Jag planerade att åka från Karlskrona vid lunchtid men innan dess föreslog Lotta att vi skulle ta hennes bil och se oss omkring lite utanför själva stan. Hon berättade inte vart vi skulle förrän vi kom dit och jag kunde inte annat än att utbrista i ett hänfört wow. Den här bilden ger inte alls samma upplevelse som jag fick när vi kom dit. Där nere gick vi längs kajerna och vattenlinjen dagen innan och förutom att det var en fantastisk utsikt var det också kul att kunna se hur vi gck.

När vi hade beundrat vyn ett bra tag åkte vi vidare och kom till Wämöparken. Jag hade ingen aning om vad det var för ställe men i efterhand har jag kollat på wikipedia och där står det: Wämöparken är en kombinerad natur-, kultur- och nöjespark på ön Wämö i Karlskrona. Den kallas ibland ”Blekinges Skansen”. Parken invigdes 1910 och skapades i nationalromantisk anda.

Kanske liknar den här parken Skansen men i ett miniformat. Jag kan även jämföra den en aning med Jamtli men Wämöparken är liten även i den jämförelsen. Men liten är inte lika med sämre och här fanns det massor av fina och trevliga saker att se. Det är dessutom gratis att gå in och det gör att den klättrar i betyg.

Vi fick gå in i stugorna men jag visar inga bilder därifrån eftersom det blir många bilder ändå. Lotta hittade en framdukad kaffebricka på ett bord och satte sig där. Men tyvärr var det mest smuts som serverades.

En söt liten figur spanade in oss utanför en stuga.

Hmm, vad ska nästa drag bli?

Två stiliga tuppar och en höna med vacker färg. Tupparna var inte i samma bur och det var kanske bra.

Det här är Valborg och hon är en Linderödsgris. En hungrig sådan och maten är efterlängtad.

Här försökte en pyroman elda upp stugan men lyckligtvis kunde största delen av stugan räddas. De ljusare partierna är de som har bytts ut.

Vi lämnade den jättefina parken och ställde oss på en bro för att se ut mot havet. Då kom det en storskrake som verkade ha väldigt bråttom.

Ute på havet kommer ett stort fartyg men en kråka flög in i bilden och tar fokus från båtar längre ut.

Lotta sa att vi måste till Rosenbom också och jag hängde så klart gärna med dit. Jag har hört talas om Rosenbom men jag har inte vetat var han står eller sedan när. Ännu en gång tar jag wikipedia till hjälp: Rosenbom är en träfigur som står framför Amiralitetskyrkan i Karlskrona åtminstone sedan slutet av 1700-talet. 1956 ersattes den av en kopia gjord av ”Hästö-Kalle”, men originalet finns att beskåda inne i kyrkan.

När vi kom fram stannade jag för att ta en bild av amiralitetskyrkan. Men vart tog Lotta vägen?

Jo, hon hade ett mynt som hon tänkte stoppa i Rosenboms huvud och sedan ville hon gärna kramas lite också. Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format och kunna läsa varför man stoppar pengar i hans huvud.

Men efter att ha besökt Rosenbom kände jag att det började bli dags snart att åka vidare. Men först drack vi té hemma hos Lotta och till det blev det supergoda mackor igen och varsin chokladboll. Tänk så snällt att hon had köpt rätt sorts chokladbollar, de som är veganska, och vi mumsade på dem både dagen innan och den här dagen.

Jag kom fram till mitt boende i Påarp, strax söder om Halmstad, strax före tre på eftermiddagen och fick ett väldigt bra första intryck. Allt som behövs, rent och fräscht, en stor egen uteplats och t o m en gnutta havsutsikt. Jag packade in kylvaror och gjorde mig sedan iordning för att gå ut och upptäcka närområdet, dvs det havsnära området.

Jag såg direkt att det var väldigt mörka moln längre bort och de verkade vara på väg mot mig. Jag ville inte utmana ödet så jag svängde ganska snart ner mot havet och gick en liten kortare runda än jag hade tänkt.

Kanske hade de flesta blivit besvikna på att det blåste som det gjorde och att regnet var på väg men jag gick där och njöt av dramatiken och det häftiga, vågiga havet.

När jag var här började tunga droppar falla ner på mig men jag hade inte långt till min stuga och snart var jag inne och kunde lyssna på det smattrande regnet. Jag passade på att fixa lite middag innan jag gjorde ett nytt försök att ta en promenad.

Det tog inte lång stund innan vädret förändrades till det bättre. Det är faktiskt lite som fjällvädret och det kan bli snabba väderförändringar. Jag gick ut igen och jag tänkte gå mot Slyngestenen och en bit till.

Även här vill markägarna att hundar håller sig borta.

Slyngestenen är ett 3,5 meter högt flyttblock som är beläget på en klipphäll precis vid havet granne med Påarps gravfält. Sägnen säger att ett troll i Söndrum ville kasta stenen mot Eldsberga kyrka, men stenen nådde inte riktigt ända fram. Stenen har under sina år använts som ett landmärke för sjöfarten och är idag skyddad som naturminne./destinationhalmstad.se

Enligt min värd kom den hit under istiden. Jag kom inte ända fram till stenen eftersom korna tyckte att det var deras revir. Kanske hade de inte protesterat men det stod på skylten att man ska hålla avstånd till korna och jag tar inga risker.

Jag fortsatte och kom ner till stranden. Precis där stranden började fanns det ett utlopp för vatten som tydligen har gått under marken hit. Känslan av att stå där och titta påminde mycket om att stå vid de bubblande källorna på Island. Men här var det inte heta källor utan bara vatten som bubblade fram ur underjorden. Titta gärna på den korta filmsnutten så får ni se.

Det är ganska vanligt att hitta musselskal med någon slags utväxter på.

När jag tyckte att jag hade gått tillräckligt långt vände jag tillbaka och hoppades på att korna hade vandrat iväg någon annanstans. Men de hade lagt sig ner runt stenen, som om de var stenens väktare, och de såg inte ut att vilja släppa fram mig. Nåja, ingen större skada skedd. Jag såg ju stenen i alla fall och att stå närmare hade nog inte tillfört så mycket.

Jag gick en bit till och vände mig sedan om. I efterhand har jag kollat på tidangivelserna på bilderna och det är bara tre minuter mellan de här två. Man kan ju nästan tro att korna väntade in att jag skulle passera på tillbakavägen och att de då tyckte att faran var över för besökare till stenen.

Jag ligger två dagar efter med blogginläggen och nu vet jag inte när jag får tid att skriva nästa. Men då ska ni få följa med mig på två dagars nostalgitripp i en stad där jag bodde i åtta är från 6 års ålder. I morgon bitti åker jag härifrån, mellanlandar hos bloggvännen Anki och morgonen därpå följer hon med mig hem. Vi gör ett stopp i Sundborn, där vi hämtar upp vår gemensamma bloggvän Paula och hon följer också med. Kanske blir det inte så mycket tid över till bloggande. Men vem vet? Vi har ju våra bloggar alla tre. Det roliga tar alltså inte slut i och med att resan är slut.

När jag skulle bära ut mina väskor till bilen för att lämna Öland tittade mamma rådjur försiktigt ut som för att kolla att den där jobbiga människan äntligen skulle försvinna. Jag hoppas att nästa gäst kommer att vara lika försiktig som jag faktiskt har försökt vara.

Målet var Karlskrona och att besöka Lotta…igen, men den här gången där hon har sin fasta adress. En övernattning väntade och massor av kul samvaro. Men först ville jag gå en liten runda på Svinö, den plats jag stannade till på när jag skulle till Öland fem dagar tidigare. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om överkryssade p-skyltar och att det var väldigt skräpigt. Nu var det helt vanliga p-skyltar och skräpet var borta så det var nog någon annan än de som brukar ha koll på parkeringar som tyckte att det var kul att sabba.

Nyss åkte jag på bron och här är jag under den. Haha, nu kom jag att tänka på ”fem myror…” och hur de lärde ut på, under och en massa andra bra ord till barn.

Kalmar slott syns långt där borta.

Plötsligt fick jag se något spännande långt bort. Kunde det vara en häger?

Ja, det var det och den flög omkring i cirklar både länge och väl. Men den verkade inte vara upprörd över att jag var där så den kanske bara motionerade. Trist nog är det svårt att få skarpa bilder på flygande objekt.

Jag kom fram till den här bron och eftersom jag av någon anledning har en viss förkärlek för broar så gick jag över den och en liten bit till innan jag vände och gick tillbaka igen.

Jag kom till Lottas adress någon minut efter halvett men när jag väl hade hittat en parkering var nog klockan ett innan jag plingade på dörren. Jag var lite orolig för att jag inte hade läst parkeringsvilkoren rätt (inte van vid stadsparkering längs gator) så jag drog med mig Lotta ut så att hon kunde bekräfta att där fick jag stå…och helt gratis dessutom eftersom det var helg. Det stod inte på någon skylt utan man måste veta vad de olika zonerna står för.

Jag blev bjuden på supergoda mackor innan vi gick ut för att se staden. Jag har aldrig varit i Karlskrona förut och visste inte alls hur den är uppbygd. En stor ö och flera lite mindra öar där fler och fler vill få plats. Och det är inte underlig så fint som det är med vatten överallt. Lotta visade och berättade och jag tyckte att det var både kul och intressant men nu är tyvärr det mesta borta ur hjärnan. Lotta vet hur jag fungerar så hon blir inte ledsen på mig. Det här lilla huset hade något med krut att göra, så mycket kommer jag ihåg.

Här skulle man kunna bo.

Lotta är ungefär som min son när det gäller att ställa upp i foton och det är kul. Här omfamnar hon Biskup Morski (nej, jag har inte stavat fel. På skylten står det även: Captus in Mari Baltico anno 1531, jag tyder det som fångad i Baltiska havet år 1531). Konstverk av Helena Mutanen 2017.

Den här funderade vi på att kapa och åka iväg på havet. Det var bara att lossa linorna men sedan skulle det bli svårare. Men vi skulle ha kunnat låta havet föra oss dit det ville. I ärlighetens namn inget för mig som inte gillar vågor.

Kustbevakningen var på plats.

Det var en hel del fiskeaktivitet längs kajen.

Riktiga kontraster. Ett vackert segelfartyg och ett militärt fartyg.

Det var robotbåten Västervik vi såg från andra sidan. Det var fritt fram att gå ombord och det gjorde vi. Men det var inte särskilt intressant att bara gå där uppe på däck så vi gick genast iland igen.

Minsveparen Bremön men där avstod vi från att gå ombord.

I stället vände vi blickarna ut mot havet och sedan vandrade vi vidare.

När vi kom hem till Lotta igen sa hon till mig att hon inte behövde hjälp med middagen så jag fick instruktioner om att sätta mig ner och vila. Då gjorde jag det. Och sedan blev jag serverad en supergod vegansk pastarätt med vegofärs, tagliatelle, sås, tomater, vegoost och kanske något mer. Allt serverat som en gratäng. Hon var lite nervös innan vi smakade eftersom det var en ny slags matlagning för henne. Men mums vad gott det var och det tyckte även värdinnan. Jag tyckte att det var snällt att hon ville laga vegansk mat åt mig för det är inget jag tar för givet.

Lite senare frågade Lotta om vi skulle gå de ca 100 meterna ner till havet för att se på solnedgången. Självklart ville jag det. Vi tog en promenad, Lotta placerade sig mitt i grönskan för att jag skulle få ett foto, och sedan gick vi där och tittade på folkvimlet där det var ett sådant och gjorde gemensam sak med andra som var ute i samma ärende som vi.

Jag vill ha med den här bilden som ett bevis för att det faktiskt är vatten som kommer upp i fontänen. Varför förstår ni lite senare.

Här var en genomskinlig skiva av något slag placerad mellan något som jag inte la märke till vad det var. En väldigt pixlig bild syns på glasskivan men den ska bli tydligare med ett större avstån.

Men jag hann inte backa innan jag började skratta rejält. För där hände det minsann något. En viss Lotta fick för sig att förgylla bilden och kanske göra den tydligare. Jag glömde totalt bort att se efter senare hur bilden egentligen skulle se ut. Men den kan inte ha varit bättre än så här.

Här förstår ni kanske varför jag ville visa att det är vatten i fontänen. För visst kan man tro att det är ett odjur av aska som försöker äta upp solen?

Här ser man ännu tydligare att det ser ut ett askodjur och nu har odjuret svalt solen.

Min kamera fångade upp de röda och gula tonerna i ljuset men jag har tonat ner det lite grann.

Solen nästan nere och dags att gå hem och sova.

Hemma hos Lotta lös det också fint när vi kom in.

Jag hade bara lagat mat en gång tidigare under min resa och den maten räckte i fem dagar. Jag har inga problem med att äta samma mat så många dagar men det var ändå trevligt att få något nytt till middag i fredags. Jag gör det väldigt lätt för mig när jag är ute så här och den mat jag lagade i fredags kommer räcka resten av dagarna innan jag åker hemåt. Jag älskar pasta så det här gillar jag. Det som någon kanske kan tro är lök är inte alls det. Jag har väldigt svårt för stora, sladdriga lökbitar i mat så jag har blivit en mästare på att hacka löken väldigt fint. Men det här är grovt rivna morötter och det tycker jag om.

Jag tyckte att jag hade sett allt som jag ville se på Öland så jag tog bilen över bron till Kalmar i fredags.

Jag har skrivit förut att ett bra sätt att se en stad är att leta hittauts stolpar. Jag såg ut en parkering och gjorde upp en preliminär rutt som jag trodde skulle bli lagom lång. Jag ville gärna komma till slottet och det stämde bra in med rutten. Bilden nedan visar ungefär hur jag gick men man kan inte riktigt lita på google. Jag gick definitivt inte över vattnet så linjen längst ner kan ni tänka bort. I övrigt stämmer det nog ganska bra.

Jag kom till den här bron så fort jag lämnade parkeringen och sedan var det bara att njuta av promenaden och allt jag fick se. Jag hittade 16 stolpar här i Kalmar och det är jag väldigt nöjd med.

Det här tornet ville jag gärna komma upp i men det visade sig vara privata lägenheter och inte en sevärdhet som turister kan åka hiss upp i.

Första skymten av slottet.

Jag hade förmodligen inte kommit in i centrum om jag inte hade jagat stolpar men nu fick jag se en del av stan som inte låg alldeles vid vattet.

Jag tänkte titta in i Dokyrkan men det pågick en begravning där inne och då får man avstå från att stilla sin nyfikenhet.

Stortorget såg ganska ödsligt ut. En liten marknad syns på en ynklig liten plats där borta och det är ju trevligt att i alla fall något händer här.

Enligt orienteringskartan skulle jag ta mig upp dit på något sätt.

Det fanns som tur var trappor och jag gick gärna upp för att kanske få en bättre överblick över omgivningarna.

Två stolpar hittade jag innan jag lämnade den upphöjda gångvägen. Jag kom ner till en av alla hamnar.

Vid hamnen ligger Linnéuniversitetet.

Det var en skön dag för stolpjakt. Växlande molnighet och inte alltför varmt. Lite väl blåsigt kanske men det gjorde inte så mycket.

Här var jag ganska nära slottet men jag ville ta mig ut längs ut på en udde för att hitta en stolpe.

För att komma dit följde jag den här gångvägen alldeles vid havet. Några trappor längs vägen gör det möjligt för badsugna personer att komma ner till vattnet.

När jag kom tillbaka hit var jag hungrig och satte mig på bänken längst till vänster i bilden.

Där fick jag studera den här svanen medan den gjorde som svanar brukar göra. Kanske är det någon slags rengöring eller så klanske det kliar.

Efter ett tag var den nöjd. Den tittade sig omkring lite för att sedan vagga ner till vattnet och simma iväg.

Jag fortsatte min promenad och kom förbi minnesmärket över fartyget Kalmar nyckels första färd till Nordamerika 1638.

Här har någon bestämt sig för att den vill vara och inget kan skrämma den till att tänka om. Den fina skrattmåsens viloplats ligger i en stor park utanför ingången till slottet.

I vallgraven simmade den här familjen omkring. Jag har sett massor av svanar på många platser men det här var första gången jag såg ungar. I alla fall på relativt nära håll.

jag var aldrig inne i slottet men jag gick runt överallt där man kunde gå utomhus.

Precis som skrattmåsen i parken så ville den här kråkan inte lämna sin plats. Och varför skulle den göra det?

Jag ville hitta några stolpar till och då kom jag förbi något som på kartan kallas gamla stan. Jag trodde att det skulle vara en stadsdel med äldre hus men så var det inte.

Där innanför porten till Krusenstiernska gården var det som en stor trädgård med café och sittplatser med bord glest utplacerade. Det var fint men inte som jag hade trott. Men en sak imponerade på mig och det var alla stora snäckor som låg utplacerade runt rabatter.

Jag måste ha hört eller fattat fel för som jag minns det sa kvinnan som stod vid informationsbordet att de kommer från en man som åkte med fartyget Ostindienfararen på 1700-talet. Han samlade tydligen på sig en stor mängd stora snäckor och det kan säkert mycket väl stämma. Men sedan tror jag att hon sa att han var gift med en kvinna som nu bor i ett hus hon pekade ut för mig. Förmodligen måste det vara en släkting i senare generation som bor där och någon gång har säkert snäckorna donerats hit, kanske för att det är svårt att förvara dem för en privatperson. Snäckorna är inte i helt perfekt skick så kanske, kanske är de så gamla som jag uppfattade att de var. Men det är ju det där med min hjärna och fakta. De kommer inte riktigt överens så jag tycker att vi ska nöja oss med att det är fint och unikt med alla dessa stora snäckor runt rabatter.

När jag nästan var klar med min promenad såg jag det här stora, vackra guldregnet.

Det var en väldigt trevlig dag och nu har jag jagat stolpar i tre städer än så länge under den här resan. Ett bra sett att upptäcka vad som finns där. Tyvärr så har inte Östersund några centralt placerade stolpar. De finns mest ute i olika skogsområden och ibland kan det finnas några i ytterkanten av stan. Det är lite synd att turister inte kan upptäcka min stad på det här roliga sättet.

Direkt nu när jag skrev rubriken så insåg jag att jag uttryckte mig ungefär som min syster i någon av hennes föreläsningar. Jag tror att hennes ord ”varför leta fel när man kan hitta rätt” finns i en av hennes böcker också, kanske som underrubrik. Förlåt syrran om du läser det här och det blev helt fel. Men dina ord blev rätt 😀 Och det är ju det viktiga. Vad som blev fel för mig igår men som jag vände till rätt, det får ni veta lite längre ner i inlägget.

Men först vill jag visa vilka grannar jag har. Min värd kom och knackade på och ville visa mig en bild han hade tagit. Bilden nedan är hans och han var snäll och gav mig den. Tydligen återkommer ett rådjur varje år och får sina ungar i ett skjul framför min bil. Ni skymtar den vita presenningen där de bor. Ett av de två kid som bor där tillsammans med sin mamma kom ut och betade mellan mitt uterum och bilen. Min värd sa att mamman kommer ut varje kväll och äter av det långa gräs som han lämnar varje år. Nu fick jag förklaringen till varför bara gräset utanför mitt boende är klippt. Det verkar som om rådjursmamman vet att hon har en fristad här.

Men hon är inte riktigt förtjust i att jag sitter i uterummet om kvällarna. Igår kväll satt jag här och hoppades att jag skulle få se henne och eventuellt hennes två kid. Klockan 21.00 gav jag upp. Förmodligen hade hon stenkoll på att jag var där och väntade tills jag gick in för när jag tittade ut lite senare stod hon där i höggräset. Jag öppnade dörren utan att hon hörde något men tyvärr blev hon skrämd av klicket från avtryckaren när jag tog en bild. Jag hann ta en bild till innan hon sprang hem till sitt igen. Synd, för jag vill ju inte skrämma henne. Bilden är tagen genom en väldigt smutsig fönsterruta men fullt ok ändå. Nu är klockan snart nio igen och jag tänker att jag ska gå in och låta henne få vara ifred om hon kommer ut igen.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle se Borgholms slottsruin och Solliden igår men jag ändrade mig när jag såg att det kostar att komma in. Jag skulle kunna tänka mig att bara gå igenom ganska snabbt men jag är inte så intresserad av att komma dit igen så att jag vill betala. Jag kom på ett mycket bättre alternativ. I alla fall är det ett alternativ som jag föredrar. Naturen kommer alltid först på min önskelista. Jag kollade upp var det fanns leder på Alvaret, det stora område som består av alvarmark. Ja, där fick jag lära mig något nytt och kanske någon av er också. Det finns en logisk förklaring till varför det heter Alvaret. Enligt Wikipedia är alvar en landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk. Ordet hade denna betydelse redan i fornsvenskan, och i dag används det svenska ordet som vetenskaplig beteckning för denna landskapstyp även internationellt.

Jag tyckte att Gösslundaslingan verkade vara en trevlig och lagom lång runda. Johej, så fel jag hade men det hade jag bara mig själv att skylla för. Det måste vara lite trist att vara hundägare och läsa att hundar helst ska hållas utanför området eftersom kor och får kan finnas där. Förr såg jag inga skyltar om detta men det har kanske hänt olyckor med kor och hundar inblandade som gör att det har blivit så här. Att jag helst undvek att gå i områden med kor när jag hade hundar berodde enbart på min egen rädsla och på att jag hade hört om kor som anfaller hundar, som de ser som fiender. De flesta kor bryr sig säkert inte om hundar men man kan ju aldrig veta hur just de kor du möter ska bete sig.

För min del är det inte längre ett problem så jag klättrade över staketet och började en väldigt skön och trevlig vandring.

I det här inlägget kommer växter mycket i fokus. En del kan jag namnet på medan jag inte har en aning om vad andra sorter heter. Jag skriver inga namn utan låter bilderna vara tillräckliga. Inte heller skriver jag något till alla bilder där jag visar hur området runt stigen ser ut. Ledmarkeringarna var små stenrösen och i början var jag väldigt duktig på att följa dem.

Här kom mitt misstag, eller mitt fel. Stigen hit var mer som liten skogsväg och jag tog bara för givet att jag skulle fortsätta på den. Att jag inte såg några små rösen bekymrade mig inte till en början eftersom jag trodde att de ansågs överflödiga på den tydliga stigen. Men om jag inte hade gått fel så hade jag missat allt som jag upplevde tills jag var tillbaka här igen.

På Öland finns så klart massor av Ölandstok, både stora och små. Det finns ju en anledning till att de heter just Ölandstok och jag gissar att det beror på att de växer som tokar på Öland.

Jag hittade några exempar av denna otroligt söta orkidé, som jag inte vet namnet på och inte tror att jag har sett förut.

Jag hade börjat ana att allt kanske inte var som det skulle och när jag kom hit och fortfarande inte såg några stenrösen så blev jag nästan övertygad om att jag var lite fel ute. Men jag fortsatte i alla fall på fel väg och tänkte att det värsta som kan hända är att jag får gå tillbaka.

Det här lilla byggnadsverket tyckte jag såg spännande ut och tack vare min nyfikenhet och lust att utforska fick jag se vad som dolde sig där.

Jag hade helt missat tomtarna om jag hade följt rätt stig. Det var så oväntat att någon skulle ha placerat några figurer där och jag tror att jag skrattade till högt när jag såg dem.

När jag kom fram till den här sjön fanns det inga tvivel längre. Det skulle inte finnas någon sjö längs leden så nu var jag tvungen att fundera och komma fram till ett beslut. Medan jag stod där och både tittade ut över allt och funderade så hörde jag något välbekant. Jag tänkte först inte på det men jag måste ändå ha registrerat det eftersom jag efter en stund frågade mig själv om det verkligen var en storspov jag hade hört. Jag var inte säker men som för att bekräfta att jag hade rätt så sjöng storspoven igen, men bara en gång. Visst är det märkligt. Om jag hade trott på ovetenskapliga förklaringar så hade jag nog trott att det var meningen att jag skulle gå fel så att jag fick höra storspoven och att ödet eller något annat hade styrt mig. Jag trodde inte att det fanns storspovar på Öland men det gör det helt klart. Ni vet ju alla hur mycket storspoven betyder för mig och varför den gör det. Där stod jag och blev otroligt glad och samtidigt lite ledsen. Om sälarna var det bästa dagen innan så var mitt största ögonblick den här dagen när storspoven sjöng för mig.

Plötsligt hörde jag ett väldig oväsen ovanför mig och det var tranorna som var på väg någonstans. En hamnade lite på efterkälken och skrek efter de andra att vänta. De andra verkade inte veta varken ut eller in och det mesta såg ut att vara kaos. Till sist flög de ändå vidare men inte direkt i något snyggt led.

Jag kom tillbaka till rätt led igen. Strax efter att jag lämnade sjön insåg jag att det är bra att ha en app som visar att man håller sig på den led man tänkt hålla sig på. Den appen hade jag redan men jag har aldrig använt den. Jag satte igång den och fick veta att jag hade gått fel i 1,5 km. Totalt blev det alltså tre extra km på den här rundan. Men utan den extra promenaden hade jag varken sett tomtar, en del blommor, tranor, sjön eller hört storspoven. Det kändes helt rätt att ha gjort fel.

Jag hade varit hungrig ett tag och jag satte mig på en sten vid stenbordet och åt min matsäck. Sedan följde jag rätt stig resten av rundan.

Promenaden började i mulet väder men så småningom sprack molnen upp och det var otroligt skönt ute. När jag kom till parkeringen hade jag inte lust att åka hem så jag gick tvärs över vägen till starten av en annan led. Jag hade egentligen gått mer än tillräckligt redan men jag ville ändå gå en liten bit till. I långsam takt och med stela höfter och ländryg gick jag ca en km in och sedan tillbaka.

Jag är så glad att jag valde att gå på Alvaret. Som en ung kille sa till mig när vi möttes, ”it´s incredibly beautiful”. Jag kunde bara instämma i det.

Nu är det sista kvällen här på Öland och i morgon bär det av till Lotta i Karlskrona. När jag hinner få iväg inlägget om min dag idag vet jag inte men när det hinns med ska ni få följa med på en härlig dag i Kalmar. Det kanske jag skriver om när jag sitter och tittar ut över Havet utanför Halmstad.

Igår blev det en ännu en superhärlig dag med många intryck och upplevelser. Jag hade planer uppgjorda men visste inte om jag skulle orka och/eller hinna med allt jag ville se och återuppleva. För alla platser har jag besökt tidigare och några vid ett flertal tillfällen. I förra inlägget utlovade jag fler kvarnar än tre i samma bild och här har ni Lerkaka kvarnar. Orten heter faktiskt Lerkaka och det finns säkert en berättelse bakom det namnet. Det var svårt att få med alla fem kvarnar i bilden och den längs bort syns nästan inte. Men om ni tittar noga och tittar på kvarnvingarna så kan ni nog se att de är fem stycken.

När jag närmade mig Böda ändrade jag impulsivt planerna och i stället för att ta mig till en lång sandstrand svängde jag ner till Böda hamn. Jag kände att jag inte hade något intresse av att vandra på en strand den här dagen eftersom jag om några dagar ska ta mig till den fina och jättelånga strand jag växte upp med. Att se en liknande sandstrand med tillhörande dyner kändes inte nödvändigt. Små hamnar är ofta trevliga och så även denna. Men jag blir mer och mer klar över att jag inte vill bo vid havet. Man känner inte av tånglukten (eller stanken) överallt men där den finns är det en kväljande lukt. Den fanns även i Varberg när vi var där för en vecka sedan.

Här, i Böda hamn, fanns det en vattendränkt strand. Jag tycker inte att vindsnurrorna skämmer utsikten utan snarare att de tillför något. Men jag har förståelse för de som inte vill ha dem alldeles inpå knuten och höra vinandet hela tiden.

En liten promenad ville jag förstås ta och ännu en gång gick jag genom en kohage. De bor i en restaurerad våtmark och det tycker jag att de ska vara stolta och glada över. Men kor kanske inte bryr sig så mycket om naturvård.

Efter kohagen var hela strandområdet ett fågelskyddsområde så jag följde en stig där det var tillåtet att gå. Jag kom till en grusväg som förde mig hit.

Ett svanpar och…vad för fågel? Är det en svanunge eller någon annan sort?

Jag känner bara till tre olika sorters gäss och en av dem är grågås. På långt håll ser det här ut som en sådan men den har en vit fläck på kinden. Men vitkindad gås är det inte. Kul när olika fågelarter kommer bra överens.

Resten av dagen följde jag planen till punkt och pricka. Är man på Öland så är Trollskogen en given besöksplats. I alla fall för mig. Åh, vad många minnen jag har därifrån. Jag kände det där pirret av både glädje och vemod när jag kom dit men glädjen dominerade. Det är så fint iordninggjort med fina gångvägar som passar rörelsehindrade. Inte hela rundan runt udden är så fin men åt båda hållen från utgångspunkten och ganska lång väg ser det ut så här.

Men jag ville ner till havet och avvek från leden ett tag. Där borta syns Långe Erik, fyren på Ölands nordspets. Dit kom jag lite senare.

Jag stötte på ett troll när jag återvände till leden. Ett ganska snällt troll ser det ut som och inte alls lika läskigt som de jag såg för några dagar sedan i Gamleby.

Efter en stund vek ledan av ner mot vattnet. Här var jag förr alltid vaksam på om korna skulle synas till. Gick de här så gick jag helst längre in mot land förbi dem, med hundarna i kort koppel och i rask takt. Jag kollade noga efter kor den här gången också men precis som på de andra platser jag har besökt, där det faktiskt har varit kor, så känner jag efter den första impulsen en lättnad över att jag kan gå överallt utan att oroa mig.

En gammal sägen om Hjerteskeppet säger att det här har fått sin sista viloplats efter att ha strandat. Skeppet ska sedan ha bäddats in av grus och sten från havet. Det sägs även att brunnen på botten av sänkan hade vatten med övernaturliga krafter. I mitten av 1800-talet fylldes därför brunnen igen.

En parasiterande murgröna tar över mer och mer av tallen och så småningom dör tallen. En ganska vanlig syn här.

Jag passerade ett antal gravhögar.

Rester av ett skyttevärn som troligtvis användes 1452 då danska trupper försökte erövra Örehamn.

Det finns mycket att se för de som är intresserade av historia och här är en gammal tjärdal. Som ni vet begränsar min hjärna mig lite när det gäller fakta så jag låter er själva söka fler svar om ni har funderingar. Det lilla jag berättar om här har jag hittat på informationsskyltar, som jag fotade, bredvid de olika resterna från svunna tider.

Jag tycker att det är kul att se de olika forntida lämningarna men ännu roligare tycker jag att det är att få se vad naturen bjuder på.

När leden kom ner till stranden hade jag varit hungrig ett tag och här satte jag mig ner och åt min macka. När jag är ensam ute på utflykter tar jag aldrig med mig kaffe eller den chokladboll ni har blivit vana vid att få se eller höra talas om. Det är bara när jag har sällskap och den personen (oftast min son) vill ha med sig kaffe som det blir så. Det är trevligt med kaffe och kaka men jag vill inte ha för tung ryggsäck och jag måste ha med mig termosflaskan för kalla drycker. För att vara lite snäll mot mina axlar får det räcka.

Trolleken är omkring 900 år gammal. Att den inte är större beror på att jordtäcket här är så tunt att träd inte kan växa så snabbt. Eken har fått staket omkring sig för att hindra barn från att trampa och klättra på den. Jag kan nog tänka mig att staketet behövs för en del klättringsbenägna vuxna personer också.

Första gången jag var här, tillsammans med min då blivande man och hans föräldrar, var för ca 40 år sedan och då såg det här skeppsvraket helt annorlunda ut. Nu är vraket Swiks bara en brädhög och annat kunde man nog inte förvänta sig efter många år i ett vädermässigt utsatt läge. Förmodligen har även en del mänsklig påverkan skett. Skonaren Swiks var en vinternatt 1926 på väg från Tyskland hem till Mariehamn på Åland när riktigt dåligt väder fick kaptenen att ta kursen runt Ölands norra udde för att söka lä. Men i den dåliga sikten rände fatyget upp på en sandbank. Besättningen på sju man lyckades lyckligtvis ta sig iland med en livbåt.

Här blev jag lite ledsen när jag såg att den gamla eken, som vi så många gånger har stått inuti och turats om att fota varandra i, har fallit offer för ålder, väder och människor. Men det går fortfarande att ställa sig i resterna av eken och titta ut genom hålet. Men något foto på mig där inne kom jag inte ens på tanken att ta. Inte lika kul med en selfie som att fota sin familj.

När jag hade gått runt i Trollskogen åkte jag den korta streckan till Långe Erik. Jag har aldrig varit uppe i den här fyren och det beror mest på att jag har erbjudit mig att stå kvar nere på marken med hundarna medan familjen har klättrat upp för trapporna. Den här gången fick jag också nöja mig med att se fyren utifrån eftersom den var stängd. Men det gör inget. Jag hade redan varit uppe i fyren Långe Jan och det var tillräckligt att bara se Långe Erik och gå en runda runt den.

Nästa mål låg bara ca fem minuter bort och det var naturreservatet Neptuni åkrar, ett stort klapperstensfält. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741 efter den romerska havsguden Neptunus. På de i övrigt nästan helt vegetationslösa strandvallarna blommar under sommaren blåeld i stor mängd. Den blåelden såg jag inte mycket av. Bara några få exemplar. Jag tycker om det här karga och lite speciella området. Kanske för att det passar min personlighet, precis som den karga fjällvärlden.

Vanans makt är stor och jag gjorde som vi alltid har gjort och parkerade en bit från själva Neptuni åkrar. Här ligger det mesta av klapperstensfältet under vattenytan.

Jag fick en skön promenad bort mot själva sevärdheten och att gå här i det fina vädret var inte så dumt.

Med kamerans egen förmåga att skapa stämning blev bilden så här i motljus. Ön där borta är Blå jungfrun.

Framme vid själva Neptuni åkrar.

Jag hade inte mycket kraft kvar och ville inte promenera något mer efter detta. Men jag hade bara ett delmål kvar och jag tyckte inte att jag kunde åka förbi det. Jag ville gärna komma till Byrums raukar. Raukar förknippar nog de flesta mest med Gotland men här finns de också. Det var skönt att inte behöva gå särskilt mycket utan bara strosa omkring i maklig takt, titta och fota.

Som vanligt är de små bilderna klickbara om man vill se den i större versioner.

Jag har ett jättefint foto från ett tidigare tillfälle då min son sitter på en rauk med Blå jungfrun i bakgrunden. Det går inte att jämföra med den här bilden eftersom sikten då var väldigt bra och himlen nästan helt molnfri och väldigt blå. Många minnen överallt här på ön.

Igår vandrade jag omkring länge på Alvaret och fick en fin upplevelse. Inläggen kommer lite i efterhand så det får ni se och läsa mer om när jag hinner få det klart.