Inte bara storasyster utan även två av hennes döttrar kom och hälsade på mig en stund i dag. Planeringen gjordes med hänsyn till mina må-bra-tider och sovtider och intentionen var väldigt god men slutade ändå i att de kom alldeles lagom till min mat-och-sov-stund. Jag kunde inte låta bli att skratta åt det. Det var ingen fara för jag visste att jag kunde ta det lugnt när de hade åkt och de var fullt medvetna om att hos mig är det inga långa besök som gäller. Min syster såg att jag höll på att somna och då tackade de för sig och åkte.

Som vanligt lever jag upp och blir glad när mina fina släktingar, både på min och på min mans sida, kommer förbi en stund. Jag brukar visserligen oftast vara glad men dessa besök gör mig ännu gladare. Tänk så lyckligt lottad jag är som har så många att tycka om, även om vi inte ses särskilt ofta.

Lite senare hade jag ett avtalat telefonmöte med min kontaktsköterska i Linköping. Efter rapport om provsvar och frågor om mitt mående, frågade jag varför det vid det här provtagningstillfället hade tillkommit ett prov. Ett prov som jag efter googling visste handlade om att kontrollera om jag hade någon alkoholkonsumtion. Läkarna på Sahlgrenska hade hört av sig och undrat varför det provet aldrig har varit med och de påpekade att de ville se svar på ett sådant. Min kontaktsköterska sa till mig att hon, efter att ha haft mycket kontakt med mig, inte ens hade tänkt tanken att det provet behövdes och därför hade det inte blivit gjort. Nu är i alla fall det provet också inlämnat och det visade att jag har skött mig bra. Jag var faktiskt tveksam till att äta av tårtan på min dotters bröllop när jag hörde att det var likör i den. Men så överdrivet noga kan man inte vara så att man inte ens kan ta en liten tårtbit. Och det gav inte heller utslag på blodprovet 😉

Jag kan rapportera att min matlagning redan har utökats med två nya rätter. Inga märkvärdigheter utan mer skåprensning. Jag hittade två recept som jag hade ingredienser till. Först blev det en korv- och broccoligratäng. Jag slängde ner några körsbärstomater i formen också och med lite pasta till blev det väldigt gott. Efter att ha ätit en portion blev det fyra matlådor som åkte in i frysen. I dag har jag gjort en ny kycklingrätt med soltorkade tomater, parmesanost, oregano, timjan och lite annat gott. Den glömde jag fota innan jag hade ätit en portion och fryst in de tre matlådor som blev över.

Ni inser nog också att så här kan det inte fortsätta. Jag kanske måste ändra mitt löfte till att bara göra en ny maträtt i veckan. Med alla dessa matlådor kommer frysen snart att spricka annars och det finns inte en chans att jag hinner äta upp allt. Jag måste kanske passa på att laga min mat de dagar då min syster är hemma och kan hjälpa mig att äta. Jag tror att hon skulle uppskatta det. Vi brukar skämta om att hon är lite besviken för att jag inte lagar en massa god mat åt henne. Hon skulle nog vilja att det var som när hon kom upp till oss i Jämtland en vecka på somrarna och jag serverade nya maträtter varje dag. Den tiden är förbi och kommer inte tillbaka. Men kanske kan jag bjussa på mat lite oftare än hittills.

I morgon eftermiddag ger jag mig iväg till den lilla stugan, alldeles vid en sjö i en småländsk skog. Jag har ingen aning om ifall det finns wifi där så om ni inte hör något ifrån mig (kanske kan jag i alla fall kommentera era bloggar med mobilen) så vet ni varför. Är det på det viset så hörs vi nästa vecka i stället.

Ibland bjuder naturen på konstverk som man inte ser i vanliga fall. Spindelnäten finns alltid där, det känns när det fastnar trådar i ansiktet på mina promenader på skogsstigarna. Men en solig morgon då daggen inte har torkat bort ännu, då framträder dessa små underverk och plötsligt syns de överallt. Jag såg massor av nät men ingen spindel. Borde de inte sitta där och lura på alla flugor och andra insekter?

Den här bilden tog jag med min gamla mobil. Den kanske hade blivit ännu bättre med Nikon men jag vet att den bara hade blivit en suddig röra med min nyare mobil. Jag vill verkligen inte byta tillbaka till den. Jag måste väl lämna in den på service men jag tror inte att jag kommer att använda den även om den blir som ny. Eller om jag t o m får en ny i utbyte. I stället får den bli min reservmobil och min gamla ”sony xperia z1 compact” och jag fortsätter att återigen vara kompisar. I alla fall tills ”sony xperia z5 compact” kommer ut på marknaden. Den vill jag ha!

De senaste dagarna har jag emellanåt ägnat mig åt att få ordning i mina receptpärmar. Mängder av utklippta och utskrivna recept låg lösa i en enda röra men nu är de sorterade, klistrade på papper och instoppade i plastfickor som nu sitter bakom rätt flik i pärmarna. Jag konstaterade att jag har massor av recept som jag aldrig har provat. Min matlagning hålls på en minimal nivå sedan jag blev ensam.  Det är inte kul att laga mat. Men jag måste ju äta och då och då gör jag något enkelt som det blir många matlådor av. När jag satt där med alla recept kände jag en liten lust att kanske åstadkomma något lite mer avancerat. Jag har ju tid. Allt behöver inte vara klart på en kvart. Jag bestämde mig för att hädanefter ska jag laga någon helt ny rätt minst två gånger i veckan. Det ska bli mer varierat än min nuvarande mathållning och jag ska bli duktigare på att även äta grönsaker (jag gillar ju grönsaker men är oftast för lat för att göra ens en sallad).

Det låter väl som ett ganska bra löfte till mig själv. När jag skriver att det ska bli mer avancerat än vanligt så betyder det inte så mycket eftersom det jag lever på nu oftast är väldigt simpelt. Det borde alltså inte vara så svårt att hålla mitt löfte och nu ska jag gå och inventera förråden för att se vad jag kan få till. Om inte annat så är det bra att ha några goda färdiga matlådor att ta med när det är dags för minisemester nr 2 på torsdag och över helgen.

 

Regnkläder är väldigt bra. Jag har kostat på mig både ett set med jacka och byxor och något som är ett mellanting mellan kappa och jacka. Denna regnkappa når nästan ner till knäna och den är helt underbar när det regnar. I alla fall från huvudet och ner till just knäna. Där den slutar hamnar allt som har runnit av den, ända från luvan. Det innebär att jag kan vara helt torr till knäna men där plaskar det om mina jeans efter en liten stund. Jag kunde förstås ta på mig regnbyxorna men det skulle bli fruktansvärt varmt och klibbigt när det är varmt ute. Det konstiga är att nedanför knäna blir jag inte särskilt blöt. Det är bara ett litet område som fångar upp allt vatten. Det här kan inte vara ett fenomen som bara drabbar mig. Det borde vara känt för regnplaggstillverkare och kunskapen om att deras regnkappor ska vara någon dm längre borde finnas. Om jag någonsin behöver köpa en ny regnkappa så vet jag i alla fall vad jag ska titta efter.

En annan sak, som inte är riktigt som den ska, är min mobil. Den har varit seg nästan från första dagen jag köpte den. Inte så seg så att jag har orkat reklamera den men jag har märkt att den långsamt blir sämre på flera sätt. Nu har gränsen för vad jag accepterar nåtts. Jag kan stå ut med att skärmen låser sig några sekunder ibland och att det emellanåt tar evigheter att få till ett sms. Men när samtal plötsligt bryts och skärmen några gånger har varit helt svart trots att någon ringer till mig (svårt både att svara och att se vem som ringer då), då känns det inte så kul. Inte blir det bättre av oron för att det ska hända just när samtalet från Sahlgrenska kommer.  Jag letade fram kvittot och garantin gäller flera månader till. Ingen panik alltså utan jag kan åka in till Linköping och reklamera den någon dag när orken finns.

Nu har jag plockat fram min gamla, fina, snabba och mycket mindre mobil. Baksidan är krossad och en lucka är lös men vad gör det. Den fungerar felfritt och jag känner hur mycket jag tycker om den. Det är nästan så att jag inte vill reklamera den nya och få tillbaka den. Jag gillar den gamla mobilen mycket mer. Visst, allt blir mindre på den lilla skärmen men den är ju så smidig att stoppa i fickan och ta med sig. Jag får väl hoppas på att min sega mobil måste bytas ut och då kanske jag kan lägga till mellanskillnaden för att få en ny, uppgraderad version av kompaktmodellen.

Nu är Nalle en väldigt glad vovve igen. Hans ”mamma” kom hem i morse och det blev pusskalas vid dörren och sedan fortsatte de kramas i vardagsrummet en lång stund. Det är tur att hundar inte blir sura för att de blir övergivna. Det är aldrig några bittra känslor utan bara massor av glädje och kärlek vid återseendet.

 

I en trädgård kan man ägna sig åt diverse olika sysselsättningar beroende på intresse och behov. Är man en vovve så brukar man naturligtvis gå och skvätta lite på olika buskar men det finns också andra roliga och sköna saker att göra. Nu ska ni få se vad våra hundar prioriterar.

Först står de och väntar på att någon ska få ändan ur vagnen och avlägsna det som hindrar dem från att komma ut.

Kasper går ofta direkt ut en liten bit på gräsmattan, lägger sig ner och börjar rulla runt. Jätteskönt och det både syns och hörs att han njuter.

Under tiden går Nalle iväg lite längre bort och ägnar sig åt att frenetiskt och med stor inlevelse gräva en grop. Tyvärr prioriterade jag att få honom att sluta framför att ta ett bevisande foto. Man får inte skrika åt Nalle. Då blir han väldigt rädd och ynklig. Det räckte med att jag sa ”nej” med lite eftertryck så slutade han genast med sitt grävande.

Efteråt satt han en bit ifrån sin grop och försökte se oskyldig ut. ”Ser du inte att jag sover, jag kan inte ha gjort det där. Och förresten är det väldigt synd om mig som har sår på tassen”. Hans moster kan inte vara arg när han är så söt så jag klappade om honom för att han skulle våga gå och kissa i stället.

Jag fyllde igen gropen igen, transplanterade dit några grästuvor (vi har börjat uttrycka oss så sedan jag hamnade på listan), vattnade och la dit ett kompostgaller. Nu hoppas jag att det inte blir en ny grop någon annanstans. Han blev ju ertappad med tassen i kakburken och blev tillsagd direkt. Kanske hjälper det. Kanske får vi skylla hans lilla bus på att hans ”mamma” inte är här hos honom. Han längtar väldigt mycket efter sin bästa vän.

Några blombilder med vattendroppar och fina insekter är nästan obligatoriskt efter en regnig förmiddag. De finns också i vår trädgård.

 

 

 

I alla fall när det gäller vårt ena äppelträd, det enda av våra två träd som i år ger oss frukt. Skördat har jag gjort hela sommaren men det har hittills bara gällt rabarbern. Nu är det inte mycket kvar av den och den verkar inte växa till sig så mycket mer. I stället kan jag nu se fram emot äppelkakor, äppelpaj och kanske något enstaka äpple naturellt, direkt från trädet och ner i magen. Jag ska titta igenom mina recept och se vad jag blir sugen på att göra med våra äpplen.

Jag har ingen aning om vad för äppelsorter vi har. Det här trädets frukter blir lite sötare och lite mjöligare än de lite syrligare äpplen som vanligtvis växer på vårt andra träd. Det spelar inte så stor roll för kakorna och pajerna brukar bli goda ändå.

Vår nya fläderbuske, som vi planterade i våras, växer så det knakar. Nu har blommorna förvandlats till bär. Det blir spännande att se vilken färg de så småningom får. Enligt google ska äkta fläder ha svarta bär och falsk fläder får röda bär. Vår buske är inköpt på ”Plantagen” så jag hoppas verkligen att det är en s k äkta variant.  Blommorna såg ut som de ska göra så jag är ganska säker på att det är som det ska vara med den saken.

Jag sitter och försöker komma på något lite mer intressant att skriva om men det är tomt i huvudet på den fronten. Det får räcka med min rapport om våra äpplen och fläder. Nu struntar jag i det här och går och fixar mig en kopp kaffe i stället 😉