Jag har förmånen att få lämna prover och få bekräftat att jag mår bra fyra gånger per år. Nu var det dags för provtagning inför årskontrollen. Kan ni förstå att det i mitten av januari har gått sex år sedan jag fick min nya, friska lever? Spontant tänker jag att så länge sedan kan det väl inte vara. Men efter den första reaktionen inser jag att det har hänt väldigt mycket sedan dess och att det snarare borde kännas som om det var längre sedan. Hur som helst så fick jag ett brev för några veckor sedan där jag ombads att snarast lämna prover. Med tanke på den luftvägsinfektion jag har haft ville jag vänta tills den var åtminstone nästan borta. Så är det nu så i morse tog jag bilen in till stan och 07.30 kom jag in till provtagningen på sjukhuset.

Inför varje årskontroll är det utökad provtagning och jag räknade till 42 olika provresultat. Ja, de var jättesnabba den här gången och redan vid halvelva på förmiddagen fanns resultaten registrerade i min journal. Nästan i alla fall. Ett prov som ska tas inför varje årskontroll är B-peth, som mäter alkoholintag de senaste veckorna. Just det provet skickas till Umeå och därför får jag ett papper med mig för bara det provet, att ta med till provtagningen. Jag funderar varje gång på vad som händer om jag vägrar och bara lämnar de andra proverna. Jag är så gott som nykterist. Har ingen som helst längtan efter att bli ännu snurrigare i huvudet än jag normalt är. Dessutom finns det godare drycker. Senast jag tog några klunkar skumpa var förra julen, eftersom jag hade fått en flaska riktig champagne när jag hämtade ut min leasingbil. Jag och mina barn skålade i champagne och halva flaskan blev kvar. Den har jag använt i matlagning så den kom till bra användning. Innan det var det förra sommaren på min 60-årsdag och även då var jag väldigt måttlig. Så jag tycker att ett test för alkoholintag är både en onödig kostnad och en aning förödmjukande. Men det är klart att jag förstår att rutinen finns där för oss levertransplanterade.

Men i stället för att vägra viss provtagning så har jag vett att vara tacksam för den fina koll de har på mig. Förutom för en undersökning som jag nyligen blev kallad till. Mitt kreatinin (njurfunktionsvärde) pendlar en hel del pga både mediciner och tidigare problem och operation av en njure. Vid förra provtagningen var det en inlånad, enligt uppgift väldigt duktig, läkare som vidimerade mina prover och då han såg att kreat hade en ökande kurva beställde han en lite mer grundlig njurfunktionsundersökning. Först ska ett ämne sprutas in i blodet och fyra timmar senare ska ett prov tas för att se hur njurarna har tagit hand om det insprutade ämnet. Lite bökigt att behöva åka till sjukuset två gånger på en förmiddag men återigen, jag ser det ändå som en förmån.

Värdet ska ligga på högst 90 för kvinnor och sist var det 96. Det hade inte min vanliga läkare reagerat på när det gäller mig. I dag var värdet 85 och jag ringde min kontaktsköterska för att fråga om det är motiverat att kosta på mig en undersökning när värdet är bra. Hon ska återkomma när hon har pratat med min ordinarie läkare och jag gör så klart som de tycker att jag ska göra. Men det kändes rätt att i alla fall ställa frågan. Den undersökningen ska enligt rutinen göras nästa år i februari och kanske går det bra att vänta till dess. Det verkar i alla fall inte bli någon bentäthetsmätning den här gången och vårdtrött som jag är känns det skönt. Alla prover var förresten väldigt bra.

Det här blev mer utförligt än tanken var. Det skulle ju handla om morgon i min stad. Men så blir det ofta för mig. Jag börjar skriva och så sköter tankar och fingrar resten. Det kan bli mycket text, kanske lite för mycket, men man kan ju skumma eller hoppa vidare. Som jag ofta gör passade jag på att ta en promenad när jag ändå var på språng. Från sjukhuset gick jag in mot centrum och passerade Stortorget och då blev det så klart ännu ett foto på granen. Av någon anledning fungerar torget nu även som parkering och jag ställde mig bakom snödrivan för att ingen bil skulle hamna i bilden.

Jag är lite besviken på julpyntningen av stan i år. Alla fina hängande dekorationer fattades. Men jag hittade en del av de kulor som brukar hänga över gågatan. De hade placerats i en hög under duvan. Kanske för att symbolisera duvägg. Eller så fanns det ingen särskild tanke bakom alls.

Det står små granar med jämna mellanrum längs flera av vägarna men bara ett fåtal är pyntade.

Här är i alla fall glödlamporna utbytta mot röda och gröna, precis som vanligt, och träden lyser upp i mörkret.

Stora kyrkan. Inte pyntad alls men de ansvariga tycker kanske att den är som ett stort pynt i sig själv.

Kommer ni ihåg att jag visade er den nybyggda gångbron över järnvägsstationen tidigt i våras? Jag funderade då på vad det var för konstiga dekorationer eller konstverk som stod i båda ändar av bron. Jag tycker fortfarande inte att de är vackra men när de lyser i mörkret är de i alla fall lite dekorativa.

Jag gick över bron för att ta vägen längs sjön tillbaka. Nedanför bron lyste ännu en gran upp i mörkret.

Ca en timme före soluppgången, som i dag var 09.40.

Nu känner ni nog alla igen Frösön. Om ni brukar titta på Svt kan ni ibland se små korta stunder med vinterbilder mellan programmen. Förra året kom en fotograf upp hit för att fota och hans bilder användes som en slags övergång. Nu har jag sett samma bilder igen. En av dem är tagen från andra sidan de nybyggda hus ni ser här och mot Vallsundsbron. Förmodligen en drönarbild eftersom bilden har tagits från en höjd. Om ni ser den och andra foton så vet ni nu att de är från Östersund och andra delar av Jämtland.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🎅🎄🤶

Någon eller några plusgrader dagtid gör att snötäcket drar ihop sig lite och hårdnar. Den hårt packade snön är nästan lika hal som de isfläckar som börjar visa sig. Kanske är snön mer bedräglig eftersom man inte ser att den är så hal. Igår plockade jag fram dubbskorna och vilken skillnad det blev.

Här har det inte blivit blött eller slaskigt av de varmare vindarna eller regnet. Inte vad jag har sett i alla fall. I stället blir det just halt. Den kalla marken bidrar säkert till det och jag vill faktiskt hellre ha lite halt än blött och smutsigt.

Igår gjorde jag mina sista matinköp inför julen och i samband med det passade jag på att utgå från Willys parkeringshus och promenera mot Minnesgärde. En fin promenad som inte har varit tillgänglig under en lång period eftersom det ska byggas ett nytt vattenverk. Av bygget såg jag inga spår men en skylt talade om att det skulle ske. Kanske har det gjorts förberedande markarbeten och de syns i så fall inte under all snö.

Oftast är stigarna upptrampade och fina att gå på även vintertid. Här var det ett hårt spår att följa så det gjorde jag.

På tillbakavägen kom jag upp i bostadsområden och där stod en rad prydnadsaplar. Här är det inte bara löven som hänger kvar.

På kvällen ringde äntligen min italienska vän och jag tror att vi tänkte lite olika på vad hans formulering betydde. Jag tolkade ”in the evening” som att han skulle ringa samma kväll medan han förmodligen tänkte att det betydde på kvällen, som på en kväll vilken som helst. Jag frågade inte om det utan när han skickade en fråga om ifall det passade att prata så svarade jag ja.

Det var precis så kul som jag trodde. Han lät så glad och det är han verkligen värd att få vara. När han berättade att hans son har flyttat till Stockholm med en kompis för att ägna sig åt musik frågade jag vad för slags musik. Då ropade han på sin son, som just nu är i Italien, och plötsligt kom en mörk röst i telefonen, en röst som tillhörde en ung man som har hunnit bli 21 år. Ja, ni såg ju bilden i ett tidigare inlägg. Varför blir man så förvånad för att barn växer upp? Han måste ha tyckt att det kändes lite jobbigt att behöva prata med mig men han svarade snällt och artigt och lovade skicka en länk med sin musik. Han mindes inte deras besök i min lilla tillfälliga lägenhet utan bara huset vid sjön (hans uttryck) men han la till att hundarna kan man inte glömma. En liten glädje i rösten hörde jag då. Tänk att mina fina vovvar gjorde ett så starkt intryck. Dottern är nu 18 år och går i skolan i Italien. Min vän skickade foton på barnen och jag hade absolut inte känt igen dem om jag hade mött dem. Nu ska vi båda vara bättre på att hålla kontakten och inte låta det gå flera år igen.

I dag blev det en promenad lite senare än vanligt. Det ser ut som en kvällspromenad men jag gick ut prick kl 15.00. Då hade solen gått ner för ca 40 minuter sedan och det började mörkna. På en gångväg hade det kommit upp en ny skylt. Jag misstänker att det är en snyggt gjord privat variant för inte brukar väl sådana skyltar sättas upp på gångvägar. Men jag har hört eller läst om att det finns många älgar på Frösön nu så kanske är varningen befogad. Förra hösten och början av vintern såg jag ganska många älgar och lyckades föreviga dem på bild några gånger men i år har jag inte sett till några. Men efter att ha sett skylten såg jag mig omkring lite mer noga och tog upp kameran från väskan. Det vore ju synd att missa ett bra tillfälle. Någon älg såg jag inte men jag skymtade ett antal rådjur inne i skogen.

Ca en timme efter solnedgången såg himlen ut så här.

Nyss ringde en av mina allra bästa vänner från högstadiet och gymnasiet och tänk vad lyckligt lottad jag är som har fyra väldigt goda vänner på avstånd som ändå ser till att hålla kontakten med mig. Vänner som betyder otroligt mycket för mig och som jag faktiskt också ibland tar mig för att ringa till. Men oftast hinner de före och trots att jag är så dålig på att höra av mig så finns de där. Det är riktig vänskap utan några krav.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🤶🎄🎅

Igår hade jag årets sista terapisamtal med Gunnar. Jag ska erkänna att de är lätt beroendeframkallande och något jag ser fram emot. Jag har alltid känt att jag har varit bekräftad och älskad och det har jag också varit. Men när det gäller att bekräfta mig själv är det tydligen värre. Det var jag inte medveten om. Ni kanske minns att jag berättade om att Gunnar mitt i vårt första samtal sa ”om jag kunde skulle jag anmäla dig för att du har behandlat dig själv så illa”. Han kan vara väldigt målande i sina uttryck och igår sa han något om att han skulle vilja hänga upp mig och… Resten minns jag inte men han sa det med ett leende. Syftet var att få mig att förstå att jag gör mig själv illa som vägrar släppa fram det som behöver komma fram, dvs känslor och medvetenheten om dem. Det var absolut inte någon skuldbeläggning i det han sa. Bara fakta om hur hjärnan kämpar hårt för att skydda mig, och mitt eget motstånd mot att vara i behov av tröst och stöd.

Så fort vi närmar oss något som gör ont eller väcker ilska så kan jag bara uppge att det känns som ökad stress i magen och att dissociationen blir kraftigare. Jag försöker verkligen leta i mitt inre men det tar aldrig lång tid innan jag i stället leder in samtalet i något annat. Då är det Gunnars jobb att föra mig tillbaka men inte för snabbt utan varligt. Jag säger till honom att han ska pressa och vara hård mot mig men då skrattar han och fortsätter samtalet som han tycker är bäst. Så klart. Det är ju han som är den kunniga om hur det ska gå till.

Rätt som det var sa han ”du är en social person”. Det ifrågasatte jag. Jag kan vara social men sedan vill jag ta mig hem till lugnet och bara vara för mig själv i min egen lugna vrå. Att gå på en fest eller något mingel skulle jag aldrig utsätta mig för eftersom jag vet att det då är troligt att jag hamnar i ett zombieliknande tillstånd. Men vi ser nog på ordet social på olika sätt. Han sa att jag är verbal, snabb i huvudet och så något mer som jag självklart har glömt. Det gör mig tydligen social. I nästa andetag klargjorde han också att han inte såg något autistiskt i mig. Det trodde jag inte heller men vi konstaterade, båda med ett litet skratt, att autistiska drag finns hos de flesta liksom drag av andra tillstånd och funktionsnedsättningar. De är bara för obetydliga för att märkas.

Nu frågar jag mig: vem blir jag om vi lyckas tränga igenom alla försvarslinjer i min hjärna och även i min egen uppfattning om hur jag vill vara? Förmodligen är det en rädsla i den funderingen som förstärker försvarslinjen ytterligare. Jag vill veta och jag vill släppa fram allt men jag vet att det hjälper inte att bara vilja. Det omedvetna och alla signaler i hjärnan måste också vara med på noterna. Det är ju faktiskt märkligt att min vilja att komma närmare något bra förstörs av att jag intellektualiserar när vi närmar oss, dvs flyr genom att resonera mig bort. Varför kan jag inte styra mig själv bättre? Visst är det spännande. Nu har jag bestämt mig för att när vi träffas nästa gång, i januari, så ska jag vägra intellektualisering. Tror ni att jag lyckas?

När jag promenerade till parkeringen tog jag vägen ner från Stortorget mot Badhusparken. Då upptäckte jag den här renen. Jag har gått här ett antal gånger de senaste månaderna utan att lägga märke till den. Det fanns fler likadana block mellan väg och gångbana och nästa gång ska jag se om det finns fler renar eller om det kanske finns andra figurer också.

Mitt emot parkeringen finns en byggnad med bastu och omklädningsrum för badande personer. Där lyser Jämtlandshjärtat så fint. Jag har för mig att den här symbolen togs fram för ett antal år sedan då Östersund arrangerade VM i skidskytte. Men jag kan minnas fel och jag hittar inget om det när jag googlar.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🎅🎄🤶

Som jag skrev igår så föreslog Anna-Lena att vi i stället för att gå på lunchkonsert skulle gå till biblioteket och uppleva ett Luciatåg med deltagare från Birka Folkhögskola. Jag hade redan sett flera Lucior på tre olika tv-kanaler på morgonen men att vara på plats och se Lucia med sitt följe live är verkligen snäppet bättre. Det tog ett litet tag innan jag med glädje upptäckte att det här var ett ovanligt jämställt Luciatåg. Alla, förutom själva Lucian, var klädda exakt likadant. Kanske dröjer det innan det blir vanligt med manliga Lucior men det här var ett nytänkande som jag gillar. Inga dumstrutar och kanske är det de manliga deltagarna som har drivit på. Det var lite kul att sitta nära när de passerade och få höra hur de olika stämmorna urskiljdes. Om ni vill kan ni se avslutningen på framträdandet här.

Vi kände oss väldigt nöjda med vårt val av underhållning den här dagen men vi ville gärna ta en fika någonstans innan vi lämnade stan. Vi ville hitta något nytt och funderade på olika alternativ. Under tidan passerade vi Rådhuset, som också har en fin gran.

Efter en stunds funderande på vilka alternativ som fanns sa Anna-Lena att nu skulle vi gå till ett ställe hon kände till. Hon har två döttrar här och de drar med sin mamma till diverse aktiviteter och restauranger så hon känner till fler ställen att fika på än jag gör. Nu har jag så klart glömt bort vad caféet heter men det var ett mysigt ställe inne på en innergård mitt i stan. Jag skulle inte ha hittat dit om jag inte hade vetat var det finns. Det var ganska gott om folk vid borden så det är nog ganska välkänt bland de som brukar fika eller äta på stan. De hade en vegansk chokladtårta och vi bestämde oss för att dela på en bit. Det var ett bra beslut för förutom att den var väldigt god var den också väldigt mäktig.

När vi hade fikat klart drog A-L med mig in i delar av byggnaden som jag inte hade trott var tillgängliga för allmänheten. Det visade sig att i de källarliknande utrymmena innanför serveringen brukar det finnas olika utställningar. Den här gången hängde ryamattor och andra textilkonstverk på stenväggarna. Färglada och vackra alster som inte hade prislappar i min klass. Jag kände ingen unken lukt eller kände av någon fukt så de här lokalerna passar nog bra för sitt ändamål. Jag var lika fascinerad av utställningslokalen som av de konstverk som fanns där.

Vi tog vägen förbi en annan servering på ännu en undanskymd plats och där gick vi upp för en gammal, lite skev trätrappa till övervåningen där det fanns saker att köpa second hand. Bara en liten lokal men med en hel del mestadels gamla saker. Enligt A-L var de flesta möblerna i serveringen på entréplanet också till salu och vid en närmare blick var det ett hopkok av saker. Mycket av det jag såg var fina, gamla möbler. Jag hade tidigare nämnt ett fik som jag har besökt för 5-6 år sedan där de har ett ganska stort utbud av veganska gosaker till kaffet och en del varma rätter och smörgåsar som också är veganska. Vi gick in där också bara för att titta och där konstaterade vi att dit kunde vi gå en annan gång. När det blir får vi se för nu är lunchkonserterna slut och julen närmar sig.

Vi började gå tillbaka mot Frösön och ca 14.15 var det bara några minuter kvar till solnedgången.

Jag vände mig om och tittade upp mot Stortorget och granen där.

På stenmuren vid Badhusparken hade någon placerat den här älgen. Jag tror inte att den hör till utsmyckningen men den passar ändå bra där.

Det nya sjöodjuret, eller kanske snarare sjöormen, lyser så fint från sin plats ute i sjön.

Vilken bra och trevlig dag det blev. Jag är född i Östersund och även om jag har flyttat en hel del i Sverige så har jag ändå bott här i totalt 25 år och dessutom vistats här mycket genom åren. Men ändå var det Anna-Lena, som inte har bott här lika länge, som fick visa mig en del guldkorn i min hemstad. Kanske borde jag lära känna min stad lite bättre och leta mig fram i alla skrymslen och vrår för att få veta vad som finns här. Men jag är ju en naturmänniska och håller mig oftast där. Nåväl, nu har jag i alla fall gjort några nya och trevliga upptäckter.

Det plingade till i min mobil och efter en stund tog jag upp den för att kolla vem som hade skickat ett meddelande. Det hörs på plinget att det är just ett meddelande från messenger. Det var bara en kort hälsning: ciao Ingrid, come stai 🙂 Min första impuls var att kasta mobilen en bit bort men jag hejdade mig och la den bara ner bredvid mig. Nej, sa något inom mig, jag orkar inte och genast ökade stressen i magen som bevis på att jag reagerade känslomässigt.

Det märkliga med reaktionen var att jag borde ha blivit glad eftersom det var en mycket god vän som skrev till mig. En vän som jag inte har haft kontakt med på ca två år och det är nog mitt fel. Jag har helt enkelt skjutit upp och skjutit upp tills det har känts som om det har varit för sent. Efter någon timme fick jag iväg ett meddelande på italienska om att jag blev glad av att höra ifrån honom och att jag skulle skriva tillbaka i morgon. Det var helt sanningsenligt för jag blev jätteglad och det kände jag när den första lilla paniken hade lagt sig.

Hans fråga om hur jag mår (come stai) kändes så stor att svara kort på och jag tror att det delvis var därför jag blev så stressad. Sist vi pratade i telefon var det hans dotter som ville prata med mig (lite förvånande eftersom hon och jag inte hade träffats på ca 6 år) och det blev inte så långt samtal med min vän. Han visste alltså inte något om mina bekymmer med dissociation men eftersom jag har varit lite av en samtalspartner för honom tidigare, när han var i en svår situation här i Jämtland, så har jag inga problem med att berätta om hur jag mår. Det kändes bara omöjligt just då att försöka förklara på italienska, som är det språk vi har använt när vi har skrivit till varandra. När vi däremot pratar blir det nästan bara engelska. I morse kände jag mig lugnare och insåg att det inte var ett krav att skriva på italienska och då kändes det lättare.

Jag fick iväg ett meddelande och fick nästan genast svar. Han avslutade med att fråga om han kan ringa mig i kväll och det är klart att jag vill prata med honom. Jag är jättenyfiken på allt som har hänt sedan sist. Han var i en jobbig vårdnadstvist här i Sverige och där var han så klart i underläge. Men på lite längre sikt har han faktiskt vunnit eftersom först sonen och för några år sedan dottern har valt att bo hos honom i Italien. Synd bara att det har varit en så jobbig resa för alla. Min vän försökte anpassa sig till ett liv i Sverige men han fick inget jobb och till sist var han tvungen att återvända till Italien.

Här hälsar min goda vän och hans barn på mig i Bestorp, en liten ort utanför Linköping där jag bodde tillfälligt medan jag och min syster letade efter ett tvåfamiljshus att dela på. Det var strax före jul 2014 och bara några månader efter att jag flyttade från Optand här i Jämtland. En gammal dålig mobilbild.

Båda barnen gick direkt fram till hundarna, Rex och Kasper, och det var ett av de minnen dottern pratade om när vi sex år senare pratade i telefon. De bodde några nätter hos mig i min pyttelilla lägenhet på 42 kvm. De sov i mitt sovrum och jag i soffan i vardagsrummet. Som det är sagt: finns det hjärterum … Min vän hälsade även på mig i Mjölby några år senare men då mådde jag så dåligt att han fick klara sig ganska mycket på egen hand. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt och jag är glad för att han är envis och försöker hålla kontakten.

Min luftvägsinfektion ger inte med sig utan gör små avstickare upp till näsan och återvänder sedan till ursprungsplatsen igen. I dag har jag gått en liten promenad för att testa hur det fungerar och visst var det jobbigt, ungefär som om jag hade sprungit långt och snabbt med dålig kondis, men i ganska långsamt tempo kunde jag ändå gå en liten promenad. Jag känner mig inte särskilt påverkad och jag tror inte heller att jag smittar nu eftersom det är över en vecka sedan jag först kände av problemet. Därför har jag hört med Anna-Lena om hon tycker att det är ok att vi gemensamt går till lunchkonserten i morgon. Det är helt ok men hon hade ett bättre förslag. Luciatåg på biblioteket.

Men vet ni vad som är en av världens bästa uppfinningar? Jo, nässpray. Jag tror att jag har skrivit om det någon gång för många år sedan men nu har jag haft anledning att konstatera det igen. Som jag har berättat är det nästan nio år sedan jag senast var förkyld och jag kom inte ihåg om jag hade någon nässpray kvar. Men jag hittade två påbörjade flaskor. En gick ut i datum 2017 och den andra 2020. Jag var väldigt täppt i näsan så jag chansade och började med den med tidigast utgångsdatum. Den fungerade hur bra som helst. Andra mediciner skulle jag vara lite försiktigare med men jag tror inte att det är någon risk att nässpray blir farlig. Möjligtvis får den sämre verkan men för mig fungerar båda flaskorna väldigt bra. Ja, jag har gjort slut på den ena och gått över till den inte lika gamla.

På min promenad stötte jag på ett helt gäng rådjur men bara ett av dem fastnade på bild.

Nu ringer nog snart min italienska vän och vi kommer att börja med hälsningsfraser på italienska för att sedan gå över till engelska. Visste ni att italienare ofta svarar med ”pronto” som betyder klar, redo? Så brukar inte jag svara utan det blir oftast ciao följt av namnet på den som ringer. Kanske är det vanligare numera eftersom alla ser vem som ringer.