Det var ganska precis en månad sedan jag lämnade Östergötland, efter min rundresa i södra Sverige, när jag i fredags satte mig på tåget för att återvända till välkända trakter. Huvudanledningen var det bröllop jag var bjuden att komma till. Eftersom det skulle gå av stapeln i Gränna passade det väldigt bra att först ta mig till min lillasyster i Motala och bo hos henne några nätter. Bröllopet skriver jag om i nästa inlägg. Här ska det handla om min resa ner och lite om besöket hos min syster, som naturligtvis också var bjuden på bröllopet och som dessutom hade ett viktigt uppdrag där.

När jag bokade tågbiljetterna för flera månader sedan såg jag att det inte kostade många tior extra att få sitta i en lugn vagn. Inga mobilsignaler eller höga samtal och inga höga ljud över huvud taget. Barn får inte bokas in i lugna vagnar och det kan man väl tycka vad man vill om. Men det var otroligt skönt för huvudet att det var så tyst. Dessutom ingick det té och/eller kaffe om man ville ha det och på sträckan mellan Stockholm och Linköping var det 1:a-klassvagnar som användes, trots att det här var 2:a klass. Det var inte lika mycket folk i de här vagnarna som i de vanliga vagnar jag passerade när jag hämtade kaffe och nästan hela resan slapp jag ha någon bredvid mig. På just den här bilden sitter jag i en rad med enkelsäten. Jag fick sällskap av min spegelbild genom rutan och i sätet framför men det var inget kul sällskap så jag tittade mestadels ut genom fönstret i stället.

Av någon anledning innebar den paketlösning jag bokade att jag i stället för att gå av i Norrköping och ta pendeltåget till Motala fick fortsätta med tåget till Linköping och där ta en buss via Borensberg till Motala. Det gör mig inget att det blev så men det måste ha tagit längre tid eftersom jag fick en längre tågsträcka och att det sedan var 50 minuters väntan i Linköping. Att det blir byten när man gör långa tågresor är bara skönt för rygg, rumpa och ben. Bussresan gav mig en minnesupplevelse med nostalgiinslag och jag kände den där klumpen i magen som betyder att något berör och väcker känslor. Jag insåg att jag saknar Östergötland och de orter jag har bott i här. Men inte så mycket att jag vill tillbaka. Jämtland är fortfarande mitt hemma och jag tror inte att det någonsin ändras.

Jag fick en sightseeing förbi Roxen…

…och sedan följde vi Göta kanal tills vi passerade Borensberg. Det är inte lätt att sitta i en buss och fota med mobilen och jag fick inte med några av de platser jag känner starkt för. Inte minst gäller det den plats där jag och min man träffades och som följdes av nästan 34 år tillsammans.

Efter ca en timmes trevlig bussresa (nästan ensam på bussen) kom vi till Motala station där min syster och hennes fina Roddy väntade på mig.

När vi kom hem till dem åt vi en väldigt god middag och sedan satte jag mig på den plats i soffan där jag brukar sitta. Det råkar även vara Roddys plats men som ni ser får jag gärna dela den med honom.

Roddy hade redan fått sina promenader när jag kom men ute i trädgården hände det andra saker. Kvällsrutinen innebär att min syster slänger ut godisbitar lite varstans på gräsmattan och sedan får Roddy använda nosen ett tag för att hitta allt det goda. Något han verkligen gillar att göra.

Min syster har tyvärr sedan ganska länge haft problem med hälsporre på båda fötterna och för att avlasta henne tog jag och Roddy en morgonpromenad utan henne. Jag blev nästan löjligt glad när vi gick förbi ett gäng av de här växterna. Jag upptäckte vildmorot när jag bodde i Mjölby och jag blev helt fascinerad av dem. Särskilt av detaljerna i de ännu inte utslagna exemplaren. Jag tror inte att de finns i Jämtland. Jag har i alla fall inte sett dem där så det var kul att få syn på dem där de växte vid gångvägen.

Jag och Roddy gick på gångbron över stora vägen och fortsatte mot Varamon, det strandområde som finns längs Vättern här. En ensam strandskata strosade omkring en lagom bit ifrån oss. Den såg väldigt lugn ut men den såg till att hålla ett tillräckligt avstånd.

Roddy får inte vara här under sommaren och vi fortsatte till den del av stranden där hundar är tillåtna.

Roddy var inte badsugen eller verkade vilja dricka så vi gick vidare.

Jag smålog lite för mig själv när jag valde den väg som inte ansågs vara lätt. Följer man skylten till vänster så fortsätter stigen att se ut som här men med en relativt brant backe i början. För oss blev det mer som en normal skogsstig med lite rötter och någon sten men det var definitivt inte svårt att ta sig fram.

Två växter man vanligtvis inte ser i Jämtland är hasselbuske och ek. Jag hade turen att få se både blivande hasselnötter och små embryon till ekollon. Det är kul att få komma söderut ibland och se en del av det som jag inte ser hemma.

Mot slutet av promenaden hade Roddy i alla fall blivit törstig och då är det bra med en jättestor vattenskål där man kan fylla på vätskenivån rejält. Tassarna blev lite blöta också men något bad var han inte sugen på.

Nä vi kom hem tog det en stund för min syster att plocka bort alla fästingar som kröp omkring i Roddys päls. Sedan var det dags att börja förbereda sig för eftermiddag och kväll och jag kan redan här avslöja att det blev en fin upplevelse.

I söndags kväll fick jag en fråga om ifall jag ville dela morgonpasset på katthemmet på måndagen. Jag var lite sliten efter att ha tagit ett pass bara några dagar innan och dessutom ha haft min myshelg med Vilde. Men jag tänkte att det är lika bra så att jag får några extra dagar på mig för att återhämta mig till helgens begivenhet. Den största arbetsinsatsen just nu är den som krävs inne i karantän. Två mammor med kattungar och ett lite större bås med ett stort gäng ungkatter och kattungar. I det gänget är alla halvdåliga i magarna och allt hamnar inte i lådorna. Jag tror att de försöker göra rätt men ibland hinner de inte dit i tid. Eller så kommer de över kanten på lådan och glömmer bort att ta med sig rumpan hela vägen. Hur som helst så krävs det en massiv arbetsinsats där. Dessutom vill hela gänget gärna smita ut från båset. Det är inte hela världen så länge ingen annan katt är i karantänköket men det kan vara ett himla sjå att få in dem igen. Att det står klart och tydligt på deras infoskylt att de inte ska släppas ut spelar så klart roll också. Man får göra iordning några fat med mat och liksom tvinga det ivriga gänget bakåt med hjälp av maten. Det brukar funka. Men de äter väldigt snabbt och då är det bara att göra om proceduren igen.

Första bilden är från ett av de lite lugnare sällskapen. De kissarna har ni sett förut. Inne i det större rummet blev det lugnt ett litet tag och en av gästerna där la sig förväntansfullt i sopskyffeln. Ni minns kanske att kattungar brukar gilla att få en flygtur med sopskyffeln och på något sätt lär sig alla att det är kul. Förmodligen är det någon eller några som alltid visar dem hur kul det är. Naturligtvis fick den fina kissen sin försiktiga flygtur.

Igår bestämde jag mig för att göra av med lite soppa i tanken (varför förstår ni snart) och ta en tur till Andersön. Jag tog inte samma promenad som sist när jag hade mina bloggvänner på besök. Den här gången var det stolpjakt som gällde och stolparna finns utplacerade på den yttersta delen av den långsmala ön. Det är lite svårare att ta sig runt på stigarna här eftersom det är väldigt mycket rötter och på några ställen ganska kuperad terräng. Jag och speciellt min ländrygg mår bättre av ojämnt underlag men jag tror att mina vänner var nöjda med att vi gick den runda vi gick.

Jag parkerade strax före sju på morgonen och på den östra sidan var det då så här lugnt.

Men jag gick in mot de inre delarna av ön för att leta upp och registrera de stolpar som fanns där. I år är de så lätta att hitta, inte en enda är utanför stigarna, så jag kände att jag ville utöka rundan med en omväg till den västra sidan. Där blåste det lite men det var bara skönt denna fina morgon.

När man hittar en liten Linnea så upptäcker man oftast att det finns mängder av dem.

En väldigt blå bild med Åreskutan i bakgrunden. Den syns knappt men bilden får vara med för att visa att det fortfarande finns snö kvar där.

Det här är Käringnäset och varje gång jag går förbi här får jag hemska syner inom mig där jag ser hur den stackars flickan tvingas krypa tills hon dör. Det är visserligen bara en sägen, som ni kan läsa om i sista stycket på skylten, men kanske gick det till så på den tiden.

Långt där borta i mitten finns Östersund. Till vänster i bilden ser ni Frösön och till höger ”Annersia”, som kallas så för att den ligger på andra sidan Vallsundet. För att ta mig till Andersön åkte jag över Vallsundsbron och via ”Annersia” tills jag kom till avtagsvägen som leder hit.

Ett gäng storskrakeungar.

Och här är mamman också.

Vattennivån är hög, precis som den brukar vara i juli. Det kan ju vara bra för trädrötterna att få lite vatten. Men förmodligen är det vattnet som har gröpt ur stranden och ställt till det för träden längs kanten.

Jag hittade den sista stolpen alldeles bredvid den plats där personerna och hundarna på bilden nyss hade slagit sig ner vid ett bord. De vecklade ut en hittaut-karta och frågade mig om det var en sådan stolpe jag just då kollade på. Det var första gången de gav sig ut på stolpjakt så jag fick visa hur appen ser ut och fungerar och de letade genast upp den där de brukar hitta sina appar. Jag är inte ett dugg kunnig när det gäller det tekniska. I alla fall har jag inte trott att jag är det. Därför är det extra kul att någon gång kunna vara den som visar andra hur det fungerar.

Nu vill jag presentera Fuchsia för er. Hon är anledningen till att jag gärna gjorde av med lite soppa i tanken på min blå bil. Det finns liksom ingen anledning att lämna tillbaka en bil med dyr bensin i tanken. Ni som har hängt med mig ett tag vet att jag har namngett mina senaste bilar. Det kom helt spontant när jag såg regskylten på den förrförra bilen. LGK blev genast Lilla GulleKlossen i min hjärna. Jag hade inte tänkt fortsätta kalla den så men namnet hängde med hela leasingperioden. Den bil jag lämnade ifrån mig idag, min lilla blå bil, hade ODD på regskylten och då fick den heta Odd. Min alldeles nya bil har en svårare kombination av bokstäver. FCHgav mig inga som helst spontana uppslag så jag var nästan beredd att skippa att ge den ett namn. Men när jag skulle registrera den i mina parkeringsappar så föreslog mobilen ordet fuchsia när jag hade skrivit FCH. Så klart att min nya bil ska heta så och det finns faktiskt vita fuchsior. Kul att ha en feminin bil efter två maskulina 😀

När vi tittade på Fuchsia och gick igenom en del nyheter så utbrast plötsligt säljaren i ”men Ingrid, du skulle ju få en tårta. Det glömde jag bort”. Jag svarade att det bara var bra eftersom jag är vegan. Då bestämdes det att jag ska få en flaska bubbel i stället och den kan jag hämta någon av de närmaste dagarna. Han lovade att han skulle köpa en inte alltför torr sort.

Jag skulle egentligen ha fått Fuchsia redan i slutet av december men pga att pandemin medförde brist på halvledare och diverse annat så kunde hon levereras till mig först nu, drygt ett halvår senare. Det gör mig ingenting. Jag gillade Odd och dessutom blev det här ekonomiskt fördelaktigt för mig. Hade jag skrivit kontraktet idag så hade jag fått en högre månadskostnad och dessutom har jag en fast ränta som bestämdes på kontraktsdagen. Nu får jag ha henne tre år fr o m idag och jag hoppas att vi får många fina äventyr tillsammans. Nu ska jag bara klura ut hur all teknik fungerar och ni vet ju nu att jag inte räknar mig till de mest teknikkunniga personerna. Mina två första mål är att förstå mig på farthållaren och att google maps i mobilen ska kopplas ihop med den större skärmen som sitter fast i bilen. Själva körandet är tack och lov inte krångligt.

Om ni vill kan ni här jämföra Odd med Fuchsia. Det är inte mina bilar men exakt likadana.

Så blev det och ni vet ju redan att det mysiga var att Vilde hälsade på. Han lever inte upp till sitt namn och det är ganska skönt. Han är inte ett dugg vild utan en lugn och väldigt tillgiven vovve som älskar att bli gosad med.

Men någon dag innan han kom till mig gick jag en promenad runt Ändsjön. Det var inte planerat och jag svängde dit spontant när jag var i närheten. Därför hade jag bara mitt standardobjektiv med mig och så mycket fågelfotografering blev det inte. Men det finns ju annat att titta på. Här har någon fått sig ett rejält skrovmål.

Smålands landskapsblomma Linnea.

Ängskovall, som liksom skogskovall blir mycket mer spännande när man ser dem i närbild.

Jag hade inga förväntningar om att kunna fota några fåglar men jag tog mig ändå upp i fågeltornet. Därifrån såg jag familjen kanadagås och den bilden får i alla fall duga.

I fredags gick jag en promenad åt ett annat håll och gick förbi den rönn som får de mest fantastiska färger på hösten. Men jag hade inte förväntat mig att redan se de första tecknen.

Igår morse åkte jag och hämtade Vilde och jag blev så glad när han på långt håll började vifta på hela kroppen och dra i kopplet för att komma fram till mig. Så gör han aldrig när han möter okända personer så jag bestämde mig för att tro att han blev lika glad för att se mig som jag blev när han kom. Han hade fått en lång morgonpromenad men jag ville ändå gå en liten runda med honom innan vi gick in. Och som den hanhund han är så pinkade han revir på så många platser han kunde. Vi hade lite otur med vädret och regnet har fallit en stor del av helgen. Men jag hade förberett med handdukar i hallen och han stod snällt och tålmodigt medan jag torkade tassar, mage och ben. Ja, ryggen och huvudet fick lite av samma behandling också. Sedan fick han gå in i lägenheten och han hittade snabbt den för honom iordninggjorda delen av soffan. Först la han sig en bit ifrån mig…

…men när jag sa ”kom då Vilde” så gick det som ett glädjeryck genom hans kropp och han nästan skuttade fram den sista biten i soffan till mig. Visserligen luktade han blöt ylle men vad gjorde väl det när han var så mysig

När han somnade smög jag iväg för att göra mitt styrketräningsprogram (för att må bra och inte för att bygga muskler) men han vaknade så klart till, hämtade sin älskade boll och satte sig tätt intill mig. Det blev grodperspektiv men han är söt ändå. Jag kunde inte låta bli att klappa och klia honom men när jag slutade och försökte fortsätta min träning borrade han in huvudet i min mage och nästan la sig över hela mig. Det var bara att resignera och kramas lite i stället. Bollen ville han inte låta mig ta. Den skulle han på goldenvis bara ha i munnen.

Vi hade mer tur med vädret under nästa promenad. Solen tittade t o m fram och allt blev mycket finare. Han är som en liten Ferdinand som gärna sätter sig ner och luktar på en blomma.

Men han inte bara luktar på blommor. Ibland får han för sig att han själv är en blomma och nog platsar han bland allt som växer. Man kan se att han är en riktig livsnjutare.

Jag väljer att tro att han sätter sig så här för att han verkligen njuter men det kan också ha att göra med att han fyllde 10 år igår. Kanske behövde han sitta ner en stund ibland. Men han verkade inte ha några som helst problem med stela leder eller kondition så jag tror att han är just en livsnjutare.

Kampen mellan markägaren och alla som vill gå, springa eller cykla här går vidare. Nu har det återigen blivit en upptrampad stig och jag såg att det var likadant längre ner på åkern. Jag och Vilde gick fram till nästa lilla grönområde och där såg vi att stigen fortsatte även över nästa åker. Men där var det ganska lerigt så vi vände och gick hemåt. Jag tänkte att vi kunde gå ner till sjön så att Vilde fick bada lite men plötsligt kom det mörka moln och regnet satte igång igen. Då valde vi att ta oss inomhus i stället.

Mjölkörten/rallarrosen, som har massor av lokala namn, har börjat blomma.

När det var dags för nästa promenad var det uppehåll och vi gick ner till stranden där Vilde utan minsta tvekan gick rakt ut och stod så här en stund. Inte så genomtänkt av mig eftersom han inte torkade ordentligt förrän dagen efter men han verkade tycka att det var värt det. Jag har haft två golden och en av dem hade flera gånger fuktexem, sk hotspots, och det var inte kul att ha att göra med. Men i morse var han helt torr och jag hoppas att det inte ska bli några problem.

Att Vilde är en väldigt lättsam hund på promenader är en förutsättning för att jag ska kunna hjälpa till med just dessa. Han drar aldrig i kopplet (om det inte är för att komma fram till någon han gillar) och han bryr sig inte mycket om andra hundar. Han går bara väldigt snällt vid sidan av mig vid hundmöten. En ganska perfekt promenadkompis helt enkelt. Men några hundar har vi hälsat på. En liten terrier som han bara nosade på och sedan gick undan från och två jättefina bordercollies som han faktiskt lekte lite med.

På natten hoppade Vilde upp till mig och låg helt stilla ett tag men sedan tyckte han nog att det var skönare på mattan i hallen.

Det har varit en väldigt mysig helg och jag har verkligen gillat att ha denna charmknutte hos mig. Men jag har ändå stärkts i min uppfattning om att jag inte ska ha egna hundar igen. Jag har vant mig vid att inte behöva ta hänsyn till någon annan utan bara göra det som jag själv väljer. Visst är det underbart med två glada hundögon som tittar nästan kärleksfullt på mig och att det alltid finns någon som är villig att kramas lite. Men jag har blivit alldeles för självständig och uppskattar att bara ha mig själv att ta hand om. En av de volontärer jag har jobbat ihop med på katthemmet frågade varför jag inte vill ha en katt eller en hund och jag svarade ”jag saknar mina hundar men jag vill inte ha någon ny, precis som jag saknar min man men jag vill inte ha en ny man heller”. Precis så är det och så kommer det att vara. Men Vilde är väldigt välkommen att hälsa på mig igen någon gång.

Man kan absolut inte bli irriterad när små pälsbollar tycker att de är mycket viktigare än att städa kattlådorna. Och visst är de viktigast. Det är ju därför vi som engagerar oss i katthemmet kommer dit och ser till att de har allt de behöver för att må så bra som möjligt. Men då kan vi ju inte bara ägna oss åt gosande och lekande utan vi måste se till att få jobbet gjort också. De här katterna bor i ett rum i karantän och det kan gå ganska vilt till emellanåt. Då kommer vi dit och röjer upp och ser till att alla spår efter deras röjarskiva försvinner. Sedan kan de börja om igen.

Jag blir så glad när våra tillfälliga besökare är så trygga att de nyfiket kommer och börjar klättra på mig när jag sitter på golvet. Ni förstår nog att det blev mycket mer än bara städande och ny mat serverad. Inte gör det något att hela gänget är lite dåliga i magen och att det inte direkt luktar rosor hos dem när man får så mycket värme och mys från dem.

Jag gick in i nästa rum i karantänavdelningen och där fick jag också en hel del kissemys. Men efter en stund satte sig de här två i sopskyffeln och väntade tålmodigt på att få flyga. När jag var klar med det jag höll på med och behövde använda sopen fick de som de ville. Jag lyfte försiktigt upp sopskyffeln och lät den långsamt gunga lite fram och tillbaka. Jättekul för små katter som bara är drygt en månad gamla. När jag hade låtit dem flyga en liten stund var de nöjda och gick villigt bort från sopskyffeln och jag kunde avsluta mitt uppdrag inne hos dem.

Det är alldeles för få volontärer på katthemmet nu igen och förmodligen beror det på diverse sommarjobb och flyttar för studier på annan ort. Jag har sagt ifrån att jag inte tar pass på egen hand eftersom min kropp inte orkar med det. Men eftersom de få volontärer som är tillgängliga behövs för egna pass och de i ledningen måste ta alla obokade pass så fick jag frågan om jag kunde komma till katthemmet, ge katterna mat och sedan inte göra mer än jag orkade. De är väldigt omtänksamma och det märks att de hellre vill att jag ska fortsätta göra det jag kan än att göra slut på mig när det är ont om folk. Jag hann bara ge Prinsen i köket mat (han är alltid högst prioriterad) och sedan göra klart allt, inkl lådorna, i karantän innan jag fick sällskap av en av de som ingår i ledningen. Hon tog alla resterande lådor och delade ut mat till några innan hon var tvungen att ge sig iväg. Jag var tacksam för det för jag vet med mig att jag hade gjort lite för mycket annars. Man kan ju inte lämna väldigt använda kattlådor ostädade i de olika båsen. I de större gemensamma rummen hade jag bara tänkt ta varannan låda men jag vet att det egentligen hade varit för mycket. Nu kunde jag ägna mig åt att dela ut mat, fylla på nytt vatten, sopa runt lådorna och diska alla använda matfat. Det känns också men på en nivå som jag vet att jag ganska snabbt återhämtar mig från. Och det är bra för i morgon hämtar jag Vilde och sedan ska vi umgås hemma hos mig hela helgen.

Just varierande väder är nog något som stämmer in på stora delar av vårt land och nu, äntligen, är luften härligt lätt att andas igen. Den där tunga, varma, våta yllefilten som jag mest förknippar med södra Sverige har legat över oss här i Jämtland några dagar också. Inte lika tung som söderut men ändå tillräckligt för att det skulle bli lite jobbigare än vanligt att promenera. Nu är det mycket bättre. Om ni hade känt mig för ca 6-7 år sedan hade ni inte känt igen den värmeflyende person jag har blivit. Jag var en soldyrkare som tillbringade så många timmar jag kunde på bryggan när vädret tillät det. Men nu varken ska eller vill jag vistas i sommarhettan längre och från att ha varit en sommarälskare är nu övriga tre årstider större favoriter för mig. Visst gillar jag sommaren men jag älskar den inte längre. När det är lagom svalt flyr jag inte från solen, även om jag borde det, men de hetaste dagarna går jag ut så tidigt jag kan och stänger sedan in mig och drar för markis eller rullgardiner i de fönster som är i söderläge. Mitt huvud tackar mig för det.

Lite då och då har moln som i bilden bildats och senare har mullret satt igång. Visst ser det ut som en vit ros som växer och tornar upp sig där bland de lite mörkare molnen?

Regnet har kommit i skurar och inte alltid de tider som meteorologerna har förutspått. Men jag har haft tur och nästan klarat mig undan. Några tunga droppar har fallit på mig men sedan har det plötsligt upphört och jag har hunnit hem innan det har satt igång på allvar. Rätt som det är har solen tittat fram och någon gång har regnet sett ut att innehålla hagel. En rik variation. Men snö har vi i alla fall inte fått. Det är så vackert ute på alla ängar och i diken nu och det beror delvis på att orkidéerna har tittat upp i mängder.

Ett par nyfikna hästar hjälpte till att förgylla dagen. Jag är nästan säker på att det är mor och dotter eftersom den högra, jättetjusiga hästen diade den vänstra. Den ser lite väl stor ut för att dia men mamman stod helt stilla och lät det ske.

Efter regn kommer inte alltid solsken men det blir i alla fall droppar som dröjer sig kvar.

Ett flugmöte. Undrar vad som avhandlas.

En av mina favoritblommor är krolliljan. Jag ser den lika ofta ute i naturen som i trädgårdar och jag gissar att den inte är en naturligt vild växt utan att den vackra lökväxten har spritts på diverse sätt från odlade rabatter. Det gör absolut inget för den är så vacker och fascinerande. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den rosa eller vita mest.

Jag hörde en välbekant fågelsång och jag blev så glad. När jag bodde i Optand hörde jag ofta gulsparvens 1-2-3-4-5-6-sjuuu men sedan jag flyttade därifrån, för åtta år sedan, har jag bara hört den två eller tre gånger. En morgon satt den på ett tak och sjöng ihållande för mig när jag kom gående. Ofta räknar den inte bara till sju utan det kan bli både åtta och nio men den här räknade precis så som fågelboken lär ut.

Jag tyckte att det var dags för att börja hjälpa till igen med att motionera Vilde, min ganska nya goldenkompis, men när jag skickade ett meddelande till M fick jag till svar att han inte var hos henne utan hos hennes dotter. De delar på vårdnaden. Hon tyckte att jag skulle komma förbi och bara fika så jag parkerade utanför, tog promenaden på egen hand och sedan smakade det bra med kaffe. Den här gången hade jag tänkt på att ta med havredryck. Jag kan inte dricka svart kaffe så jag har fått tacka nej flera gånger tidigare. Inte till att sitta och prata en stund men det är ju synd att inte kunna ta den där koppen kaffe också. Nu ska M åka bort på lite semester men sedan hör hon av sig och jag måste erkänna att jag längtar lite efter att få träffa Vilde igen. Vi hade ju ganska trevligt på de promenader vi gick tillsammans. Det är trevligt att även få träffa hans mattes mamma och prata bort en stund. Ni kanske minns att vi kände varandra för 25 år sedan och plötsligt möttes på katthemmet.