Igår letade jag stolpar i stadsnära miljö och jag blev så glad när jag på långt håll såg den här blommande häggen. När jag kom närmare dök jag in med näsan i den härligt doftande mängden av blommor och bara njöt. Sedan plockade jag fram kameran, som nästan alltid är med i väskan.

Inne på campusområdet var fem stolpar ganska tätt placerade och dessutom var de väldigt lätta att hitta. Totalt sett blev det tio stolpar hittade. Men jag började nästan skratta åt min eländiga kropp när jag skulle gå tillbaka till parkeringen. Foten störde mig inte mycket alls men högerbenet ville inte alls vara med. Så kan det vara och förmodligen är min rörelseapparat ovan vid den aktivitet den har fått senaste veckan och då vaknar alla glömda och gömda krämpor till liv. Nåja, den nästan skrattretande onda skinkan och baksidan av låret bråkade med mig men redan när jag klev ur bilen hemma hade det problemet försvunnit.

I morse var hela jag redo för en ny promenad och den här gången ville jag försöka gå en av mina gamla, vanliga rundor. En något förkortad version men ändå upp mot campingen och fram till lägdorna där. Bilen fick alltså stanna i garaget och jag började vandringen uppför. Det lutar inte så mycket men det är uppför hela vägen till det som var mitt mål. Så himla dålig har inte min kondis blivit under mina nästan fem månader i stillhet. Ett väldigt skönt besked. Men jag går ju inte i min vanliga takt än så länge så kanske jag inte ska vara för självsäker.

Gullvivor är så fina och de röda är allra finast.

Jag kunde så klart inte låta bli att gå ut en bit på fälten. Jag har saknat de här stigarna.

Blommor måste så klart förevigas och de här söta små gulvita violerna dök jag ner i gräset för att fånga.

Jag fotade en liknande växt, med appen PlantNet, på nästan samma plats och där fick jag svaret att det troligtvis var en sandtrav. Men nu blir jag lite fundersam och tror att det här kanske inte är samma blomma. Men kanske är det ändå någon sorts trav.

Lika osäker blir jag nu när jag ska skriva namnet på den här växten. Jag såg massor av åkersenap men när jag väl kom mig för att lyfta kameran så blev det för att fota en ensam blomma. Förmodligen åkersenap men säker är jag inte.

Kanske har jag lyckats bättre med att ta reda på vad den här blomflugan heter. Violen får stå tillbaka lite här till förmån för en mer spännande färgglad tvåvinge. Google är överens med mig om detta…tror jag.

Här får violen lite bekräftelse också. En lite ruffig viol men fortfarande fin.

Detsamma kan man säga om den råbock som dök upp en bit framför mig. Den gör sig av med sin gamla päls och det är inte den mest utseendemässigt fördelaktiga period den har.

En baldersbrå hittade jag i gräset. Även den ser lite tilltuffsad ut.

Jag vände mig om innan jag lämnade de öppna fälten. Det dröjer nog ett tag innan fjällen blir tillgängliga för vandring. Men det dröjer ju ett tag även för min del att bli redo för att ge mig upp på en topp. Jag längtar.

Ja, jag börjar faktiskt tro att jag ska kunna använda foten mer än jag tidigare har haft förhoppningar om. Kanske kan jag hänga med på någon vandring när vi åker norrut om lite mer än en månad. Kanske inte jättelångt men i alla fall några km. Den här veckan har jag promenerat mellan 3000 och 5000 steg varje dag. Jag blir lite svullen och får mer ont men det går över till morgonen därpå. Jag gör alla mina rörelser, tåhävningar är de viktigaste, och även där känner jag att jag klarar aningen mer. Kanske får jag lulla på i en lite långsammare takt än mitt resesällskap men jag behöver nog i alla fall inte avstå från att se och uppleva härlig natur. Det här ska nog bli bra och det är klart att jag vågar hoppas 😀

Tre dagar har jag tagit på mig för att hitta alla stolpar omkring Frösö Park, nära Bynäset. Jag brukar klara av hela området vid ett tillfälle men det är ändå en framgång att jag över huvud taget kunnat leta mig fram i både skogsmiljö och bland bebyggelse. Igår hittade jag en liten sötnos på stigen där jag gick. De här krabaterna verkar inte vara lika vanliga här som söderut. I vår trädgård i Mjölby var det gott om dem och likadant i skogen intill. Men kanske är det så att det hör ihop med att vi inte har några mördarsniglar och jag har nog aldrig sett några skogssniglar här heller. Jag blev lite glad när jag fick syn på den här snäckan men om det här exemplaret betyder att mördarsniglarna också är på ingång så är det ju inte så kul.

Den här lilla bron vågade jag inte testa hållbarheten på. Jag var tvungen att komma över till andra sidan för att kunna se vilka bokstäver jag skulle registrera men jag letade upp ett bra ställe att kliva över på i stället. På samma sätt tog jag mig tillbaka igen. Hoppa är inte att tänka på. Lite försiktig måste jag vara för att det ska gå åt rätt håll.

Det här området var så gott som tömt på militär verksamhet under ett antal år men nu är de tillbaka.

Jag gissar att det här är en träningsbana för de grönklädda gossarna men eftersom jag står precis vid ett hotell och tar bilden så gissar jag att det även blir en lekplats för barn, och kanske deras föräldrar, ibland.

Liljekonvaljblad hittade jag men knopparna är fortfarande väldigt hårda.

Efter att ha uträttat några ärenden idag gick jag en promenad runt Lillsjön och förutom några stolpar hittade jag lite mer utvecklade liljekonvaljknoppar. Jag tog med mig två hem och de luktar faktiskt ganska starkt trots sin litenhet.

Helt oväntat fick jag igår ta del av det utlovade elstödet. Vatten och värme ingår i avgiften och jag står själv för hushållselen. Några månader gick kostnaden faktiskt upp några hundralappar men inte trodde jag att det skulle ge mig rätt till stöd. Hela 257 kr fick jag. Det firade jag med att köpa mig en ny jacka idag. Pengarna räckte inte men jackan hade jag köpt i alla fall eftersom mina två, minst tio år gamla, jackor har sett sina bästa dagar. Jag fick i alla fall ett litet bidrag till min jacka.

Igår var bjuden att komma till min balkonggrannes sommarstuga på Rödön. Vi har en trävägg mellan våra balkonger och kan inte se varandra. Oftast brukar vi inte låtsas om att vi hör varandra heller. Men i början av våren brukar vi heja glatt och uppdatera oss lite om hur det är och det är något jag tycker är trevligt. Men sedan tycker jag att det är väldigt skönt att ingen av oss alltid vill ha kontakt när vi sitter på våra balkonger. Det behövs inte heller eftersom den här grannen är den jag träffar oftast utanför huset och pratar bort en stund med. Några gånger har vi varit inne i varandras lägenheter och det räcker att hålla det på den nivån.

När jag fick förslaget att besöka henne i stugan tackade jag genast ja och det blev några väldigt trevliga timmar. Jag hade med mig lite fikabröd och havredryck till kaffet eftersom jag vet att många har svårt att veta vad de kan bjuda en vegan på. Då är det lättare att säga att jag tar med mig något. Vilken fin, timrad och faluröd stuga jag kom till och med en stor, inbjudande och inbyggd altan på framsidan. Vi gick en liten promenad ner till sjön och min värdinna hade inget emot att bli fotograferad. Tänk så underbart att, som denna kvinna, närma sig 80 år och inte ha ett enda fysiskt problem. Hon åker skidor och promenerar i en takt som jag inte skulle kunna hänga med i. Stark är hon också och såvitt jag vet oftast sprudlande och på ett gott humör. Inte alltid så klart. Hennes man är inte lika frisk och bor bara delvis hemma och den delen av livet är självklart inte alltid lätt att hantera.

Vid strandkanten var det fullt med små lingonblomsknoppar.

Det är så varmt på dagarna nu och jag går helst ut tidigt på morgnarna. I morse tog jag inte bilen för att ge mig ut på stolpjakt utan nöjde mig med en promenad i närområdet. Jag la märke till allt som knoppas och blad som vecklas ut på träd och buskar. Naturen är i full gång att vakna upp. Det är en ljuvlig tid som jag gärna dokumenterar . Söta, röda små kottembryon (så kan man nog inte säga men eftersom jag inte vet det så skriver jag så) syntes på en del grankvistar.

Björkarna har ganska länge visat den första skira grönskan men är fortfarande i ett utvecklingsstadium.

Lundvivor ser jag lite här och där.

Fler uppvaknanden.

Nu verkar sommarvärmen vara på upphällningen för den här gången men för min del gör det inget om det blir lite svalare.

Vilka härliga dagar vi har. Inte bara här i Jämtland utan i nästan i hela landet. Jag gillar de lite svalare morgnarna och går helst mina promenader då. Men senare på dagen njuter jag en stund i solen på balkongen. Inte för länge men tills det börjar kännas lite svettigt. Då går jag in i svalkan och njuter av att bara titta ut över allt det härliga.

De senaste dagarna har jag gjort som sjukgymnasten sa och har promenerat lite lagom långt och fort. Jag parkerar nära något område där jag kan ägna mig lite åt stolpjakt och jag får nästan tvinga mig själv att sluta i tid. Men jag kan i alla fall komma ut och hittills har svullnad och smärta varje dag återgått till det som nu är normalt.

Ibland stämmer inte kartan med verkligheten, eller rättare sagt markeringarna på kartan stämmer inte riktigt med var stolparna är placerade. Här har jag parkerat nära Öneberget och har klokt nog valt att gå uppför den lite brantare och stenigare stigen och nerför på andra sidan där det är lättare att gå. Stolpen är så fint placerad vid räcket men tyvärr på alldeles fel plats.

Jag stod på samma plats när jag fotade uppåt och markeringen är ovanför båda de här uppförsluten. Hade jag kommit från andra hållet hade jag letat ihjäl mig efter stolpen innan jag till sist skulle ha gett upp och gått ner. Då hade jag ju visserligen hittat stolpen men tänkt, precis som nu, att det säkert är många som blir lite frustrerade. Jag lärde mig något och det är att inte ta för givet att allt stämmer lika bra som det har gjort tidigare år. Och jag fick mycket riktigt leta lite grann även vid nästa stolpe. Nåja, det var väl inte hela världen och jag hittade ju de stolpar jag hade föresatt mig att hitta.

Uppe på toppen, där Mjälleborgen en gång låg, stannade jag till för en liten fotopaus.

På andra sidan var vyn den här.

Nere från berget, som är ganska litet(mer som en större kulle), var jag i valet och kvalet om jag skulle gå tillbaka till bilen eller fortsätta en liten runda till. Två stolpar fanns ganska nära och då segrade envisheten över förnuftet.

Är man på Frösön så har man utsikt över sjön eller fjällen, eller båda, nästan överallt och här dök även en råbock upp en lite stund för att sedan snabbt försvinna in i skogen.

Jag hittade de två stolparna och fick lov att erkänna att det hade nog blivit lite för många steg. Svullnaden hade ökat men som tur var försvann den nästan till nästa morgon. På min balkong har en liten spindel tyckt att det ser inbjudande ut. Den satt helt stilla i mitten av nätet hela dagen men eftersom nätet fladrade lätt hela tiden var det inte lätt att få en bra bild. En ganska söt liten figur men jag undrar hur många flugor den kan få i nätet när den sitter där så synlig, upplyst av solen.

I morse åkte jag till ett nytt område, Frösö Park (söder om Flygplatsen). Där hade jag sett ut en liten fin runda med fem stolpar och här var de lite lättare att hitta.

Tibastens blommor byts nu pö om pö ut mot gröna blad och snart är det ingen som lägger märke till de här buskarna längre.

Roliga små växter som jag varje år glömmer bort hur de kommer att se ut. Så även i år. Men jag tror att de utvecklas till något grönt.

Som sagt, sjö eller fjäll eller båda syns från många platser.

Det blev en så kort runda så jag stannade till vid en plats till och gick en liten bit längs sjön, bara för att det var så skönt.

Framför Västfjället ligger Andersön.

Jag trodde att jag skulle hitta utslagen hägg men så här långt har den kommit. Den är i alla fall på gång.

När jag var på min roadtrip söderut för några veckor sedan fotade jag druvfläder som var i det här stadiet. Nu får jag uppleva samma sak igen.

När jag körde in i garaget stod en av mina grannar vid sin bil och det blev så klart en liten pratstund. Hon skulle ut till stugan på Rödön och frågade om jag ville komma ut dit någon dag. Jättegärna, svarade jag och vi bestämde att jag ska komma dit i morgon. Jag tar med mig min havredryck och något sött till kaffet och fördriver några timmar med trevligt sällskap. Ingen promenad i morgon bitti alltså utan kanske mer omkringstrosande på Rödön 😀

Jag tog mig äntligen i kragen och hörde av mig till sjukgymnasten igen. I mars avbokade jag min tid hos henne eftersom jag tyckte att jag kände en liten förbättring och inte trodde att jag behövde mer hjälp. Men man lär sig av erfarenheter och nu vet jag att jag inte ska låta min vårdtrötthet påverka mig att tacka nej till hjälp.

Jag är så imponerad av hur mycket sjukgymnaster kan och vet om alla delar av kroppen. Hon berättade massor för mig om min fot medan hon böjde och bände på den och tryckte och klämde. Hon gjorde samma sak med min andra fot för att jämföra. Nu är ju jag en värktant med en hel del ömma punkter även i min ”friska” fot men viss skillnad var det ändå, precis som förväntat eftersom jag ju kan belasta den foten relativt obesvärat.Sedan tog hon fram ett skelett, eller bara en del av ett skelett som visar ben och fot, och förklarade allt om senor, ligament och muskler i foten. Ni vet ju hur min hjärna är så naturligtvis försvann mycket av informationen på vägen in till mitt minne.

Men jag förstod så mycket som att den röntgen jag gjorde bara visade att det inte var något brutet eller någon felställning men att det var något, senor eller ligament (här hängde jag inte riktigt med) som hade blivit irriterade och förmodligen fransiga i kanterna. Hon sa något om att en operation kunde hjälpa om problemet satt framför hälen på båda sidorna men konstaterade att det var inte där mitt problem satt (puh och pust, vilken lättnad). Mitt onda sitter i huvudsak omkring hälsenan och som jag förstår det ska jag träna i lagom mängd för att bli bättre. Mer och med fler rörelser alltså. Jag ska också skriva ner hur foten reagerar på allt. Hon var nog lite trött på att jag inte hade koll på när det är som värst och vad jag har gjort då 😀 Lite svullnad finns kvar och den ska bort.

Men ändå tycker hon att jag ska gå ca 20 minuters promenader varje dag, så länge smärta och svullnad lägger sig till dagen därpå. Tydligen kan jag inte förstöra något då och det kändes väldigt skönt att höra. Men den här dagen fick jag instruktioner om att bara vila eftersom hon hade åsamkat mig både smärta och svullnad. Det här var i förrgår och både igår och idag har jag promenerat, eller strosat fram, i ca 20 minuter. Jag har tagit bilen till platser nära utplacerade stolpar och nu har jag lyckats registrera hela 9 st totalt. Förra sommaren hade jag hittat väldigt många fler stolpar vid den här tiden men nu ska jag inte ha bråttom. Det är kul att i alla fall var igång lite grann. Efter båda dagarna har foten återhämtat sig och då har jag även lagt till de nya rörelserna till min fotträning. Nu är det bara att hoppas på att det blir en förbättring till om knappt två veckor, då ett nytt möte med sjukgymnasten är inbokat.

Titta vad jag hittade! Gullvivor. Det blåste för mycket för att bilden skulle bli skarp men det syns ju vad det är.

En av stolparna i de senaste dagarnas stolpjakt.

Bakom det lilla huset med namnet Sjöstugan fanns en annan stolpe.

På lite håll såg jag att skylten handlade om ett inflyttningsprojekt och blev lite ledsen för att den lilla röda stugan skulle skymmas av nybyggen. Men det var mycket bättre än så och det här gjorde mig glad. Tydligen har projektet pågått i några år redan men jag har inte gått just den här vägen förut.

Precis vid parkeringen hade cirkus Kul och Bus, Östersunds ungdomscirkus, fått upp sitt tält. Min yngsta dotter gick på cirkusskola i ett år när hon gick i lågstadiet och alla grupper, från nybörjare till riktigt avancerade ungdomar, fick vara med på sommarens föreställningar. Om jag minns rätt bildade min dotters grupp bl a en pyramid och visade upp vad de kunde göra i ringar som hängde från taket. Tältet var fullpackat och det var nog ganska inkomstbringande förställningar. Någon cirkusartist blev det inte av min dotter för det var så mycket hon ville prova på. Ridning, karate, musikaler var också aktiviteter som vi skjutsade till. Men bara en aktivitet i taget tack och lov. Bor man på landsbygden, som vi gjorde då, får man helt enkelt ställa upp och skjutsa. Fördelen är att man vet var barnen är.