Jag trodde nästan inte mina ögon när jag kollade termometern innan jag gick ut idag. 8,1 plusgrader…i januari i Jämtland. Solen sken och jag såg nästan inga rörelser i träden när jag tittade ut. Hur klär man sig en sådan dag? Ja, vad jag skulle ha på fötterna fanns det ingen tvekan om eftersom halkan fortfarande är omfattande. Då är dubbskorna ett självklart val. Men skulle jag plocka fram vårjackan eller skulle jag ångra mig då. Jag vågade inte riktigt lita på termometern så jag gjorde en kompromiss och tog bara en t-shirt under jackan. Mössa och tunna fingervantar stoppade jag ner i väskan, bara för att gardera mig.

Termometern talade sanning och det var en helt fantastiskt skön dag att vara ute i. Det var bara isen som förstörde en liten del av njutningen. Men jag höll mig till huvudstråken bland gångvägarna och där var det riktigt bra grusat. Det kändes faktiskt lite som vår. Jag tyckte t o m att solen värmde lite. Mjällebäcken porlade lite extra mycket på sin väg ut i Storsjön. Men tyvärr luktar det inte gott om bäcken. Lukten påminner om den svavellukt vi kände vid de geotermiska källorna på norra delen av Island. Ganska kväljande och tyvärr luktar det så om bäcken periodvis varje vinter.

Jag och min familj har klarat oss från corona ända fram till nu. I alla fall såvitt vi vet. Det kan ju hända att vi har varit smittade utan att märka det. Men nu har min son haft bekräftad covid-19. Han har fått tre sprutor men fick ändå lite feber, smakförändringar och allmän sjukdomskänsla. Provsvaret kom när han nästan var helt bra igen och då kom även kravet på att fylla i ett formulär om smittspårning. Det är inte så lätt att komma ihåg alla tillfällen då man har varit i närheten av andra men han fick ihop det riktigt bra.

För min egen del har jag förstått att jag nu ska vänta på att min kontaktsköterska kontaktar mig för att boka en tid för en fjärde spruta. Jag har sett info från två olika nyhetsbyråer om att bl a organtransplanterade ska få sin fjärde dos ca tre-fyra månader efter den tredje. Jag fick min tredje dos 17:e september så det lär inte dröja så länge innan jag får en tid. Det skulle vara spännande att få veta hur det står till med antikroppar hos mig, om jag över huvud taget har bildat några. Men förmodligen har det gjorts studier som visar att vaccinet gör någon nytta även hos oss immunsupprimerade.

Om jag vore äldre än jag är och om jag hade större problem med rörelseapparaten i kroppen än jag har, då skulle jag vara väldigt less på hur den här vintern har varit till stor del. Visst, det har varit en hel del härliga dagar med fina gångvägar och lagom vintertemperatur. Men tö och därpå halka har varit ett återkommande inslag alldeles för långa perioder för att det ska kännas riktigt bra. Nu är vi inne i en period då det verkligen är halkvarning för alla och särskilt för de som inte klarar en vurpa. Som tur är kan jag ta mig ut och jag har än så länge inte gjort varken piruetter eller ramlat på de isbelagda vägarna och gångbanorna. Det är grusat på många av dem men inte ens då kan man trava på som vanligt.

Fy, vad gnälligt det här blev. Det är ju tur att man kan hitta små pärlor i allt det isiga och blöta och promenader blir det hur som helst. Igår var jag på katthemmet och det var ett riktigt kul pass. Jag fick bl a lära mig av C vad som kan tolkas som en ekivok invit från tjejer 😀 Jag konstaterade bara att så var det inte när jag var ung eller så fattade jag det helt enkelt inte. Jag är inte så säker på att en förfrågan om att ta en kopp kaffe ihop uppfattas på det sättet av alla idag heller. Men jag gick inte djupare in i den analysen utan lät det hela övergå i skratt.

Vi blev klara ganska snabbt, trots att vi tog oss tid för mycket närkontakt med katterna, och på väg hem spontanstannade jag för att ta en liten promenad. Den blev inte särskilt lång eftersom halkan gjorde att jag spände fötter, ben och höfter och det kan komma surt efteråt. Men det var ändå skönt att få röra på mig lite. Efter allt regn, flera dagars töväder och mycket blåst låg det ett vattenlager ovanpå isen. Jag hann i alla fall gå en promenad på isen när den var tillräckligt tjock men nu skulle jag inte våga mig ut på den. Jag har inte sett någon annan på isen heller de sista dagarna men förhoppningsvis kommer det fler tillfällen innan det är helt kört.

Idag har det faktiskt varit några minusgrader och vattnet på isen har frusit. Det är fortfarande lite svårt att gå utan att spänna sig och en viss försiktighet måsta man iaktta om man vill hålla sig på fötterna. Vissa stigar är hårda och fina men andra kan vara riktiga isgator. Och i skogen sandas eller grusas det inte. Här kom jag till en stig som skulle ta mig till en grusväg där nere. Men stigen vågade jag inte halka ner på utan jag valde att följa andras spår över lägdan i stället. Det var delvis skare och delvis mjukt underlag men jag kunde gå utan halkrisk och det var skönt.

Vägen jag kom till såg ut så här och de ynkliga gruskornen hjälpte inte mycket. Men vädret var fint och med lite försiktighet gick det bra.

Nu längtar jag efter ett rejält snöfall och att temperaturen ska hålla sig på minussidan åtminstone hela februari.

När töväder och vindar ta bort allt det vita, vackra från träden då är det inte så dumt att man kan vända blicken ännu högre upp och njuta av skådespelet där. Trots regn och tö, blandat med några snöfall och korta stunder med minusgrader, finns det mycket snö kvar men det är inte den där fluffigt härliga snön utan mer ett växelvis blött och hårt snötäcke. Dubbskorna har återigen kommit fram. Jag har inte mycket fint att visa förutom morgonhimlar. Här från några av mina promenader den senaste tiden.

Planerna för sommaren börjar så sakteliga ta form. Nu har jag letat fram en fin plats där jag vill fira min 60-årsdag. Det blir inget stort firande. Det var det när jag fyllde 50 år och jag har varken ork eller lust att fira på det sättet igen. Jag har bjudit med mig mina allra närmaste, dvs mina barn, min svärson, mina systrar och min svägerska. Tyvärr kan min äldsta syster inte vara med så vi blir ett litet gäng på sju personer. Alldeles lagom och precis med de jag allra helst vill ha omkring mig då. Nu är bara frågan vad jag ska hitta på efter de dagarna. Ett angenämt problem som jag ska ta itu med så småningom. Jag vet i alla fall att jag inte vill åka direkt hem efteråt.

I morgon är jag på katthemmet igen och, som jag sa till C, jag ska stanna inne i min gladbubbla, fokusera på katterna och stänga ute allt käbbel. Hur det än är med stämningen mellan vissa så är det en sak som förenar alla som är engagerade i katthemmet. Vi är alla väldigt måna om att våra kissar ska ha det så bra som de bara kan och det är ju det viktigaste.

Jag älskar att komma till katthemmet och när jag är där tar jag alla chanser att mysa med alla sötnosar som vill ha gos. Men jag håller mig borta från allt som har med ledningen, deras diskussioner och annat skitsnack att göra. Varför kan inte vuxna personer diskutera utan att det ska bli osämja och varför kan man inte acceptera att alla inte tycker likadant? Att kunna kompromissa och komma fram till lösningar borde vara regel. Om jag har förstått det rätt så har flera nyckelpersoner och ett antal volontärer slutat pga detta. Jag och C har redan från vårt första gemensamma pass bestämt att vi inte ska syssla med skitsnack och om vi någon gång återger något så nämner vi inga namn. Men det är inte ofta vi kommer in på det ämnet mer än att vi kan beklaga att det förekommer. Så länge jag bara behöver bry mig om katterna och får ge och ta emot kärlek så kan jag gå omkring i den bubblan och strunta i det som inte är lika trevligt.

Jag tror att den här katten heter Piri. En ganska skygg katt som gärna tittar men inte vill ha närkontakt.

Mamma Skrållan med en av de två ungar som överlevde. Jag tror att det här är Båtsman. Den andra är nästan helt svart och heter Malin. De är de enda ungar som fortfarande är kvar på katthemmet nu. Ett tag var de 28 stycken.

En konflikt som jag inte har kunnat undgå att märka är huruvida den underbara Stålis ska få komma till ett foreverhome eller inte. För mig är det självklart att han behöver komma till en familj som älskar honom och som dessutom kanske kan banta ner honom till en hälsosam vikt. Det är svårt att begränsa maten när ett gäng katter lever tillsammans i ett rum. För bara någon vecka sedan förälskade sig en kvinna i Vilde och en kattjej som är kompis med honom. Men en del tycker att han ska vara kvar för att han är väldigt bra med de andra katterna. Så är det och han sprider lugn och trygghet. Men borde inte hans eget välbefinnande komma först. Som vanligt håller jag mig utanför diskussionen men jag tycker att Stålis förtjänar att få det riktigt bra på ålderns höst och det skulle även tjejkompisen tycka. Det är extra kul när två kattkompisar får fortsätta vara tillsammans.

Idag kunde inte C komma men jag fick sällskap av den kvinna jag skrivit om tidigare, som jag kände för 25 år sedan. Jättekul att jobba tillsammans med henne också. Hon fixade ett bollhav (ett mini) med lite godis i botten. Men smarta Stålis kom snabbt på att det bästa sättet att komma åt godiset var att välta byttan och låta bollarna rulla ut. Fritt fram för mumsande.

Om ni har funderingar om hur jag har det här i ovädret så kan jag lugna er med att än så länge är det ganska lugnt. Det är alldeles för varmt och det har regnat med olika styrka men den riktiga blåsten sätter igång först i morgon här. Det är värre närmare fjällen. I morse var jag lite orolig för att det skulle vara isgator som inte hade hunnit sandas ännu men det var bara blött och en del rejäla vattensamlingar. Jag kom till katthemmet utan några egentliga problem. Men nu ska snön snart börja falla samtidigt som vindstyrkan ökar. I morgon håller jag mig kanske inne och tittar ut på allt väder.

Ja, jag vet att berget heter Östberget men eftersom alla vet var Frösöberget finns så kallar jag det så. Jag parkerade en liten bit från vännen Anna-Lenas bostad och passade på att fota lite innan hon kom. Underligt nog så är det ofta riktigt vackra soluppgångar trots att dagen sedan är helt igenmulen.

Vi bestämde oss för att gå runt Frösöberget, en runda som tog ca en timme och en kvart och där första halvan gick stadigt uppför. Vi flåsade nog lite extra eftersom vi pratade samtidigt men jag tycker att vi höll en god fart i alla fall. Men jag tog en bild till innan vi svängde av uppåt höjden.

Utanför det som var Frösö zoo står fortfarande dessa figurer kvar. Det tog lång tid innan ödet för anläggningen bestämdes och djuren har försvunnit för länge sedan. Men i augusti i somras såldes marken till ett fastighetsbolag. Nu ska det förhandlas om vilken sorts bebyggelse, troligtvis bostäder, som ska uppföras.

Det var verkligen kul att träffas och promenera igen. Av flera anledningar har det dröjt väldigt länge sedan sist men vi var överens om att så ska det inte fortsätta. Vi får väl se om vi får till det lite oftare än något enstaka tillfälle per år. Men visst är det härligt att det ändå kan fungera så. Inga krav och ingen som blir missnöjd med att det dröjer.