I mitten av april brukar Storspoven komma till Jämtland och idag åkte jag iväg till Optand för att få möta den och skicka en hälsning till min man. Jag ska inte tjata mer om vad storspoven betyder för mig för det vet ni redan. Ni vet också att jag inte tror på att den är ett sändebud från eller till min man men det känns ändå bra att tänka att den kan vidarebefordra min hälsning. Det var en kall morgon med ca 8 minusgrader och eftersom jag har tvättat och lagt undan mina vinterkläder, även långkalsongerna, så väntade jag tills termometern visade 0,2 plusgrader. Jag har låtit en mössa och tunna fingervantar vara kvar framme och de fick följa med till mitt barndomsparadis i Optand.
Innan jag åkte hemifrån monterade jag objektivet som är 70-300 mm på min kamera eftersom jag visste att jag inte skulle komma jättenära de eventuella storspovarna. Det är väldigt annorlunda att fota med det och något jag inte alls är van vid. Både färger och vad som ryms i bilden blir en utmaning men det var samtidigt kul att testa.
Jag hann inte mer än parkera bilen och gå några få steg när jag såg en kvinna komma gående från det håll jag skulle gå. Strax bredde stora leenden ut sig över båda våra ansikten och vi möttes i en varm kram. En av våra fina grannar från tiden då vi bodde här. Vi har träffats några gånger sedan jag återvände till Jämtland men vi har båda medicinska skäl att skylla på för att vi är lika dåliga på att höra av oss. Hon skrattade medan hon berättade att hon hade hört och sett storspovar på det vanliga stället och att hon mött en bekant och sagt att nu måste hon ta kontakt med en tidigare granne (dvs mig) och berätta att det var dags att komma hit. Och så kom jag gående strax efteråt. Det är välkänt att storspoven är viktig för mig. Vi pratade en stund och jag fick lova att höra av mig när jag blir sugen på att sitta på deras altan och ta en kopp kaffe i solen. Det är klart att jag vill det men samtidigt vet jag att det inte alltid är läge. Då är det jätteskönt att veta att vi båda kan säga precis som det är.
Jag blev lite förvånad över att en skidåkare vågade sig ut på isen. Förhoppningsvis har personen koll på att den är tillräckligt tjock. Hittills hade jag bara hört en storspov på avstånd men inte sett någon. Jag fortsatte en liten bit till innan jag tyckte att det var dags att vända.
En av alla bäckar som rinner ut i Storsjön.
Skum som piskats upp av det virvlande vattnet.
Och så var det dags igen. Alla dessa isformationer som bildas i bäckar och där vatten och minusgrader samverkar. Jag fascineras alltid och kan inte låta bli att fota. Det gick skapligt trots att jag hade teleobjektivet på. Men jag fick hålla ett visst avstånd för att få med det jag ville.
Det här är inte ett av alla iskonstverk i bäcken utan en smältande snöfläck.
När jag kom tillbaka till storspovarnas fält pirrade det av lycka i mig när jag både hörde och såg dem. De höll ett rejält avstånd till mig och teleobjektivet behövdes absolut. Men det är inte lätt att hålla kameran så stilla att det blir bra bilder ändå. Trots det är jag nöjd med att det syns att det är storspovar. Här går hanarna och bevakar sina revir och väntar på att honorna ska komma och bilda familj med dem. Honorna flyttar snart igen och låter papporna ta hand om barnen.
Bakgrunden blev väldigt märklig men det kanske beror på att det är land på andra sidan sjön som har zoomats in. Det är en storspov som flyger i mitten av bilden och om ni tittar noga kanske ni ser att näbben är öppen. Den sjöng så fint för mig och jag vill gärna tro att det var en hälsning från min man.
Jag kan ju inte komma hit utan att fortsätta promenaden bort till den stuga som har varit en central och viktig punkt från det jag föddes och tills jag blev änka. Tänk att det är 10 år sedan om en dryg månad. När jag kom till vägen som går ner dit blev jag lite förvånad. Det växte en klump i magen och den spred sig upp genom bröstkorgen och upp i halsen. Det gjorde fysiskt ont och det kändes rejält. Jag tänkte på Gunnar och på att jag måste kunna berätta för honom att jag verkligen hade försökt hålla kvar och identifiera känslorna.Det är inte ofta känslorna är så starka att de tränger igenom mitt försvar och jag insåg att det var läge att verkligen försöka klura ut vad som hände. Jag kände att jag inte bara var ledsen utan riktigt upprörd. Om jag var arg eller bara väldigt ledsen vet jag inte men ordet varför dök upp flera gånger. Det var så märkligt att känna att jag verkligen ville gråta, högt och intensivt, men jag lyckades så klart inte få fram några tårar. Det är första gången jag har haft en så stark upplevelse av att vilja och behöva gråta. Kanske var den upprörda känslan just en frustration över att inte lyckas. En kort stund önskade jag att Gunnar kunde vara där med mig och elda på mina känslor. Det är han bra på. Vi får väl se om vi kan återskapa det här när vi träffas nästa gång.
Där nere bodde vi våra sista fem gemensamma år. En stuga som mina farföräldrar byggde och som har fått flera olika tillbyggnader genom åren. Mitt barndomsparadis som blev mitt vuxenparadis…tills det tog slut.
Familjen rådjur hade full koll på mig när jag passerade dem på väg mot bilen. Jag vinkade till en annan bekant från tiden här när hon kom åkande i sin bil men jag var glad för att hon inte stannade. Det tog lång tid för den fysiska smärtan och klumpen att försvinna. Något jag faktiskt var glad för. Det är skönt att kunna känna känslor.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Jo visst har jag koll på vad storspoven betyder för dig och dina tankar kring det så visst var det rätt med ett besök. Så fint och trevligt möte det blev dessutom med en av era före detta grannar. Har man bott länge på samma plats så lär man ändå känna varandra.
Jag tycker att det lät lite vådligt att ge sig ut på isen men man får väl utgå ifrån att personen ifråga hade koll. Samtidigt så är det ändå så att alla agerar inte alltid med största omdöme.
Det var intressant att stugan faktiskt väckte starka känslor hos dig. Jag tycker att det var en bra början även om tårarna inte kom. Som sagt så är jag en person som kan känna mycket starka känslor men gråter inte alltid ändå. Du får ta upp det nästa gång du träffar Gunnar. Kanske får inte känslorna att återskapa men jag tror att han kommer att vilja att ni pratar om det.
Så vackra isformationer och naturens konst är verkligen fantastisk!
Önskar en god kväll nu!
Kram
GillaGilla
Det är ett självklart mål varje vår att åka till Optand och hoppas på att storspovarna är där. Förra våren satte foten stopp för det så det var extra kul att få komma dit nu. Det är inte många kvar i det området nu men den här grannen och hennes man bor fortfarande där. Båda är personer jag har trivts väldigt bra med.
Visst verkar det lite osäkert att ge sig ut på isen men det är bara att hoppas på att det gick bra.
Ja, så starka känslor har inte trängt igenom där tidigare så det var oväntat. Precis som du skriver så var det säkert bra. Jag tror att jag verkligen behöver gråta riktigt ordentligt med både snörvlingar och snyftningar. Men så långt kanske jag aldrig kommer. Vi får väl se vad som händer på onsdag när jag ska träffa Gunnar.
Visst är de vackra. Konst som förvandlas hela tiden 😀
Tack Znogge och detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Fint att få se storspoven. Som du vet är det också en favoritfågel hos mig.
Intressant tycker jag att det är att få ta del av dina känslor. För de finns ju där någonstans… de starka och djupa känslorna.
GillaGilla
Vet du, jag tänkte efter vår promenad att jag kanske skulle ha frågat om du ville hänga med. Men jag vet ju att du har mycket omkring dig nu så jag skickade inte frågan. En liten aning får du i alla fall här om vad jag såg.
Känslorna finns. Oftast väl dolda men ibland kommer de fram och då försöker jag behålla dem ett tag. Nu kan jag t o m beskriva dem och säga var i kroppen de känns 😀
GillaGilla
Man skal alltid gjøre det som kjennes rett for en selv, så får andre mene det de vil. Skal man ta bilder med slikt objektiv lønner det seg å sette seg ned så en får lagt albuene på noe stødig så pustingen ikke får noe innvirkning.
GillaGilla
Ja, numera prioriterar jag mig själv mycket mer än jag gjorde förr. Det bästa hade varit att bära med mig stativet men eftersom jag inte stod stilla så kändes det bökigt. Det fanns inget att luta mig eller kameran mot heller och om jag hade lagt mig ner på marken så hade jag inte sett storspovarna. Det borde stå kamerastöd utsatta lite överallt i naturen 😀
GillaGilla
Jag satt precis innan och googlad på storspoven för nu tycker jag att det är dags även för mig att få uppleva denna fågel. Visst var det väl du och jag som pratade om att den skulle finnas på Öland. Det är nämligen det som jag googlade på. Annars så får jag väl dra mig åt ditt håll nästa vår och uppleva den där.
Intressant att ta del av dina känslor. Hoppas att din upplevelse av händelsen och känslan av det kan plockas fram när Gunnar och du möts nästa gång. Något är på gång.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag tror att storspoven för hälsningen vidare till din man.
Kramar
GillaGilla
Jag tycker också att det är dags att den sjunger för dig nu. Ja, det var vi som pratade om det och det började med att jag gick fel på Alvaret och långt utanför leden hörde jag hur storspoven sjöng. Nästan så att jag funderade på om jag blev förd dit med flit 😀 Du får gärna komma alla årstider om du vill. Du är så välkommen 😀
Jag hoppas också att min känsloupplevelse ska kunna komma tillbaka med hjälp av Gunnar. Men risken finns att hjärna motarbetar det med mer kraft då. Det som jag tror är förändrat är hur jag reagerar när någon känsla (förutom glädje) försöker ta sig fram. Nu tar jag mig tid att känna efter och att försöka hålla kvar dem. Det gjorde jag inte förut.
Hahaha, jag vill gärna tro på det du tror men så kommer den där förnuftiga sidan fram och säger att nej, det är inte möjligt. Men det känns ändå fint att tänka tanken 😀
Kram
GillaGilla
Fint inlägg Ingrid. 💓
Man vill ju använda teleobjektiv i vissa situationer, men nackdelen är precis som du beskriver; att det blir svårt med skärpan.
En så vacker och säregen fågel. Sitter och lyssnar på dess sång/läte via nätet. Verkar vara ett ljud som man lätt känner igen.
Ha det gott!
GillaGilla
Tack Barbro ❤
Egentligen borde stativet hänga med också men jag skulle ändå inte hinna sätta upp det och få ordning på kameran innan det var för sent. Bökigt att bära med mig också.
Visst är den speciell 😀 Liksom sången. Det går inte att ta miste när man väl har lärt sig hur den låter.
Tack och detsamma!
GillaGilla
Jag minns att jag läst om vad storspoven betyder för dig. Vad fint att du fick så starka känslor! Gunnar hjälper dig säkerligen att analysera det 🙂 Och väldigt roligt att du lyckades fånga storspoven, även i luften, bra gjort! Ha en fin tisdag! Kram
GillaGilla
Det har nog framgått ett antal gånger hur betydelsefull den är 😀 Jag försökte verkligen släppa fram känslorna och att de lyckades tränga igenom hjärnans försvar ser jag som ett gott tecken. Jag tror att en del beror på att min inställning har förändrats och att jag har lärt mig att stanna kvar i känslorna och försöka analysera dem. Jag hoppas att det här blir ett slags genombrott.
Haha, ja man kan se att det är storspovar men jag skulle någon gång vilja komma tillräckligt nära för att få en bra och skarp bild. Men jag är nöjd som det är nu i alla fall.
Kram
GillaGilla
Så fin utflykt det blev och jag vet ju dina känslor kring storspoven. Jag är så glad för din skull att du både fick se den och höra den … och så trevligt att möta gamla grannar. Även om den var långt bort så blev det fina bilder. Fina bilder även på isen … vi tycker ju lika när det gäller dessa naturens konstverk!
Även om du inte kunde gråta, så känns det som du är på rätt väg. Det känns som Gunnar lyckats lotsa dig framåt och jag hoppas du kan vidareförmedla dina tankar och känslor från den här dagen till honom.
Ha det gott Ingrid … snart väntar en trevlig resa!
Kram
GillaGilla
En väldigt lyckad eftermiddag där i Optand 😀 Jag har aldrig behövt åka därifrån utan att få se och höra storspoven när jag har åkt dit för att se den. Men min fd granne sa att förra sommaren hade de inte sett till några. Då var jag ju begränsad av foten och åkte inte dit. Nu har i alla fall några hittat tillbaka till sina hem där på fälten 😀 Naturens egna iskonstverk kan man inte tröttna på.
Ja, jag hoppas att det här kan vara ett litet genombrott. Vi får se om jag tillsammans med Gunnar kan återskapa känslorna och kanske komma ännu lite längre. Men jag vågar inte hoppas för mycket.
Tack Anki och detsamma! Ja, jag har nog inte riktigt fattat än att vi ska göra den här roadtrippen. Men vad roligt det ska bli 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Man blir verkligen berörd av att läsa om ditt besök i ditt paradis som du fick lämna. Att det dessutom var på grund av att din man dog. Så fint att få se storspoven. Det kändes bra att läsa att du denna gång fick en sån reaktion och det har säkert med dina besök hos Gunnar att göra.
Kram
GillaGilla
Tack för de orden Marie ❤ Det blev en stark reaktion, starkare än någon gång tidigare och det ser jag som ett bra tecken. Men när jag träffade storspovarna var det bara glädje och det kanske också är lite märkligt. Det ska bli spännande att se om jag med Gunnars hjälp kan återskapa stämningen i morgon.
Kram
GillaGilla
Hit kommer storspoven väldigt sällan. När jag var barn kom dom varje år men nu är det flera år sedan jag såg någon. Att fåglar kan komma med bud från andra sidan är väl inte så ovanligt. Jag hade en talgoxe som på något underligtvis kom in i mitt sovrum varje kväll och sov på mitt sängbord hela nätterna och flög ut på morgonen igen. Min mamma hade talgoxen som favorit och jag tror det var en hälsning från henne så vad ska man tro. Så fint att du fick med storspoven på bild. Det är minsann inte så lätt.
GillaGilla
Den granne jag träffade sa att de inte såg några storspovar förra sommaren och jag har hört att de minskar i antal. Men den här gången sjöng de fint för mig och det betyder mycket. Vad fint att du har talgoxen som kommer med hälsningar. Det spelar egentligen ingen roll om vi tror att de kommer med hälsningar eller inte. För oss är det ändå verkligt och något vi mår bra av 😀
GillaGilla
Jag blir ”glad” att du kände som du gjorde, du har ju samma känslor i dig som alla andra, men har byggt upp en skyddsvall som inte är lätt att komma förbi. Jag har aldrig bearbetat min mammas död, o hon dog -81 knall om fall! Jag tog tag i det praktiska, fortsatte med mitt liv, o har inte h aft någon att ventilera med heller, för jag har inte haft kontakt med någon hon kände sedan hon gick bort! Glad att du fick se storspoven, inte visste jag att honorna betedde sig så, lämpade över ungarna till pappan! Är det vanligt i fågelvärlden, det kan jag aldrig tro, men det är väl rätt vanligt att bägge föräldrarna hjälper till.
Jag blev också så glad idag då jag såg första sädesärlan. Den var inte ett dugg ängslig, stod mitt på vägen och bara tittade på mig. jag både tog fram kameran och höll den en stund medan jag knäppte och fågeln verkligen poserade! För mig är ju sädesärlan en hälsning från min mormor…
Kram från pörtet
GillaGilla
Tack Paula! Jag blev också glad…märkligt nog. Glad över att vara både ledsen och upprörd 😀 Jag är långt ifrån ensam om att stänga in känslor och jag har egentligen inget emot att det är så för min del. Det är bara de fysiska konsekvenserna jag inte gillar och jag vet att du förstår det. Annars är jag nöjd med att glädje är den känsla som alltid kommer fram när den vill 😀 Du borde kanske öppna upp till alla de känslor du förtränger. Jag kan prata med mina systrar och mina barn men det krävs en viss vana vid sådana samtal för att det ska kännas bra. Jag har tur som är så nära mina nära och kära.
Storspovarna är feminister hela bunten och de trivs säkert med att ha det så. Men moderskänslor verkar det inte finnas mycket av hos honorna. Jag tror inte att det är vanligt bland fåglar men jag har egentligen ingen aning.
Underbart att du fick en fin hälsning från din mormor via sädesärlan. Undrar om det är vanligt att just fåglar får den rollen.
Kram
GillaGilla
Man får ju vara försiktig när det gäller is, skidåkaren där hade väl ”koll” antar jag.
Härligt att träffa på bekanta på det viset, trevligt och roligt.
Tack för fina bilder, det piggar alltid upp. Ha det bäst nu. 🙂
GillaGilla
Jag tror att isen var tillräckligt tjock men själv håller jag mig på land när jag inte ser att skotrar eller någon snöröjningstraktor nyligen har varit där ute på isen.
Jättekul att få ett möte med någon man gillar och har bott nära.
Kul att du gillar bilderna. Inte särskilt skarpa men ändå…
Tack och detsamma!
GillaGillad av 1 person