Jag vet absolut ingenting om min donator. Jag kan bara utgå från att någon, kvinna eller man, befann sig på intensiven i dödsögonblicket så att organen kunde tas tillvara. Min donator, hädanefter kallad D, kan ha varit med om en olycka eller blivit livshotande sjuk. Kanske något ännu brutalare där våld var orsaken till dödsfallet. Vad som än hände har jag nu börjat fundera på vem som har lämnat en bit av sig själv till mig. D var antingen en generös person som hade lämnat besked om donation eller så är de närmaste i familjen övertygade om att de tog rätt beslut och i så fall är det de som är generösa och värda all min tacksamhet. Och tacksam är jag…otroligt tacksam för att D har gett mig möjlighet att leva igen.

Ni vet att jag inte menar det bokstavligt eftersom mitt liv inte var hotat. När jag skriver att jag kan börja leva igen menar jag naturligtvis att jag nu har stor chans att få ett meningsfullt liv, där jag orkar företa mig mycket av allt det jag inte förmått under de senaste åren. Det är en stor gåva jag har fått av D och D:s närstående. Det är också en märklig tanke att jag nu har en lever från en annan människa i min kropp. En lever som kämpar för att bli accepterad av mitt immunförsvar. Det immunförsvar som ska skydda mig från främmande, skadliga bakterier, parasiter etc vill nu även i missriktad välvilja stöta bort detta okända organ och det pågår en kamp inom mig. En kamp som min nya lever bara kan vinna om jag hjälper den genom att med medicin sänka mitt immunförsvar rejält.

Hittills har det gått bra. Dosen immunnedsättande medicin har höjts några gånger och det verkar som om det är rätt strategi. Så småningom hoppas jag att D:s lever ska känna sig välkommen hos mig och att mitt immunsystem ska förstå att vi alla behöver varandra. Men jag vet att de aldrig blir riktigt nära vänner och därför måste jag hjälpa min nya vän så länge vi lever. Det kan jag bara göra genom att resten av livet fortsätta med de immunnedsättande medicinerna men förhoppningsvis i mycket lägre doser.

Självklart ska jag vara extra snäll och inte skada D:s och min lever genom att göra saker som kan vara skadliga. Det är ett stort ansvar att ta emot ett organ. Det ansvaret känns mycket större än hur jag känner gentemot mina andra organ. Inte så underligt om man tänker på gåvans betydelse och under vilka omständigheter jag har fått den. Många väldigt sjuka personer väntar på organ och när man har hamnat överst på listan och till sist får ta emot något så fint, då gäller det att vårda det man har fått och göra sitt bästa för att hedra givaren av gåvan.

Jag önskar att jag visste vem D var. En del berättelser florerar om hur transplanterade personer kan känna att de har förändrats efter operationen. Jag tror inte att ett organ från en annan person kan ge personlighetsförändringar. Då är det nog snarare frågan om att hela upplevelsen är omvälvande och att man tänker igenom sitt liv. Existentiella frågor kan plötsligt få tankarna att snurra runt lite extra och kanske leder det till att man blir lite förändrad. Jag har inte märkt någon sådan förändring hos mig själv ännu men vem vet…jag har precis börjat fundera kring min donator och vad det innebär att jag nu ska ta hand om D:s lever. Kanske är det ändå en liten förändring på gång eftersom jag är så klar över det ansvar det medför. Men då är det jag som bestämmer mig för den förändringen och inget som kommer automatiskt med min nya, fina lever.

I morse följde jag solen när den gick upp. En vandring över en lite disig himmel som till sist sprack upp och lät solen stråla nästan helt ifred.

Visserligen börjar det bli mer och mer vanligt att äta vegansk kost men ändå finns det många fördomar om hur tråkig den kosthållningen är och en del har en föreställning om att det bara är grönsaker som gäller. Jag har tidigare skrivit om min ambition att övergå till att mest äta veganmat och nu vill jag berätta lite om hur det går. Men först en liten bildkavalkad med några av de rätter jag har ätit sedan jag började förändra min kost. De rätter jag har valt att visa är de som jag tror visar hur fel många har om den här livsstilen. Visst blir det mycket baljväxter, linser och olika sorters grönsaksbiffar men det går att variera med väldigt mycket annat. Jag tycker att jag äter godare och mer genomtänkta måltider nu och plötsligt har matlagningen blivit roligare igen.

Vegansk kalops med soyabitar.

Spagetti med soyafärs.

Schnitzel av soya.

Lasagne med soyafärs, rivna morötter och svamp.

Soyabullar med svampsås, ugnsrostad potatis, lingonsylt och grönsaker.

Wok med nudlar, svamp och soyabitar.

Tortilla med svampstuvning.

Under den dryga vecka jag låg inlagd på Sahlgrenska bad jag att få vegansk mat. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att testa min nya inställning. Nu var ju tyvärr inte matlusten i topp, eller rättare sagt förmågan att äta var inte på topp. Jag var sugen och det smakade bra men det tog stopp i magen väldigt fort. Men det mesta av det jag serverades smakade väldigt gott och i det lilla avdelningsköket fanns det fler resurser än jag hade förväntat mig, typ havredryck i stället för mjölk till kaffe och té.  Jag fuskade någon gång och tog en yoghurt för att det var lätt att få ner men i övrigt åt jag veganskt.

Här hemma blir det mer varierat. Jag har fortfarande en hel del kyckling, kött och korv i frysen och att slänga mat av djur skulle kännas många gånger värre än att äta upp den. Att först vara en del av utnyttjandet av djur för att sedan bara kassera det jag har köpt känns som om jag skulle förödmjuka dem grovt i stället för att respektera deras liv. Därför ska jag tillaga och äta upp allt detta och sedan får vi se hur fanatisk jag blir. Som jag känner nu kommer jag aldrig att bli helt vegan. Då blir jag besvärlig i en del sammanhang och ännu så länge känner jag inte att det är nödvändigt att vara krånglig. Jag ska äta det jag bjuds på hemma hos andra och inte kräva att gå på särskilda restauranger om jag går ut och äter med släkt eller vänner. Finns det inget gott veganskt alternativ på menyn så ska jag tillåta mig att välja något annat. Men jag vill så långt som möjligt välja veganskt hemma hos mig själv. Det gäller allt ätbart. Godis, kakor, mellanmål, drycker etc. Jag vet nu att det inte är svårt och att det finns massor av goda ersättningar.

Som ni läste i bildtexterna så blir det många soyaprodukter men de är både goda och nyttiga. De är en bra proteinkälla och protein är något jag behöver just nu säger dietisten. Hon har gått igenom vad som gäller med mig och det finns inga problem med att övergå till vegansk kost. Möjligtvis kan jag behöva ett tillskott av B12 och kanske även D-vitamin. Men så länge proverna visar att jag mår bra så är det inget jag behöver tänka på.

Om man ska vandra vidare i tankarna om att inte utnyttja djur så kan man hamna i alla möjliga svåra dilemman om var gränser går. Jag känner inte att jag utnyttjar djur för att jag äger och älskar min hund men kanske är tävlingsverksamhet en annan femma. Vilka djur kan man ha och under vilka förhållanden? Jag tror inte att det finns en klar gräns utan det måste vara upp till var och en. Hur ska man tänka om produkter som är gjorda av djur? Jag har både ett duntäcke och en dunkudde t ex. Men för mig känns det likvärdigt med att jag inte vill slänga den mat jag redan har i min frys. Kanske vore det ett vanhelgande av djuren att inte använda produkterna så länge som möjligt. Men jag kommer nog att vara mer försiktig i mina inköp av kläder, skor och andra produkter hädanefter.

Så långt har det gått på kort tid. Jag har levt i utkanten av den här miljön och det här tankesättet så länge utan att själv ta till mig det men plötsligt, och det var verkligen plötsligt, kände jag att jag verkligen sympatiserar med allt detta. Vilken förändring i en halvgammal tants liv. Det känns bra. Jag gillar min förändring. Men jag ska vara väldigt vaksam på mig själv så att jag inte blir dömande mot människor med andra tankar om detta. Jag ska inte glömma att jag själv under största delen av mitt liv har tyckt att det är ok att äta och använda djurprodukter. Samtidigt hoppas jag att jag möts av samma respekt för mina val. Jag blir inte en militant extremist för att jag har dessa nya tankar 😉

Jag fick som jag ville till sist. Snön kom och i ganska riklig mängd för att vara här. När jag släppte ut min gamla vovve i morse (jag brukar göra det direkt efter maten och lite innan morgonpromenaden) tog han sig bara några steg ut, slickade i sig lite snö, satte sig ner en stund och tittade sedan på mig med en blick som sa att ”nu vill jag in, här kan man inte röra sig”. Jag kan ju inte tvinga honom att kissa så jag öppnade snällt dörren och torkade av honom den blöta snön. Men först fick han stå ut med att förevigas med snöflingor i pälsen. Medan han satt ner i snön försökte jag sopa av min trappa men den rörelsen ville min opererade mage inte veta av. Då är det inget att göra. Bara att sätta undan sopen igen och låta snön vara.

Kasper tyckte att det var betydligt trevligare och mysigare i korgen och där la han sig tillrätta och väntade på den riktiga promenaden. Det var först tänkt att jag skulle sköta den idag men min kloka syster kom igår snabbt till insikt om att med all snö som föll så var det inte en bra idé. Då skulle jag och vovvarna inte komma särskilt långt. Det var mycket bättre att min promenad fick vänta tills mitt på dagen då kanske några trottoarer var skottade. 

Morgonen och förmiddagen tillbringade jag inomhus och ibland tittade jag ut genom något fönster och såg hur min syster och våra grannar slet med skottning. Egentligen inte alls dumt för det ger både motion och social aktivitet.  Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte kunde hjälpa till men det är som det är med den saken. Även utan min operation skulle det mesta av snöskottningen falla på min systers lott. Jag glömmer ofta bort att jag har värkproblem men det skulle jag snabbt bli varse om jag gav mig på sådana uppgifter.

Vid halvett på dagen gjorde jag och hundarna ett försök. Vår gata var fortfarande inte plogad men jag kunde ändå ta mig fram hjälpligt om jag kryssade mellan trottoarer och gångvägar genom grönområden. Skogen var inte att tänka på. Där måste jag låta andra trampa upp stigarna först. Jag har sagt förut att jag förstår att folk här nere tycker att snön är lite trist. När plogningen inte sköts bättre blir det missnöje. Så här ser det ut utanför vårt hus just nu och nu är det kväll.

Så några bilder på den vackra bukett som kom igår kväll. Ännu fler jämtländska vänner tyckte att jag behöver uppmuntras med fina blommor. Och uppmuntrad blir jag…och jätteglad. Tack alla gulliga som har gett mig så många fina blommor.

Enligt min väderapp väntar mer snö och kyla. Ni vet att jag blir glad för att få en liten släng till av vintern men det skapade ett litet dilemma. Min bil har stått på verkstaden inne i Linköping ett tag och jag hade tänkt vänta till nästa vecka, helst slutet av nästa vecka, med att sätta mig bakom ratten. Men i valet att vänta och komma till en väldigt is- och snötäckt bil eller att köra tidigare än jag hade tänkt och inte behöva göra en jätteansträngning för att komma åt min bil, var det inte svårt att bestämma mig. I morse passade det väldigt bra ur perspektivet att jag skulle kunna få skjuts in till verkstaden. Min syster skulle ta tåget från Linköping och det var ingen större omväg att släppa av mig vid verkstaden på väg till stationen.

Klockan åtta i morse gav vi oss iväg och jag blev glad när jag såg att det var vinterväglag och inte en salt- och slasksörja på E4:an. Lite underligt att det var så för här brukar saltet spridas ofta och mycket.

Min bil stod där utanför verkstaden och väntade på mig och den såg inte alltför insnöad ut. Jag gick in och fick nyckel och papper på vad som hade gjorts och det kändes väldigt bra att inte behöva betala ett öre. De hade tvättat av den innan de åtgärdade den men inte ens det behövde jag bekosta. Men det var ju inte heller mitt fel att den blev påbackad. Den vänliga mannen bakom disken följde med mig ut och borstade oombedd av snön. Vilken service! Han visste ju inte att jag har svårt för den ansträngning de momenten innebär. Han erbjöd mig t o m att gå in och ta en kopp kaffe medan jag väntade. Men jag har så svårt för att vara en hjälplös kvinna så jag tog fram min snöborste och borstade lite försiktigt jag också. Det kändes bättre att hjälpa till med att befria min bil från snön.

Jag mådde bra, helt fri från yrsel och inte särskilt trött, så när jag satte mig bakom ratten och körde därifrån kände jag mig inte alls som en trafikfara. Eftersom min bil var rentvättad och fin var jag extra glad för att jag slapp saltsörjan. Det var som att köra i det väglag jag är van vid. Östgötarna verkar inte ha några stora problem med att köra vinterkörning heller så jag förstår inte varför det ska slösas med så mycket salt. Bättre att de använder de pengarna på mer plogning och lite sandning.

Hemma igen hann jag precis slumra till då telefonen ringde. Jag skulle få blommor och det redan om fem minuter. Så kul och så glad jag blev. De två fina buketter som har prytt mitt hem sedan jag kom hem från sjukhuset, hade båda gjort sitt och nu skulle nya fräscha blommor piffa upp hos mig. Med spänning öppnade jag upp papperet och en jättefin bukett och en liten chokladkartong visade sig. Vem kunde ha skickat dem? Jo, några väldigt fina och goda vänner från Östersund visade att de tänker på mig. Visst blir man glad av sådan omtanke?! Tack snälla, underbara vänner ❤

Jag åt lite lunch och slumrade till igen då jag återigen väcktes av telefonen. Den här gången var det min kontaktsköterska som sa att jag måste öka dosen av immunnedsättande medicin. Inte för att de såg tecken på avstötning utan bara för att koncentrationen var för låg och det får den inte vara. För mig är det svårt att förstå hur det påverkar mig. Jag vet inte om jag blir ännu mer känslig nu eller om jag redan hade så lågt immunförsvar som jag kan ha. Men jag vill inte tänka så mycket på det. Jag tar de piller de säger åt mig att ta, vidtar de försiktighetsåtgärder jag ska och försöker låta bli att oroa mig. Det lyckas jag bra med. Allt går så bra så oron finns inte alls hos mig. Förhoppningsvis finns den inte hos mina barn heller men de verkar inte vara särskilt nervösa.

Jag blundade en stund igen men lyckades inte somna om. I stället klädde jag på mig och tog med hundarna på en promenad. Trots snö och tungt före att gå i lyckades jag utöka promenaden till att vara i tjugo minuter. Varje liten utökning är en stor vinst för mig och jag märker hur jag blir starkare för varje dag. Snart ska kameran få följa med också men ett tag till vill jag koncentrera mig på att orka gå. Det är så svårt att låta bli att böja mig ner till alla fina motiv i markhöjd så det är nog bäst att vänta med fotandet.

Nu känner jag att det har varit tillräckligt med aktivitet idag och resten av dagen blir väldigt lugn. Lite utmaning är bra men jag är även bra på att lyssna på min kropp. Nu är det dags att göra en kopp kaffe och smaka min choklad 🙂

Ett litet tillägg: Jag hann inte mer än publicera det här så fick jag ett samtal från en annan blomsterhandel. Fler blommor väntar i eftermiddag. Spännande.

Jag har inte fått så stränga förhållningsorder om isolering som jag trodde att jag skulle få. Tidigare har jag läst mig till, bl a ur Sahgrenskas egen informationsbok, att kontakt med människor i offentliga miljöer ska undvikas de tre första månaderna efter transplantation. Nu verkar det inte vara så noga att följa de rekommendationerna så länge jag är noga med handhygienen. Därför sa jag till min syster att jag vill följa med nästa gång hon skulle ner till stan. Jag behöver röra lite på mig och ett besök på apoteket kunde vara ett bra tillfälle tänkte jag. I förmiddags släppte min syster av mig vid gallerian (ja, vi har en sådan i vår lilla stad) och jag tog mig till apoteket. Ingen kö, jätteskönt! Jag fick mina piller och dessutom köpte jag två flaskor handsprit. Mina händer visade tendenser till att bli nästan såriga av all handtvätt med tvål och handkräm är så kladdigt att smörja in sig med varje gång. Handsprit både gör rent och återfuktar och går snabbt in i huden.

Nöjd med att det gick så fort och bra tänkte jag att jag skulle gå in på Willys alldeles i närheten och handla de få saker jag behövde. Det skulle jag nog hinna innan min syster var klar med sitt ärende. Jag var nästan klar då min syster meddelade att nu väntade hon utanför. Lite stressad blev jag och kanske kan jag delvis skylla på det och eventuellt får jag även skylla lite på morfinpåverkan att det gick som det gick. Jag gick genom kassan, visade upp min apotekspåse och packade ner mina inhandlade varor. Sedan gick jag ut till min väntande syster som välment skällde lite på mig för att jag hade handlat så mycket utan att be henne komma och bära. Jag blev faktiskt både trött och påverkad av hela äventyret men inte så att jag, som hon halvt skämtsamt befarade, skulle göra så att levern lossnade.

Vi hann  komma hem innan jag med fasa insåg att jag inte hade apotekspåsen med mig. Förmodligen låg den kvar på den hylla utanför kassan där man packar sina påsar. Min syster skulle ha ett telefonmöte några minuter senare men hon sa direkt att vi skulle åka tillbaka och att det inte var några problem. Jag kände mig riktigt dum. Så slarvig får man helt enkelt inte vara och jag hatar att ställa till problem för andra. Men min syster är van vid att multitaska så hon både körde och hade telefonmöte samtidigt. Min påse fanns kvar, omhändertagen av tjejen i kassan, och jag blev väldigt lättad. Sedan var det slut på dramatik och väl hemma blev det mat och en stunds vila.

Jag ville ta hand om lunchpromenaden med hundarna och det gick bra att gå en väldigt långsam promenad på en kvart. Jag måste stanna och andas djupa andetag några gånger men om jag gör det och inte försöker skynda mig så fungerar det väldigt bra.

Ännu en solnedgång såg jag från mina fönster i går kväll. Den här vyn börjar ni nog känna igen nu men färgerna är lite olika varje gång.

Jag fick till en helt ok månbild men nöjd är jag fortfarande inte. Jag har jämfört med den bild jag tog för några månader sedan och den här är snäppet bättre. Kanske borde jag redigera den och lägga på något filter men jag vill helst inte göra det. Då är det inte jag som har lyckats utan diverse redigeringsverktyg som har tagit fram det fina. Det känns inte riktigt äkta att göra så. Kanske är det jag som tänker helt annorlunda än alla andra och kanske redigerar de flesta sina bilder. Det enda jag gör är att förstora motiven om jag vill att de ska komma närmare och synas. Det skulle vara kul att höra hur ni andra tänker om detta. Är det ok att lägga på diverse filter och ändå säga att det är man själv som har åstadkommit något? Om det är vanligt så kanske jag kan tänka om och kanske få till bättre foton.