Nu är det tre veckor sedan min hjärna intog försvarsställning och två veckor sedan jag skrev inlägget där jag förklarade varför jag var frånvarande från bloggvärlden. Det är dags att testa om jag nu kan återgå till vardagen även när det gäller att läsa, kommentera och skriva egna inlägg igen. Jag har steg för steg känt förbättringen som har gjort det lättare att leva som vanligt och jag mår allra bäst när jag distraherar mig själv och hjärnan med promenader och natur, allt som inte ställer krav på mig och min koncentrationsförmåga. Många känner igen beskrivningen av hur min hjärna reagerar från egna upplevelser av utmattning i olika former och det finns många likheter. Det insåg jag när jag fick fylla i självskattningsformulär för både dissociation och utmattning. Den största skillnaden tror jag ligger i att jag, som jag skrev i förra inlägget, inte är nedstämd och att jag oftast kan förmå mig att aktivera mig. Jag blir inte sämre av promenader eller att ta itu med saker i mitt hem. Jag har t ex ägnat mig en del åt bakning och just nu står några formar med mjuka pepparkakor i ugnen. Medan jag väntar passar jag på att skriva det här inlägget. Det går inte problemfritt men det fungerar i alla fall ganska bra. Men jag ska inte utmana min hjärnkapacitet för mycket och därför ska jag snart ta en skön vinterpromenad innan jag tar itu med att besöka era bloggar. Som jag längtar efter att uppdatera mig 🥰 Jag tror inte att jag klarar av att gå tillbaka till allt som skrevs under de här tre veckorna men jag ska börja i nutid och sedan ögna igenom det som skrevs tidigare så att jag inte missar särskilt viktiga händelser. Håll tummarna för att det ska fungera. Jag har märkt att min hjärna reagerar så fort jag bara tänker på att läsa och kommentera men nu tror jag att det ändå är dags.

De senaste veckorna har jag promenerat nästan varje dag både med och utan Vilde. Jag har delat pass på katthemmet med min namne och det har gått bra eftersom hon har förstått att jag inte orkar lyssna och hänga med i vad hon säger förutom det som måste sägas för arbetets skull. Den här veckan märkte jag en förändring även där och det var trevligt att kunna ha lite mer omfattande samtal. Tidigt på morgonen dagen efter den stora ljuständardagen tog jag mig till minneslunden och tände ett ljus för i första hand min man. Det har alla tidigare gånger varit ganska känslosamt men eftersom hjärnan blockerade mina känslor så blev det lite trist. Jag tände mitt ljus, konstaterade att jag inte kände något och gick sedan därifrån.

Vintern gjorde ett kort besök för drygt en vecka sedan. Här har jag precis stannat bilen utanför katthemmet.

När jag kom hem därifrån tog jag med mig kameran och gick en härlig promenad i full vintermundering. Underbart!

Några dagar senare såg det ut så här.

Ni vet att jag gillar dimma och från min balkong såg det ut så här med bara några få timmars mellanrum.

Dagen därpå var det snö på fjällen och även där gav dimman lite mystik till bilden.

Ibland är jag ute i rätt tid och på rätt plats för att få se skådespel som det här.

Nu är det frostigt och härligt och minusgraderna väntas stanna kvar. Jag vet att ni som bor söderut har eller ska få snö nu och om jag inte visste att den kommer även hit snart så skulle jag bli lite avundsjuk. Vintern är väldigt sen här i år men äntligen ser det lovande ut framöver.

Som jag skrev så ska jag nu gå ut och promenera och förhoppningsvis ska jag sedan känna mig redo att läsa några av era inlägg. Det kanske blir lite pö om pö för att inte få ett bakslag och kanske behöva vänta länge igen. Men det känns fantastiskt kul att få träffa er igen på nätet.

De flesta av er var med mig när jag insåg varför jag har så svårt för att koncentrera mig och hålla kvar fokus på något. Det var en person i min närhet som sa ”du dissocierar!”. Det var ingen gissning utan ett tydligt påstående och efter en del tillbakablickar och googling förstod jag att det var helt rätt. Ni följde även med mig när jag fick bekräftelse av en psykolog att det stämde och när han och jag tillsammans konstaterade att KBT inte hjälpte utan snarare förvärrade situationen. De övningar vi gjorde och de uppdrag jag fick resulterade i att min hjärna helt blockerade de känslor det var meningen att jag skulle konfrontera. Han tyckte att jag var ett intressant fall och han skulle nog gärna ha fortsatt att både försöka hjälpa och studera mig men eftersom det skulle krävas en väldigt långvarig samtalsterapi var han tvungen att avsluta. Han erbjöd mig hjälp att acceptera min situation och han skrev även en remiss till psykiatrin. Men både han och jag visste att jag inte var, eller är nu, så påverkad att de inom psykiatrin har tid eller möjlighet att ta sig an mig (och jag är väldigt glad för att jag inte är så illa ute även om jag är lite bitter över att jag inte är värd den hjälpen). Jag tackade nej till att få hjälp med acceptans med orden att jag är van vid att acceptera och gå vidare.

Men det här problemet är svårare att acceptera än mina värkproblem. Om jag kunde välja skulle jag hellre ha mer värk och få vara klar i huvudet i stället för att alltid vara lite dimmig och ha svårt för allt som kräver koncentration. Men jag har ändå lärt mig att hantera normaltillståndet och acceptera att jag inte kan läsa böcker eller faktatexter som är längre än några rader. Det som får mig att tycka att livet ändå är fantastiskt och fint är att just glädjen och andra positiva känslor inte blockeras av min hjärna utan det är de negativa känslorna den vill skydda mig från.

För er som inte hängde med mig då och för er som har glömt (det är inte lätt att förstå det här om man inte har upplevt det) vill jag ge en kort förklaring till vad det innebär att dissociera. Men jag kan bara ge min bild av det. Som med så många andra både fysiska och psykiska besvär upplevs dissociation väldigt olika och kan vara mer eller mindre stark. Dissociation är ett symptom och inte en egen diagnos men i flera svårare sjukdomar ingår det symptomet. Min psykolog kunde inte se att jag hade någon av de diagnoserna. Det fanns inte ens en pytteliten misstanke utan jag har bara utvecklat symptomet.

Dissociation innebär att hjärnan försöker hjälpa till genom att skydda och avskärma från den verklighet som väcker svåra minnen och känslor. Återigen vill jag trycka på att det här handlar om mina upplevelser om hur det är. Förmodligen har jag haft förmågan att dissociera sedan jag föddes eftersom den förmågan är genetisk. Men dissociationen bröt ut först efter min mans död. Jag har haft tre upplevelser, eller trauman, de senaste nio åren som har triggat igång den här psykiatriska skyddsåtgärden. Två av upplevelserna är oåterkalleliga och den tredje har förändrats till viss del till det bättre. Jag kan inte beskriva det bättre än som att hjärnan styr över mig utan att jag kan påverka hur. Rätt som det är kan något, som jag själv kanske inte är medveten om, registreras i min hjärna och upplevas som en fara som den behöver hjälpa mig att klara av. Ofta triggas det igång av tankar eller samtal om de tre trauman jag har haft men det är helt oförutsägbart eftersom jag ibland inte märker någon reaktion alls och ibland får jag en stark reaktion utan att förstå varför.

Det första jag brukar märka är att jag blir trött och känner mig drogpåverkad. Vid korta episoder kan det räcka med det och bara en stund senare återgår jag till det vanliga tillståndet (som innebär att jag ständigt är lite luddig i hjärnan och har dålig koncentrationsförmåga). Men vid starkare reaktioner känner jag att jag är bortkopplad från verkligheten och de känslor som jag borde känna. Underligt nog stannar glädjen alltid kvar och det beror helt klart på att hjärnan inte tycker att den känslan är farlig för mig. Jag kan få svårt att hitta ord och kan ibland glömma händelser eller vad jag har pratat med andra personer om. Många kan nog tänka att det är vanligt och att det handlar om tankspriddhet men det är en helt annan nivå. Det har hänt att jag har varit ute på promenad och varit så avskärmad att jag plötsligt vaknar upp och inte har en aning om var jag är. Första gången var det lite skrämmande att jag inte kände igen mig men nu vet jag att jag bara ska fortsätta gå och att jag så småningom ska få tillbaka medvetandet om var jag är. Det är som att man en kort stund tappar minnet om att man har sett den platsen förr.

För drygt en vecka sedan fick jag helt oväntat ett av de kraftigaste och mest långvariga skov (eller episoder eller kanske perioder. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt benämning) jag har haft. I alla fall sedan jag blev medveten om att jag dissocierar. Under flera år trodde jag att de här reaktionerna berodde på min leversjukdom eftersom jag var så påverkad av den på flera sätt. Jag har ingen aning om vad som fick min hjärna att utlösa en så stark reaktion den här gången. Jag hade nyss kommit hem från en väldigt skön morgonpromenad och satt i soffan med en kopp kaffe och tittade på morgonstudion när jag kände att jag liksom försvann från verkligheten. Jag kände mig frusen inombords, nästan febrig, och om jag inte hade varit med om samma sak förr så hade jag trott att jag var på väg att bli sjuk. Jag kände mig avstängd från alla de känslor som känns negativa och ett litet exempel var när jag i ett samtal med en av mina döttrar sa att något gjorde mig orolig. Just när jag hade sagt det gjorde jag en liten paus och konstaterade med ett skratt att nej, jag känner inte oro men jag vet att jag bör känna så. Det är ganska fascinerande hur jag faktiskt kan tro att jag känner saker bara för att jag har minnen av hur det känns och vet när jag bör känna så.

Jag har egentligen inte så mycket emot att hjärnan blockerar känslor som rädsla, ilska, sorg eller ledsenhet (kollade i SAOL och substantivet heter faktiskt ledsenhet). Det underlättar i samtal där dessa känslor skulle försvåra och gör att jag kan vara saklig och lyssna utan att själv må dåligt. Men eftersom det inte stannar vid att jag slipper dessa känslor utan ger mig många andra tristare biverkningar så skulle jag föredra att fungera normalt. Även om jag kan vara saklig och en bra lyssnare så blir det ofta så att jag blir så bortkopplad, trött och ofokuserad att jag till slut måste avsluta samtalet. Ibland klarar jag att prata ganska länge men andra gånger måste jag avbryta och säga att jag inte hänger med i vad som sägs längre. Min dissociation kan ofta triggas bara av att jag försöker hålla uppe koncentrationen. Det blir en för stor ansträngning som hjärnan genast reagerar mot och sätter igång skyddsåtgärderna.

Ett annat tecken, som också visar på min brist på koncentrationsförmåga, är att jag lätt tappar tråden och svamlar på om helt ovidkommande saker i tron att folk hänger med i mina tankar. Det är därför jag ofta blir långrandig och har svårt att hålla mig till det jag har tänkt säga eller skriva. Som nu t ex. Jag skulle ge en kort förklaring till varför jag inte har orkat läsa mina bloggvänners inlägg sedan en vecka och därmed inte har kommenterat. Men det är sällan jag lyckas vara kortfattad och hålla mig till bara just det jag ville säga.

Det här inlägget har jag tagit nästan hela veckan på mig för att få klart och kanske är det också en förklaring till att det blir så utbroderat och långt. Det är lite lättare att få hjärnan att gå med på att jag skriver en text än att jag läser någon annans text så därför har jag ändå lyckats få ihop det här inlägget. Men jag har varit tvungen att ta det i etapper och det känns bra att komma med en förklaring till varför jag inte besöker er och kommenterar. Jag, eller min hjärna, orkar helt enkelt inte läsa. Jag har försökt men jag behöver bara ta fram ett inlägg så surrar det till extra mycket i mitt huvud och jag blir nästan illamående. Det är svårt att förstå varför men jag vet att det just nu inte har med något särskilt jag tänker på att göra utan nu, när jag är mitt uppe i det här skovet, är det helt enkelt bara försöket att koncentrera mig som ställer till det.

Jag vet inte hur långvarigt det här kommer att vara men jag hoppas att jag redan i morgon ska vakna upp till en dag då min hjärna låter mig återgå till mina vanliga och omtyckta rutiner. För jag saknar er verkligen och hoppas att jag snart ska kunna besöka er igen. Det kan även vara så att det blir långvarigt och då vet ni att jag inte har tröttnat utan att jag bara har en hjärna som gör missriktade försök att skydda mig från att må dåligt. Verkligen inte särskilt lyckade försök. Men jag är som sagt var på gott humör och om det inte blir alltför långvarigt så accepterar jag att jag ska gå här och lulla omkring med dimma i huvudet utan att försöka koncentrera mig på något.

Jag har lagt in foton från föregående vecka och som ni ser är det många rådjur överallt nu. Just här trodde jag också att det bara var rådjur men så reagerade jag på de vita, långa benen på några av dem. De var ganska långt borta men jag såg ändå att det var två älgar med i motivet.

Jag vågade inte gå närmare när den ena älgen reste sig upp och tittade på mig. När den gick några steg mot mig vände jag och gick iväg. De personer som står längre upp och tittar fick se älgarna på närmare håll.

Jag började med en soluppgång och slutar med en solnedgång. Men det är inte på något sätt en metafor för hur jag mår eller vad som komma skall. Jag mår snart bättre igen och då ses vi 😀

Nu går solen upp lite längre söderut så jag har förmånen att kunna gå ut på balkongen och få se ett färgsprakande skådespel vissa morgnar. Tyvärr är det lite väl många stora granar i vägen åt det hållet för att upplevelsen ska kunna bli väldigt bra.

Igår var det dags för att få på vinterdäcken och nu är både min bil och jag redo för vintern. Men den lär dröja och det är inget konstigt med det. Vi har haft några frostnätter och jag var lite bekymrad över att behöva åka från Frösön och genom hela Östersund när jag såg att temperaturen var nära nollan. Men det var ingen fara alls. Efter däckbytet fick jag en impuls att åka en bit längre bort och ta en promenad vid Spikbodarna. Därifrån har jag en del minnen och kanske förknippar jag Spikbodarna mest med några skidturer med min farfar. På senare år har jag varit här och letat stolpar och jag vet faktiskt inte varför jag inte åker hit lite oftare. Det finns många fina stigar att gå på här.

En liten bit från parkeringen kom jag fram till den här vyn. Jag vet att jag i ett svagt ögonblick skrev att nästa gång jag fotar fjällen ska de vara vita av snö och himlen ska vara blå. Nåja, det blir inte alltid som man tänkt och här är de i ett morgonsken från lite längre håll än vanligt.

Beskär man bilden lite så syns den lilla snömängden lite bättre.

Det måste ha varit någon grad kallare just här för i stan och på Frösön var det inte ens frost. Här hade det faktiskt fallit några snöflingor under natten.

Egentligen hade jag velat gå in på stigen men jag hade valt ett par skor som jag helst inte vill förstöra på stigar som jag av erfarenhet vet kan vara ganska leriga bitvis. Jag följde alltså gångvägen som i början var asfalterad och som senare blev en fin grusgång. Det blev drygt en timmes promenad och det kände jag mig nöjd med.

Hacke jobbade på i en stolpe.

I morse åkte jag till katthemmet igen. Förra veckan fotade jag inget men den här gången kom mobilen fram några gånger. Det här är Mysis och ja, han är mysig och gosig. Han är en av troligtvis 19 fina katter som ska få komma till sina nya hem den här veckan och kanske nästa vecka.

En del katter var det lite synd om eftersom de inte fick någon mat. Den här fina familjen bl a skulle till veterinären och bli kastrerade i dag och då måste man fasta innan. Mamma Star och Felicia i den översta sektionen, Collins till vänster och Scarlet till höger.

I dag fick jag ett litet genombrott med Torsten. Han accepterar att vi håller på med diverse saker nära honom och vi får gärna sätta in ett fat med mat precis bredvid honom i hans korg (han har bosatt sig i den här mjuka korgen under ett bord och jag har bara sett honom ute på golvet en enda gång). Men han vill inte ha någon närkontakt. Men den kvinna jag har gått tillsammans med sista tiden visade att han gärna tar små godisbitar direkt från oss om vi håller dem mellan tummen och pekfingret. Jag gjorde så och han var så försiktig när han tog bitarna från mig. Jag försökte samtidigt smeka honom lite på kinden och ett litet tag trodde jag att han accepterade det. Men så snart godiset var borta slog han snabbt till mig med tassen. Inga klor…och det var också en framgång. Jag önskar att han åtminstone skulle ty sig till någon annan katt men han är en herre med stor integritet.

De här två sötnosarna har jag glömt namnen på. Jag kan omöjligt hålla alla namn i minnet och det är inte heller nödvändigt.

Jag och den andra Ingrid har tagit pass tillsammans ett antal gånger nu och även om jag har trivts väldigt bra med olika ungdomar som jag har volontärat med så är det trevligt att ha en jämnårig volontärkompis.

Väderprognosen sa att det skulle bli en solig dag men idag fick solen kämpa rejält mot dimman. Så är det ofta den här tiden på året och det gör inget. Jag gillar att gå i dimma också och särskilt om solen gör sitt bästa för att skingra allt det gråa. När jag klädde på mig ytterkläderna såg det ut som om det skulle bli en solskenspromenad men jag hann inte gå långt innan dimman hade tagit över igen. Men inte helt. Det var skaplig sikt en bit ut över sjön.

Jag har en gång haft en vinbärsbuske med vita bär så jag blev inte förvånad när jag såg de här bären. Jag minns hur jag då, när jag såg bären första gången, funderade på varför just bären på den busken tog så lång tid på sig för att mogna. Men när en granne förklarade att det var en sort som skulle ha vita bär plockade jag av bären och gjorde gelé av dem. Gelén blev rosa och smakade ungefär som röd vinbärsgelè.

När jag hade vänt upp från sjön och tittade tillbaka såg jag att solen såg ut att kunna skingra dimman.

Men ganska snabbt blev det lika tjockt som innan.

När jag kom hem gjorde jag mig en kopp kaffe och satt sedan i ett telefonsamtal i drygt en timme. Under den tiden hände det saker och när jag tittade ut från balkongen hade solen lyckats ta över himlen.

Några timmar senare smög sig dimman fram igen och nu, när det börjar mörkna, börjar vi om från början och förmodligen vaknar jag upp till ännu en dimmig morgon. Jag tycker att det är ganska fint.

Ju längre upp i ålder man kommer desto fler screeningar blir man som kvinna automatiskt kallad till. I förra veckan kom ett provtagningskit till något jag inte hade koll på skulle erbjudas. Just det här erbjuds nog till alla i rätt åldersgrupp, även män, och visst är det en förmån även om det, liksom andra screeningar, inte är en jättebehaglig upplevelse. Nåja, jag är glad för att vi har de här undersökningarna i Sverige och nu är provet klart och ivägskickat. Om jag är orolig? Nej, jag oroar mig aldrig för några av de undersökningar vi får erbjudanden om och jag inbillar mig nog att jag har fått min beskärda del av fysiska besvär. Förnuftet säger att jag har lika stor risk som andra men jag väljer att inte tänka så.

Jag är en stolt mamma till en väldigt driftig och kunnig dotter. Eller det blev lite fel. Jag är en stolt mamma till tre fantastiska (vuxna) barn men just idag är det min yngsta dotter som utmärker sig lite. Jag skulle gärna visa ett videoklipp på den intervju hon idag gav i lokala nyheter men respekterar så klart hennes önskan om att varken namn eller inslaget ska synas här. Inte för att hon vill att just den intervjun ska vara lite hemlig utan för att hon inte vill att folk ska kunna hitta andra uppgifter om henne i min blogg, trots att det bara finns positiva texter om mina barn här. Det får man förstå och respektera. Jag har ju faktiskt tutat i mina barn det här med integritet sedan de var små.

Intervjun handlade om den JO-anmälan min dotter har gjort om en viss hantering inom psykiatrin och den anmälan var så välformulerad och väl underbyggd att JO har kontaktat berörd avdelning. På något sätt fick den lokala svt-redaktionen reda på det här och ville ha en intervju. Min dotter besvarade alla frågor på ett klart och informativt sätt och la till att eftersom hon har den kunskap och bakgrund som krävs för att veta vilka rättigheter man har så kände hon ett ansvar för alla som kanske t o m avstår från utredningar pga det obehag en viss hantering medför. Förhoppningsvis ska det här leda till en förändring och till att hjälpa andra. Jag är alltid stolt över mina barn men ibland känns det lite mer.

Det är väldigt sällan jag har ett inlägg utan bilder och två bilder hade jag i min kamera som kan få vara med här. Jag blev så exalterad när jag såg att det har fallit några snöflingor på fjälltopparna. Det är svårt att se men om man tittar väldigt noga så kan man på bilden se att det inte bara är molnen där borta som är vita.

Att fota solen genom träd är ganska kul och det händer lite då och då att ni får se sådana bilder här.