Min donator

010

Jag vet absolut ingenting om min donator. Jag kan bara utgå från att någon, kvinna eller man, befann sig på intensiven i dödsögonblicket så att organen kunde tas tillvara. Min donator, hädanefter kallad D, kan ha varit med om en olycka eller blivit livshotande sjuk. Kanske något ännu brutalare där våld var orsaken till dödsfallet. Vad som än hände har jag nu börjat fundera på vem som har lämnat en bit av sig själv till mig. D var antingen en generös person som hade lämnat besked om donation eller så är de närmaste i familjen övertygade om att de tog rätt beslut och i så fall är det de som är generösa och värda all min tacksamhet. Och tacksam är jag…otroligt tacksam för att D har gett mig möjlighet att leva igen.

Ni vet att jag inte menar det bokstavligt eftersom mitt liv inte var hotat. När jag skriver att jag kan börja leva igen menar jag naturligtvis att jag nu har stor chans att få ett meningsfullt liv, där jag orkar företa mig mycket av allt det jag inte förmått under de senaste åren. Det är en stor gåva jag har fått av D och D:s närstående. Det är också en märklig tanke att jag nu har en lever från en annan människa i min kropp. En lever som kämpar för att bli accepterad av mitt immunförsvar. Det immunförsvar som ska skydda mig från främmande, skadliga bakterier, parasiter etc vill nu även i missriktad välvilja stöta bort detta okända organ och det pågår en kamp inom mig. En kamp som min nya lever bara kan vinna om jag hjälper den genom att med medicin sänka mitt immunförsvar rejält.

Hittills har det gått bra. Dosen immunnedsättande medicin har höjts några gånger och det verkar som om det är rätt strategi. Så småningom hoppas jag att D:s lever ska känna sig välkommen hos mig och att mitt immunsystem ska förstå att vi alla behöver varandra. Men jag vet att de aldrig blir riktigt nära vänner och därför måste jag hjälpa min nya vän så länge vi lever. Det kan jag bara göra genom att resten av livet fortsätta med de immunnedsättande medicinerna men förhoppningsvis i mycket lägre doser.

Självklart ska jag vara extra snäll och inte skada D:s och min lever genom att göra saker som kan vara skadliga. Det är ett stort ansvar att ta emot ett organ. Det ansvaret känns mycket större än hur jag känner gentemot mina andra organ. Inte så underligt om man tänker på gåvans betydelse och under vilka omständigheter jag har fått den. Många väldigt sjuka personer väntar på organ och när man har hamnat överst på listan och till sist får ta emot något så fint, då gäller det att vårda det man har fått och göra sitt bästa för att hedra givaren av gåvan.

Jag önskar att jag visste vem D var. En del berättelser florerar om hur transplanterade personer kan känna att de har förändrats efter operationen. Jag tror inte att ett organ från en annan person kan ge personlighetsförändringar. Då är det nog snarare frågan om att hela upplevelsen är omvälvande och att man tänker igenom sitt liv. Existentiella frågor kan plötsligt få tankarna att snurra runt lite extra och kanske leder det till att man blir lite förändrad. Jag har inte märkt någon sådan förändring hos mig själv ännu men vem vet…jag har precis börjat fundera kring min donator och vad det innebär att jag nu ska ta hand om D:s lever. Kanske är det ändå en liten förändring på gång eftersom jag är så klar över det ansvar det medför. Men då är det jag som bestämmer mig för den förändringen och inget som kommer automatiskt med min nya, fina lever.

I morse följde jag solen när den gick upp. En vandring över en lite disig himmel som till sist sprack upp och lät solen stråla nästan helt ifred.

001003004005006007,01009007


  1. Självklart så kommer nog just de tankarna … VEM är min donator … och så klart vill du hjälpa ditt nya organ att känna sig väl mottaget på sin nya plats.Håller tummarna för att allt går som det ska och att ni ”vänjer er” till ett liv tillsammans så du kan dra ner på medicinerna till ett minimum.
    Idag har det verkligen varit en riktigt härlig vinterdag! Härliga bilder!
    Kram

    Gilla

    • Det är först nu jag har börjat tänka på det här. Kanske behövde jag lite tid för att landa och fatta vad som har hänt, att det inte bara är jag som har blivit ”lagad” utan att en del av en annan människa har tillförts. Fantastiskt att det fungerar 🙂 Jag tror att donatorns närstående får veta lite om sjukdomen hos den mottagande parten men ingen av oss får veta något om identitet. Det känns lite tomt att inte ha en aning om vad för slags person som har blivit en del av mig. Men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att ta hand om min nya lever. Det vore fruktansvärt om jag skulle vara orsak till att det inte fungerar och donationen gjordes i onödan. Det verkar som om allt kommer att fungera bra och vi ska nog trivas tillsammans 😀
      Tack, ja det har varit en väldigt fin dag och jag hoppas på fler sådana 🙂
      Kram

      Liked by 1 person

  2. Du skriver så klokt. Och jag förstår att tankarna snurrar…det är nog en speciell upplevelse som bara de som delar den upplevelsen förstår fullt ut. Tänkte fråga dig om ni har någon grupp eller förening för ”likasinnade” dvs. organmottagare, något forum där ni kan diskutera tillsammans om mödor, problem, glädjeämnen o allt mellan himmel och jord? Det känns nästan som att det skulle vara bra att ha, eftersom antalet som erhållit ett organ är så få jämförelsevis. Men det finns förhoppningsvis…
    Jag anmälde mig för många år sedan till donationsregistret men tyvärr kommer det inte att vara mycket man kan ta tillvara eftersom jag har kroniska sjukdomar och äter mycket medicin. Samma gällde blodgivning. Så länge jag fick var jag givare, nu gör medicinerna det omöjligt, mitt blod duger inte längre. Viktigt därför att kunskapen sprids till yngre om att man ska anmäla sig! Du är så ödmjuk över livet och vad du fått, önskar många fler kunde ha ens en gnutta av den tacksamhet du känner och inte bara ta livet för givet.

    Gilla

    • Tack, så snällt att du skriver så 🙂 Jag känner mig inte särskilt klok (haha, det blev lite tvetydigt 😉 ) men jag hoppas att jag har sunda värderingar. Det tar ett tag innan man inser vad som har skett men jag tror att just tacksamhet är en vanlig känsla. Det finns en fb-grupp för leversjuka och levertransplanterade och jag är med i den. Jag känner inte särskilt stor samhörighet med andra i den gruppen eftersom min sjukdom är väldigt ovanlig och jag har bara stött på några stycken med samma erfarenheter. Därför gick jag också med i en pld-grupp (pld – polycystic liver disease) vars grundare är från Storbritanien och med medlemmar från många länder, mest engelskspråkiga. Där har jag fått mycket info och hjälp att förstå min sjukdom. Samtidigt har det fått mig att inse att hur mycket vi än gnäller på svensk sjukvård så har vi en stor fördel. Vi slipper förhandla med försäkringsbolag om ifall vi ska ha vård eller inte. Om läkare bestämmer att vård behövs så får vi det. Så är det inte överallt. Det ska godkännas utifrån vilken försäkring som finns och ibland är det hjärtskärande att läsa om vilka hinder det kan innebära.
      Innan jag hittade den gruppen letade jag efter info, bloggar eller grupper om eller med pld. Info finns men inga pld-sjuka. Därför startade jag min andra blogg och där fick jag kontakt med några andra. Bl a en kvinna som nu har hamnat på listan och ska gå igenom samma sak. Hon tipsade mig om att Sahlgrenska är det enda sjukhuset där de inte bara ser till levervärdena utan även till livskvalitet. Utan hennes info skulle jag förmodligen ha fått leva med den här sjukdomen och bli större och större. Jag hade fått höra att det var för stor risk med en transplantation i jämförelse med att inte göra något och att ingen åtgärd planerades. Under sju veckor hade jag inte mycket livslust men sedan lyckades jag övertala min läkare att kolla med Sahlgrenska och de tyckte absolut att jag skulle komma dit. Sedan gick det som det gick och jag fick hjälp, mycket tack vare tipset från den kvinnan. Vi har nu ganska tät kontakt och följer varandra 😀
      Tyvärr blir det så för många av oss. Vi vill gärna ge, både blod och organ, men verkligheten kommer emellan. Jag fick också sluta ge blod men hoppas att några delar av mig fortfarande duger att donera 🙂 Om du vill berätta så är jag väldigt intresserad av att få veta din historia med sjukdomar och mediciner och naturligtvis roligare delar också. Jag har en känsla av att du också har samma ödmjukhet och glädje inför livet och hellre ser vad du kan än vad du inte kan. Men så tror jag att många av oss inte så friska personer är 🙂
      Ta hand om dig!
      Kram

      Gilla

  3. Du har onekligen fått en mycket viktig och stor gåva så jag tror det är ganska så mänskligt att man funderar på vem donatorn var. Däremot så tror jag inte att organet i sig kan förändra personligheten utan att det är hela händelsen som påverkar. Husse har själv anmält sig som donator men jag har inte gjort det. Kan inte sätta fingrarna på varför och då får det vara. Hoppas att din kropp och din nya lever ska bli så bra vänner som det är möjligt att bli.

    Kram

    Gilla

    • Ja, det är en av de största gåvorna och den gavs helt osjälviskt. Det är nog så att det är den insikten och tankarna som kommer av det som kanske bidrar till en förändring, inte organet i sig. En vilja att hedra givaren och att ta hand om gåvan på bästa sätt.
      Jag tycker att du gör rätt som låter bli att ta ett beslut om du känner dig osäker. Det är bra att fundera på det och försöka komma fram till något men om det finns en känsla av obehag eller osäkerhet så ska man inte känna sig tvingad. Som så mycket annat måste det vara ett individuellt beslut. Det är, som sagt, en stor gåva.
      Om jag får bestämma så är vi snart väldigt goda vänner även om vi kanske aldrig blir helt sams. Men lite gnabb vänner emellan kan ju vara acceptabelt 😀
      Kram

      Gilla

  4. Förståeliga tankar även om jag, som någon annan också skrev, aldrig till fullo kan förstå. Men att tankarna snurrar runt den frågan är nog ofrånkomligt och en process som måste ta sin tid innan du fullt ut landar i den stora gåva du fått ta del av.
    Jag hoppas, som alla andra här, att du och din nya lever kommer att komma så sams det går och att du kan dra ner på medicineringen till minsta möjliga.
    Sist men inte minst – härliga foton som visar en ny dag som föds! Solen strålade här också men tyvärr hann jag inte njuta av den – kanske lika gott för det har varit, och är, isande kallt 😉

    Gilla

    • Jag vet inte ens om jag någonsin helt kan förstå 😉 Det är kanske lite för ogreppbart. Jag känner ju och ser att ett stort ingrepp har gjorts men det är ändå overkligt att en del av mig har blivit utbytt. Märkligt och fantastiskt. De är för duktiga de där läkarna 😀 Jag är, som jag skrev, väldigt tacksam för gåvan men jag kan samtidigt förstå viljan att donera. Jag tycker själv att det skulle vara fint om jag kunde hjälpa någon annan på liknande sätt en dag. Kanske är det inte bara tanken på att hjälpa utan även vetskapen om att en del av mig skulle leva vidare som känns lockande.
      Jag tror att vi snart blir så goda vänner som vi kan bli och då blir medicineringen minimal. Meningen är att jag ska kunna leva ett normalt liv men med lite extra försiktighet. Men det finns nog inte många som kan leva helt utan små inskränkningar en bit upp i ålder.
      Det är tur att jag bor så att jag kan se olika vyer genom mina fönster. Kameran får fortfarande stanna hemma när jag och vovvarna går ut men jag knäpper en del bilder i alla fall 😀 Vi får hoppas på några lagom kalla och soliga vinterdagar framöver. Hur är det hos er, har ni vårvinter eller bor ni inte tillräckligt långt norrut?

      Liked by 1 person

      • Jo det kanske är lite ogreppbart det hela. Jag tror aldrig att en som inte genomgått ett sådant ingrepp kan förstå fullt ut hur det kan kännas.
        Jag har bestämt mig för att donera om den dagen kommer. Vet inte riktigt varför och har inte funderat så mycket över det men det känns mest rätt. Sen om det är något att ha den dagen, det är en annan historia 🙂
        Jo då, vi hade riktigt vackert väder igår men isande kallt (närmare – 20 varmare i solen så klart men fortfarande kallt). Tyvärr hann jag inte njuta av det vackra vädret men det kommer nog flera dagar 😉

        Gilla

      • Ja, haha, man kan inte göra mer än att erbjuda sina organ och sedan får tiden utvisa om något duger. Kanske en hornhinna eller en bit hud kan komma till användning 😉
        Jag njuter i korta doser men det blir nog inte mycket mer än så medan snön ligger. Sedan blir det härliga och lite längre vårpromenader 😀

        Liked by 1 person

  5. Det är ju helt fantastiskt att man kan ta ut ett organ och sätta in i en annan människa och få allt att fungera. Det är så fantastiskt också att det finns läkare och sjukvård som klarar detta och att det finns mediciner som gör att man minskar risken för avstötning. Jag tillhör dom som tycker att läkare ska ha dom högsta lönerna som finns. Tänk om ingen velat utbilda sig till kirurg t ex.
    Fina bilder som vanligt!
    Kram

    Gilla

    • Ja, tänk på allt pilligt med blodkärl och gallgångar som ska passas ihop och det är mycket som ska bli rätt. Det måste vara en härlig känsla att lyckas med något sådant och de är värda all beundran och höga löner 😀
      Tack, det blir bara bilder från mina fönster just nu 😉
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s