De flesta av er var med mig när jag insåg varför jag har så svårt för att koncentrera mig och hålla kvar fokus på något. Det var en person i min närhet som sa ”du dissocierar!”. Det var ingen gissning utan ett tydligt påstående och efter en del tillbakablickar och googling förstod jag att det var helt rätt. Ni följde även med mig när jag fick bekräftelse av en psykolog att det stämde och när han och jag tillsammans konstaterade att KBT inte hjälpte utan snarare förvärrade situationen. De övningar vi gjorde och de uppdrag jag fick resulterade i att min hjärna helt blockerade de känslor det var meningen att jag skulle konfrontera. Han tyckte att jag var ett intressant fall och han skulle nog gärna ha fortsatt att både försöka hjälpa och studera mig men eftersom det skulle krävas en väldigt långvarig samtalsterapi var han tvungen att avsluta. Han erbjöd mig hjälp att acceptera min situation och han skrev även en remiss till psykiatrin. Men både han och jag visste att jag inte var, eller är nu, så påverkad att de inom psykiatrin har tid eller möjlighet att ta sig an mig (och jag är väldigt glad för att jag inte är så illa ute även om jag är lite bitter över att jag inte är värd den hjälpen). Jag tackade nej till att få hjälp med acceptans med orden att jag är van vid att acceptera och gå vidare.
Men det här problemet är svårare att acceptera än mina värkproblem. Om jag kunde välja skulle jag hellre ha mer värk och få vara klar i huvudet i stället för att alltid vara lite dimmig och ha svårt för allt som kräver koncentration. Men jag har ändå lärt mig att hantera normaltillståndet och acceptera att jag inte kan läsa böcker eller faktatexter som är längre än några rader. Det som får mig att tycka att livet ändå är fantastiskt och fint är att just glädjen och andra positiva känslor inte blockeras av min hjärna utan det är de negativa känslorna den vill skydda mig från.
För er som inte hängde med mig då och för er som har glömt (det är inte lätt att förstå det här om man inte har upplevt det) vill jag ge en kort förklaring till vad det innebär att dissociera. Men jag kan bara ge min bild av det. Som med så många andra både fysiska och psykiska besvär upplevs dissociation väldigt olika och kan vara mer eller mindre stark. Dissociation är ett symptom och inte en egen diagnos men i flera svårare sjukdomar ingår det symptomet. Min psykolog kunde inte se att jag hade någon av de diagnoserna. Det fanns inte ens en pytteliten misstanke utan jag har bara utvecklat symptomet.
Dissociation innebär att hjärnan försöker hjälpa till genom att skydda och avskärma från den verklighet som väcker svåra minnen och känslor. Återigen vill jag trycka på att det här handlar om mina upplevelser om hur det är. Förmodligen har jag haft förmågan att dissociera sedan jag föddes eftersom den förmågan är genetisk. Men dissociationen bröt ut först efter min mans död. Jag har haft tre upplevelser, eller trauman, de senaste nio åren som har triggat igång den här psykiatriska skyddsåtgärden. Två av upplevelserna är oåterkalleliga och den tredje har förändrats till viss del till det bättre. Jag kan inte beskriva det bättre än som att hjärnan styr över mig utan att jag kan påverka hur. Rätt som det är kan något, som jag själv kanske inte är medveten om, registreras i min hjärna och upplevas som en fara som den behöver hjälpa mig att klara av. Ofta triggas det igång av tankar eller samtal om de tre trauman jag har haft men det är helt oförutsägbart eftersom jag ibland inte märker någon reaktion alls och ibland får jag en stark reaktion utan att förstå varför.
Det första jag brukar märka är att jag blir trött och känner mig drogpåverkad. Vid korta episoder kan det räcka med det och bara en stund senare återgår jag till det vanliga tillståndet (som innebär att jag ständigt är lite luddig i hjärnan och har dålig koncentrationsförmåga). Men vid starkare reaktioner känner jag att jag är bortkopplad från verkligheten och de känslor som jag borde känna. Underligt nog stannar glädjen alltid kvar och det beror helt klart på att hjärnan inte tycker att den känslan är farlig för mig. Jag kan få svårt att hitta ord och kan ibland glömma händelser eller vad jag har pratat med andra personer om. Många kan nog tänka att det är vanligt och att det handlar om tankspriddhet men det är en helt annan nivå. Det har hänt att jag har varit ute på promenad och varit så avskärmad att jag plötsligt vaknar upp och inte har en aning om var jag är. Första gången var det lite skrämmande att jag inte kände igen mig men nu vet jag att jag bara ska fortsätta gå och att jag så småningom ska få tillbaka medvetandet om var jag är. Det är som att man en kort stund tappar minnet om att man har sett den platsen förr.
För drygt en vecka sedan fick jag helt oväntat ett av de kraftigaste och mest långvariga skov (eller episoder eller kanske perioder. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt benämning) jag har haft. I alla fall sedan jag blev medveten om att jag dissocierar. Under flera år trodde jag att de här reaktionerna berodde på min leversjukdom eftersom jag var så påverkad av den på flera sätt. Jag har ingen aning om vad som fick min hjärna att utlösa en så stark reaktion den här gången. Jag hade nyss kommit hem från en väldigt skön morgonpromenad och satt i soffan med en kopp kaffe och tittade på morgonstudion när jag kände att jag liksom försvann från verkligheten. Jag kände mig frusen inombords, nästan febrig, och om jag inte hade varit med om samma sak förr så hade jag trott att jag var på väg att bli sjuk. Jag kände mig avstängd från alla de känslor som känns negativa och ett litet exempel var när jag i ett samtal med en av mina döttrar sa att något gjorde mig orolig. Just när jag hade sagt det gjorde jag en liten paus och konstaterade med ett skratt att nej, jag känner inte oro men jag vet att jag bör känna så. Det är ganska fascinerande hur jag faktiskt kan tro att jag känner saker bara för att jag har minnen av hur det känns och vet när jag bör känna så.
Jag har egentligen inte så mycket emot att hjärnan blockerar känslor som rädsla, ilska, sorg eller ledsenhet (kollade i SAOL och substantivet heter faktiskt ledsenhet). Det underlättar i samtal där dessa känslor skulle försvåra och gör att jag kan vara saklig och lyssna utan att själv må dåligt. Men eftersom det inte stannar vid att jag slipper dessa känslor utan ger mig många andra tristare biverkningar så skulle jag föredra att fungera normalt. Även om jag kan vara saklig och en bra lyssnare så blir det ofta så att jag blir så bortkopplad, trött och ofokuserad att jag till slut måste avsluta samtalet. Ibland klarar jag att prata ganska länge men andra gånger måste jag avbryta och säga att jag inte hänger med i vad som sägs längre. Min dissociation kan ofta triggas bara av att jag försöker hålla uppe koncentrationen. Det blir en för stor ansträngning som hjärnan genast reagerar mot och sätter igång skyddsåtgärderna.
Ett annat tecken, som också visar på min brist på koncentrationsförmåga, är att jag lätt tappar tråden och svamlar på om helt ovidkommande saker i tron att folk hänger med i mina tankar. Det är därför jag ofta blir långrandig och har svårt att hålla mig till det jag har tänkt säga eller skriva. Som nu t ex. Jag skulle ge en kort förklaring till varför jag inte har orkat läsa mina bloggvänners inlägg sedan en vecka och därmed inte har kommenterat. Men det är sällan jag lyckas vara kortfattad och hålla mig till bara just det jag ville säga.
Det här inlägget har jag tagit nästan hela veckan på mig för att få klart och kanske är det också en förklaring till att det blir så utbroderat och långt. Det är lite lättare att få hjärnan att gå med på att jag skriver en text än att jag läser någon annans text så därför har jag ändå lyckats få ihop det här inlägget. Men jag har varit tvungen att ta det i etapper och det känns bra att komma med en förklaring till varför jag inte besöker er och kommenterar. Jag, eller min hjärna, orkar helt enkelt inte läsa. Jag har försökt men jag behöver bara ta fram ett inlägg så surrar det till extra mycket i mitt huvud och jag blir nästan illamående. Det är svårt att förstå varför men jag vet att det just nu inte har med något särskilt jag tänker på att göra utan nu, när jag är mitt uppe i det här skovet, är det helt enkelt bara försöket att koncentrera mig som ställer till det.
Jag vet inte hur långvarigt det här kommer att vara men jag hoppas att jag redan i morgon ska vakna upp till en dag då min hjärna låter mig återgå till mina vanliga och omtyckta rutiner. För jag saknar er verkligen och hoppas att jag snart ska kunna besöka er igen. Det kan även vara så att det blir långvarigt och då vet ni att jag inte har tröttnat utan att jag bara har en hjärna som gör missriktade försök att skydda mig från att må dåligt. Verkligen inte särskilt lyckade försök. Men jag är som sagt var på gott humör och om det inte blir alltför långvarigt så accepterar jag att jag ska gå här och lulla omkring med dimma i huvudet utan att försöka koncentrera mig på något.
Jag har lagt in foton från föregående vecka och som ni ser är det många rådjur överallt nu. Just här trodde jag också att det bara var rådjur men så reagerade jag på de vita, långa benen på några av dem. De var ganska långt borta men jag såg ändå att det var två älgar med i motivet.
Jag vågade inte gå närmare när den ena älgen reste sig upp och tittade på mig. När den gick några steg mot mig vände jag och gick iväg. De personer som står längre upp och tittar fick se älgarna på närmare håll.
Jag började med en soluppgång och slutar med en solnedgång. Men det är inte på något sätt en metafor för hur jag mår eller vad som komma skall. Jag mår snart bättre igen och då ses vi 😀
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vilken bra förklaring till din ”åkomma”.
Mycket med det som drabbar hjärnan tycker jag är intressant fast det känns ju inte rätt att säga så till någon som har problem – så förstår mig rätt.
Som utmattad känner jag mycket väl igen mig i det du beskriver, men ser också skillnaderna.
Min svärfars Alzheimer är hemsk för de allra närmaste, men jag kan ändå ibland fascineras av hur en hjärna fungerar och hur otroligt tokigt det kan bli när den inte gör det, som i hans fall. Hur kan det bara bli så konstigt? Ibland blir det nästan tragikomiska situationer av det hela…
Kram/Barbro
GillaGilla
Tack Barbro! Det ÄR fascinerande och jag tycker också att det är intressant. Min stora skräck är att drabbas av någon demenssjukdom som din svärfar. Psykologen var tydlig med att han inte såg några sådana tecken hos mig. Det finns mycket spännande att fundera över när det gäller våra hjärnor.
Kram
GillaGilla
Ett mycket intressant och läsvärt inlägg, jag skrev tidigare när du tangerade ämnet att vi alla, nästan alla, har någon form av fysisk ”defekt” och förmodligen har nästan alla någon form av mental ”defekt”. Jag har insett efter att jag diagnostiserats med högt blodtryck att detta har påverkat mig även mentalt under de många år jag gått runt och haft högt blodtryck utan att veta om det, ex har mina balansproblem fått mig att avstå från än det ena än det andra. Min höjdskräck har gått från att vara mental till att bli fysisk, jag har m a o nojat in på det mesta, nu har jag stora svårigheter att ta mig ur de beteenden jag lagt mig till med, men jag kämpar på. I övrigt många fina bilder i ditt inlägg.
GillaGillad av 1 person
Tack Melker! Jag tycker att vi bör vara mer öppna om psykiska besvär och, som du redan vet, har jag inga problem att berätta om mina besvär. Jag tror också att det finns stora mörkertal när det gäller olika mentala besvär och en bra sak förde mina psykologbesök med sig. Han sa att han nu skulle börja vara mer uppmärksam på om liknande besvär hos andra kan betyda att de dissocierar. Ett ganska försummat ämne inom psykologutbildningen. Jag hoppas att dina nya insikter ska leda till något bra så kämpa på 😀
GillaGilla
Uff dette hørtes slett ikke hyggelig ut. Jeg trodde du var ute på tur med sønnen og skulle overraske oss med flotte turbilder. Så feil man kan ta. Håper det løser seg til det bedre for deg, så får du ta det litt etter litt. Man må ta vare på seg selv.
GillaGilla
Ååh, vad jag önskar att det hade varit som du trodde men tyvärr var det inte så kul. Det här är inte värre än att jag kan plocka fram tålamodet och vänta på bättre tider. Bara det inte dröjer alltför länge för då blir det jobbigt. Det är väldigt ovanligt att det håller i sig så här lång tid så nu borde jag snart må bättre.
GillaGilla
Jag hoppas att du snart känner dig som vanligt igen. Det är intressant att läsa och du skriver så bra och vackra bilder som vanligt. Men nog saknar jag den ”vanliga” Ingrid!
Kram
GillaGilla
Tack Marie! Jag hoppas också att det här snart ska minska. Tack för dina snälla ord. Jag tycker att det är bra att informera om psykiska besvär, kanske sprida lite kunskap och minska fördomar. Alla som mår psykiskt dåligt är inte farliga eller opålitliga som jag upplever att många tror. Det finns alla sorters variationer. Jag hoppas bli mitt vanliga jag snart igen 😀
Kram
GillaGilla
Tack Ingrid för detta inlägg där du så oerhört bra förklarar något jag inte hört talas om förut. Och tack för att du skrev det för att jag har undrat var du var … även om jag för närvarande själv är ganska bloggfrånvarande.
Jag skriver ju ofta långa kommentarer men tänker inte trötta ut dig med en sådan utan vill bara avsluta med att säga att vi ses när vi ses i våra bloggar. Men en ytterligare sak måste jag tillägga … dina bilder! Något av det vackraste jag sett på länge.
Varma kramar till dig!
GillaGilla
Tack Anita för dina fina ord! Jag har skrivit en del om psykiska besvär förr och till viss del har det handlat om mycket värre problem som andra har (med megivande så klart). För mig är det självklart att det inte är något att skämmas över och något vi borde prata mycket mer om för att öka kunskaper och minska fördomar. Tyvärr möts många fortfarande av just okunskap och fördomar även inom psykiatrivården. Jag är ganska öppen om mitt eget mående, inte för att få medlidande utan för att just informera. Jag blir glad för reaktioner som din 😀
Vi ses i bloggarna snart igen.
Kramar tillbaka.
GillaGilla
Så bra att du kan skriva om hur du har det. Jag hade inte en aning om att det kunde bli på det sättet för jag upplever dig som både social och skärpt och du tar de finaste bilder man kan tänka sig och den förmågan har du ju verkligen . Att ta bilder är inte bara att ha en bra kamera utan att se saker på rätt sätt. Jag kan tänka mig att du kan känna som jag ibland när man sitter och kör bil och tänker på annat och så vet man inte var man är helt plötsligt och inser att man har åkt förbi en hel by utan att märka det. Är det så? Annars är det så svårt att förstå hur du känner men du har förklarat det väldigt bra och jag tror att det är bra att du kan prata om det i alla fall. Jättekram till dig och hoppas att du snart känner dig som vanligt igen.
GillaGilla
Tack snälla du för fina ord! Jag kan vara både social och skärpt men det tar på krafterna och ibland säger hjärnan ifrån att den inte orkar mer. Jag kan oftast umgås med någon och prata bort några timmar men om jag träffar någon som bara pratar utan att släppa in mig blir det värre. Om jag inte får delta utan bara lyssna så orkar jag inte hänga med utan försvinner bort i någon slags overklighet. Nu har jag en förklaring och slipper skämmas för det. Jag har inga svårigheter att säga till att jag inte hänger med i vad som sägs när det blir så. De gånger vi har träffats har jag inte alls känt så och därför har du inte märkt något 😀
Ditt exempel med att tappa bort sig lite vid bilkörning är väldigt likt det jag kan uppleva men i mitt fall innebär det även att jag blir väldigt dimmig, som drogpåverkad, samtidigt. På något sätt går det på autopilot vid de tillfällena och det är ju tur. Men ibland funderar jag på om jag borde sluta köra bil. Tack och lov verkar min hjärna tycka att det är vilsamt med bilkörning.
Tack för kramar och detsamma till dig 😀
GillaGilla
Jag har faktiskt undrat var du hållit hus men nu fick jag en förklaring. Minns mycket väl när du skrev om detta tidigare och även denna gång förklarar du så bra. Vår hjärna är både fantastisk och intressant. På ett vis tycker jag att det är ganska logiskt att den i vissa lägen gör som den gör men jag förstår mer än väl att du hellre vill vara den vanliga Ingrid. Det är väl bara att vänta ut skovet och ta den tid du behöver.
Kram och ha det så bra som det bara går!
GillaGilla
Jag ville gärna förklara min frånvaro så att ni inte skulle tro att jag har tappat intresset eller något värre. Jag vet ju att jag alltid får bra respons och visst är våra hjärnor både fantastiska och intressanta. Samtidigt som jag är så här hjärnslö så är jag fascinerad av hur det kan bli så. Men jag orkar inte med så mycket analyserande och inte tror jag att jag skulle komma fram till något heller. Som jag skrev så kan jag tycka att själva syftet, att skydda mig från jobbiga känslor, är ganska bra men det skulle gärna få stanna där. Helst skulle jag vilja bli den Ingrid jag var innan allt det här men jag blir väldigt nöjd med att bara återgå till den jag vanligtvis är numera 😀
Kram och tack!
GillaGilla
Börjar med att tacka för fina foton som du bjuder oss läsare på, njuter av varje bild. Jag är så otroligt glad över att du är här även om du själv inte orkar besöka oss just nu. Varit så orolig för att du blivit sjuk och inlagd.
Du är så otroligt duktig på att beskriva din känsla av hur du mår och hur din hjärna reagera. Vi har ju pratat om detta innan och hur du kan reagera så jag hoppas verkligen för din skulle att detta skovet snart är på bättring.
Ta den tid du behöver och var rädd om dig!
Tänker på dig ❤
Kramar
GillaGilla
Tack snälla fina Lotta för fina ord och för att du har tänkt på mig ❤ Emellanåt känner jag att det kanske är lite bättre men så fort jag försöker koncentrera mig blir det likadant igen. Det får ta den tid det tar och jag kan inte göra annat än att vänta. Som tur är kan jag ändå promenera och även med Vilde ibland. Det går också bra att ta pass på katthemmet om jag inte måste koncentrera mig på att föra längre samtal med någon. Som tur är möts jag av förståelse och då funkar det.
Tack Lotta! Vi ses här snart igen ❤
Kram
GillaGilla
Hej, jag hann också börja undra, men sen fick jag din grattishälsning o det kändes bra, då fick jag ett livstecken. Jag har ju hört dig berätta tidigare om din problematik. Jag kan inte säga att jag direkt kan sätta mig in i hur du upplever saker, men på något vis gör jag nog det ändå. Jag känner ju igen vissa saker, som koncentrationsproblem och svårigheter att ibland göra sig förstådd och börja svamla. Jag kopplar ihop de symptomen till min hjärnskada. Ingen har ju undersökt vilka förmågor i hjärnan som försvunnit, men att läsa instruktioner och följa dem går bara inte längre. Jag blir frustrerad, ledsen och börjar gråta när andra bara tror och tycker att jag är dum. Och det är jag ju, dum i huvudet, haha, men jag får ta det med humor och inse att det finns dem som har det värre. Du behöver inte känna någon oro över att vi som är dina vänner här på nätet glömmer bort dig eller tycker det är konstigt när det är så tyst, men jag hoppas ju också att du snart känner igen dig själv och orkar med att leva livet som det är när det är som vanligt. Varm kram från pörtet
GillaGilla
Hejhej! Ja, nu har det gått två och en halv veckor sedan hjärnan började protestera så här starkt och det hör inte till det vanliga. Men det går åt rätt håll och jag tror att jag snart är tillbaka igen. Men jag misstänker att min hjärna nu har lärt sig att det är en fara för mig att läsa och då även bloggar. Jag har tänkt att det är dags att testa men jag märker att det blir problem bara av att läsa kommentarer. Men i övrigt så lever jag på ungefär som vanligt. Jag promenerar, hjälper till på katthemmet och försöker ha lite kontakt med människor per telefon. Det funkar sisådär med samtalen men så länge jag inte behöver koncentrera mig på något så går det bra. Det är nog den största skillnaden mot utmattningsproblematik i olika former. Jag blir inte sämre av aktivitet som inte kräver koncentration. Jag har fått säga till min volontärskompis att jag inte orkar lyssna på berättelser men att vanligt prat om vad som ska göras går bra. Du och jag har nog en hel del liknande hjärnproblem men jag har tack och lov inte råkat ut för att behöva känna mig dum. Men jag tror att du träffar fler personer. De jag träffar vet om hur jag är och särskilt min familj vet att jag rätt som det är kan säga att nu orkar jag inte längre. Men du är absolut inte dum i huvudet och det hoppas jag att du vet ❤ Tack för dina snälla ord till mig och en stor varm kram tillbaka till dig.
GillaGilla