Dags för avfärd och ca 13.00 kom jag iväg från Frösön. Incheckning i mitt bokade airbnb var fr o m 17.00 och effektiv restid beräknades till tre timmar. Det fanns en uträkning med att åka med god marginal eftersom bensträckare behövdes. Eller kanske snarare ryggsträckare. Mellan Kårböle och Ljusdal finns det ett antal fina platser att stanna på och strax utanför Kårböle stannade jag en stund vid Kårböle skans, enligt skylt en medeltida rastplats men som först på 1400-talet nämndes i skriftliga källor. Hur som helst, en fin plats för en paus från bilkörandet.

Vägen både före och efter Kårböle är bitvis lite spöklik. De stora skogsbränderna lämnade kvar mängder av svarta träd och aska och nu har man huggit ner alla träd. Stora grå och bruna områden längs vägen där det förr var skog och överallt sticker det upp svarta små stubbar. Men på somliga håll börjar det faktiskt spira lite grönska igen.

På en skylt fanns det mycket att läsa om dessa kanoner men jag bryr mig inte om att berätta mer än att de anskaffades under 1880-talet men att de här kanonerna inte har försvarat just den här platsen. De placerades här för att hedra det regemente som rustade och bemannade Kårböle skans när Sverige var i krig med Danmark/Norge 1644-1645.

En gammal och en lite nyare skylt.

Det finns ett litet skogsområde vid rastplatsen och stigarna går kors och tvärs. Jag gick mot Ljusnan, som passerar här, och såg ett litet hus längre bort. Dit bestämde jag mig för att gå.

Där fick jag tänka om. Det var helt klart inte meningen att jag skulle ta mig dit.

Jag for vidare och nästa stopp blev vid Lassekrog. Tidigare en välbesökt rastplats och vi har stannat till här med husvagnen otaliga gånger. Nu är toaletterna stängda och det som finns kvar är en fin kojby som visar hur skogsarbetare levde förr. En soptunna finns också och det är ju bra.

Strax efter fem var jag framme i Ljusdal och fick ett fint välkomnande. Först hejade jag på min värdinna, som var ute och fixade i trädgården. Hon sa att jag hade kunnat komma mycket tidigare men står det att incheckning är en viss tid så förhåller jag mig till det. Sedan kom Traktorn gående och ville hälsa på i min stuga. Ja, det är en katt som heter så och jag har för mig att jag har hört det namnet på ett djur förut. Jag minns bara inte vem jag har hört det från. Värdinnan sa att han brukade gå och hälsa på alla i närheten och att han fick gå in i gäststugan. Gärna för mig och här kommer en mix av kamera- och mobilbilder. Mycket gos med den spinnande Traktorn blev det också.

Jag hade ätit en rejäl lunch så jag åt bara några mackor innan jag gav mig ut på en skön promenad runt Kyrksjön.

Motljus ger bilderna en lite annan färgskala.

Efter att ha rundat sjöns södra spets kom jag fram till mer centrala delar.

Jag hörde ett plaskande och tyvärr slutade svandansen innan jag hade fått syn på dem och lyft kameran. Även här ställer motljuset till det lite. Solen sken rakt mot både mig och svanarna.

Men när de simmade en bit åt sidan och jag förflyttade mig åt andra hållet så blev färgerna mer normala.

När jag kom tillbaka var det nästan dags för rapport och jag har en stor tv i stugan som jag tänkte få igång. Men utan fjärrkontroll fungerade det dåligt och jag gav upp och tittade på svtplay i min lilla resedator i stället. Efter en skön sömn är jag nu snart redo för nästa etapp, mot Uppsala och en natt hos min son innan det riktiga äventyret börjar.

I morse var det dags för däckbyte samtidigt som något annat skulle kollas och eventuellt programmeras om. Det där andra har jag inte mycket koll på men jag tror att det har att göra med att bilens system skickar iväg ett meddelande till SOS alarm om jag t ex krockar. Då ska tydligen en röst kunna kontakta mig genom högtalarna eller så kan jag själv trycka på en knapp uppe i taket och på så sätt få hjälp. Jag fick ett brev om den här åtgärden i början av året men fick veta att det inte var mer bråttom än att jag kunde vänta till däckbytet. Jag lämnade in bilen, fick veta att det skulle ta ca en timme och gick iväg på en skön promenad med solens värmande strålar på mig.

Jag gick från industriområdet och styrde stegen mot Lillsjön. På väg dit drogs mungiporna upp lite, som de brukar göra när jag passerar det här röda huset. Det är lite som Davids kamp mot Goliat och många övertalningsförsök har gjorts för att få ägarna att sälja huset. Det står nämligen granne med ett stort köpcenter och det är kanske inte så lämplig placering för en villa. Men ägarna vägrar sälja och hur de juridiska turerna har sett ut vet jag inte. Kommuner brukar väl ha rätt att köpa ut folk när de tycker att det behövs? Jag skulle inte vilja bo där med en trafiktät väg på ena sidan och ett köpcenter på den andra. I alla fall så hejar jag på husägarna.

Det blev ganska lagom att gå en runda runt Lillsjön, med en liten extra sväng, och efter drygt en timme var jag tillbaka vid Toyota.

Min bil var inte färdig än så jag satte mig ner för att vänta. Efter en liten stund kom en kvinna och satte sig på en annan stol och först reagerade jag inte. Men så kom en bilförsäljare och började prata med henne och då gick poletten ner. Hon följde med försäljaren för att titta på något men när hon kom tillbaka så sa jag ”men hej L”. Jag sa så klart inte bara L utan hela hennes namn men jag brukar inte skriva ut namn innan jag vet att det är ok. Hon tittade en stund på mig och jag såg att hon letade i minnet. Men när jag sa vad jag hette och att vi hade delat rum på sjukhuset för 10 år sedan var hon också med på noterna.

Det var i februari 2014 som ett försök gjordes på Östersunds sjukhus att kapa så många cystor som möjligt på min lever och på så sätt göra den mindre. Jag blev kvar i sex nätter och hann avverka två rumskompisar. L var nr 2 och jag kände genast igen henne när hon rullades in i en säng. Vi hade barn i samma skola i Myrviken och hon var skolsköterska i den lilla byskolan i Oviken där våra barn gick till sexan. Vi fann varandra och hade kul på vår sjuksal. Jag hade pga platsbrist hamnat på en canceravdelning och L hade en jobbig tid framför sig. Vi höll kontakten lite sporadiskt även efteråt.

Några månader senare dog min man och L hörde av sig för att stötta. Jag hälsade på henne både på sjukhuset och hemma hos henne. Hon föreslog att vi skulle resa till Turkiet tillsammans, bara för att få komma bort från allt jobbigt ett tag. Det kunde jag så klart inte. Jag hade ju en begravning att planera tillsammans med mina barn och mycket annat som måste fixas. Sedan flyttade jag till Östergötland och vi förlorade kontakten. Vi är fb-vänner men jag kollar aldrig flödet där.

Nu möttes vi på bilfirman och det var faktiskt bra att vi båda fick vänta längre än planerat på våra bilar. Vi hann sitta och prata i nästan en timme och tyvärr är hon mitt uppe i en liknande situation igen. Jag sa att hon gärna får höra av sig om hon behöver hjälp med något men att det inte kan bli förrän om tre veckor då jag kommer hem. Då kontrade hon med att ”du vet ju var jag bor så nästa gång du tar en promenad hitåt så kommer du och hälsar på”. Självklart ska jag det. Med L vet man att det inte bara är artigt prat och jag vet även att jag kan vara tydlig med mina egna begränsningar med henne. Tänk vad bra det kan bli när man sitter och väntar på sin bil.

Nu konstaterar jag att våren är här. Meteorologisk vår har vi haft några veckor men det har inte känts som om verkligheten har svarat upp mot vetenskapen. Det är nästan en vecka sedan jag skrev förra inlägget men det har inte funnits så mycket inspiration. Motivet nedan är det enda jag har lyft kameran mot och det gjorde jag bara för att dokumentera att nästan all snö är borta där solens strålar når fram. I skuggiga lägen finns det fortfarande en hel del snö.

Men idag sken solen och den värmde så skönt. Det var inte många plusgrader men det var ändå vårkänslor som tog över. Jag skulle åka och tanka bilen och efter påfyllningen åkte jag till Storsjöodjursspaningen och utgick därifrån för min promenad. Det var en bra dag att tanka på. Min närmaste mack ligger alltid lågt i pris men för några dagar sedan fick jag ett mail om att de firar 10 år och har sänkt pris hela helgen. Min tank var nästan tom och det kändes lämpligt att fylla på den inför resan om några dagar. Det var en sänkning på 70-80 öre/liter. Med min lilla tank blev det inte ens 20 kr i rabatt men det är klart att jag ändå passade på. Det händer då och då att de sänker priset men oftast bara en dag och inte riktigt lika mycket.

Isen brukar vara seg och även om den ser svag ut så dröjer det nog innan den försvinner. Det brukar bli någon gång runt Valborg men jag gissar att det dröjer längre än så i år.

Jag valde att inte gå mot stan den här gången utan i stället under Vallsundsbron och ungefär halvvägs hem.

Så här har det sett ut hos många av er länge nu och här har vi fått vänta lite längre.

Det knoppas lite överallt och i vissa träd får de nya knopparna samsas med fjolårets löv.

Som vanligt på våren så är det väldigt lågt vattenstånd. Nästan hela stenstranden försvinner i början av sommaren.

Har ni sett en blåvit livboj någon gång? Jag har gått här otaliga gånger men jag har aldrig tänkt på att den ser lite annorlunda ut. Jag gillar blått och tycker att den här är finare än de som oftast finns men å andra sidan så syns nog de röda lite bättre.

Det måste bli en sista bild på de fortfarande snötäckta fjällen. Om några dagar åker jag iväg och när jag kommer hem är de förhoppningsvis nästan snöfria.

Efter en lagom lång promenad kom jag tillbaka till bilen och lyfte kameran en sista gång.

Apropå bil så har jag nästan, men bara nästan, bestämt mig för att när leasingkontraktet går ut på min bil (augusti nästa år) ska jag inte ha en ny bil. Jag har funderat mycket och eftersom jag får sänkt inkomst då min man skulle ha gått i pension så är det inte riktigt försvarbart att lägga en så stor del på en bil. Men jag har inte funderat helt klart. Just nu lutar det starkt åt att jag fr o m nästa höst ska nyttja buss- och tågtrafik och kanske hyra en bil vid några få längre resor. Det känns faktiskt som om det skulle vara skönt. En annan sorts frihet. Bilen innebär mycket frihet att kunna ta mig till avlägsna områden men att inte behöva ha en bil innebär också en sorts frihet. Jag har ett år på mig att bestämma mig och om jag bestämmer mig för att vara utan bil så är det ju väldigt lätt att ångra mig om det inte blir bra. Bilförsäljarna finns alltid där.

I mitten av april brukar Storspoven komma till Jämtland och idag åkte jag iväg till Optand för att få möta den och skicka en hälsning till min man. Jag ska inte tjata mer om vad storspoven betyder för mig för det vet ni redan. Ni vet också att jag inte tror på att den är ett sändebud från eller till min man men det känns ändå bra att tänka att den kan vidarebefordra min hälsning. Det var en kall morgon med ca 8 minusgrader och eftersom jag har tvättat och lagt undan mina vinterkläder, även långkalsongerna, så väntade jag tills termometern visade 0,2 plusgrader. Jag har låtit en mössa och tunna fingervantar vara kvar framme och de fick följa med till mitt barndomsparadis i Optand.

Innan jag åkte hemifrån monterade jag objektivet som är 70-300 mm på min kamera eftersom jag visste att jag inte skulle komma jättenära de eventuella storspovarna. Det är väldigt annorlunda att fota med det och något jag inte alls är van vid. Både färger och vad som ryms i bilden blir en utmaning men det var samtidigt kul att testa.

Jag hann inte mer än parkera bilen och gå några få steg när jag såg en kvinna komma gående från det håll jag skulle gå. Strax bredde stora leenden ut sig över båda våra ansikten och vi möttes i en varm kram. En av våra fina grannar från tiden då vi bodde här. Vi har träffats några gånger sedan jag återvände till Jämtland men vi har båda medicinska skäl att skylla på för att vi är lika dåliga på att höra av oss. Hon skrattade medan hon berättade att hon hade hört och sett storspovar på det vanliga stället och att hon mött en bekant och sagt att nu måste hon ta kontakt med en tidigare granne (dvs mig) och berätta att det var dags att komma hit. Och så kom jag gående strax efteråt. Det är välkänt att storspoven är viktig för mig. Vi pratade en stund och jag fick lova att höra av mig när jag blir sugen på att sitta på deras altan och ta en kopp kaffe i solen. Det är klart att jag vill det men samtidigt vet jag att det inte alltid är läge. Då är det jätteskönt att veta att vi båda kan säga precis som det är.

Jag blev lite förvånad över att en skidåkare vågade sig ut på isen. Förhoppningsvis har personen koll på att den är tillräckligt tjock. Hittills hade jag bara hört en storspov på avstånd men inte sett någon. Jag fortsatte en liten bit till innan jag tyckte att det var dags att vända.

En av alla bäckar som rinner ut i Storsjön.

Skum som piskats upp av det virvlande vattnet.

Och så var det dags igen. Alla dessa isformationer som bildas i bäckar och där vatten och minusgrader samverkar. Jag fascineras alltid och kan inte låta bli att fota. Det gick skapligt trots att jag hade teleobjektivet på. Men jag fick hålla ett visst avstånd för att få med det jag ville.

Det här är inte ett av alla iskonstverk i bäcken utan en smältande snöfläck.

När jag kom tillbaka till storspovarnas fält pirrade det av lycka i mig när jag både hörde och såg dem. De höll ett rejält avstånd till mig och teleobjektivet behövdes absolut. Men det är inte lätt att hålla kameran så stilla att det blir bra bilder ändå. Trots det är jag nöjd med att det syns att det är storspovar. Här går hanarna och bevakar sina revir och väntar på att honorna ska komma och bilda familj med dem. Honorna flyttar snart igen och låter papporna ta hand om barnen.

Bakgrunden blev väldigt märklig men det kanske beror på att det är land på andra sidan sjön som har zoomats in. Det är en storspov som flyger i mitten av bilden och om ni tittar noga kanske ni ser att näbben är öppen. Den sjöng så fint för mig och jag vill gärna tro att det var en hälsning från min man.

Jag kan ju inte komma hit utan att fortsätta promenaden bort till den stuga som har varit en central och viktig punkt från det jag föddes och tills jag blev änka. Tänk att det är 10 år sedan om en dryg månad. När jag kom till vägen som går ner dit blev jag lite förvånad. Det växte en klump i magen och den spred sig upp genom bröstkorgen och upp i halsen. Det gjorde fysiskt ont och det kändes rejält. Jag tänkte på Gunnar och på att jag måste kunna berätta för honom att jag verkligen hade försökt hålla kvar och identifiera känslorna.Det är inte ofta känslorna är så starka att de tränger igenom mitt försvar och jag insåg att det var läge att verkligen försöka klura ut vad som hände. Jag kände att jag inte bara var ledsen utan riktigt upprörd. Om jag var arg eller bara väldigt ledsen vet jag inte men ordet varför dök upp flera gånger. Det var så märkligt att känna att jag verkligen ville gråta, högt och intensivt, men jag lyckades så klart inte få fram några tårar. Det är första gången jag har haft en så stark upplevelse av att vilja och behöva gråta. Kanske var den upprörda känslan just en frustration över att inte lyckas. En kort stund önskade jag att Gunnar kunde vara där med mig och elda på mina känslor. Det är han bra på. Vi får väl se om vi kan återskapa det här när vi träffas nästa gång.

Där nere bodde vi våra sista fem gemensamma år. En stuga som mina farföräldrar byggde och som har fått flera olika tillbyggnader genom åren. Mitt barndomsparadis som blev mitt vuxenparadis…tills det tog slut.

Familjen rådjur hade full koll på mig när jag passerade dem på väg mot bilen. Jag vinkade till en annan bekant från tiden här när hon kom åkande i sin bil men jag var glad för att hon inte stannade. Det tog lång tid för den fysiska smärtan och klumpen att försvinna. Något jag faktiskt var glad för. Det är skönt att kunna känna känslor.

Min bloggvän Anna-Lena, som bor här på Frösön och som blev en vän även i verkligheten, har länge haft en hemlängtan och det är något jag förstår väldigt väl. Precis som jag längtade hem till Jämtland under mina år i Östergötland, har hon känt samma sak för det hon kallar hemma, lite längre norrut vid kusten. Nu är det bara några veckor kvar tills hennes flyttlass går och det är klart att jag är jätteglad för hennes skull. Självklart lämnar hon ett tomrum efter sig men vi ses igen. Hon har två döttrar med familjer här så hon lär komma farandes lite då och då. Har hon då någon gång lite tid över så kanske vi kan ta en promenad tillsammans igen. Tilläggas kan att precis som jag ändå trivdes i Östergötland så har Anna-Lena trivts här på Frösön. Men hemma är alltid bäst och nu önskar jag henne lycka till i sitt nya, spännande kapitel i livet.

Vi ville träffas en sista gång innan flytten, ta en promenad och sedan fika någonstans i stan. Solen sken på oss och trots att det inte var många grader så värmde solen skönt. Vi passerade Stortorget och fortsatte mot vårt planerade fikastopp.

Hamngatan 12 Interiör & design – Café & Bistro. Ett långt namn på ett lite undanskymt ställe där det finns allt möjligt. Men vi var ute efter kaffe och något gott till det och det fanns det en hel del av. Jag räknade inte hur många veganska bakverk det fanns men minst 4 olika sorter minns jag. Gott kaffe var det också. Det var lä ute på gården och det var ett självklart val att sitta där ute och njuta av sol, gofika och trevligt sällskap. Vi turades om att fota varandra och då erbjöd sig en tjej vid bordet intill att fota oss tillsammans. Det var ett snällt erbjudande och med Anna-Lenas mobil blev det så här. Anna-Lena blev väldigt fin men jag…jaja, vi ser i alla fall båda väldigt glada ut.

Vi satt där och mådde finfint en bra stund men reste oss till sist för att gå tillbaka över bron och till det som snart inte är Anna-Lenas hem längre. Jag överlämnade en liten hejdå-present och efter en kram och ett lycka till från mig gick hon in och jag satte mig i bilen för att åka hem till mig och mitt hem, som det inte är minsta tvekan om är precis rätt plats för mig. Visst är det härligt att det finns så många ”hemma” och att dessa kan finnas på så många olika platser. Alla vi som har hittat rätt kan skatta oss lyckliga och därför är jag så glad för min väns skull.