Jag har inga som helst problem med att fylla dagarna med aktiviteter och det blir nog lite väl intensivt. Men samtidigt är det roligt att upptäcka nytt och återupptäcka det jag har sett förut. Igår knäppte jag över 500 foton så ni förstår nog att det tog lite tid att välja vilka jag ville ha och fixa till en del av dem så gott det gick. Jag hann inte med varken det eller att läsa era bloggar innan det var sovdags men nu ska jag berätta i bild och ord om gårdagen, tisdagen. Det allra bästa var att jag fick se varelser som jag inte hade haft en tanke på att få se. Men jag börjar från början.

Morgonen var lite ostadig vädermässigt så jag kollade upp vad som fanns att se på vägen mot Ottenby naturreservat. Där ville jag gärna ha en något så när bra sikt och jag tänkte att det skulle hinna klarna upp tills jag kom dit. Det skulle ha varit soligt direkt på morgonen men solen hade tydligen försovit sig. Det är så smidigt med karta och vägbeskrivning i google maps. Jag tar bara fram kartan, klickar på den punkt jag vill komma till och sedan på vägbeskrivning och start. Ja, det där vet ni ju. Jag använder aldrig bilens gps numera eftersom jag där måste skriva in en adress eller koordinater. Nu förstorade jag kartan och såg något som heter Nunnedalen och där finns det en stig att gå på. Klick, och så visades jag dit. På parkeringen i Resmo stod en väderkvarn. Sådana finns det gott om på Öland och det går inte att missa dem.

En vit fjäril som, såvitt jag förstår, hört till just gruppen vitfjärilar.

Här skulle man kunna sitta och njuta av utsikten över havet…om det hade varit klart och bra sikt.

Stigen går nära vägen och ibland såg jag över till andra sidan.

Efter regn kommer inte bara solsken utan även växter och kryp med droppar.

Jag var fortfarande inte riktigt redo för att åka direkt till Ottenby så jag gjorde ännu en koll på kartan och såg att Linnés grotta fanns lite längre fram. Innan jag kom dit behövde jag en toalett och stannade till på en rastplats där det stod tre väderkvarnar i rad. Jag kan redan nu säga att det rekordet kommer att slås i nästa inlägg.

Det blev en liten promenad igen innan jag kom fram till grottan. Tydligen fick Linné en sten på foten just i den här grottan när han besökte den med sina elever 1741. Han avslutade då besöket och i folkmun har det blivit Linnés grotta.

Den var inte speciellt djup och det var bra för det var blött och kladdigt att gå framåtböjd där inne. Men när jag nu hade gått dit så måste jag ju gå ända in. Återigen kom mobilen väl till pass. Den har ju en ficklampa inmonterad.

På stigen därifrån fotade jag en vallmo och en för mig okänd växt.

Nu tyckte jag att det började ljusna lite så nästa anhalt blev Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Men solen lös fortfarande med sin frånvaro och det gråa hade återtagit herraväldet. Inget regn dock och då är det ändå ganska ok.

Jag började med att gå förbi fyren och ner till havet längst ut vid udden. Jag tog några bilder med mitt vanliga objektiv och då ser det mest ut som ett gäng stenar i vattnet och något som ser ut att vara fåglar.

Men jag hörde brölanden och skrik från flera platser där ute och plötsligt dök en av stenarna. På den här bilden kanske ni kan börja ana vad för figurer jag blev så glad för att jag fick se.

För en gångs skull hade jag tänkt på att ta med mitt andra objektiv med längre räckvidd. Jag såg väldigt bra genom kameran men att få till bilderna lika bra var så gott som omöjligt. Men jag hittade en staketstolpe och använde den som stöd och då blev det lite bättre. Ni har nog redan räknat ut att det var sälar där ute och att det var de som brölade.

De måste ha hittat stenar att ligga på för så där kan man väl inte ligga i vattnet.

Som sagt, bilderna blev inte särskilt bra men jag tycker ändå att det är kul att visa vad jag fick se.

Jag tog säkert 100 bilder bara på sälarna men inga blev bättre än de jag har här. Men utan det bättre objektivet hade jag inte sett sälarna alls. Av de drygt 500 bilder jag tog den här dagen blev det 115 kvar när jag hade sorterat ut de sämsta eller bilder på samma motiv. Sedan skulle jag välja ut vilka som fick vara med i inlägget och det blev många men betydligt färre än 115.

Jag gick vidare på udden och kom fram till några svanar. De visade gärna upp sig. Jag behöll mitt teleobjektiv på och det kom väl till pass även här.

Titta gärna på den här svandansen.

Jag glömde nästan bort alla fåglar när jag spanade på sälarna men fåglar fanns det så klart också gott om.

Jag gick tillbaka till fyren för att ta mig upp i den. Då fick jag ännu en gång uppleva hur bra en mobil är och hur mycket man använder den. Jag skulle betala inträdet på 40 kr men upptäckte att jag hade glömt mitt betalkort i en annan väska. Vilken tur då att det ofta går att betala med swish. 197 trappsteg är det upp och det var inte bara jag som sa att det kändes i benen. Jag har lite svindel som besvärar mig ibland men en kvinna där uppe stod tryckt mot väggen och var verkligen livrädd. Samtidigt var hon väldigt stolt över att hon hade tagit sig dit upp. Jag klarade av att stå vid staketet och titta ut över kanten. En roligt episod där uppe, i alla fall tyckte jag att det var kul, var att jag sa något på svenska till ett ungt tyskt par. När de sa att de var tyskar sa jag ”ich spreche kein deutch” (jag pratar inte tyska). ”Aber ein bisschen” (men lite) sa mannen frågande. Då fick jag användning för ett ord som jag bara några dagar tidigare hade frågat min son om och jag kunde svara ”ja, aber ich habe fast alles vergessen” (ja, men jag har nästan glömt allt). Det var det där lilla ordet fast (nästan) som jag hade funderat på och nu tyckte jag att det var helkul att jag fick använda det. Mannen frågade om jag hade läst tyska i skolan och jag fick till ett svar om att det var 40 år sedan. Men sedan fick det räcka och jag sa ciao (det ordet används även av tyskar) och gick ner igen för alla 197 trappsteg.

Jag satte mig vid ett bord och åt min matsäck medan jag tittade på får.

Jag åkte långsamt vägen från fyren och eftersom jag var ensam där just då stannade jag till och tog en bild från bilen.

Jag stannade bara lite längre fram där det fanns en parkering och ett antal leder. Jag var fortfarande inom naturreservatet. Att det inte var så långt jag åkte förstår ni när ni ser Långe Jan i bilden. Här började den led jag tänkte följa.

Jag och min man har stannat till här tidigare men jag minns att det inte var lika kul att gå här då. Vi hade två hundar och den ena (Kasper) gillade att äta bajs. Aldrig hundbajs men annars var det mesta gott. Här ligger det massor av koblajor och man måste se var man sätter fötterna och då var vi även tvungna att hålla Kasper i väldigt kort koppel. Dessutom har jag alltid känt ett obehag inför att gå med hundar bland kor. Vi gick inte hela rundan den gången. Nu stod det dessutom på en skylt att man inte skulle ta med hundar in bland betesdjuren. Det var väldigt skönt att bara kunna gå utan att behöva bekymra sig om kor som skyddar sina kalvar mot hundar, även om hundarna inte gör något hotfullt, eller om en bajsätande hund.

Badande kor och kalvar.

Leden gick rakt in bland alla kor och kalvar. En tjur såg jag också. Många av dem var nyfikna men kom jag för nära gick de undan. Jag hade gärna klappat dem lite men ingen av dem var med på noterna. Om ni vill se dem i större format så klicka på bilderna. Inte ens fåren ville ha med mig att göra.

Efter att ha gått ganska länge bland korna följde jag leden bort från havet och tillbaka till där jag började.

Hejdå alla kossor och får.

När jag nästan var framme kom jag till Kungsstenarna. De markerar ett gravfält från Järnåldern.

Solen hade varit framme ett bra tag vid det här laget och det var varmt och skönt. Jag satte mig vid ett bord och funderade på om jag skulle göra något mer eller åka till mitt lilla tillfälliga hem. Jag hade inte mycket ork kvar för att promenera men då kom jag på att jag kunde åka en liten omväg och komma till Eketorps borg. Där går man bara omkring inom ett begränsat område och det skule vara kul att se hur borgen ser ut nu. Jag var där för nästan 40 år sedan och då höll de på som bäst med uppbyggnaden. Jag åkte dit och även här gick det bra att swisha entrébeloppet.

Innanför ringmuren har det funnits bebyggelse under olika tider med början under 300-talet och fram till mitten av 1200-talet. Allt har grävts fram för att sedan byggas upp igen. Min trötta hjärna klarar inte av att hålla koncentrationen uppe tillräckligt för att läsa faktatexter så jag brukar fota informationsskyltar för att senare få ett hum om vad jag har sett. Men eftersom jag själv inte kan fokusera på sådana texter låter jag bli att skriva mer sådant och alla vet ju hur man letar information om man är intresserad.

Jag klättrade genast upp för en brant trappa upp på muren för att få en bättre överblick. Det har hänt väldigt mycket här sedan sist och även om jag inte kan ta till mig mycket fakta så tycker jag att det är kul att gå runt och titta.

Vi turister fick snällt hålla oss till de delar på muren som hade staket.

Här bakas det flatbröd. Nu minns jag inte vad det var för slags mjöl men det var en grövre sort som bara blandades med vatten och sedan plattades degklumpar ut och stektes. Den som ville fick steka sitt eget bröd men vi andra fick också smaka. På brödet kunde man ha honung, salt och kummin och det var tydligen gott. Jag tog bara några saltflingor på mitt bröd och det gick också bra.

Svalorna flyger omkring överallt på den här ön men oftast är de snabba på att gömma sig eller flyga iväg när jag kommer. Här satt en av dem kvar en stund.

Inte särskilt vackra kor men man ser ju i alla fall att det ska föreställa kor. Grisarna och fåren var inte heller särskilt fina.

Ni förstår nog att jag var ganska trött när jag kom tillbaka till min stuga. En underbar och härlig dag och det allra bästa var att få se vilda sälar. Det har jag bara gjort på Island förut. Den här dagen bockade jag av sevärdheter på öns södra del. I dag har jag varit längst norrut på ön och så smånginom kommer ett inlägg om det.