Hit åker jag varje år i första halvan av juni, om jag har möjlighet. Men jag tror inte att jag har skrivit något om hur området blev den kalkmark som nu bjuder på olika orkidéer och annat fint. Det fanns en gång en grund sjö här med en botten som var täckt av kalk. I slutet av 1600-talet ville bönder ha mer betesmark till sina djur och beslöt sig för att minska sjöns yta. Acksjöns vattennivå sänktes genom att ett dike grävdes genom den grusås som skiljer Storsjön från Acksjön. Men när väl vattnet fått fart grävde det ur ett brett och brant dike genom åsen som kallas Käringgraven. Enligt infotavlan var det som att dra proppen ur ett badkar. En del av åsen spolades bort och hela Acksjön tömdes på vatten. Kvar blev en öken av kalk där bara växter som älskar kalk kan leva, exempelvis vissa orkidéer.

När jag klev ur bilen kom stora horder av mygg farandes. Jag får aldrig några kliande, röda bulor av myggbett. Faktiskt så märker jag inte av dem alls mer än att det är irriterande att ha myggorna surrande omkring mig. Ibland känner jag att de sticker mig någonstans men sedan händer inget mer. Förmodligen har jag blivit immun mot vad det än är de sprutar in. Men som sagt, jag vill inte ha dem på mig och därför var jag glad för att jag hade kommit ihåg att ta med myggspray. Denna fantastiska uppfinning. Jag sprejade ordentligt runt huvudet och händerna och plötsligt var myggorna borta. Då kunde jag ägna mig åt det jag kom dit för…att hitta guckuskor och kanske några andra fina blommor. Den här guckuskon var den första jag såg och den växte helt ensam precis vid stigen.

Strax efter det fyndet såg jag många klungor med utblommade och vissna guckuskor men jag fortsatte för finns det en lagom utslagen blomma så finns det säkert fler. Jag följde skyltarna som visade naturstigen och vek av till vänster, gick på spången och kom så småningom fram till det område där flest guckuskor växer.

De vackra och fascinerande blommorna växer inte mitt i kalkområdet utan runt omkring, nära skogen. Innan jag upptäckte det här området såg jag bara guckuskor vid ett tillfälle men nu har jag lyxen att kunna se dem i mängder varje år. De sprider en svag doft av vanilj och den doften lockar små bin som kryper ner i toffeln. När biet upptäcker att det har blivit lurat och att det inte finns någon nektar finns det bara en väg ut och det är bakom ståndarna. Där blir biet pudrat med pollen och när biet flyger iväg och luras av nästa guckusko blir den blomman pollinerad. Visst är naturen förunderlig och man kan nästan tro att någon smart varelse ligger bakom allt. Men det är en utveckling som jag tror har skett utan mänsklig inblandning. Tänk att dessa märkvärdiga blommor växer helt vilt, utan genmanipulationer eller annan hjälp från oss. Nu hoppas jag att jag har rätt men jag har svårt att tro att dessa vilda blommor har utsatts för medveten påverkan från oss.

Den här kalköknen breder ut sig åt flera håll med små avsnitt av låg vegetation som avgränsningar. Det är verkligen ren kalk man går i och det syns på skorna, som fick en rejäl rengöring när jag kom hem.

Vissa orkidéer trivs väldigt bra i den här karga miljön och jag hittade några. Vissa av dem kan vara svåra att upptäcka och jag var egentligen för tidigt ute för att få den där rika upplevelsen då många orkidéer blommar samtidigt. Flugblomstren är spännande blommor. Blommorna har en färg och en doft som påminner om en insektshona. De riktiga insektshanarna blir lurade och försöker para sig med blommorna, vilket leder till att blommorna blir pollinerade. Återigen konstaterar jag att naturen är fantastisk.

Några fler blommor, som inte växte i kalken utan på sidan om.

Jag kom ut från skogen och gick en bit längs sjön för att vända upp i skogen mot parkeringen lite senare.

Jag tänkte att jag skulle göra mitt andra årliga blomsterbesök idag men den här morgonen kändes luftrören lite sämre och jag avvaktar någon dag. Ni vet nog vilka blommor jag tänker på. Naturligtvis är det Jämtlands landskapsblomma brunkulla som måste ses varje år. Den sällsynta orkidén, som ser så oansenlig ut på lite håll men som är så fin när man kommer riktigt nära, är ännu en blomma jag gärna vill se varje säsong.

Det som är bättre är det sätt som jag nu kan avnjuta naturen på. Det tog ett tag men nu har jag kommit på hur jag ska bete mig för att komma ut en bit i naturen. Om jag strosar fram, stannar ofta för att vila och andas och håller mig på relativt plan mark så funkar det hyfsat. Morgnar är bästa tiden och varför det är så kan jag bara gissa. Kanske är luftrören mindre ansträngda och påverkade då efter en natts vila. Hur som helst så fortsätter jag att rida på den våg som hjälper mig ut och i morse, kvart i sex, satte jag mig i bilen och åkte till Andersön. Jag var helt ensam på vägen så precis innan jag svängde in på den lilla vägen mot mitt mål stannade jag och fotade fjällen genom ett öppet sidofönster. Inte mycket snö kvar där nu.

Jag åkte inte ut till den yttre delen av ön utan stannade ganska snart. Här är ön så smal att man ser vatten på båda sidor och jag valde att gå ut på den östra sidan eftersom det spegelblanka vattnet lockade mig dit.

Den här vyn har jag haft med tidigare, som så många andra vyer jag har i mitt närområde. Men den blev lite annorlunda i det starka motljuset. Ja, ni ser ju att två solar lyser rakt emot mig och då blir motivet mörkt.

Likadant blev det med de här två gässen (kan inte se vilken sort men förmodligen kanadagäss) och de bruna små dunbollar som simmar tätt intill sin mamma. Avståndet var dessutom långt.

Det blev bättre ljus i bilderna när jag vände kameran bort från solen…eller solarna 😀

Jag har berättat om att båda mina kamerabatterier har svällt och därför är nästintill omöjliga att få ut ur kameran när laddning behövs. Att de har svällt är nog inte helt rätt ord för det utan sanningen är snarare att de har spruckit i sömmen. Jag vet inte om det heter söm när det gäller batterier men ni förstår säkert. De senaste veckorna har jag inte kunnat ta många bilder utan att batterierna blev helt urladdade så jag har fått fortsätta mitt fotande med mobilen. Så även den här dagen så resten av bilderna är mobilbilder.

Lingonblommor.

Jag vet att de här grästuvorna kallas något speciellt men jag hittar ingenting när jag googlar.

En rot med en egen pool.

Här vände stigen upp mot grusvägen och jag tog mig över till den västra sidan för att gå tillbaka där.

En härlig morgon. Min promenad tog ca 2,5 timmar och i normala fall går jag den på ca 1 timme. Men jag är glad för att jag kan ta mig fram även om jag längtar efter att sätta iväg med långa kliv. Det är ändå bättre än inget, som jag skrev i rubriken, och jag fortsätter nog på det här sättet tills det efterfrågade miraklet sker. Kanske med hjälp av någon sorts medicin.

Nästa utflykt blir nog till Rödön och till den plats där massor av guckuskor växer. En årligen återkommande promenad.

Eftersom leveransen av min kamera verkar dröja har jag nu köpt ett nytt batteri till min gamla Nikon. Jag kan ju inte ha batterier som klarar av att ta 10 – 20 bilder och sedan lägger av. Jag beställde det billigaste batteri jag hittade som passar min kamera och om det håller hyfsat länge så är jag nöjd. Men tänk vilken tur jag hade att åtminstone det ena batteriet var helt ok hela trippen runt Storbritannien. Både jag och det tappade en del funktion ungefär samtidigt. Skillnaden är att jag kommer igen.

Jag erbjöd mig att skjutsa en granne till tåget tidigt på morgonen. Inga bussar går så tidigt och jag är ju ändå oftast vaken och uppe kl 05.40, som var den tid vi bestämde att träffas i garaget. För säkerhets skull ställde jag alarmet på 05.00 men vaknade strax efter 04.00, som är lite väl tidigt även när det gäller mig. Men då hann jag äta frukost innan vi gav oss av och när jag hade lämnat min granne på stationen kände jag att jag ville testa att gå en liten promenad i en morgontom stad. Jag hade varit förutseende nog att ta på mig tensen på ryggen så tanken fanns där redan tidigare.

Parkeringen är gratis till nio på morgonen så jag behövde inte registrera något i appen och i sävlig takt, med många foto- och andningspauser, gick det faktiskt helt ok att gå. Ännu en kylig morgon och jag tror att det spelade in. Det var betydligt jobbigare i luftrören senare när jag bara gick för att hämta posten ca 100 m hemifrån.

Det kanske inte är så underligt att stan var så ödslig med tanke på att klockan bara var ca 06.00. Ljust hade det varit länge. Den här tiden blir det aldrig mörkt. Det är bara fyra timmar mellan solnedgång och soluppgång så på sin höjd kan man säga att skymning övergår i gryning. Det är en märklig känsla att gå i en stads centrum och inte se några andra människor. Det var jag och några små Birger i olika utföranden. Lite info till er som kanske inte har hängt med så länge i min blogg: Birger är Storsjöodjurets son.

Birger finns i fler utföranden men jag letade inte utan fotade bara de jag passerade.

Jag tänkte vända tillbaka till bilen men det kändes fortfarande helt ok att gå i den takt jag gick så jag kollade i appen hittaut.nu för att se om det fanns några stolpar i närheten. På campus fanns det fem stycken och dit var det inte långt. Östersund ligger i en sluttning ner mot Storsjön och hittills hade det bara varit uppför. Det trodde jag inte att jag skulle orka men med lite av min vanliga envishet så kom jag fram till campus.

I den här längan finns alla möjliga verksamheter, t ex tandläkare och en del andra sorters vårdgivare.

Jag hittade de fem stolparna, som alla var lätta att se och väl utmärkta på kartan. Sedan vände jag ner mot sjön och parkeringen och nu var det nerförsbacke hela vägen. Den här gången valde jag att inte fota vårt fina rådhus, det har ni sett förut, utan i stället vårt stadsmuseum. Förutom Jamtli känner jag bara till det här muséet så kanske har vi bara två.

I parken bakom stadsmuséet finns Östersunds gamla kyrka. Det var här jag och Anna-Lena gick på flera lunchkonserter i höstas. Kanske bjuds det på konserter i höst också men jag har fått uppfattningen att det är samma artister varje höst så jag tror att jag avstår i så fall.

Jag kom till Stjärntorget. Ett litet torg som ser ut att vara en del av en lite bredare gata och som dessutom är väldigt trist. Jag vill inte visa en så ful del av staden så jag nöjer mig med att visa vilka artister som har fått äran att hamna i varsin stjärna. Alla kända jämtlänningar och de flesta inte nu levande. Vilka kriterier som avgör vilka som får sina namn här vet jag inte men jag gissar att det är deras skådespelartalanger som hyllas. Annars vore det trevligt med några vintersportare. Vi har många duktiga skidåkare i olika kategorier.

Stortorget är också lite trist när det inte händer något där. Men några blommor finns det i alla fall.

När jag nästan var nere vid Badhusparken passerade jag länsresidenset, där landshövdingen håller till.

Nere vid sjön fick jag sällskap av en liten sädesärla. Den trippade på en bra bit framför mig men några bilder blev ändå skapliga. Jag håller på att vänja mig vid mitt nya objektiv, 18 – 300 mm, och här hade jag nästan full zoom. Jag kan nog tacka vibrationsreduceringen (VR) för att det inte blev helt suddigt. Jag har tidigare berättat att själva kameran inte har kommit än men objektivet passar bra på min gamla kamera. Lite humor är det att det inte passar på den nya kameran men jag har redan fått hem den adapter som ska fixa det problemet.

En sista bild bort mot Vallsundsbron. Lite sliten men glad och nöjd med min morgon for jag hem och landade i soffan.

Det här var igår och idag fick jag glada nyheter. Ett brev berättade att nu hade alla reklamerade uttag från mitt länsade konto satts in igen. Jag ringde och frågade när jag skulle få tillgång till kontot igen och det fixade de på 10 minuter. Nu har både krediten och mina egna pengar ersatts och jag kan glatt konstatera att jag kan åka till Gotland utan att behöva ta ut mer från fonderna. Faktiskt så tycker jag att det här gick lättare och snabbare än jag hade förväntat mig. Den 26:e maj la jag brevet på lådan och nu är det fixat och klart. Men det kanske säger mer om mitt förtroende för alla sorters banker och myndigheter än om hur det ska fungera.

Ni kanske minns att min bil plötsligt sa ifrån att om 100 mil krävdes oljeservice. Då var vi i Skottland och hade minst 300 mil kvar att köra innan jag kunde lämna in bilen. Det gjorde ingenting fick jag veta när jag ringde men nu har Fuchsia äntligen fått sin oljeservice. Klockan 07.00 var jag på bilfirman och fick veta att servicen skulle ta ca 2,5 timmar. Jag funderade på att ta en buss hem och även tillbaka lite senare men jag bestämde mig för att försöka gå en långsam promenad för att sedan komma tillbaka och vänta i den kundhörna som finns för väntande kunder.

Jag hade tur med vädret. Det hade regnat hela dagen innan och under natten men precis när jag åkte hemifrån blev det uppehåll. Dessutom var det kyligt, ca 5-6 grader, och visserligen saknade jag mina tunna fingervantar men jag kände att det gick lite lättare att andas. Jag tror att det beror på den kyliga luften. Jag strosade fram, stannade för att fota ibland och gick in i både ica kvantum och Jula, som var de affärer som hade öppet så tidigt. Inne i butikerna tog jag det väldigt lugnt, stannade och tittade på saker jag inte egentligen var intresserad av och på så sätt återhämtade sig luftrören till viss del.

Så småningom kom jag tillbaka till bilfirman och eftersom jag var ganska trött och påverkad lät jag medvetet bli att heja på de andra två som satt där. Det är inte likt mig. Jag brukar säga hej när jag hamnar i liknande situationer. Men jag ville verkligen inte ha kontakt med någon just då. Hur tror ni att det gick? Jo, naturligtvis satt en översocial man snett emot mig. Mitt emot satt en yngre kvinna med all fokus på sin mobil. Mannen böjde sig fram och frågade mig om jag hade bilen inne på service. Jag svarade kortfattat med bara ett ja, men förmodligen log jag för jag gör nog det automatiskt. Då kom han igång.

Han började med att vädret snabbt hade förändrats och utan att pausa berättade han sedan att han hade varit kyrkogårdsvaktmästare i 30 år. Än så länge behöll jag min artiga framtoning och gav ifrån mig några ljud som bekräftade att jag hörde honom. Men sedan kom han in på ämnet gräs och på hur det ska klippas i olika situationer. Jag fick höra om när man ska lämna olika längder och vilka gräsklippare, både gamla och nya, som klipper på olika sätt. Hans olika chefer hade sagt till honom att klippa på sätt som alltid var helt fel enligt den här pratglada mannen. Hade jag inte slutat lyssna så hade jag säkert lärt mig hur torka och fuktighet kräver olika sätt att klippa gräset men ungefär där kom min ovanligt otrevliga sida fram, och den sidan är inte lätt att få fram. När jag hade stängt av lyssnandet försökte jag komma fram till om jag skulle säga något om att jag var trött och behövde lugn och ro eller om jag bara skulle följa exemplet från kvinnan mitt emot och ta fram mobilen. Jag vände bort blicken, tog fram mobilen och låtsades bli djupt engagerad i den. Att jag inte orkade fokusera på någon text just då kunde ju inte mannen märka. Då äntligen slutade mannen prata. Det kändes inte helt bra men ibland har nöden ingen lag och jag orkade helt enkelt inte lyssna mer på en av de mest ointressanta monologer jag någonsin hört.

Efter en kort stund reste sig mannen och gick bort till en av säljarna och började prata med honom i stället. Säljaren lyckades avsluta och då såg jag hur den pratsugna mannen vände sig till en annan säljare. Jag såg hur säljaren drog sig bort från mannen en liten bit i taget och till sist lyckades även han få en chans att avsluta och snabbt gå iväg. Inom mig skakade jag på huvudet och undrade hur någon kan undgå att inse att det var dags att vara tyst. Samtidigt tyckte jag lite synd om honom och hans brist på social kompetens. Han tyckte säkert att gräs är väldigt spännande. När han närmade sig mig igen tog jag återigen upp mobilen, som jag hade lagt ner när jag slapp låtsas. Tack och lov så fick jag nästan genast ett sms om att min bil var klar. Då reste jag mig, log mot mannen och sa nu är min bil klar, hejdå. Jag kände mig som en skurk som behandlade den vänliga och pratglada mannen på ett så ovänligt sätt. Han blev kanske ledsen. Men jag orkade helt enkelt inte låtsas vara intresserad av gräs.

Men det finns tillfällen när en begynnande irritation övergår till glädje. Inte den sortens glädje som känns i hela kroppen utan mer en liten glädje över att små steg tas mot en värld där jag kan vara delaktig. En liten bagatell för många men jag har valt att vara vegan av skäl som känns helt rätt för mig. Samtidigt har jag min åsikt att var och en har rätt att välja hur livet ska levas och jag vill absolut inte pracka på någon annan mina övertygelser. Det jag däremot kan bli lite irriterad över är om jag plötsligt har fått något animaliskt som jag absolut inte vill ha och inte har tillfrågats om jag vill ha. Ni vet att jag har beställt en ny kamera och en del tillbehör. Nu har alla tillbehör kommit men kameran har fortfarande inte fått ett leveransdatum. Men i ett av de små paket jag har fått låg det även en godispåse. Jag suckade lite och la påsen åt sidan för att vid tillfälle ge bort den. Gelatin, som oftast finns i gelégodis, är animaliskt och utvinns ur kollagen, ett protein som finns i bindväv. Jag vill inte att något animaliskt ska tillagas, tillverkas eller ges till mig med följden att det sedan slängs. Då har jag på något sätt ändå påverkat den animaliska produktionen och det känns faktiskt ännu värre att slänga de produkterna än att äta upp dem. Ändå vill jag absolut inte äta dem. Jag vet inte om ni förstår vilket dilemma det är. Det är ok om någon annan kan äta det jag inte vill ha men om det bara slängs så är på något sätt mitt kostval helt bortkastat i det aktuella fallet.

Men det var ju den lilla glädjen jag skulle berätta om. Den här påsen låg på en bänk i några dagar tills jag råkade slänga en blick på den och såg en text som väckte mitt intresse. En grön del med ordet plantpack och med ett löv som det första a:et. När jag tittade ännu närmare såg jag att det långt ner till vänster fanns ännu en grön del där det står vegansk, palmoljefri, inga artificiella färgämnen. Ännu en produkt som har fått en vegansk motsvarighet. Jag är inte jättemycket för gelégodis men jag öppnade påsen med ett leende och snart var den tom. En väldigt liten påse så det var inte svårt. I det här fallet blev min lilla irritation till en glädje och jag konstaterar att min värld blir större och större. Nu finns det inte mycket som jag avstår från. Det enda jag inte är helt nöjd med är den veganska motsvarigheten till ost eller att det aldrig kommer att finnas någon motsvarighet till surströmming. I alla fall inte som motsvarar mina förväntningar. Men det är bara två livsmedel bland mängder av andra så det gör inte så mycket. Ingenting faktiskt.

Valet till EU-parlamentet är nu klart och alla vi som har röstat har gjort det i enlighet med våra värderingar. Synd bara att så många valde att inte utnyttja sin rättighet att påverka.

Förra året var det foten som begränsade mig från januari till hösten. Den fick inte den vila den behövde så jag får nog skylla mig själv att det tog lång tid att läka den. Nu är det något annat, kanske astma, som hindrar mig från att komma ut och nu kommer min envishet och jädrar anamma fram lite grann igen. Jag orkar inte sitta inne och titta ut och jag orkar inte gå men i morse kände jag att det fick vara nog med innesittande. Nu ska ni inte tro att det blev någon lång utflykt med apostlahästarna men jag gick i alla fall nästan 2000 steg. Innan dess klättrade jag inte på väggarna men nästan…bokstavligt talat.

Jag har i flera år retat mig på den lampa jag hängde upp i min övre lilla hall. Jag har en liten hall innanför ytterdörren och en nästan lika liten hall en trappa upp. Jag ville inte ha den hängande lampan utan hellre en plafond men eftersom taket är så högt upp och det krävs både stege och en stor dos försiktighet att byta lampa så har jag skjutit på det. Ända till igår kväll. Det blev inget klättrande på väggar men väldigt nära och förmodligen var det rastlösheten som fick mig att äntligen ta tag i saken. Ni kanske undrar varför jag inte har bett något av mina barn om hjälp men jag kan inte utsätta någon av dem för den farliga situation som lampbytet innebar. Själv är bästa dräng finns det ju ett talesätt som säger och jag lever ganska mycket efter det.

Jag började med att flytta ut skohyllan/sittplatsen mot trappan för att kunna ställa stegen en bit närmare väggen. Jag skulle ha behövt en längre stege men det är bara just när jag ska nå upp hit som min stege inte räcker till riktigt. Sedan utrustade jag mig med både skruvdragare och mejsel och klättrade försiktigt upp. Jag vågade inte ställa mig allra överst men med ena handen höll jag hårt i hatthyllan medan jag sträckte mig så mycket jag kunde för att nå upp till fästanordning och kontakt. Inga skruvar där men jag lät verktygen ligga kvar på hatthyllan eftersom plafonden skulle skruvas fast. Plafonden tog jag ner från det utrymme som egentligen är tänkt som klädkammare men som jag använder som en sovalkov när mina två sovrum utnyttjas av besökare. Den hängande lampan passar inte bra där heller men där hänger den i alla fall undanskymt.

När det var dags att montera plafonden hade jag försett mig med nackkrage för nacke och axlar gillade inte alls bristen på ergonomi. Att stå med darriga ben, hålla fast i hatthyllan med en hand och samtidigt försöka få fast en lampa med kontakt och den del som skulle hamna på kroken i taket, hålla upp en arm ovanför huvudet och böja nacken bakåt under tiden var inte bra för min stackars kropp. Men som sagt, envis kan jag vara. Jag vågade inte titta ner mot trappan för ännu mer snurr i huvudet ville jag inte ha. När jag hade hittat rätt med kontakten och lyckats få fast fästanordningen i kroken var jag ganska mör. Då skulle f-nskapet skruvas fast också och det bums för att lampan inte skulle lossna. När jag äntligen var klar och försiktigt klättrade ner kändes det som en stor seger. Jag skulle bara kolla hur lyset blev men när jag tryckte på knappen hände ingenting. Ja, ni förstår nog hur jag kände mig då. Min man och jag skämtade ibland om att vi gjorde allt två gånger när vi renoverade och den vanan håller jag tydligen fast vid. Kontakten kan sitta på tre sätt och jag hade uppenbarligen inte satt den rätt.

Jag tog en paus framför tv:n men sedan ville jag få det klart. Samma procedur igen men nu med det extra momentet att även skruva ur skruvarna innan jag hade lampan i mina händer. Den här gången lät jag strömmen vara på för att se att det blev rätt. Fy, så får man inte göra. Men jag var lite desperat. Till sist var det klappat och klart och jag gav mig själv massor av bekräftelse och beröm. Det tyckte jag att jag var värd. Inte ramlade jag ner för trappan heller. Tänk att en så enkel sak som att montera en lampa ska vara så bökigt.

I morse tog jag alltså beslutet att ta bilen för att komma ut lite i naturen. I mitt bostadsområde blommar det nu så fint på alla rosentrybuskar. Innan jag for iväg hade jag ett ärende till sophuset och på väg dit stannade jag till och fotade lite och en liten söt humla kom också med.

Jag hämtade bilen från garaget och åkte till parkeringen en bit från Lillsjön. Dit har ni hängt med många gånger men den här gången kom jag inte ända fram till sjön. I stället nöjde jag mig med att komma till den lilla vattensamling som ligger alldeles bredvid parkeringen och som ibland kan bjuda på en del fina motiv, särskilt när fågelungar har kläckts. Inga ungar men i år har ett gäng viggar hittat dit. Jag såg bara hanar så förmodligen ligger deras fruar på ägg. Jag var lite tidigt ute med andra ord men det var en skön morgon och de vuxna fåglarna är ju också fina. Gräsänder fanns det så klart också men jag såg inte till en endaste sothöna. De brukar också hålla till här i den lilla pölen.

I och med att jag stannade och fotade med jämna mellanrum så tog jag mig lite längre bort och i en kort runda tillbaka till bilen. Naturligtvis tog batteriet i kameran slut så följande bilder är tagna med mobilen.

Hemma hos mig finns det inga levande blommor utomhus men på långt håll och med svaga ögon kanske någon kan tro att det hänger riktiga pelargoner på min balkong. Lättskött ska det vara hos mig.

Det lär bli korta promenader de kommande dagarna också. I morgon ska jag gå och rösta och det är inte alls långt till röstningslokalen. På måndag ska bilen in för oljeservice och om det tar lång tid promenerar jag till busshållplatsen både där och hemma och annars kanske jag går en kort runda för att sedan sätta mig och vänta på bilfirman. Tar jag det lugnt och stannar till ibland så funkar det.

Ni kanske undrar hur det gick hos läkaren. Han har skickat en remiss för lungfunktionsutredning, vilket troligtvis är ett annat namn för spirometri. De vill att man ska vara omedicinerad (mot just det här problemet, inte mina andra mediciner) när undersökningen görs så jag fick ingen inhalator eller någon annan medicin. Men jag kollade på nätet och såg att det finns en hel del receptfria sprayer och annat så om det inte händer något innan jag ska iväg på nästa lilla resa så kommer jag att testa någon produkt i alla fall. Jag får i så fall se till att sluta använda den produkten i god tid innan jag blir kallad.