Det fina vädret, nästan som sommar, lämnade jag kvar där nere i söder och kom hem till höstrusk. Det gäller att passa på mellan regnen om man vill komma ut och slippa bli blöt. Som tur är håller regnet inte i sig hela dagarna och hittills har jag haft tur under mina promenader.

Igår var det dags för ett delat pass på katthemmet igen och det blev både mys med kattungar och attack av en arg och rädd kattmamma. Eller attack kanske är lite överdrivet. Hon gjorde utfall mot mig så fort jag öppnade dörren till det bås där hon och hennes två kattungar bor. Jag satte mig på golvet utanför, öppnade dörren lite på glänt och tog försiktigt ut de matfat och den vattenskål som stod precis innanför dörren. Sedan drog jag lådan med kattsand till mig med hjälp av en sopborste. Under tiden gjorde mamma katt flera utfall och fräste ilsket. Men hon kom inte ända fram till mig så det var nog mest varningar. Men jag hörde att en volontär hade blivit biten så jag var väldigt försiktig. Jag lyckades i alla fall städa kattlådan och sätta in ny mat och fräscht vatten.

I båset bredvid låg en annan kattmamma och hennes ungar och där fick jag välkomstkel av både mamman och barnen. Medan jag var där kom det några nya kattungar till karantän och efter matning och namngivning släckte vi hos dem och drog för persiennerna. En av kattungarna var så stressad att den försökte hoppa genom glasrutan så vi ville ge den lite lugn och ro.

I köket var det kärlek i luften. I alla fall från ett håll. En väldigt mysig och gosig liten kisse blev först könsbestämd som hane. Men misstaget upptäcktes snart och då blev namnet Stårsa (flicka på jamska). Av någon anledning har Stårsa fallit pladask för Prinsen, ni vet den gamla, njursjuka och trafikskadade katt som bor permanent i köket. När hon hör någon komma börjar hon bearbeta dörren till sitt bås och jama envist. Prinsen är snäll mot henne och därför får hon komma ut under passen. När jag öppnade sprang hon som en pil direkt till prinsen och förklarade sin kärlek till honom.

Prinsen är nog lite smickrad och kanske gillar han Stårsa till viss del. Men han är en gammal kisse som kanske tycker att det är lite under hans värdighet att visa samma kärlek till en väldigt ung liten tjej. Som tur är accepterar han hennes närmanden och hon är inte på honom hela tiden. När vi var klara med allt som skulle göras satte vi oss och fikade och då ville Prinsen upp i mitt knä. Jag lyfte så klart upp honom och genast var det en liten Stårsa som tog ett skutt upp bredvid honom. Men hon fick inte plats och ramlade ner igen. Där satt hon och tittad längtande upp på sin stora kärlek. Jag lyfte upp henne en stund men det blev för trångt och hon valde själv att hoppa ner igen.

Jag skulle vilja ha lite solsken och blå himmel som kontrast till alla höstfärger men det ser inte ut att bli så den närmaste veckan. Men jag njuter ändå av att promenera i ett höstfärgart landskap och även idag lyckades jag pricka rätt mellan regnen.

På måndagen var det dags för hemfärd från Uppsala men eftersom min son började sitt arbete först på eftermiddagen var det inte bråttom att lämna lägenheten. Vi hade redan på lördagen planerat att ta en promenad den här dagen och kombinera den promenaden med ett besök i en mataffär med ett välsorterat veganskt utbud. Jag har inte tillgång till ett lika rikt utbud i Östersund så jag ville köpa med mig vegansk salami. Två korvar blev det och även en förpackning med skivad roast beaf. Stavningen visar att det inte är kött i produkten (då skulle stavningen ha varit beef) utan ärtprotein. Kanske borde varan ha hetat roast peaf. Det ska bli spännande att smaka. Jag vet att salamin är god eftersom min son hade med sig en sådan på vår senaste resa norrut.

Vi gick i både stadsmiljö och i skog och park och naturligtvis kom vi ner till Fyrisån och följde den en bit.

Efter lunch tog jag med mig mitt pick och pack och körde norrut. Som vanligt hade jag bokat ett boende ungefär halvvägs och den här gången var målet en gammal gård, Karlsgården, strax söder om Järvsö. En bensträckare brukar jag behöva och, som så många gånger förr, blev det en promenad i Bollnäs. Den centralt belägna rastplatsen kan stå till tjänst med både bensin och en fin runda runt en liten sjö. Jag både tankade och promenerade i det helt fantastiska vädret.

Det kändes väldigt skönt att kunna stanna på halva vägen. Det är ganska lagom innan kroppen börjar bråka alltför mycket.

Utanför min stuga hade jag den här utsikten över Ljusnan. Plötsligt hörde jag ett mjau och när jag vände mig om kom en jättesöt katt gåendes mot mig med svansen rakt upp och med blicken fäst på mig. Naturligtvis satte jag mig på trappan utanför stugan och njöt en stund av både kattmys och utsikt. Men jag ville komma in och plocka upp mina kylvaror och sedan gå en liten promenad ner till sjön. Jag lyfte försiktigt ner katten ur mitt knä och gick in. Men så snart jag hade gjort det nödvändigaste gick jag ut igen.

Byggnaderna på den gård jag bodde på var gamla men jag tror att jag hade missförstått att det var på Karlsgården jag skulle bo. Den gården, som är ett museum och ägs av traktens hembygdsföreningar, låg alldeles granne med mina värdars gård.

Längs vägen gick jag förbi en fårhage och lite längre bort hörde jag gnäggande från hästar. Men jag såg aldrig någon häst så de måste ha varit skymda av något. Jag gick ner till sjön och tillbaka och det räckte. Det kändes att det hade blivit några promenader tidigare så det var skönt att komma in i stugvärmen, äta lite middag och sedan ta fram datorn.

Ibland känner jag mig väldigt gammal och dammig. Om en tv inte fungerar som en vanlig tv med en helt vanlig dekoder så försöker jag inte ens sätta på den. Jag har hört orden chromecast och appletv men jag har inte en susning om vad det innebär. Det vore nog lätt att ta reda på men intresset finns inte. Hemma hos mig är det tv med ett basutbud av kanaler (några extra som jag betalar för) och en inspelningsbar dekoder som gäller. Jag knäpper på tv:n och dekodern och något annat förstår jag mig inte på. De program jag vill se spelar jag in (förutom rapport) och sedan tittar jag när jag har tid och lust. Perfekt när programmen går på reklamkanaler. Bara att spola förbi det jag inte vill se. Så småningom kanske även jag skaffar någon streamingtjänst (jag är inte ens helt säker på den termen) men än så länge är jag nöjd med hur jag har det nu.

Här var det just en appletv (???) så jag tittade på rapport på datorn och var nöjd med det. Jag tyckte om den här stugan men jag kan inte förstå varför det är så vanligt med låga ryggstöd. Jag kan helt enkelt inte sitta i en soffa eller fåtölj som ser ut så här. Om den står mot en vägg kan jag lägga en kudde ovanför ryggstödet mot väggen och få stöd för bröstrygg och nacke. Men jag får ont bara av att tänka på att sitta i en soffa som den här. Det var inga problem. Jag bäddade den sköna sängen och bullade upp med några kuddar bakom rygg och nacke. Där satt jag bra.

I morse kom jag iväg redan sju på morgonen och jag var hemma ca kvart i elva. Det är alltid skönt att komma hem. Det blev en lat och faktiskt skön dag eftersom det har regnat sedan jag kom hem. Det gör inget att det inte blev någon promenad i dag. Det blir ordning på torpet igen i morgon.

Det är inte ofta vi lyckas med att träffas allihop samtidigt. Senast det hände var julen för snart två år sedan. Mina tre barn och min svärson har träffats och jag har antingen besökt min son eller döttrarna och svärsonen eller så har någon eller några hälsat på hos mig. Därför var det extra kul att få ihop en familjeträff där alla var med. Söndagen blev precis så bra som jag visste att den skulle bli. Att solen sken och att termometern visade 17-18 grader var så klart en bidragande faktor eftersom vi hade bestämt oss för att gå en promenad.

Men innan jag och min son åkte hemifrån honom i Uppsala hann vi gå en förmiddagspromenad. En promenad som vi båda blev glada av och där vädret återigen var på vår sida. Höstfärger fanns det gott om.

Efter lunch gav vi oss iväg till Örebro, ca två timmars bilresa. Vi stannade först till hos min äldsta dotter, där vi fick kaffe, och sedan åkte vi vidare mot yngsta dottern och hennes man. Vi bestämde oss för att förboka hemleverans av Pizza (andra pizzan för min del under den här resan. Men pizza är ju gott och jag beställer aldrig pizza när jag är hemma.) När beställningen var gjord promenerade vi iväg längs nya vägar. I alla fall nya för mig och min son. Jag har alltid hamnat i närheten av Svartån vid tidigare promenader i Örebro så det var kul att se något annat. Vi gick förbi en golfbana med får i förgrunden.

Vi stannade till när vi såg en orm komma slingrande över vägen, en snok enligt en man som kom från andra hållet.

Känner man till Örebro så ser man här att det faktiskt var där vi var. Till höger den välkända svampen och längst till vänster, i det höga huset, ligger krämaren som är ett affärs- och bostadskomplex. Där, på tionde våningen, bodde min farmors systrar. De delade lägenhet. Jag vet inte hur länge de gjorde det men jag kan inte minnas något annat. Jag och mina systrar kallade dem för våra farmostrar och vi tyckte väldigt mycket om dem. Ni kanske minns att när jag och min lillasyster köpte ett hus tillsammans, och bodde där i fyra år, så blev vi kallade de nya Stina och Greta av de som kände till våra farmostrar.

Som ni ser träffade vi på en del djur under promenaden. Vi kom fram till en gård med stora hagar där hästar strövade omkring. Min son lyckades locka till sig en nyfiken häst.

Mina döttrar lyckades sämre med det så de fick nöja sig med att titta på avstånd. Här är det min son som har fotat.

Vi kom tillbaka till lägenheten strax innan pizzan levererades. Jag var nöjd med min veganska Hawaii, som fick ett annat namn just för att den var vegansk. Alla var inte lika nöjda och det var ju synd.

Vi ville inte stanna så länge efter middagen eftersom vi hade en ganska lång bilresa tillbaka till Uppsala framför oss. Men jag fick de långa och varma kramar jag hade längtat efter och det var så himla kul att kunna vara tillsammans allihop. När vi klädde på oss för att gå blev vi noga bevakade av ett par stora ögon. En av de två kattbröderna tyckte att det var en bra plats att hålla utkik från.

Strax före sju på morgonen gav jag mig iväg från stugan utanför Leksand och knappt tre timmar senare kom jag fram till Uppsala och kunde plinga på i porttelefonen hos min son. Vi var båda helt inställda på att komma ut och promenera någonstans i naturen och medan vi drack kaffe kollade vi på de förslag min son hade. Vi bestämde oss för att åka till ett naturreservat en kort bilresa bort. Matsäck måste man ha med sig och det blev ett gäng mackor med allt möjligt gott på. Kaffe och varsin liten kaka packades också ner.

Jag hade verkligen valt rätt helg att åka hit. Det var som en skön och något sval jämtländsk sommardag, helt perfekt för en ganska lätt vandring i en skog där naturtyperna varierade.

En fluga på en flugsvamp och en Ingrid framför samma flugsvamp.

Visst ser det härligt ut? Jag njöt av att vandra fram på fina stigar med mycket mossa och luft mellan träden och att ibland komma upp på stenhällar eller in i tätare skog med mycket rötter på stigen.

Efter ett tag blev vi hungriga och då smakade det väldigt bra med våra mackor.

Jag har ingen aning om vad jag såg eller hörde här men kanske var det ett flygplan.

Vi letade inte efter svamp men längs stigarna såg vi en hel del taggsvampar, fårtickor, några smörsoppar och en tegelkremla. Min son tyckte att det var kul att lära sig om dessa svampar och vi stoppade ner dem i en tygkasse som han hade i ryggsäcken. Vi hade inga ambitioner att försöka hitta trattisar eller kantareller men så plötsligt, när vi hade stannat till av någon anledning, tittade jag lite åt sidan och där växte några få trattkantareller. De hamnade bland de andra svamparna eftersom vi inte trodde att det skulle bli mycket mer än så.

Men har man väl hittat några trattisar så är ögonen sedan inställda på att se fler och min son flyttade snart över de han hade i tygpåsen till en av de bajspåsar jag fortfarande alltid har med i väska eller ryggsäck. Vi hade sett på kartan, på en av de skyltar som fanns efter stigen, att vi skulle komma fram till en korsning med ett skidspår och att det skulle bli en bra väg tillbaka. Där kom vi inte långt innan vi, efter lite fundering, valde att tömma tygpåsen på de svampar vi först hade plockat för att i stället fylla den med trattisar. Visserligen hade vi tre mindre plastpåsar men de räckte inte till så för oss var valet inte så svårt.

Tiden gick och vi bestämde oss för att vi inte hann med något kaffe. Min son gjorde som jag och rensade under plockning och därför hann det gå någon timme innan vi hade plockat relativt rent inom ett litet område. Som tur var kom en tjej och hennes schäfer förbi, även hon med en påse trattisar. Hon berättade att stigen tog slut lite längre fram och att det var ett kärr att ta sig igenom. Det kändes inte lockande och därför vände vi och gick tillbaka samma stig vi hade kommit på. Hade vi fortsatt på den stig vi var på så hade vi förmodligen blivit kvar mycket längre. Där är det inte så många som går och alla trattisar fick växa ifred. I alla fall tills vi kom. Hade vi haft tid och ork så hade vi kunnat plocka mycket mer men min son var väldigt nöjd med den mängd som hamnade på tork på hans matbord. Ganska många svampar hamnade i den supergoda pastarätt han bjöd mig på lite senare. Krämig och god pasta med svamp är bland det godaste man kan äta. Vilken svampbonus det blev.

I dag ska vi göra en dagstur till Örebro och där ska jag äntligen få krama mina döttrar och, om han vill, även min svärson.

I dag fick jag äntligen träffa bloggvännen Paula och se hur fint hon bor i det vackra Sundborn. Det var dagens huvudevent men eftersom Paula gillar att sova ut på morgonen bestämde vi att vi skulle träffas hos henne kl 11.00. Jag, å andra sidan, är morgonpigg och hann därför med både en dusch och en rejäl promenad innan det var dags att åka. Google maps talade om att det skulle ta 52 minuter till Sundborn och efter promenaden hann jag med god marginal ta en kopp kaffe också.

Min morgonpromenad var väldigt skön om än lite kylig. Jag gick i rask takt och det var nerförslut i stort sett hela tiden. Lätt att gå alltså. Plötsligt hade jag gått i 45 minuter och då tyckte jag att det var dags att vända. Om det går neråt åt ena hållet så säger logiken att det lutar uppför när man går tillbaka. Så var det naturligtvis också. Det var inga branta backar men jag fick i alla fall upp flåset. Det var skönt för äntligen blev jag varm och kunde t o m ta av vantarna. Jag hade hoppats på att få se något fint, kanske en fin vy, men det enda som var värt att plocka fram kameran för var det här fåret. Vilka korksruvslockar.

”Min” lilla stuga är så klart också värd att föreviga och den här gången blev det ett foto från grusvägen utanför.

Efter att ha druckit mitt kaffe gjorde jag mig i ordning, hejade på min värdinna som var på väg att släppa ut sina höns och satte mig i bilen för vidare färd mot Paulas pörte paulaz.se

Det var inte bara Paula jag skulle träffa utan även hennes väldigt söta vovve Daniel. Som vanligt, när jag träffar en ny hund, är jag försiktig och låter hunden välja om den vill komma till mig eller inte. Med Daniel var det inga som helst problem. Han kom fram och nosade och vi blev genast kompisar.

Att jag blev godkänd fick jag bevis för när han kom fram till mig och tydligt visade att han ville att jag skulle lyfta upp honom. Efter en stund sov han så här gott i min famn.

Paula bjöd på äppelmust och veganska ostbågar. Tänk vad snällt, hon ville inte ens smaka en endaste ostbåge utan hade köpt dem bara för min skull. Gissa vem som fick med sig nästan en full påse när det var dags att säga hejdå. Vi hade bestämt att vi skulle gå en promenad för att sedan antingen äta på en restaurang eller köpa pizza. Vi gick förbi Carl Larssons gård men det blev inga foton eftersom gården var skymd av andra byggnader. Vi kom aldrig fram till någon bättre fotoplats utan vi fortsatte åt ett annat håll med mycket fint att se. Sundborn är verkligen en fin liten ort med mycket vackert att upptäcka.

Paula har skrivit om och visat foton från den här gärdesgården där olika figurer har placerats ut till allmän beskådan. Nu fick jag själv se dem, eller i alla fall de som just nu sitter där. Figurerna byts tydligen ut lite då och då.

Vi valde mellan en buffé och pizza och efter att jag fick veta att för min del var det morotsbiffar som gällde så valde vi pizza. Det är inget fel på morotsbiffar men det är förmodligen inte restaurangens egen tillverkning utan något de har som nödlösning om sådana som jag dyker upp. Risken är att de är torra och lite trista. På pizzerian kunde jag specialkomponera min pizza. Det fanns veganost men i övrigt var det de ordinarie valen som gällde. Det blev en pizza med färska tomater, ananas, curry och champinjoner. Ja, och så klart även tomatsås. Den blev väldigt god och både jag och Paula var nöjda med våra val.

Medan vi väntade på pizzorna gick vi en kort promenad och hamnade här.

Oj, vad kul det var att träffas. Vi pratade, skrattade, promenerade och pratade och skrattade lite mer. Visst är det roligt att man kan vara vänner via bloggarna och sedan, när och om man träffas, så funkar det väldigt bra. Nu har jag träffat sex bloggvänner och det har varit väldigt trevligt varje gång. Så småningom var det dags för mig att åka tillbaka till den lilla stugan utanför Leksand och nu sitter jag återigen och värmer mig vid en sprakande brasa. I morgon bitti bär det av till Uppsala och där ska solen skina på mig och min son när vi ger oss ut i naturen.