Jag har inga som helst problem med att fylla dagarna med aktiviteter och det blir nog lite väl intensivt. Men samtidigt är det roligt att upptäcka nytt och återupptäcka det jag har sett förut. Igår knäppte jag över 500 foton så ni förstår nog att det tog lite tid att välja vilka jag ville ha och fixa till en del av dem så gott det gick. Jag hann inte med varken det eller att läsa era bloggar innan det var sovdags men nu ska jag berätta i bild och ord om gårdagen, tisdagen. Det allra bästa var att jag fick se varelser som jag inte hade haft en tanke på att få se. Men jag börjar från början.

Morgonen var lite ostadig vädermässigt så jag kollade upp vad som fanns att se på vägen mot Ottenby naturreservat. Där ville jag gärna ha en något så när bra sikt och jag tänkte att det skulle hinna klarna upp tills jag kom dit. Det skulle ha varit soligt direkt på morgonen men solen hade tydligen försovit sig. Det är så smidigt med karta och vägbeskrivning i google maps. Jag tar bara fram kartan, klickar på den punkt jag vill komma till och sedan på vägbeskrivning och start. Ja, det där vet ni ju. Jag använder aldrig bilens gps numera eftersom jag där måste skriva in en adress eller koordinater. Nu förstorade jag kartan och såg något som heter Nunnedalen och där finns det en stig att gå på. Klick, och så visades jag dit. På parkeringen i Resmo stod en väderkvarn. Sådana finns det gott om på Öland och det går inte att missa dem.

*

En vit fjäril som, såvitt jag förstår, hört till just gruppen vitfjärilar.

Här skulle man kunna sitta och njuta av utsikten över havet…om det hade varit klart och bra sikt.

Stigen går nära vägen och ibland såg jag över till andra sidan.

Efter regn kommer inte bara solsken utan även växter och kryp med droppar.

Jag var fortfarande inte riktigt redo för att åka direkt till Ottenby så jag gjorde ännu en koll på kartan och såg att Linnés grotta fanns lite längre fram. Innan jag kom dit behövde jag en toalett och stannade till på en rastplats där det stod tre väderkvarnar i rad. Jag kan redan nu säga att det rekordet kommer att slås i nästa inlägg.

Det blev en liten promenad igen innan jag kom fram till grottan. Tydligen fick Linné en sten på foten just i den här grottan när han besökte den med sina elever 1741. Han avslutade då besöket och i folkmun har det blivit Linnés grotta.

Den var inte speciellt djup och det var bra för det var blött och kladdigt att gå framåtböjd där inne. Men när jag nu hade gått dit så måste jag ju gå ända in. Återigen kom mobilen väl till pass. Den har ju en ficklampa inmonterad.

På stigen därifrån fotade jag en vallmo och en för mig okänd växt.

Nu tyckte jag att det började ljusna lite så nästa anhalt blev Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Men solen lös fortfarande med sin frånvaro och det gråa hade återtagit herraväldet. Inget regn dock och då är det ändå ganska ok.

Jag började med att gå förbi fyren och ner till havet längst ut vid udden. Jag tog några bilder med mitt vanliga objektiv och då ser det mest ut som ett gäng stenar i vattnet och något som ser ut att vara fåglar.

Men jag hörde brölanden och skrik från flera platser där ute och plötsligt dök en av stenarna. På den här bilden kanske ni kan börja ana vad för figurer jag blev så glad för att jag fick se.

För en gångs skull hade jag tänkt på att ta med mitt andra objektiv med längre räckvidd. Jag såg väldigt bra genom kameran men att få till bilderna lika bra var så gott som omöjligt. Men jag hittade en staketstolpe och använde den som stöd och då blev det lite bättre. Ni har nog redan räknat ut att det var sälar där ute och att det var de som brölade.

De måste ha hittat stenar att ligga på för så där kan man väl inte ligga i vattnet.

Som sagt, bilderna blev inte särskilt bra men jag tycker ändå att det är kul att visa vad jag fick se.

Jag tog säkert 100 bilder bara på sälarna men inga blev bättre än de jag har här. Men utan det bättre objektivet hade jag inte sett sälarna alls. Av de drygt 500 bilder jag tog den här dagen blev det 115 kvar när jag hade sorterat ut de sämsta eller bilder på samma motiv. Sedan skulle jag välja ut vilka som fick vara med i inlägget och det blev många men betydligt färre än 115.

Jag gick vidare på udden och kom fram till några svanar. De visade gärna upp sig. Jag behöll mitt teleobjektiv på och det kom väl till pass även här.

Titta gärna på den här svandansen.

Jag glömde nästan bort alla fåglar när jag spanade på sälarna men fåglar fanns det så klart också gott om.

Jag gick tillbaka till fyren för att ta mig upp i den. Då fick jag ännu en gång uppleva hur bra en mobil är och hur mycket man använder den. Jag skulle betala inträdet på 40 kr men upptäckte att jag hade glömt mitt betalkort i en annan väska. Vilken tur då att det ofta går att betala med swish. 197 trappsteg är det upp och det var inte bara jag som sa att det kändes i benen. Jag har lite svindel som besvärar mig ibland men en kvinna där uppe stod tryckt mot väggen och var verkligen livrädd. Samtidigt var hon väldigt stolt över att hon hade tagit sig dit upp. Jag klarade av att stå vid staketet och titta ut över kanten. En roligt episod där uppe, i alla fall tyckte jag att det var kul, var att jag sa något på svenska till ett ungt tyskt par. När de sa att de var tyskar sa jag ”ich spreche kein deutch” (jag pratar inte tyska). ”Aber ein bisschen” (men lite) sa mannen frågande. Då fick jag användning för ett ord som jag bara några dagar tidigare hade frågat min son om och jag kunde svara ”ja, aber ich habe fast alles vergessen” (ja, men jag har nästan glömt allt). Det var det där lilla ordet fast (nästan) som jag hade funderat på och nu tyckte jag att det var helkul att jag fick använda det. Mannen frågade om jag hade läst tyska i skolan och jag fick till ett svar om att det var 40 år sedan. Men sedan fick det räcka och jag sa ciao (det ordet används även av tyskar) och gick ner igen för alla 197 trappsteg.

Jag satte mig vid ett bord och åt min matsäck medan jag tittade på får.

Jag åkte långsamt vägen från fyren och eftersom jag var ensam där just då stannade jag till och tog en bild från bilen.

Jag stannade bara lite längre fram där det fanns en parkering och ett antal leder. Jag var fortfarande inom naturreservatet. Att det inte var så långt jag åkte förstår ni när ni ser Långe Jan i bilden. Här började den led jag tänkte följa.

Jag och min man har stannat till här tidigare men jag minns att det inte var lika kul att gå här då. Vi hade två hundar och den ena (Kasper) gillade att äta bajs. Aldrig hundbajs men annars var det mesta gott. Här ligger det massor av koblajor och man måste se var man sätter fötterna och då var vi även tvungna att hålla Kasper i väldigt kort koppel. Dessutom har jag alltid känt ett obehag inför att gå med hundar bland kor. Vi gick inte hela rundan den gången. Nu stod det dessutom på en skylt att man inte skulle ta med hundar in bland betesdjuren. Det var väldigt skönt att bara kunna gå utan att behöva bekymra sig om kor som skyddar sina kalvar mot hundar, även om hundarna inte gör något hotfullt, eller om en bajsätande hund.

Badande kor och kalvar.

Leden gick rakt in bland alla kor och kalvar. En tjur såg jag också. Många av dem var nyfikna men kom jag för nära gick de undan. Jag hade gärna klappat dem lite men ingen av dem var med på noterna. Om ni vill se dem i större format så klicka på bilderna. Inte ens fåren ville ha med mig att göra.

Efter att ha gått ganska länge bland korna följde jag leden bort från havet och tillbaka till där jag började.

Hejdå alla kossor och får.

När jag nästan var framme kom jag till Kungsstenarna. De markerar ett gravfält från Järnåldern.

Solen hade varit framme ett bra tag vid det här laget och det var varmt och skönt. Jag satte mig vid ett bord och funderade på om jag skulle göra något mer eller åka till mitt lilla tillfälliga hem. Jag hade inte mycket ork kvar för att promenera men då kom jag på att jag kunde åka en liten omväg och komma till Eketorps borg. Där går man bara omkring inom ett begränsat område och det skule vara kul att se hur borgen ser ut nu. Jag var där för nästan 40 år sedan och då höll de på som bäst med uppbyggnaden. Jag åkte dit och även här gick det bra att swisha entrébeloppet.

Innanför ringmuren har det funnits bebyggelse under olika tider med början under 300-talet och fram till mitten av 1200-talet. Allt har grävts fram för att sedan byggas upp igen. Min trötta hjärna klarar inte av att hålla koncentrationen uppe tillräckligt för att läsa faktatexter så jag brukar fota informationsskyltar för att senare få ett hum om vad jag har sett. Men eftersom jag själv inte kan fokusera på sådana texter låter jag bli att skriva mer sådant och alla vet ju hur man letar information om man är intresserad.

Jag klättrade genast upp för en brant trappa upp på muren för att få en bättre överblick. Det har hänt väldigt mycket här sedan sist och även om jag inte kan ta till mig mycket fakta så tycker jag att det är kul att gå runt och titta.

Vi turister fick snällt hålla oss till de delar på muren som hade staket.

Här bakas det flatbröd. Nu minns jag inte vad det var för slags mjöl men det var en grövre sort som bara blandades med vatten och sedan plattades degklumpar ut och stektes. Den som ville fick steka sitt eget bröd men vi andra fick också smaka. På brödet kunde man ha honung, salt och kummin och det var tydligen gott. Jag tog bara några saltflingor på mitt bröd och det gick också bra.

Svalorna flyger omkring överallt på den här ön men oftast är de snabba på att gömma sig eller flyga iväg när jag kommer. Här satt en av dem kvar en stund.

Inte särskilt vackra kor men man ser ju i alla fall att det ska föreställa kor. Grisarna och fåren var inte heller särskilt fina.

Ni förstår nog att jag var ganska trött när jag kom tillbaka till min stuga. En underbar och härlig dag och det allra bästa var att få se vilda sälar. Det har jag bara gjort på Island förut. Den här dagen bockade jag av sevärdheter på öns södra del. I dag har jag varit längst norrut på ön och så smånginom kommer ett inlägg om det.

Jag lämnade den fina ladan i Börsekärr och styrde kosan mot Öland. Kvällen innan fick jag ett meddelande från (blogg)vännen Lotta där hon skrev att hon var i sin stuga på Öland på måndagen och att det vore kul om jag hann komma dit. Självklart ville jag det. Vi har träffats en gång tidigare uppe hos mig på Frösön och det var några jättetrevliga dagar.

Men eftersom jag alltid vaknar tidigt hann jag se mig om lite i Västervik innan jag for vidare. Den halvö jag hade bott på har en broförbindelse med Västervik och då tog jag den vägen dit. Jag hamnade på en parkering nere i hamnen och det tyckte jag var en bra utgångspunkt.

Jag har varit i Västervik vid ett tillfälle tidigare men då såg jag bara campingen. Jag och min man åkte dit när det var dansbandsvecka på campingen och vi hade jättekul. Men vi dansade bara en kväll och det var tillräckligt för att stilla danssuget. På dagarna anordnades det olika danskurser, bl a i salsa, helt gratis. Visst blev jag sugen på att vara med men min man var inte lika frestad och vi hade dessutom två hundar som vi tog med oss överallt när vi lämnade husvagnen. Den kväll vi dansade var det tillräckligt svalt för att lämna dem i husvagnen. Ja, ni förstår ju att jag har minnen av min man från många platser efter allt vårt kuskande med husvagn.

Men den här gången ville jag se lite av staden. Jag började med att gå över bron, tillbaka till den väg jag kom från. Därifrån såg jag staden på lite avstånd och vatten i förgrunden är aldrig fel. Till vänster ligger Warmbadhuset. Ja, det stavas med W och det kan ni själva se lite längre ner.

En bit bort fick jag syn på något som såg lite märkligt ut. Var det en storskrake som hade slagit sig ihop med en mås? Bilden är beskuren och avståndet var ganska stort från min plats.

De simmade tillsammans så länge jag kunde se dem och när de kom en aning närmare fick jag ett ok foto av dem. Och visst är det lite udda paret fina tillsammans. Men de kanske inte är ett par utan bara vänner.

Det fanns gott om både måsar och storskrakar men när jag skulle fota ännu en fin storskrake så flög plötsligt en mås in i bilden och mitt motiv dök snabbt för att undkomma måsens attack. Jag blev också attackerad några gånger och så brukar det vara den här tiden där måsar finns. Mig ville de bara skrämma bort men kanske hade det varit en skadlig attack på den stackars storskraken om den inte hade dykt.

På den här sidan bron ligger Stegeholms slottsruin.

Det är alltid spännande att se vad som döljer sig innanför murarna på ruiner och jag ville självklart gå in och titta.

Ännu en bild in mot staden på andra sidan.

Jag gick tillbaka över bron och eftersom jag gillar vatten följde jag kajkanten en bit.

Men sedan kom jag på den goda idén att se efter i hittaut-appen om det fanns några stolpar här. Det gjorde det och jag tog sikte på en. Det var bra för annars hade jag nog inte kommit mig för att lämna havet. Nu letade jag mig fram längs trevliga gator i den fina staden.

S:t Petri kyrka.

Jag blev glad när jag hittade några kastanjeträd. De finns inte hemma och jag hade sett fram emot att se dem i full blomning. De var på väg att bli utblommade och blommorna såg lite trötta ut. Men de var ändå fortfarande fina.

Här huserar kommunen enligt en lapp vid entrén men vad det är för hus hittar jag ingen uppgift om.

Byggnaden bredvid gillade jag väldigt mycket.

Den här gillade jag också även om det är en helt annan stil. Den gjorde mig glad.

Jag hittade tre stolpar och såg en hel del av Västervik innan jag vände ner mot havet igen och satte mig i bilen för vidare färd mot Öland.

Här brukade vi stanna till en stund innan vi for över bron och ofta gick vi en fin promenadrunda efter antingen fika eller en måltid i husvagnen. Nu var alla p-skyltar överkryssade och platsen var bedrövligt skräpig. Men det fanns både husbilar och vanliga personbilar på den fd parkeringen och de överkryssade skyltarna får nog ingen annan effekt än att nedskräpningen blir värre.

Jag for direkt till Lottas stuga och fick en rejäl välkomstkram. Jättekul att ses igen. Men jag glömde totalt bort att jag hade en kamera. Det fanns så mycket att se och så många berättelser om allt och när vi satte oss och fikade så hade vi också massor att prata om. Jag hann i alla fall äta upp den väldigt goda mackan och dricka mitt kaffe men plötsligt hade ca fyra timmar gått och det var dags att ta mig till mitt lilla boende utanför Färjestaden. Lotta tog en bild av mig precis när jag skulle åka men jag var så inställd på att sätta mig i bilen och sa att jag ska fota nästa gång vi ses (och det gör vi om fyra dagar hemma hos henne i Karlskrona). Att det inte är samma sak som att fota vid hennes jättemysiga stuga slog mig inte förrän efteråt. Men nu har jag i alla fall en bild i hjärnan av hur det ser ut och jag kommer att känna igen mig när jag läser blogginläggen om alla projekt hon håller på med.

Nu bor jag i en väldigt liten stuga där jag inte får plats med mycket mer än min packning och att vända mig om. Men jag behöver inte mer eftersom jag inte planerar att vara här särskilt mycket mer än på kvällar och nätter. Ett uterum finns det och där kan jag sitta. Det syns inte i bilden men det finns två sköna stolar med de höga ryggstöd jag behöver där ute.

Jag var fortfarande mätt efter den rejäla smörgåsen hos Lotta så jag tog bara in min packning, la in kylvarorna i kylen och gick sedan ut på en promenad. Precis vid huset går den här stigen in i grönskan och utan att veta vart den leder gick jag in där. En jättemysig stig och den förgrenar sig och verkar fortsätta långt bort. Jag ville bara ta en runda på högst en timme så jag vände efter ca 25 minuter. Men då såg stigarna ut att fortsätta och se lika mysiga ut.

Det fanns gott om kaprifolbuskar och det doftade som parfym när jag gick förbi dem.

När jag nästan var ”hemma” igen mötte jag ett stort gäng fina whippets och deras två uppfödare. Det var minst tio vovvar som alla ville hälsa på mig och ni vet ju att jag inte är svårövertalad. Jag satte mig på huk och översköljdes av nosar som pussade eller bara nosade på mig. Jag klappade och gosade så mycket jag kunde innan jag tyckte att jag inte ville hindra husse och matte på promenaden längre och så var den dagens gos-med-djur-behov stillat.

Snart ska jag ge mig iväg till den södra delen av ön. Ottenbys naturreservat med fågelstation och fyren Långe Jan är målet och kanske blir det något annat stopp också.

Jag började dagen med en morgontur till trollens, jättarnas och andra underliga figurers värld i Gamleby. Garpe och hans vänner poserade glatt och villigt för mig där jag gick och försökte hitta dem alla.

Det finns ca 80 konstverk längs den här stigen men jag har valt ut en liten del av dem. Ändå blir det många bilder och de flesta är små bilder i ett galleri. Klicka gärna på de bilderna om ni vill se märkliga detaljer.

Längs stigen med Garpes vänner såg jag plötsligt en stolpe som ingår i hittaut.nu-jakten på stolpar. Jag tog fram appen och registrerade den och såg också att jag kunde hitta några fler på det här berget. När det var slut på alla underliga figurer kom jag upp till en fin utsiktsplats. Jag satte mig en stund och fyllde på vätskenivån. Men det var alldeles för tidigt för att äta min macka så den fick vänta.

Det var dagen innan Sveriges nationaldag men flaggan är alltid fin där den rör sig i vinden.

Vid lusthuset hittade jag en stolpe till men den här gången visste jag var jag skulle leta.

Jag hittade sju stolpar och det var jag nöjd med. Jag hoppade över några som jag passerade eftersom de låg en bit från stigen och här, i fästingland, vill jag inte gå barbent i hög växtlighet. Hemma hade jag inte tvekat. I stället gick jag till bilen och där kände jag att det fanns krafter kvar. Jag fortsatte alltså in i Gamleby för att försöka hitta några fler stolpar. Jag vet inte hur nära centrum jag var men för mig räckte det med en promenad i utkanten. Det var väldigt varmt vid det här laget och som tur var hade jag mycket att dricka med mig.

Jag blev ganska trött efter att ha hittat ytterligare fem stolpar så jag åkte tillbaka till ladan utan att ha några egentliga planer för resten av dagen. Men klockan var bara halvtolv och efter att ha suttit ute i solen och ätit min macka och druckit mig otörstig så kände jag mig redo för en lagom lång runda i något av naturreservaten. Jag åkte till den plats där jag igår såg alla gäss. Vad märkligt det var att komma dit och inte se en enda gås. De hade nog hittat en bättre plats utan turister. Det var nämligen inte bara jag som for på den vägen idag. Det var inte många bilar på parkeringen när jag kom dit men när jag skulle åka hem var det desto fler. Men jag såg inte till någon annan under hela den runda som en led tog mig med på. Jag vet inte hur långt jag gick men det kan inte ha varit mer än totalt fem km. Min mobil säger att jag har gått nästan 16000 steg idag. Det kan nog stämma och det känns också så. Här startade jag min vandring upp till Fruberget där det skulle vara en fin utsikt.

Kan det vara en grotta där uppe? Det måste jag ju ta reda på. Jag lämnade stigen en stund och tog mig upp så att jag stod lite vid sidan av öppningen.

Njae, en grotta kan man nog inte säga att det är men kanske ett bra ställe att ta skydd från regn i.

Jag kom högre och högre upp och såg kossor som små myror längre ner.

Här är toppen på Fruberget. Bilderna som kommer visar utsikten åt tre väderstreck.

Visst var det ganska fint men inte särskilt fantastiskt. Men jag fick en skön promenad, även om svetten rann, och det var ju i första hand det jag var ute efter.

En skogsnäva/midsommarblomster.

Väl nere igen kände jag mig väldigt nöjd med vad jag hade orkat med under dagen och trots att klockan bara var två när jag kom ”hem” igen så var jag utan tvekan klar med promenerandet. Jag kände att solen hade tagit lite så jag ville inte vara ute mer. Inne i ladan var det svalt och skönt och jag gjorde mig en kopp kaffe och drack den inomhus. En dusch efter det var inte helt fel. I morgon bär det av mot nya äventyr och det är Öland som väntar. Jag åker direkt till Lottas stuga och det ska bli så kul att ses igen. Men mer om det en annan dag.

Det är namnen på två platser jag har kommit till. I fredags var jag kvar hos min son i Uppsala och vi bestämde oss för att ta en tripp ut till kusten. Den här gången föll valet på Raggarön, utanför Östhammar. Det fanns flera rundor att välja mellan och vi valde att kombinera några av dem så att det blev en lagom lång promenad. Alldeles i början av stigen såg vi den här stora tickan. Jag tror i alla fall att det är en ticka men jag kunde inte hitta en liknande sort när jag googlade.

Första skymten av havet.

Jag fotade inte många blommor men några fick av någon anledning vara med. Gullviva och Rödblära.

En kvickgräsfjäril landade alldeles vid stigen.

Vi hörde ett lågt mullrande långt borta någonstans men hoppades att åska och regn skulle hålla sig där. När vi kom ner till havet såg det så här fint ut åt ena hållet.

Men åt andra hållet var det mörkare.

Vi ville inte korta av vår promenad så vi chansade och fortsatte. Att det ser mörkt ut på håll gör ju inte så mycket. Det är bara häftigt att se regn och eventuella blixtar på avstånd.

Vi gick vidare men hela tiden hörde vi mullret, som nu kom närmare och närmare.

Några små figurer i skogen. Vi kanske såg totalt 10 myggor och två av dem satte sig och åt sig mätta på min son.

Här började vi ge upp hoppet om att klara oss undan regnet. Men vi fortsatte ändå på den planerade rundan.

Stigen gick genom en fårhage och vi fick bekanta oss med de här fina sötnosarna. Min son var smått lyrisk när de så småningom kom fram och ville bli kliade och klappade.

Strax efter fårgosandet satte regnet igång ordentligt. Vi hade jackor med oss och de höll emot lite men inte helt. Jag konstaterade att jag hade regnkläder i bilen och min son sa att han hade sina hemma och det blev ju ingen av oss hjälpt av. Men vi höll humöret uppe, ökade takten lite och kom så småningom tillbaka till bilen. Då var vi rejält blöta. Jackorna byttes ut mot torra tröjor, som vi klokt nog hade med oss. Men vi fick åka hem med blöta byxor och kanske lärde vi oss något av detta. När vi kom till Uppsala var det en klar gräns mellan två vädertyper.

Dagen därpå, igår, var det dags för mig att ge mig iväg på min egen resa men vi hann med en snabb morgonpromenad innan jag satte mig i bilen och åkte. Mitt första mål var att hälsa på min svärmor, som numera bor på ett äldreboende i Åkers styckebruk. Min svägerska och hennes man bor alldeles i närheten så jag stannade hos dem och jag och min svägerska gick tillsammans till äldreboendet. Vad roligt det var att se min fina svärmor igen. Jag har inte träffat henne sedan förra sommaren och då bodde hon fortfarande kvar i sin lägenhet. Nu fyller hon snart 88 år och diverse krämpor har gjort att hon behöver den omsorg hon får nu. Eller i alla fall borde få. Personalbrist gör att det är brist även på det som ska utföras. Vi stannade i ca en och en halv timme och då var min svärmor så trött att hon behövde lägga sig och vila. Jag blev bjuden på en väldigt god lunch hos min svägerska och svåger och efter även en kopp kaffe for jag vidare mot nästa mål. En lada i Börsekärr, utanför Gamleby, där en fin lägenhet har byggts.

Alldeles innan jag kom fram svängde jag in på fel väg och det var tur för då fick jag se alla grågäss och deras vackra boplats.

Jag vände tillbaka och kom fram till den här väldigt trevliga ladan. Här har jag sovit i natt och jag ska stanna här en natt till.

På bordet väntade en liten flaska vin och en ask after eight. Tyvärr så är det mjölk och smör i den chokladen så den får stå kvar till nästa gäst. Vinet tar jag med mig och kanske delar med någon annan. Själv vill jag inte ha mer än några klunkar vid något tillfälle.

Handdukar och lakan skulle enligt informationen inte ingå men mina värdar kom förbi lite senare och berättade att det händer att gäster inte har lakan med sig och att de då sover direkt på madrassen. Då ville de hellre stå till tjänst med den servicen. Att de kom och knackade på berodde på att frun hade gått förbi tidigare och sett en svärm av insekter sätta sig precis vid min dörr. Jag gick ut (och fick massor av gos av deras fina field spaniel) och jag konstaterade direkt att det var flygmyror som satt på husväggen utanför ytterdörren. Min värd hade med sig insektsspray och snart var det inga flygmyror kvar. Det kändes sisådär att han dödade alla men jag ville inte säga något. Jag har sett flygmyror en gång förut och då landade de på altanen i Optand. Efter ett tag, jag minns inte om det var en dag eller några timmar, flög de vidare och det hade säkert de här myrorna gjort också.

När jag öppnar dörren kommer jag ut till det här.

När jag följde grusvägen en liten bit kom jag fram till bryggan som jag får använda om jag vill. Men jag badar inte om det inte är minst 18 grader och jag dessutom är i behov av avsvalkning. Men man kan ju sitta där och ha det skönt en stund.

Nu har jag en ny fin och förhoppningsvis trevlig dag framför mig. Mitt första mål är att hälsa på ett gäng troll och sedan får vi se vad som händer efter det.

Det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Ännu bättre faktiskt. Ingen blev sjuk eller måste avboka av någon annan anledning och vi hade en väldig tur med vädret. Sommarvärme var det inte men solen sken och havet glittrade. Det gjorde nog jag också emellanåt av glädje över att få ha mina närmaste omkring mig. Vi var sju personer och det var ett alldeles perfekt antal. Mina barn och min svärson, min lillasyster och min svägerska, som har blivit som en syster till mig.

Vi tog oss till Varbergs kusthotell på olika sätt. Jag var ju redan hos min son och på tisdagsmorgonen, kl 06.00, for vi från Uppsala till Örebro och hämtade upp mina två döttrar och yngsta dotterns man. Jag hade en del farhågor om hur resten av resan skulle bli när vi trängde ihop oss fem personer och packning i min lilla bil. Men det gick väldigt bra. Det blev lekar och skratt och jag var så glad för att jag fick ha dem samlade omkring mig. Det händer inte ofta att hela familjen träffas samtidigt. Under den 4,5 timmar långa resan stannade vi några gånger, bytte platser och fyllde på med lite energi.

Vi kom fram vid tretiden och då var redan min svägerska på plats. Hon hade kommit med tåget en timme tidigare och nu stod hon och vinkade åt oss från ett fönster. Jag checkade in oss och vi bestämde att vi skulle lämna vår packning på respektive rum och sedan träffas på stranden. Mitt rum var det absolut inget fel på. En balkong hade varit pricken över i men man får inte vara för petig 😀

Min syster hade ett uppdrag på Visingsö och hade inte möjlighet att ansluta förrän på kvällen men vi övriga gick ner till stranden.

Alla i gänget ville inte vara med på bilder i min blogg men min svägerska har inga problem med det. De övriga två som var ok med att vara med i motiven var min syster och min son så de syns ibland.

Vi promenerade sakta bort mot klipporna vid fyren och på vägen dit såg vi Varbergs fästning på avstånd.

Det fanns en hel del blåmaneter som rörde sig i takt med vattnets rörelser.

Jag kände mig lite nostalgisk eftersom jag delvis växte upp i Halmstad och där var maneterna en del av besöken vid havet. Här hade en del maneter förts upp på land av vågorna och jag försökte rädda några av dem. Brännmaneter ska man akta sig för men såvitt jag minns kommer de först i augusti. De här små geléaktiga figurerna är inte alls slemmiga som många tror. När jag hade lagt ner dem i vattnet kändes handen bara våt, som om jag hade doppat den i vatten.

En av oss badade och ni kan nog gissa vem. Ni behöver inte gissa för det syns nedan. Enligt uppgift var det nästan 14 grader i vattnet.

Vi andra höll oss på klipporna. Tyvärr kan jag inte visa de bilderna av hänsyn till de som är med. Fyren får representera oss badkrukor. Min svägerska är ocks tuff när det gäller kalla bad men hon hade inte tagit med sig baddräkten. Annars hade hon säkert också guppat omkring bland de små vågorna.

Varbergs kusthotell.

Vi hade bokat trerätterssupé båda kvällarna och vi veganer hade bara ett val. Det var gott men någon wow-känsla fick jag inte förrän vi kom till deserten.

Men vi behövde inte äta samma huvudrätt båda kvällarna utan fick välja från övriga rätter andra kvällen. Det fanns inget helt veganskt alternativ där men de bytte ut brödet till en vegoburgare och tog bort osten. Det blev väldigt gott men det hade varit ännu godare med ett veganskt hamburgerbröd och vegansk ost. Aiolin var jättegod och likaså pommes fritesen.

Deserten gjorde mig rent av lycklig och det var ju trevligt att avsluta båda middagarna så.

Efter middagen kände några av oss för en kort promenad. Vi följde stigen förbi fyren och vek sedan av upp mot land och tillbaka till hotellet.

Under tiden hade även min syster checkat in och när vi samlades i mitt rum kom hon och överräckte en stor bukett med liljekonvaljer medan hon sjöng ”ja må du leva”. Jag förstår att hon inte ville sjunga den för oss traditionella ”ekorrn satt i granen” ifall någon annan hotellgäst skulle höra. Det spelade ingen som helst roll men jag tror att det här var den första födelsedag någonsin då jag inte har blivit grattad med sången om ekorren. Nu var det ju inte min födelsedag än men när alla sjöng för mig dagen efter så blev det så klart inte heller den sången. Det är bara jag och mina systrar som har den traditionen. Men den allra största traditionen har min syster ordning på och det är liljekonvaljerna. Min man brydde sig inte mycket om blommor och därför fick jag inte ofta sådana. Men till min födelsedag försökte han alltid hitta utslagna liljekonvaljer och min syster tog efter den vanan när vi delade hus. Vasen följde med i den fina gåvan. En ljuvlig doft spred sig från den fina buketten. Jag lyckades förpacka den så bra att den klarade resan tillbaka till Uppsala två dagar senare och den doftar fortfarande lika gott.

Ingen av oss är nattsuddare så när alla hade gått till sina rum kunde jag fortfarande se en vacker solnedgång.

Morgonen därpå träffades vi vid frukostbuffén och jag fick grattiskramar och gratulationer. Men lite diskret eftersom jag inte ville göra något väsen av min födelsedag. Efter frukosten ville alla promenera längs strandpromenaden mot Varberg. Vädret var lika fint den här dagen.

När man går i grupp kan det finnas lite olika viljor och när vägvalen blev fler så blev det så här. De som inte vill vara med på bild har blivit spöken men min son styrde självklart upp mot högsta punkten. Hans äldsta syster följde med medan min yngsta dotter och hennes man valde att gå in mellan klipporna.

Jag och min svägerska valde också den lägre vägen medan min syster fortsatte på strandpromenaden. Vi möttes allihop lite längre fram.

Varbergs fästning. Det enda minne jag har därifrån är från en klassresa (när vi bodde i Halmstad) då vi fick se fängelsehålorna och Bockstensmannen. Nu tror jag att det är någon slags hotellverksamhet där men kanske finns det även ett museum.

Återigen delade vi lite på oss men jag, min syster och mina två äldsta barn tog oss upp i fästningen.

Några killar kom fram och frågade om vi var turister och det kunde vi ju bara svara ja på. De hade i uppdrag från skolan att bl a få turister att berätta vitsar medan de filmade eller att ställa upp på en spexig bild tillsammans med dem. Mina barn sa nej direkt men jag och min syster försökte komma på någon vits. Just då var det totalt tomt på roligheter i hjärnan men vi ställde upp på en bild. Så särskilt spexig tycker jag inte att den blev men det tyckte tydligen killarna. Min yngsta dotter är expert på GDPR och hon sa till mig att jag inte får publicera en bild på killarna utan deras samtycke så de får också bli delvis spöken.

Vi gick omkring ett tag innanför murar och vallgrav. Utsikten var inte den sämsta.

Varbergs kallbadhus känner många till.

På väg tillbaka till hotellet.

Vi åt en väldigt god lunch. En buffé där det veganska alternativet var en supergod currygryta. Sedan sa vi att det var ”fri lek” och jag hittade min syster här. Tydligen väldigt skönt. Jag och min äldsta dotter satte oss tillsammans i en hängmatta en stund men fortsatte senare ner till stranden där min yngsta dotter och min svägerska tittade på min son och svärson som kastade diskgolfdiskar (jag hade kallat det frisbee). Vi satt där en stund på stranden innan jag gick upp till rummet för en dusch innan det var dags för kaffe och tårta.

Jag hade tagit med mig allt som behövdes för en tårta men mina barn och min svärson ville göra i ordning den. Klockan tre kom hela gänget in med tårtan och de sjöng väldigt tjusigt för mig (OBS! inte ironi. Tre av dem är väldigt duktiga sångare och resten sjunger också fint). Tyvärr får ni inte se den film jag har. Resultatet av tårtfixandet blev så här och den smakade väldigt bra. Jag hade sagt att jag inte ville ha några presenter och att min present skulle vara att alla var där med mig. Men de hade samrått och kommit fram till att en ettårig prenumeration på té inte skulle vara direkt en present. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Men jag blev väldigt glad för den väldigt genomtänkta gåvan, som passar mig perfekt. Det blir spännande att se vilka smaker som kommer med posten de närmaste tolv månaderna. Bara svart té eftersom det är det jag vill ha. Min svägerska hade dessutom med sig blomstercheckar från min svärmor. Jag är glad att de lyssnade på min önskan om att inte ge mig presenter men jag blev även väldigt glad för att de kom på ett sätt att, enligt deras sätt att se det, ändå ge mig något som kändes personligt och bra.

Innan middagen samlades vi igen och tog lite bubbel och nötter, precis som kvällen innan. Och precis som kvällen innan tog vi en kort promenad efter middagen för att sedan samlas i mitt rum. Resten av kvällen blev också en repris och när alla hade gått till sitt fick jag se ännu en solnedgång.

De här dagarna gick alldeles för fort men nu har vi alla minnen och foton kvar. Ett perfekt firande av min 60-årsdag och nu fortsätter min resa med andra upplevelser. Jag ska vara hos min son i Uppsala till i morgon bitti och vi ska snart ge oss iväg ut till kusten. I morgon far jag vidare söderut på egen hand.