Jag älskar att komma till katthemmet och när jag är där tar jag alla chanser att mysa med alla sötnosar som vill ha gos. Men jag håller mig borta från allt som har med ledningen, deras diskussioner och annat skitsnack att göra. Varför kan inte vuxna personer diskutera utan att det ska bli osämja och varför kan man inte acceptera att alla inte tycker likadant? Att kunna kompromissa och komma fram till lösningar borde vara regel. Om jag har förstått det rätt så har flera nyckelpersoner och ett antal volontärer slutat pga detta. Jag och C har redan från vårt första gemensamma pass bestämt att vi inte ska syssla med skitsnack och om vi någon gång återger något så nämner vi inga namn. Men det är inte ofta vi kommer in på det ämnet mer än att vi kan beklaga att det förekommer. Så länge jag bara behöver bry mig om katterna och får ge och ta emot kärlek så kan jag gå omkring i den bubblan och strunta i det som inte är lika trevligt.

Jag tror att den här katten heter Piri. En ganska skygg katt som gärna tittar men inte vill ha närkontakt.

Mamma Skrållan med en av de två ungar som överlevde. Jag tror att det här är Båtsman. Den andra är nästan helt svart och heter Malin. De är de enda ungar som fortfarande är kvar på katthemmet nu. Ett tag var de 28 stycken.

En konflikt som jag inte har kunnat undgå att märka är huruvida den underbara Stålis ska få komma till ett foreverhome eller inte. För mig är det självklart att han behöver komma till en familj som älskar honom och som dessutom kanske kan banta ner honom till en hälsosam vikt. Det är svårt att begränsa maten när ett gäng katter lever tillsammans i ett rum. För bara någon vecka sedan förälskade sig en kvinna i Vilde och en kattjej som är kompis med honom. Men en del tycker att han ska vara kvar för att han är väldigt bra med de andra katterna. Så är det och han sprider lugn och trygghet. Men borde inte hans eget välbefinnande komma först. Som vanligt håller jag mig utanför diskussionen men jag tycker att Stålis förtjänar att få det riktigt bra på ålderns höst och det skulle även tjejkompisen tycka. Det är extra kul när två kattkompisar får fortsätta vara tillsammans.

Idag kunde inte C komma men jag fick sällskap av den kvinna jag skrivit om tidigare, som jag kände för 25 år sedan. Jättekul att jobba tillsammans med henne också. Hon fixade ett bollhav (ett mini) med lite godis i botten. Men smarta Stålis kom snabbt på att det bästa sättet att komma åt godiset var att välta byttan och låta bollarna rulla ut. Fritt fram för mumsande.

Om ni har funderingar om hur jag har det här i ovädret så kan jag lugna er med att än så länge är det ganska lugnt. Det är alldeles för varmt och det har regnat med olika styrka men den riktiga blåsten sätter igång först i morgon här. Det är värre närmare fjällen. I morse var jag lite orolig för att det skulle vara isgator som inte hade hunnit sandas ännu men det var bara blött och en del rejäla vattensamlingar. Jag kom till katthemmet utan några egentliga problem. Men nu ska snön snart börja falla samtidigt som vindstyrkan ökar. I morgon håller jag mig kanske inne och tittar ut på allt väder.

Ja, jag vet att berget heter Östberget men eftersom alla vet var Frösöberget finns så kallar jag det så. Jag parkerade en liten bit från vännen Anna-Lenas bostad och passade på att fota lite innan hon kom. Underligt nog så är det ofta riktigt vackra soluppgångar trots att dagen sedan är helt igenmulen.

Vi bestämde oss för att gå runt Frösöberget, en runda som tog ca en timme och en kvart och där första halvan gick stadigt uppför. Vi flåsade nog lite extra eftersom vi pratade samtidigt men jag tycker att vi höll en god fart i alla fall. Men jag tog en bild till innan vi svängde av uppåt höjden.

Utanför det som var Frösö zoo står fortfarande dessa figurer kvar. Det tog lång tid innan ödet för anläggningen bestämdes och djuren har försvunnit för länge sedan. Men i augusti i somras såldes marken till ett fastighetsbolag. Nu ska det förhandlas om vilken sorts bebyggelse, troligtvis bostäder, som ska uppföras.

Det var verkligen kul att träffas och promenera igen. Av flera anledningar har det dröjt väldigt länge sedan sist men vi var överens om att så ska det inte fortsätta. Vi får väl se om vi får till det lite oftare än något enstaka tillfälle per år. Men visst är det härligt att det ändå kan fungera så. Inga krav och ingen som blir missnöjd med att det dröjer.

Jag tycker egentligen att det var förmiddagssken men när solen går upp så sent som den gör nu (09.28 i dag) så får jag väl kalla det för morgonsken. Jag och C träffades vid Thomée kl 09.00 och därifrån promenerade vi söderut längs sjön. Trots att solen ännu inte hade kommit upp över horisonten var det ljust och bra sikt. Solen går i vanliga fall upp i öster men nu får man titta nästan söderut för att uppleva de första strålarna. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur den ännu inte synliga solen i söder kan ge upphov till den rosa himlen i norr. Men så är det och visst är det fint? Jag gissar att solens strålar ändå når upp och skiner på den höjd där det rosa skenet syns. Det skulle förklara en bild som kommer lite senare.

Det blev en hel del bilder på Frösön och det vackra sken som låg över ön. Men några gånger vände jag blicken, och kameran, mot fjällvärlden. Samma skimmer där.

Vi kom fram till en avspärrning, förhoppningsvis en tillfällig sådan, och kunde välja på att gå upp bland den typ av handel som ofta finns i utkanten av städer eller att vända tillbaka samma väg. Vi valde att gå tillbaka och vi visste att det skulle bli ett annat slags sken på Frösön när solstrålarna nådde dit. Först var det som om det rosa skenet flyttade ner över ön…

…och strax efter förvandlades ön till den gyllene ö som C gärna kallar Frösön.

En härlig promenad en relativt varm (-7 grader) men lite blåsig dag. I morgon får jag ett annat trevligt promenadsällskap.

Från riktigt kallt till bara 7 minusgrader, från sol till gråväder och tidvis dimma. Om några dagar ska det dessutom bli regn och plusgrader men jag håller alla tummar för att den prognosen hinner ändras innan vi är där. Vad jag däremot inte har sett mycket av är blåst och det är jag väldigt glad för. Visst, det har rört lite på sig ibland men det har varit väldigt lite. När det inte blåser är alla vinterdagar sköna så länge det inte blir kallare än ca 25 minusgrader.

I morse gick jag iväg när mörkret började gå över i ljus och jag passerade en byggarbetsplats där man nu äntligen kan börja se vad som är på gång. Det måste ha varit sommaren eller hösten 2020 som jag skrev om pinnarna som hade satts upp på platsen. Ett staket kom upp och efter en lång tid utan aktivitet började markarbetena och nu har det blivit början till ett resultat. Ett trapphus. Det är nog en bra husdel att börja med. Hur som helst så är det lite kul att följa utvecklingen och se hur det fortskrider.

Det finns mycket rönnbär kvar på vissa platser och nu ser de lite roliga ut med sina snöluvor. Jag kan inte minnas att jag har sett dessa luvor förr men det har varit ovanligt mycket rönnbär i år och inte tillräckligt många hungriga fåglar.

Gråväder är inte så trist men det är klart att solen hade gjort den här vyn finare.

I morgon ska det bli soligt igen och jag ser fram emot en skön promenad tillsammans med min volontärkollega från katthemmet. Kul med en ung kille som hör av sig och vill hänga med på en promenad i solsken. Men det är klart, jag har väl varit så lyrisk så han har nog blivit nyfiken 😀

När jag gick upp i morse visade termometern -19 grader och jag tänkte direkt att det var en perfekt dag för att frosta av frysen. Jag packade ner frysvarorna i alla kylväskor jag har och ställde ut allt i snön på balkongen. Jag har lyckats hålla undan snön utanför balkongdörren fram till nu men nu tror jag att jag låter den snö som kommer ligga kvar.

Medan det droppade och rann från frysen gjorde jag mitt träningspass, som tar ca en timme. När jag var klar tömde jag långpannan som jag hade ställt dit som uppsamlingskärl och konstaterade att nu var det inte längre någon risk för översvämning. Jag tittade ut genom fönstret och kände att jag ville komma ut. Det var kalldimma som solen försökte bryta igenom och det kan vara otroligt vackert. Jag tittade på termometern igen och nu hade temperaturen sjunkit till -22,5 grader. Det var alltså inte bråttom att få in maten i frysen igen så jag gjorde mig iordning och gick ut. Ordentligt påbyltad med varma kläder kunde jag njuta av en härlig promenad. Det enda bekymret var att när jag andades innanför halsduken så steg andedräkten ibland upp och immade igen glasögonen. Man lär sig ganska snart en bra teknik för att i alla fall till viss del undvika det.

Ut över sjön låg dimman och tillsammans med solen blir det ett vackert sken, som man ska se i verkligheten för att riktigt uppskatta det.

När jag vände mig åt andra hållet såg det helt annorlunda ut. Jag fortsatte på den upptrampade stigen upp på kullen.

Jag vände mig om flera gånger och det var som att vandra mellan två världar.

De personer och de hundar jag mötte var frostiga och jag anade att jag själv, till skillnad mot min frys, var nerfrostad jag också. I det läget var mobilen bra att ta till och här kommer en av de sällsynta selfies som jag själv tar.

Kanske skulle en promenad i ca -10 grader vara mer behaglig men jag frös inte ett dugg. Lite då och då drog jag upp halsduken ännu längre och jag kunde ha tagit på mig jackluvan men jag höll mig varm hela vägen. Och naturligtvis hade jag även täckbyxor den här promenaden.

När jag kom hem torkade jag ur den sista fukten i frysen och satte på den. Nu är lådorna urstädade och jag har en bättre hum om vad jag har i min frys. Det är nog inte så underligt att det blir mer plats när man har lite mer ordning. Det är nog en sanning som stämmer in på många fler förvaringar än en frys.