Jag minns inte när det var så senast men så är det nu. Jag når inte upp till högkostnadsskyddet inom vården. Det finns flera skäl. Dels har jag inte behov av lika täta besök pga transplantationen eftersom allt fungerar väldigt bra och dels behöver jag inte söka läkare för att få sjukintyg. Det senare är i grunden inte något positivt eftersom orsaken är utförsäkring men jag måste erkänna att det är skönt att slippa just den vårdkontakten och ännu skönare att slippa försäkringskassan. Så kan jag tänka eftersom jag har förmånen att klara mig ekonomiskt ändå. Det är lite lustigt att jag, som har fått många påpekanden från vården om att jag är så känslig för allt möjligt nu, inte ens har varit förkyld på många år. Senaste förkylningen hade jag innan jag fick min nya lever och det är snart fyra år sedan (kan ni förstå att det redan har gått så lång tid?). Jag är tacksam för att jag mår bra och slipper många vårdbesök och lite glad är min plånbok också. Högkostnadeskyddet för mediciner lär jag däremot aldrig hamna under och jag konstaterar att det finns i alla fall några skyddsåtgärder i samhället som fungerar som de ska fortfarande.

Det är lite bloggtorka hos mig men plötsligt kan jag få lust att tota ihop något och jag kan ju alltid visa upp några gäster på katthemmet. Det här är Harry. Han är nog en av de mest tillgivna och sällskapliga katter jag har träffat där. Han kan inte riktigt förstå att vi volontärer inte kan stanna hos honom flera timmar eller ännu hellre för alltid. Efter långa kelstunder försöker jag lämna honom men jag hinner bara vända ryggen till så känner jag en tass på axeln och den tassen försöker dra mig tillbaka. Det är klart att Harry får lite extra tid när han så tydligt visar vad han vill. Den som adopterar honom kommer att få en riktigt fin kompis. Harry har fått en kompis som heter Willy och under passen kan vi öppna deras bås så att de kan leka och få sällskap av varandra. Alla katter borde ha en kompis. Den slutsatsen är inte svår att komma fram till när man ser hur katterna på katthemmet söker närhet, trygghet och sällskap hos varandra.

I ett annat rum, där inga bås är stängda just nu, finns Kuro. Jag har skrivit om honom tidigare men han får vara med igen bara för att det var han som ockuperade mitt knä när jag satte mig på golvet där.

I samma rum har ett gäng kattungar, som nu har vuxit till sig rejält, fått större yta och fler kattkompisar. Det är inte lätt att fånga dessa virvelvindar på bild men här kom två av dem med och de övervakas av en av de vuxna katterna i rummet. Jag hade bara en hand tillgänglig eftersom den andra var upptagen med Kuro men jag gjorde så gott jag kunde med mobilen för att fota dem. Jag tror att alla kattungar är tingade och de kommer förhoppningsvis snart få sina nya hem. En ny kattmamma med ungar har räddats från kylan och fler väntar så det är bra att det finns intresse för våra fina skyddslingar.

Jag ser fantastiska vinterbilder från olika delar av vårt land men här är det inte lika vackert nu. Det är visserligen vintervitt men himlen är grå och jag kan inte ens ana solen bakom de tjocka molnen. Men då får jag fota annat än vackra, rimfrostiga träd mot en blå himmel och något kan man alltid hitta.

Det är vad som gäller när jag får tillfälle att träffa min yngsta dotter och hennes man. Det blir inte många tillfällen vi kan vara tillsammans per år men när det händer får man göra det bästa av det. De hann inte med allt och alla den här gången men jag och svärsonens mamma konstaterade att vi är lyckligt lottade som hör till de som prioriteras. Ca kl 13.00 ringde det på min dörrklocka och där stod de och såg härligt glada ut. Jag såg nog minst lika glad ut när jag såg dem och när vi kramades. Det blev en väldigt trevlig och mysig eftermiddag och kväll med mycket prat, fikande och middagsätande. Svärsonen hade ett besök till att hinna med så han gav sig iväg några timmar innan jag skjutsade min dotter till tågstationen vid halvniotiden. Där väntade vi tills svärsonen kom, skjutsad av sin mamma, och sedan sov de i egen kupé tills de kom fram nästa morgon. Om de sov gott vet jag faktiskt inte men jag vet att de kom hem till sina katter tidigt på morgonen.

Jag somnade i alla fall lite tidigare än vanligt och sov gott, med bara ett kort uppvaknande mitt i natten, till strax efter fem i morse. Jag åt frukost och tog det lugnt ett tag men vid sjutiden bestämde jag mig för att ta bilen till en plats lite närmare stan och gå en runda innan det ljusnade. Som så många gånger förr parkerade jag vid storsjöodjursspaningen och gick längs sjökanten fram till gångbron till Badhusparken. I år har de belysning i en av de stora granarna längs gångvägen igen. Förra året saknade jag den fina ljusslingan men nu finns den av någon anledning där igen. Granen syns på långt håll och gläder säkert många.

Det känns lite som en repris från en av mina promenader för ett år sedan. Älgen mellan Frösön och Badhusparken har kommit fram igen men har hittat en bättre plats att spana ut över sjön från. Kanske känner den sig lite tryggare bland några träd än på den helt öppna plats där den stod förut.

Granen på Stortorget har i år pyntats i Jämtlands färger:

Blått	den stora, blåa himlen över Jämtland
Vitt	de snöklädda, vita fjällen
Grönt	de gröna ängarna och skogarna

Jag fortsatte promenaden längs gågatan då plötsligt…

…klockan hade blivit åtta och rådhusklockorna spelade ”nej se det snöar”. Jag hann inte med i svängarna och hann bara filma och få med en liten snutt. Jag tror att alla känner igen den sången men om inte så kan ni lyssna på Agnethas och Lindas version här https://www.youtube.com/watch?v=1xbWt1pfzSE

För snart ett år sedan brann det lilla rosa huset, som stod på den här platsen, ner. Huset var nästan 200 år gammalt och många var ledsna för att det inte fanns mer. Huset har nu fått nytt liv genom den målning som visar hur det såg ut och nu har Tomtens stuga tillfälligt fått låna platsen. Tomten var dock inte hemma i morse men han kanske visar sig vid något annat tillfälle (ja, jag tittade naturligtvis in genom fönstret för att vara säker på att han inte var där).

Fint pyntade hus ser man lite överallt.

Jag kom så småningom tillbaka till hamnen och Badhusparken och tittade ut över Frösön. Om ni tittar noga ser ni den lysande granen som jag passerade tidigare.

Varje gång man går eller cyklar här får man ett tack och det känns ju bra.

För någon dag sedan hade isen lagt sig på ”min” del av sjön men med hjälp av små vågor från öster har isen snart fått ge vika helt. Jag trodde att det var en väldigt tidig isläggning i år men jag borde ha vetat bättre.

För den som undrar kan jag berätta att jag har för vana att döpa mina bilar. Min förra bils regnr började med LGK och min första tanke när jag såg det var Lilla GulleKlossen. Det kanske inte var ett namn jag skulle ha valt om jag hade tänkt efter lite mer men nu fick det namnet hänga med i de tre år som privatleasingkontraktet varade. Min son tog också till sig det namnet när Lilla Gulleklossen tog oss med på en resa genom stora delar av Europa. Den resan och det lite barnsliga namnet gjorde att jag fick lite extra starka känslor för den bilen. Det är inte ovanligt att jag får känslor för döda ting men inte så starka.

Några månader efter vår resa löpte leasingkontraktet ut och då kom i stället ODD in i mitt liv. Eftersom bokstäverna på registreringsskylten redan bildade ett namn så fick min nya, blåa bil heta just Odd. Nu är det bara några veckor kvar tills det skulle vara dags för bilbyte igen och jag var ute i väldigt god tid med min beställning av ny bil. Jag kan följa min nya bils resa från beställning till färdig produkt och leverans via hemsidan men sedan augusti har statusen inte ändrats från att beställningen har nått fabriken. Därför ringde jag upp försäljaren igår för att få besked om hur lösningen ska se ut. Han fick egentligen inte berätta hur prognosen ser ut i detalj (väldigt underligt) men han sa ändå att leveransdatum hoppar fram och tillbaka. Ibland ser det ut som om det är mars nästa år som gäller och ibland blir beskedet att det blir ännu längre fram.

Jag blev lovad att få ha kvar Odd tills den nya levereras. Han får körförbud den 30:e december om han inte besiktigas men det fixar bilfirman och jag fick genast en tid för det hos dem. Från tillverkaren hängde en vagnskadeförsäkring med men den försvinner också nu. Självklart förlänger de även den utan kostnad för mig. Vägassistensförsäkringen fortsätter också att gälla på deras bekostnad. Vad som gäller om jag skulle överskrida det avtalade maxantalet mil vet jag inte men jag är flera tusen mil ifrån den gränsen så det brydde jag mig inte om att ta reda på. Nu när jag vet att Odd får vara kvar hos mig till samma kostnad som förut spelar det mig ingen roll att nästa bil dröjer. Jag tycker faktiskt att det blir bättre att ha bytesdag på våren i stället för vid nyår. Nu fortsätter alltså min fina relation med Odd ett tag till 😀

Lite senare samma dag fick jag ett samtal från bilfirman i Mjölby, där Odd är köpt. De ville veta om jag hade beställt ny bil och avtalat om återlämning. Jag visste sedan förut att de gärna skulle velat få tillbaka Odd till sig men jag hade ingen lust att köra ner dit för det. 70 mil enkel resa och sedan tågresa hem någon gång mellan jul och nyår fanns inte på kartan. Bra att det går att fixa så här i stället.

Här har det kommit ett lätt snöfall och det syns i träden och på marken. Det blev en väldigt skön promenad i morse medan mörkret övergick i ljus.

Jag skulle tro att många av er vaknade upp till en vit värld i dag, eller så kom snön lite senare. Här var det nästan ingen vind och inte några andra kaosskapande förhållanden heller. Jag hoppas att ni inte får stora bekymmer i era delar av vårt land.

I morse anlände min yngsta dotter och hennes man till Jämtland och det är bara att ställa sig i kö för att få träffa dem. Min tur kommer på lördag och det är klart att jag längtar. Det är inte jättelänge sedan jag träffade dem. Jag besökte både min son i Uppsala och mina döttrar och svärsonen i Örebro i början av september. Tre månader är kanske lång tid för en del men med de här avstånden får det räknas som tillräckligt ofta.

Visst finns det många duktiga personer som kan skupltera fram de mest fantastiska former och figurer i is men jag föredrar ändå naturens egna konstverk. Tillsammans med vatten och en gren eller en sten kan minusgrader långsamt forma dessa vackra formationer och vi kan helt gratis ta del av dem. De förändras ständigt och om det skulle bli plusgrader så bidrar även de till att smältande is bildar nya konstverk.

Vatten som rör sig blir en del av förändringen och det syns i det här motivet. Här har en liten våg just dragit sig tillbaka…

…och här kom en ny liten minivåg. Det var inte mycket kvar av de små vågorna när de nådde in hit.

Allt sevärt är inte iskonst och jag låter den här pyntade cykeln ta lite plats också. Den påminner mig om de blomsterprydda cyklarna vid kanalerna i Amsterdam och även den här har haft några blommor som pynt i somras. Kanske kommer inspirationen just från Amsterdam eller så ville de helt enkelt inte göra sig av med cykeln. Återbruk är ju bra.

Från en sten hänger de här isformationerna. Kan de kallas istappar när de ser ut så?

Uppe på samma sten såg det helt annorlunda ut.

Vid ”min” strand fanns det rester från nattens isbildning. Men den isen är snart helt borta och det krävs fler dagar med riktig kyla och svag vind för att isen ska lägga sig. Om jag får önska så kommer det först snö och sedan en lång period med kyla utan snöfall. Då blir isen bäst.

De som gillar skidskytte är nog fullt medvetna om att världscuppremiären har skett här i min stad under helgen. Förra säsongen bröts traditionen med en start i Östersund pga corona. I stället för att besöka alla de vanliga orterna koncentrerades tävlingarna till ett fåtal platser. Det var helt publikfria tävlingar dessutom. Men nu har det vrålats och hejats från läktarna på skidstadion här och visst är det mycket roligare med den detaljen. Det var även en stor publik på stortorget i fredags då invigning kombinerades med hyllning av våra duktiga skidåkare. Jag har inte deltagit i festligheterna på plats. I stället har jag promenerat på morgnarna och sedan placerat mig i min soffa framför tv:n och haft det varmt och skönt. Det har inte bara varit mer bekvämt utan jag har även sett mer och bättre. Ni som vill veta vet nog redan hur tävlingarna avlöpte. Misslyckanden, men ändå med bra besked om formen, på lördagen och succé idag med vinst både i dam- och herrtävlingarna.

De isiga gångvägarna var inte lika hala de senaste dagarna som det jag skrev om sist. Ett väldigt tunt lager snö eller frost har lagt sig ovanpå isen och på vissa ställen är det även grusat. Igår morse gick jag österut och idag bar det av västerut. Igår passerade jag två eldar. Den första stod mitt ute på en öppen yta och inte en enda människa i sikte, bara en hund som var bunden vid ett träd. Hunden hälsade med några glada skall, eller var det vaktskall kanske.

Den andra elden fanns utan för hälsocentralen och där fanns även en gran med en ganska ynklig belysning. Men den lyste fint trots sin ynklighet.

Dagens promenad var fin trots täta moln. Den fuktiga luften har smyckat träden med rimfrost och även det höga gräset har fått ett lager frost.

Jag glömde helt bort att tända det första adventsljuset i morse men nu lyser det och det får bli en avslutande bild då jag önskar er alla en glad första advent 🕯