Tanken var att jag skulle ta mig till fjällnatur för att försöka hitta kantareller eller trattkantareller. Jag vet inte varför de inte växer i skogarna runt Östersund men så verkar det vara. Vi har aldrig hittat något bra kantarellställe men vi brukade åka till en av min mans jobbarkompisar längre norrut i Jämtland för att plocka trattisar. Där, på en viss höjd och varken lägre eller högre, var det som en stor matta av just trattisar. Sedan jag flyttade tillbaka till Östersund har jag inte kommit mig för att ge mig ut på kantarelljakt men nu börjar båda sorterna ta slut. Jag hade ett rejält förråd med mig från Mjölby. När jag pratade med min storasyster i helgen så kom vi in på ämnet svamp och när jag sa att kantareller bara växer nära fjällen så sa hon det självklara ”varför åker du inte dit då?”. Jag hade inget bra svar på det mer än att det är lite långt och inte så kul att åka ensam. Men senare tänkte jag till och insåg att det absolut inte är att åka ensam som är ett problem. Jag kunde inte se något annat problem heller utan bara hur kul det skulle vara.

Jag bestämde mig igår för att i dag skulle bli den bästa dagen för en fjälltur. När jag vaknade var det en plusgrad och tjock dimma så jag gjorde mig ingen brådska. Men när klockan började närma sig 08.00 ville jag inte vänta längre utan gav mig iväg. I ryggsäcken fanns förutom matsäck och dricka min ihopfällbara svampkorg och en svampkniv. Ett sittunderlag kom också med eftersom jag förstod att det skulle vara kallt att sitta på en sten.

Dimman var tjock bitvis men ibland sprack den upp för att lite längre fram återigen bli väldigt tjock. Jag styrde mot Höglekardalen, en fjällby med många minnen från förr. Plötsligt lättade dimman precis lagom för att jag skulle se det första fjället, Drommen. Ni har sett konturen av Drommen många gånger i mina bilder men det är inte ofta jag kommer så här nära.

Bakom Drommen kommer Tjeknippen och ån heter Dammån.

Jag passerade Hovde och Bydalen innan jag kom till Höglekardagen. Där slutar allmän väg och jag parkerade, betalade de 20 kr det kostade och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Jag skrev tidigare att tanken var att försöka hitta svamp men att vara i en dalgång mellan fjäll och inte klättra upp på en topp kändes lite fel. Det drog först åt fjälltoppen och kanske kunde det finnas svamp på vägen upp. Jag velade fram och tillbaka ett tag men till slut stålsatte jag mig och bestämde mig för att den här gången blir det ingen bestigning av fjäll utan en svampletarrunda i skogen. Det blev ganska bra det också.

Morgonens frost lämnade fortfarande spår efter sig.

Den här bron leder vidare mot den skog jag planerade att gå i.

Jag hade ingen färdig plan för hur jag skulle gå (väldigt olikt mig) utan började med att bara kliva in i stiglös skog. Jag hann inte gå långt innan jag kom fram till den här leden. Sommarled stod det på en skylt och det lät ju bra. Jag kollade en karta i mobilen och såg att den verkade lagom lång. I början var det en väldigt fin och lättgången stig.

Även om jag inte kom upp på en fjälltopp så skymtade jag några sådana lite då och då.

Den jämna och fina stigen växlade snart mellan att vara lerig, stenig och sank. Några små vattendrag skulle passeras och som ni ser har någon lagt ut en väldigt fin liten pinne som hjälpmedel. Jag höll i mig i björken och kände försiktigt med foten på pinnen. Den var hal och ostadig så jag samlade krafter och tog ett litet skutt över i stället. Något jag brukar undvika för rygg och höfters skull. Men det gick bra. Direkt efter skuttet hamnade jag i sankmark och ganska snart konstaterade jag att blöt om fötterna var något jag skulle vara under den här utflykten.

Där har vi Drommen och Tjeknippen igen.

Och där borta ligger Hovdehögen.

Jag hade inga höga förväntningar på att hitta den svamp jag letade efter. Det växte massor av olika svampar längs stigen men ingen som jag ville ha. Men det var inte lätt att ha koll på något utom på var jag satte fötterna så kanske missade jag mycket. Men så plötsligt, precis vid stigen, såg jag de första små trattisarna. Vilken lycka. Jag plockade de jag såg och ställde mig sedan upp för att se mig omkring. Då såg jag ännu fler och lite längre bort skymtade jag fler ändå. Här stannade jag nog minst en timme för jag rensar medan jag plockar och då tar det lite tid. När jag så småningom inte såg fler trattisar från där jag stod avstod jag från att leta mer och fortsatte min vandring. Svampen var tung av vatten och svampväskan var ganska tung att bära. Jag fick ihop så att det gott och väl räcker i ett år och säkert mer än så och då är det lika bra att sluta när det inte är uppenbart att det finns fler trattisar att plocka.

Ibland växer det någon annan liten svamp bland trattisarna och då gäller det att se upp så att den inte kommer med av bara farten. Jag vet inte vad det här är för sort men den är säkert inte bra att äta.

Jag kom fram till Storforsen i Storån och där la jag mitt sittunderlag på en sten och åt min lunch. Resterna av gårdagens hemgjorda pizza. Ihopvikt blev den som en extra god lunchmacka och att den var kall gjorde inget.

Vid Storforsen tog leden slut och det var bara att traska tillbaka samma väg igen. Mina fötter hade börjat torka men snart var de lika blöta igen. Men inte gjorde det mig något. Jag hade haft en otroligt skön dag och dessutom hittat det jag var ute efter. Ja, i alla fall delvis. Vanliga kantareller såg jag inte skymten av så kanske måste jag ge mig ut på svampletartur igen. Men kanske går jag hellre upp på en topp då.

När man kommer körandes ner mot Hallen, den ort som ligger precis där man tar av in mot de här fjällen, så är det en vidunderlig och lite hisnande känsla. Helt omöjligt att visa i en bild eftersom synintrycket är så mycket vidare och större. Synd bara att det inte finns fjäll åt det hållet också.

Min skörd som jag är väldigt nöjd med.

Jag plockade fram min svamptork, som jag inte har använt sedan jag flyttade hit. Nu är den i full färd med att torka den första omgången trattisar och under tiden får resten ligga och torka på en tidning.

Vem som helst skulle vara sliten om man hade fött sju barn och dessutom vid ett tillfälle. Är man utöver det upphittad i och räddad från att bo i ett däck så är det ett litet under att det finns så mycket krafter kvar till att vara en superduktig kattmamma. Märkligt nog hörde jag att ägaren vill ha tillbaka sin katt efter att vi har tagit hand om henne och hennes ungar. Om det stämmer hoppas jag att det blir fakturerat ett högt belopp för den omvårdnad och tid som läggs ner för att alla ska må bra. Jag tar för givet att katthemmet ser till att det aldrig blir någon mer kull efter det här genom att låta en veterinär kastrera den fina mamman. Både mamma och alla barn var trygga och lät mig komma nära. Efter att ha tvättat händerna och spritat dem ordentligt klappade jag allihop och när två småttingar kom snubblande fram till mig kunde jag lyfta upp dem och mysa riktigt mycket.

Mobilen hade inte ett lätt jobb med att fota alla dessa ljuvliga men väldigt rörliga sötnosar.

I ett annat rum visade en söt kisse hur man kan göra för att få i sig vatten utan att riskera att blöta ner nosen. Tyvärr blev han störd så jag fick bara med en liten kort förevisning.

Efter att mitt pass var klart kände jag att jag ville ta en promenad innan jag åkte hem. Det blev en tur till Lillsjön som ligger bra till när jag har varit på katthemmet. Det blåste ganska rejält och temperaturen höll sig på ca 8 grader så jag valde att gå på stigar inne i skogen. En väldigt skön promenad och jag fick med mig en liten påse med svamp. Blodriskor, smörsopp, citronslemskivling, fårticka och några små fjälliga bläcksvampar. Jag har alltid med mig en svampkniv och någon påse när jag är ute och går den här tiden på året.

Några trevliga möten blev det också. En kvinna blev så intresserad av vad jag gjorde för fynd när jag plockade en blodriska. Det blev ett trevligt samtal där vi konstaterade att vi heter nästan likadant och har döttrar i samma stad. Hon skulle köra dit efter promenaden så det var anledningen till att vi insåg de likheterna. Ett annat möte kom lite senare då jag mötte en man med en jämthund. Som vanligt var det hunden jag tittade på men när vi hade passerat varandra sa mannen ”men det är ju du”. Jaa, svarade jag för så var det ju 😀 Då såg jag att det var en bekant från Oviken och det blev också ett trevligt samtal. Sedan åkte jag hem, log åt en granne som sa att hon skulle fara på buan (översättning: åka till affären), förvällde min svamp och fixade lunch. Jag är glad över de svampfynd jag gör men jag skulle så gärna vilja hitta kantareller. Kanske borde jag ta mig till någon del av fjällvärlden för att se om jag kan hitta några. Nu när tanken är väckt blir det säkert så någon dag när det känns som om förutsättningarna är bra.

Egentligen har det inte varit så efterlängtat eftersom jag inte har haft en tanke på att någonsin äta ostbågar igen. Men just ostbågar var en av mina absoluta favoriter bland snacks och därför var glädjen stor när min son berättade att snart skulle veganska ostbågar komma ut på marknaden. Min son var först med att hitta dem i en affär och hans omdöme var att de smakar precis som vanliga ostbågar. I alla fall så som han minns dem. När det var dags för min storhandling med hemleverans (ca en gång i månaden) beställde jag två påsar av dessa gobitar och jag blev inte besviken. Jag har inte varit vegan lika länge som min son, bara tre och ett halvt år, och därför kanske jag har smaken lite tydligare i minnet. Det är inte mycket som skiljer men det är inte exakt samma smak. Det var inget minus för de är väldigt goda i den här varianten också. Nu är det inte mycket jag saknar från min tid som allätare. Hushållsosten är nog det enda jag skulle vilja ha och så surströmming så klart. Men i övrigt är jag väldigt nöjd med mitt kostval. Kött har jag aldrig någon som helst längtan efter.

Lycka 😀

Även hösten är efterlängtad men den ska helst vara finare än den senaste veckan. Sol och lite krispiga, frostiga morgnar vill jag ha men kanske dröjer det ett tag till. Det har hänt en del senaste veckan och fler färger bryter av i det gröna.

Just nu funderar jag på att ta min son på orden och göra en liten tripp ner till honom i Uppsala inom kort. Det känns väldigt kul och kanske hittar vi på något trevligt.

Det är lite glest mellan inläggen men då och då dyker den där sköna längtan efter att blogga upp och då får det bli en sammanfattning av det lilla man har upplevt sedan sist. I förmiddags gick jag ut i tron att jag skulle kunna undvika regn men nästan genast började det dugga och efter en liten stund blev det ett litet strilande. Men jag struntade i det och tänkte att om jag blir blöt så får jag torka och byta kläder när jag kommer hem. Lustigt nog var det medan jag gick i skogen och försökte undvika regnet som jag kände att ett inlägg var på gång.

Den senaste veckan har jag spanat lite efter höstfärger men det är ont om dem än så länge. En och annan rönn börjar skifta lite men som ni ser är det fortfarande grönt som överväger.

Det är t o m lite sommarkänsla nere i gräset.

Att det är höst märks mest på att svamptillgången ökar. Jag letar inte aktivt efter svamp när jag går ut men jag har insett att en svampkniv och någon slags påse är bra att ha med på promenaderna. Oftast kommer jag hem med några små fynd. Sorterna varierar men nästan varje dag hittar jag åtminstone en sopp. I övrigt har jag plockat blodriskor, citronslemskivlingar, röksvampar (bara de små med vitt kött), fjällig bläcksvamp (bara små och helt vita) och blek taggsvamp. Det har blivit en fin blandning som jag har förvällt och fryst in. I dag, och som syns på den sista bilden, plockade jag för första gången fjällig taggsvamp. Jag var lite osäker på matvärdet men googlade lite snabbt att de är ätliga. Jag ville ändå kolla upp dem lite mer när jag kom hem och det jag läste fick mig att slänga hela högen i komposten. Bara en stjärna och inte alls gott enligt många omdömen. Kvar från dagens skörd blev bara en liten blodriska, en nästan lika liten citronslemskivling och en liten sopp. De ska förhoppningsvis få sällskap av fler goda svampar i morgon.

• 

• 

• 

Jag har så klart även varit på katthemmet och njutit av härliga mysstunder men även känt lite sorg över människors dumhet och känslokyla. Ni kanske har sett nyheter om att det är massor av katter som bara har lämnats vind för våg eller av andra anledningar är i behov av skydd och hjälp. Även på ”mitt” katthem är det en väntelista på att få komma och bli väl omskött. Vi har väldigt många nyfödda små kissekatter och minst en dräktig katt till är på ingång. Jag är glad över att kunna säga att det oftast går bra men det händer att någon inte klarar sig. Men det är många katter som aldrig får chansen att komma in i värmen och nu kommer tyvärr ett stort antal av dessa katter att fara väldigt illa och kanske dö under kommande höst och vinter. Hur kan någon inbilla sig att en familjekatt plötsligt klarar sig helt på egen hand och bara lämna den?

Här är i alla fall några av de lyckligt lottade sötnosar som får både kärlek och omvårdnad. Jag tycker att de tre första bilderna är roliga eftersom de visar samma katts helt olika ansiktsuttryck.

• 

• 

• 

• 

• 

Vad har hänt för övrigt sedan sist? Jo, t ex så har min dammsugare helt gett upp. Jag skulle dammsuga i förrgår och den vägrade starta. Jag konstaterade att det var el i urtaget och att det inte var glapp i sladden. Efter mer än tio års tjänst är den nog värd att gå i pension så nu ska den så småningom förpassas till en återvinningsstation. Men en dammsugare behöver man ha och jag satte mig vid datorn och letade. Efter en del jämförelser och läsande av omdömen fastnade jag för en sladdlös variant med stark motor, lågt ljud, stor uppsamlingsbehållare, många tillbehör och liten vikt. Dessutom billigare än motsvarande kända märken just pga att den inte är så välkänd och även för att den säljs direkt från tillverkaren utan mellanhänder. Om det blev rätt val återstår att se men jag hoppas att jag ska bli nöjd.

Jag har nu fått en tid för en tredje dos av vaccinet mot covid-19. Det har gjorts studier på Sahlgrenska och som väntat behöver vi organtransplanterade en extra dos för att få fullt skydd. Om det nu räcker med det, det har ju inte forskats på det ännu. Jag tar så klart tacksamt emot denna extra spruta och hoppas att jag nu blir lika skyddad som de flesta andra.

Efter lördagens krävande vandring upp till Ottfjällstoppen var jag helt klart inte i form för några fler äventyr som krävde kroppsligt välmående. Min son förväntade sig inte att vi skulle ge oss ut på någon lång vandring på söndagen men eftersom jag inte tyckte att det skulle vara bättre att sitta hemma i soffan och stelna till ännu mer, funderade vi på vilka alternativ vi hade. Jag nämnde Forsaleden och dit ville min son gärna åka. Jag har inte tänkt på det förut men han har faktiskt aldrig varit där. Förmodligen upptäckte vi den leden efter att han redan hade flyttat hemifrån. Båda döttrarna har varit med dit så nu var det verkligen på tiden att även sonen kom dit. På Forsaleden är det inte helt platt och lättgånget men det är inga stora höjdskillnader och det finns ingen topp som man måste upp på. Man går helt enkelt så länge och så långt som känns bra och då gäller det att komma ihåg att man ska ta sig tillbaka också.

Sista etappen på vägen dit är grusväg och där dök två fåglar upp på vägen. Jag har googlat för att kunna vara säker på vad det är för slags fågel men jag kan inte avgöra om det är en tjäderhöna, en orrhöna eller någon slags ripa (kanske dal- eller skogsripa). Jag stannade i alla fall bilen och min son knäppte några bilder med mobilen.

Vi åkte till norra parkeringen och började vår promenad ner mot den södra änden av sjön Långselet

Det är alltid kul att visa någon en fin plats för första gången. När vi kom fram hit kom det ett wow från min son och han uttryckte sin glädje över att vi hade valt att åka hit. Den lilla del av den här populära vandrings- och badplatsen som syns på bilderna, visar inte alls den speciella atmosfär och skönhet som man möts av. Underligt nog var vi helt ensamma när vi kom och då var klockan ändå 10.00.

Den här bron ska vi gå över för att komma vidare på leden. Jag vet inte riktigt var Långselet slutar och nästa lilla sjö tar vid.

Här samlas vattnet i en lite större pöl innan det rinner vidare till Blå lagunen. Ja, det är inte bara Motala/Skänninge som har en blå lagun men jag har inte tidigare tänkt på att det är namnet på en sjö även här. Jag fotar min son…

…och han fotar mig.

Vattnet tar sig vidare söderut på flera platser. Här rinner det i laxtrappan. Första etappen av trappan syns här.

Resten av trappan kommer efter en krök och den leder vattnet ut i Blå lagunen. Här ville vi ta oss över laxtrappan för att komma till ett litet vattenfall. Det var med viss tvekan jag följde min sons exempel och vågade mig ut på den något rangliga spången. Jag tänkte att det inte var särskilt högt om jag skulle ramla och inte var vattnet så djupt heller. Min riskbedömning resulterade i beslutet att det var värt en chansning.

Det lilla vattenfallet leder även det ut vattnet till Blå lagunen.

Vi tog oss tillbaka över spången och upp till stigen igen. Jag konstaterade att den här blå lagunen har ungefär samma färg på vattnet som dess namne i Östergötland.

Det gick inte undan på den här promenaden och det var väldigt skönt att mest bara strosa fram för att hinna njuta av allt. Förra sommaren var jag här en gång och utan sällskap. Det är mycket roligare att ha någon att dela upplevelsen med och berätta om minnen för.

Här är ett bra och tydligt exempel på en nivåskillnad där min son hoppar och jag, med ett lätt stönande inombords, försiktigt kliver ner ett steg i taget. Finns det något träd eller en buske att hålla mig i så gör jag det.

Blå lagunen tar också snart slut och då fortsätter vattnet ut i den större sjön Bodsjön.

Min son sitter på den bro där leden fortsätter men innan vi gick vidare längs leden ville jag ta mig ner till den lilla udde där vi (jag, min man, våra hundar och ibland någon mer) alltid stannade och fikade eller grillade korv.

Ännu en plats där jag och min son fotar varandra från varsitt håll.

Vindskyddet och grillplatsen var upptagna av en familj så vi lät dem vara ifred och fortsatte promenaden.

Vi gick inte så mycket längre innan jag var duktig och sa ifrån att det nog var dags att tänka på att ta oss tillbaka. Jag skriver att jag var duktig eftersom det tog emot väldigt mycket att inte fortsätta en bra bit till. Man ska lyssna på kroppen även om det är tråkigt. Min son föreslog att vi skulle fortsätta fram till en fin plats som vi såg lite längre bort.

Här satte vi oss ner och åt våra mackor. Det var otroligt skönt så vi satt kvar där ett bra tag. Tänk vilken tur vi hade att det just den här helgen blev nästan sommar igen.

Det gick mycket snabbare på tillbakavägen för då hade vi redan tidigare stannat till vid alla fina platser. Jag har för mig att min son sa att vi hade gått ca 5,5 km och det var alldeles lagom den här dagen. Vi kom hem lagom till eftermiddagskaffet men den här gången blev det inga chokladbollar. I stället fortsatte vi att mumsa på den rabarberpaj som vi hade påbörjat som efterrätt dagen innan. Det blev paj även till middag. En svamppaj och till den rejält med vitkålssallad. När vi hade ätit tog min son med sig sin packning och promenerade iväg i det sköna vädret till stationen.

Efter den här helgen mår jag precis som förväntat. Det får mig att förundrat tänka tillbaka på hur mycket jag orkade och klarade under mina aktiva resor tidigare i somras. Helt otroligt att det blev så perfekt. Tänk om jag kunde komma på hemligheten om hur det kan bli så. Det måste helt enkelt vara så att hjärnan och psyket har en del i förklaringen.

Jag var lite bekymrad över hur jag skulle klara av ett pass på katthemmet i dag men min volontärskollega såg att jag hade besvär och hon lät mig inte ta så många av de tyngsta arbetsuppgifterna. På slutet sa hon till mig att åka hem och överlåta resten på henne. Jag gillar inte att göra något halvdant och jag vill inte pjåskas med men när jag tyckte att jag hade gjort min del åkte jag hem. Det var lite svårt att slita sig från alla söta små bebiskatter. När vi kom dit i morse satt en av de som är ansvariga på pass inne hos en katt som var mitt uppe i en förlossning. Den femte och sista ungen föddes strax efter att vi kom dit och nu är det ca 20 småttingar som ska tas om hand. Jag fick höra att så många kattungar har det aldrig varit där samtidigt förut.