i Jämtlands län. I en skrivelse meddelade länsstyrelsen att den med stöd av 14 § i naturvårdslagen införde ett förbud mot att döda, skada och fånga levande djur av arten Storsjöodjuret. Det blev också förbjudet att ta bort eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo. 2002 tvingades länsstyrelsen lämna avslag på en privatpersons ansökan om dispens mot förbudet att plocka Storsjöodjurets ägg. Mannen ville plocka äggen för att kunna föda upp odjur och skapa ”ett mycket intressant vilthägn”. Mannens begäran avslogs av länsstyrelsen med motiveringen att ”bästa sättet att bevara Storsjöodjuret är att lämna det till fri utveckling utan påverkan eller ingrepp av människan”. Mannen överklagade beslutet. Fridlysningen upphävdes dock i slutet på 2005 efter granskning av Justitieombudsmannen, uppger Peter Lif, chefsjurist på länsstyrelsen i Jämtlands län till SvD.se. /SvD 2006-03-08
På väg ner, längs den västra leden, pekade en skylt ut mot kanten och berättade att där fanns en fin utsikt. Samtidigt varnades det för att det var brant…och det var det. Till och med stigen gick lite på skrå. Jag har anlag för svindel men jag förstår mig inte riktigt på hur det fungerar. Jag har konstaterat att den svindel jag dras med är lindrig jämfört med hur många andra har det. Här kände jag bara ett lätt obehag medan jag tog mig bort till bänken där min son satt.
Jag satte mig bredvid honom och fotade både åt höger och åt vänster.
Jag kunde t o m titta rakt ner och se att där gick tre hästar i en hage (svårt att se dem men de finns där nere). Fortfarande kändes bara ett lätt obehag. Då reste sig min son upp, antagligen för att se bättre, och då blev det fart på min svindel. Jag blev alldeles yr och illamåendet kom som en våg över mig.
Jag kunde absolut inte vara kvar utan vinglade försiktigt, utan att titta mot den sluttande bergskanten, tillbaka till tryggheten i skogen. Det tog lång tid innan yrsel och illamående försvann. Märkligt att det kan gå bra för det mesta och så plötsligt sätter det igång. Kanske var det det där oroliga mammahjärtat som ställde till det igen, precis som vid Brakkåfallet. Skräcken som man får av tanken på att ens barn, även ett vuxet barn, kan falla. Det verkar i alla fall inte ha varit för min egen skull jag blev rädd. Men å andra sidan så var det samma reaktion jag fick i Linbanan i Abisko och där kanske det även var mig själv rädslan gällde. Stackars alla som får den här starka reaktionen mycket oftare och som måste undvika alla typer av höjder.
Vi kom i alla fall ner igen och på hemvägen körde min son. Eftersom det gick ganska bra att fota fjäll från bilen i farten när vi var i Norge gjorde jag ett försök även här. Som ni ser är det ett ganska avlångt berg och vi gick upp på den södra sidan, den till höger i bilden. Eftersom toppstugan ligger där antar jag att högsta punkten också finns där. Det finns en bilväg upp också om någon skulle vilja klättra upp i tornet utan att gå upp.
Vi gjorde ett annat vägval för hemresan och åkte över Sannsundsbron, den bro jag nämnde tidigare. Från den blev det ännu ett foto i farten.
Efter middagen tog min son tåget hem och nu har jag varit hemma i drygt en vecka. De första dagarna, sedan min son åkte, tog jag inte ens med mig kameran på mina promenader. Men nu har lite av fotolusten väckts igen och snart återkokmmer jag med delvis kända motiv.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Ska han köra tåget själv? (Skämt) Måste vara skönt att få landa på hemmaplan och smälta alla intrycken från denna underbara resa.
GillaGilla
Haha, ja det vore ju något 😀 Visst är det skönt att vara hemma nu och jag har inga planer på att ge mig iväg någonstans igen. Det är mycket att smälta och jag måste nog läsa igenom mina inlägg från början för att komma ihåg allt.
GillaGilla
Jag kan också känna av lite svindel, vilket konstigt ord det är egentligen. Men jag har aldrig blivit sjuk av svindel, det lät obehagligt när du beskrev känslan.
Kram
GillaGilla
Haha, ja delar av orde så blir det lite underlig 😀 Har aldrig tänkt på det förut. Det var obehagligt när det blev som värst men som tur är blir det oftast inte så illa.
Kram
GillaGilla
Ja slike fristelser som å trykke eller dra ”her” man må liksom bare gjøre det. Når man skal ut på gåtur så har man lett for å ha på seg litt i overkant mye klær, men man blir raskt varm. Det glemmer man litt hver gang liksom. For et stup denne krakken var plassert ved. Best å passe seg så en ikke snubler der.
GillaGilla
Ja, det går inte att motstå och det är säkert uträknat att det ska vara så 😀 Jag har ofta för många lager när jag börjar en vandring men det är bättre att kunna ta av sig ett lager än att fysa från början. För min del är det kanske värken som gör att jag prioriterar att vara varm från start. Nu när jag ser bilderna kan jag inte fatta att jag vågade gå ut på stigen längs branten. Men det gick ju bra även om jag blev lite påverkad.
GillaGilla
Så väl ni utnyttjade den sista dagen tillsammans. Om naturen skriver jag inget men du vet vad jag tycker 😉 När det gäller yrseln så förstår jag dig mer än väl. Jag fick nästan lite svindel bara av att titta på bilderna så jag ska nog hålla mig på lägre nivåer.
Kram och god fredag!
GillaGilla
Haha, ja man kanske kunde tro att vi ville ta det lugnt men det funderade vi inte ens på 😀 Det blev en väldigt bra dag även på hemmaplan. Svindeln var ingen rolig upplevelse och jag undrar om jag kanske blir mer och mer känslig. Tre gånger under den här resan och den avslutande dagen och jag kan inte minnas att jag har reagerat så starkt förut. Men jag har det ändå inte lika besvärlig som du och många andra.
Kram och detsamma!
GillaGilla
Vilken/Vilka utsikter!
Intressant det där med din svindel. Jag kan en aning känna igen mig, för när maken närmar sig ett stup då mår JAG konstigt. Likadant med barnen när de var små, men det känns ändå mer naturligt – när man är förälder.
Så tydligen har det inte med ålder att göra – maken är ju 65 😉 – utan något annat. Du fick en ordentlig reaktion.
Stort Tack för allt ditt jobb som du lagt ned på blogginläggen dessa dagar.
Njutning på hög(!) nivå.
♥
GillaGilla
Ja, man ser långt åt alla håll där uppe 😀
Du har säkert rätt i att det inte spelar någon roll vilken ålder den man är orolig för är i. Det är nog helt enkelt så att de som är oss närmast framkallar de här reaktionerna när de är lite för nära farligheter. Men jag reagerade likadant av rädsla för min egen situation när liften i Abisko stannade till. Det verkar alltså som om min hjärna inte riktigt vet när den ska skrämma mig men att den ibland kommer på att det är dags 😀
Det är jag som ska tacka dig och de andra som har orkat ta er igenom alla långa inlägg. Jag tycker bara att det är kul och det är mycket för min egen skull jag samlar allt i bloggen. Superbra att kunna titta tillbaka där 😀 Extra roligt blir det så klart när man får positiv feedback så stort tack för det!
GillaGillad av 1 person
Lite ”borta bra men hemma lika bra” känsla,,,,och den är väl underbar. Det betyder ju att man har mycket känslor för hembygden där det också finns många smultronställen! Alla ställen behöver ju inte vara nya, man kan verkligen njuta av att återuppleva ställen man gillar, även dagliga hundpromenader ger en skön känsla fast allt är välbekant. jag brukar alltid tacka försynen för att jag får bo så fint.
Jag vet inte vad jag mer ska skriva om de vackra vyerna du visar, jag har ju liksom redan sagt atlt och superlativen tog slut. Konstaterar bara att er gemensamma semester varit en tiopoängare! Och tack för att vi läsare fick följa med! Nu måste jag sluta ögonen ett par timmar, klockan ringer 02.40
Kramen
GillaGilla
Precis så är det. Jag har inte längtat hem ett dugg under mina resor den här sommaren men när jag har kommit hem har det verkligen känts att det är här jag ska vara 😀 Jag har vandrat omkring på mina vanliga rundor och trivts. Du verkar ha hittat hem du också. Så vackert i omgivningarna och möjligheter att träffa barn och övriga generationer 😀
Hahaha, nej det kan inte vara lätt att kommentera och försöka hitta nya ord. Jag känner ungefär likadant när jag ska beskriva de olika platserna. Jag instämmer i ditt konstaterande och är otroligt glad för att det blev så bra 😀 Jättekul att du ville och orkade hänga med.
Kram
GillaGilla
Mycket vackert med dessa fina ställen med utsikt över halva Sverige. Det är storslaget. Ni är mästare på att utnyttja varje tillfälle till att se och uppleva. Blev det chokladboll till fikat? 🙂
Så tråkigt med yrsel, allra helst om symtomen sitter i en stund efteråt.
Nästa gång jag kommer till dig gör jag gärna ett besök här.
Kram
GillaGilla
Det finns så mycket att se och jag fick ju upptäcka något nytt i min hembygd 😀 Min son är alltid pigg på äventyr och jag hakar mer än gärna på. Tyvärr var chokladbollarna slut men jag hade lite annat gott i frysen hemma 😀
Det är inte ofta jag får en sådan reaktion och det är jag väldigt glad för. Det var inte kul.
Vi kommer inte att ha svårt att hitta på aktiviteter. Jag tror att du har nämnt att du vill åka med Thomée också och det blev ju inte av den här gången. Men det är bra för då har vi mycket att se fram emot nästa gång 😀
Kram
GillaGilla